Etikettarkiv: noveller

Det hände sig en afton i Baden-Baden

Publicerat av
Svara

I kurorten Baden-Baden bor närmare 60 000 människor. Dessa kan glädjas åt att de bor i en stad som gett namn åt en fällbar sol- eller kanske snarare vilstol, utrustad med en sinnrik låsanordning som gör att ryggstödet inte glider utan sitter fast ordentligt, vilket gör att ryggstödet enkelt kan lutas bakåt samtidigt som stolens nedre del höjs så den sittandes fötter hamnar i en tämligen rät vinkel, och lika enkelt kan ryggstödet återföras till sitt utgångsläge så fötterna åter sänks ner mot marken och den sittande rätas upp i en sittställning som är mer sittande än liggande. Utöver stolen, som var sann Baden-Baden-bo är stolt över och därför aldrig missar ett tillfälle att säga ”Jag kommer från Baden-Baden, precis som stolen!”, sträcker den magnifika Schwarzwald ut sig med början i stadens utkanter och den som är så lagd kan ge sig till att titta ut över den natursköna Rhendalen medan andra kanske hellre tar in på ett av stadens många spa – måhända rent av Caracalla-Therme, som fått sitt namn av den badande kejsaren Caracalla aka Marcus Aurelius Severus Antonius Augustus – eller utmanar ödet i stadens kasino. Den som står efter ett nöjesutbud som endast en större stad kan erbjuda, har inte mer än några mil på autobahn eller snirkliga cykelvägar till Karlsruhe.

Staden Baden-Baden ser dyr ut. Patriciervillorna avlöser varandra, där de ligger grönt inpackade mellan lummiga kurortsparker och ståtliga alléer vars vägbanor är pedantiskt lagd gatsten. Konditorierna kallas för patisserier och erbjuder avancerade och emellanåt väl väl tilltagna bakelser och andra bakverk i kulörta färger och inte sällan med grädde som en ofrånkomlig ingrediens. Här sitter gammal och ung, mest gammal, och snaskar under parasoller eller inträngda i bakelseinrättningarnas inre när vädret inte tillåter utomhussnaskande. I de många gränderna i gamla stan vittnar de exklusiva affärerna om ett exklusivt klientel och de många antikvariaten hänger på där och viskar dessutom om ett kulturellt bevandrat och civiliserat klientel. Hit, till Baden-Baden, kom vi bilande en afton i april för vi ville äta schnitzel och finna husrum för en natt. Paren vi reste med, Agnes och Kurt och Bengan och Kurt, var överens med oss om den saken.

Dessvärre hade vårt sökande efter ett hotell på nätet inte resulterat i någon reservation. En del hotell hade inte hunnit öppna för säsongen, andra var fullbokade på grund av  ”läkarkongressen, ni vet”. Vi bestämde oss för att utmana ödet och köra in i Baden-Badens kärna och leta på plats. Medan eftermiddagshimlen mörkande över våra huvuden och åskan började mullra bortåt Schwarzwald till, rullade vi långsamt fram i vår hyrda Mercedes-buss, genom de trånga gatorna och i gränderna i Gamla stan. ”Usch! Hoppas vi inte behöver vända,” upprepade Agnes med en dåres envishet och jag som körde fann till slut ingen annan råd än att be henne hålla käften; insikten att vi kört alldeles för långt i på alldeles för trånga och nu regnhala gatstensgator och gränder för att kunna vända och att samtliga med undantag för min fru Pinglan suttit och druckit öl hela vägen från Frankfurts flygplats där vi hämtade ut hyrbilen och nu var tämligen berusade, gav mig onda aningar och en smygande panik för hur jag skulle kunna hantera situationen om det plötsligt tog stopp, om vägen tog slut eller om vi plötsligt befann oss i en gränd som omslöt bilen så vi inte kunde öppna dörrarna än mindre vända om eller ens backa. Mitt utbrott på Agnes gjorde att stämningen, som varit på topp innan vi körde in i Baden-Baden med käcka bussånger som ”Du ska få min gamla skjorta när jag dör” och ”En busschaufför” och ”Min hatt den har tre kanter” endast avbrutna av rapar eller ett par klunkar öl för att rassla loss rosslet i rören, sjönk avsevärt. Kurt, alltså Agnes Kurt var rent av förgrymmad, tyckte inte att jag skulle tala så till hans fru och för att visa hur fel det var röt han åt Pinglan som inget sagt att hålla käften och det fick mig att bli förgrymmad. Då ingrep Bengts Kurt, ”men håll käften allihop nu, jävla idioter”, sa han och då blev alla utom Bengt irriterade på honom. ”Hallå! Hallå!” sluddrade Bengt och Agnes Kurt gjorde sig redo att lappa till honom, själv tänkte jag snabbt ut en plan att tvärbromsa så alla kastades framåt i sina säkerhetsbälten och då skulle jag vända mig om och ge Bengt, som satt bakom mig i bussens mittensäte, en rak vänster, mitt i plytet, så blodvite uppstod och ögonen tårades och han fick annat att tänka på än att sitta och skrika ”Hallå! Hallå!” och annat störande i bussen. En busschaufför måste få sköta sitt jobb utan att bli påhoppad så där. Nu hann jag inte tvärbromsa förrän Bengt fortsatte ”Öhööhöh, hotell för helvete!” och visst hade han rätt i det: där, mitt framför våra ögon, tornade den grå stenjätten ”Am Caracallahof” upp sig med tinnar och torn och en låt vara inte alltför storslagen entré men likväl en entré, dessutom försedd med en skylt ”Zimmer frei”. ”Öhööhöh zimmer frei för helvete!” fortsatte Bengt och då la jag faktiskt till honom. Vet inte riktigt varför, men sinnet rann. ”Det där var väl bra onödigt!”, sa Bengts Kurt och såg lömsk ut där han satt i mellansätet vid sin man så jag försökte lappa till honom också men armarna räckte inte till. För korta. Så jag bad Pinglan i det andra framsätet att ge Bengts Kurt en hurril. Men det var försent. Pinglan hade redan hoppat ur bussen och gått in på hotellet för att fråga om där möjligen fanns tre dubbelrum och en restaurang.

”Ni kan få ett dubbelrum och ett familjerum,” upplyste receptionisten, högst sannolikt tillika hotellets ägare och direktör, Pinglan.

”Då tar vi det!” sa Pinglan utan att tveka och rusade ut till bussen och hämtade vår resväska och bar den raskt till dubbelrummet, ”Vårt zimmer!” sa hon så de andra fick låta sig inkvarteras i familjerummet. Det vi alla noterade och sa till Pinglan var, att det var så förbannat varmt i hotellet. I korridorerna med grön filt på väggarna och vad som nog varit röda heltäckningsmattor på golvet, i trapphusen med de solkiga tapeterna med fågelmotiv i brunt och gult, i den gamla skraltiga hissen med knarrande dragdörr som högst motvilligt fällde ut sig när resenärer, som vi, tryckte på våning tre. Knirr, knarr, knak, lätt skak, kvidande linor som drar hissen. ”Helvete vad varmt det är!” sa Bengt fullständigt i onödan och om det varit varmt i de gemensamma utrymmena var det inget mot hur varmt det var på rummen. Vi slängde in våra väskor och tog av oss i bar överkropp, Pinglan behöll sin bysthållare och Agnes sin korsett dock, och Bengt och Kurt tog på sig kortbyxorna de förutseende packat ner före avresan från Landvetter för vad som kändes som evighet sedan fast det var imorse. Själv fick jag kämpa vidare med mina jeans som jag å andra sidan älskar, inte minst för att de bär upp magen på ett så effektiv sätt.

”Mat!” röt jag så åt receptionisten alias hotelldirektören när vi alla krånglat oss ner till hotellets lobby igen. Hotelldirektören tittade på oss. Sex välvuxna svenskar med ölmosiga och torsdagsfylleröda ansikten med vattniga ögon och kraftiga ögonbryn – nåja, sanningen är att Pinglan inte har några ögonbryn alls och Agnes ansar också sina ögonbryn så de är inte så värst buskiga, särskilt inte det vänstra där hon kommit åt bättre med hyveln. Tror nog han imponerades en hel del.

”Äter ni gris?” frågade direktören och då såg jag att han faktiskt såg ut som en gris den djäveln, runt klothuvud och en trynliknande näsa.

”Vad är det för en fråga? Klart vi inte äter gris!” sa jag.

”Va? Är ni judar?” frågade direktören misstänksamt.

”Judar?! Nej, bevare mig!” svarade jag och såg förnärmat på honom.

”Muslimer?” nu såg han än mer misstänksam ut och jag tyckte att det ryckte i hans tryne och att det kom en liten grymtning därifrån.

”Muslimer?! Nej, bevare mig!”

”Aha, så då är ni indier? Vegetarianer? Veganer!?” det där sista skrek direktören så det ekade och de immiga fönstren skallrade så åskan och spöregnet därutanför dränktes för en stund.

”Indier? Vegtarianer? Veganer”… här gjorde jag en min av avsmak… ”Nej, bevare mig!”

”Men varför äter ni då inte gris?!” skrek direktören så saliven stänkte.

”Därför att vi ska ha schnitzel, kalvschnitzel!” vrålade jag tillbaka, rättade till kaggen ovanför livremmen och hängde ner den igen och stirrade direktören stint i ögonen.

”Bra! Deal! Då är vi överens! Kalvschnitzel! Sex sycken? Gemüse? Pilsner? Batatan maqliatan? Haha, nej, jag skämtar”… här veknade vi alla inför den grisaktige direktören, för han var ju en riktigt hedersknyffel full av påhitt och djävulskap, batatan maqliatan, var fick han det ifrån? arabiska? en sådan spjuver … ”Bratkartoffeln? Schnapps? ”

”Jajajaja, allt det där!” skrek vi i munnen på varandra och tog tacksamt emot de risknippen direktören trollade fram från under sin receptionsdisk, ”här, risbastu, här är ju varmt som i helvetet” sa han och det hade han rätt i så jag gav Bengts Kurt ett rejält rapp över fejan för jag hade inte glömt det där i bussen. Han fick ett rött streck mellan där hans hårfäste borde finnas och hans övre haka. Såg inte bra ut alls. Kanske var det det som triggade Kurts Bengt att gå lös på mig med sitt risknippe vilket i sin tur fick Pinglan att gå lös på Kurts Bengt och snart var alla med i slagsmålet.

”Ordnung! Ordnung!” vrålade direktören och höll upp sina armar i vad som skulle vara en lugnande gest men när vi såg att han hade klövar istället för händer gav vi oss alla på honom. Det skulle vi inte ha gjort för snabbt som ögat höjde han värmen ytterligare ett tjugotal grader på en gigantisk, gammal och synnerligen effektiv järnradiator, som fanns applicerad på väggen där, bakom receptionsdisken. Det klånkade, susade och mullrade i rör och element snart sagt överallt i det gamla huset när han drog upp värmen och det stod inte länge på förrän vi började koka. Jo, faktiskt, koka. Nu insåg vi alla, även Kurts Bengt, Agnes och Agnes Kurt, som alla var rejält fulla, att vi måste sjappa, att vi gått in på fel hotell, på hotellet vi inte skulle gå in på, än mindre ta in på, undra på att direktören såg ut som en gris och att det varmt som i helvetet, jag tog tag i Pinglans hand och drog med mig henne ut genom den oansenliga hotellentrén, efter kom Bengts Kurt och Agnes, de andra blev kvar, ”Jag såg min Kurt smälta, fettet rann av honom som glass smälter i julisolen”, sa Agnes och visade upp en poetisk ådra som ingen av oss anat att hon hade, ”och”, fortsatte hon, ”Kurts Bengt började liksom bubbla och ögonen hoppade ur sina hålor, utjagade av varm ånga som stod som tornadoar ur ögonhålorna på honom, hemskt”. ”Såg du vad hotelldirektören gjorde?” frågade jag samtidigt som jag febrilt sökte efter vår Mercedes-buss och tvingades inse att ovädret fört den med sig och att det var ganska kallt att stå i bar överkropp i regnet och blåsten och jag hörde Agnes säga det jag redan visste, ”han satte sig att äta kalte platte, leberknödeln, sauerkraut och schweineaxe och dricka kopiösa mängder pilsner”. Jag visste det! Den djävulen!

Musik!

Nu är den här: ”44 noveller”

Publicerat av
Svara

Nu har min senaste bok, novellsamlingen ”44 noveller”, släppts. Sedan några dagar finns den i välsorterade bokhandlar och de flesta nätbokhandlar. Det är alltid pluspoäng på att handla lokalt, i den lokala bokhandeln, men om en sådan inte finns eller om den är synnerligen osorterad och befolkad av illvillig personal finns alltid näthandeln där som en vad som borde vara onödig räddare i nöden. Förlaget menar att det man kan förvänta sig av novellerna i ”44 noveller” är det oväntade, och det är nog vad själv gärna hade velat komma på för att beskriva texterna.

Musik.

Ny novellsamling 15:e mars!

Publicerat av
2

Den 15:e mars släpps min senaste bok, novellsamlingen ”44 noveller”. Så här som ovan ser omslaget ut, baserat på en målning av Pär Strömberg, och så här skriver förlaget om boken, som går att förbeställa i närmaste bokhandel eller på nätet, till exempel på Bokus:

”Noveller som går sina egna vägar

När Lars Torstenson nu släpper sin nya och omfångsrika novellsamling så är det en serie texter som går sina egna vägar och vägrar att rätta in sig i ledet.

Lars Torstensons nya novellsamling heter vad den innehåller: 44 noveller. Läsaren får på drygt 280 boksidor möta berättelser som kränger, lockar och förskräcker, med ett persongalleri bestående bl a av macho-vinexperter, livströtta elektriker och landsortskvinnor som går bärsärk. Och ett tjugotal vördnadsbjudande hönor.

Tidigare läsare vet att det oväntade väntar. För den nya läsaren är den här samlingen en utmärkt presentation av ett författarskap där idéerna flödar utan särskild hänsyn till konventioner och förväntningar. Välkommen till Torstensons värld.”

Musik.

Peremtorisk: avgjord, fastställd, oföränderlig, orubblig, slutgiltig, oåterkallelig

Publicerat av
Svara

Schnitzeln skulle vara på riktigt. Kalv. Inte svin. Ute fortsätter stormen att rasa. Den viner runt knutarna och tar med sig allsköns löv, kvistar och damm, som den med ursinnig kraft kastar på den eller det som kommer i dess väg. När de värsta stötarna sätter in, knakar virket i gamla Gasthaus Roter Hahn, och såväl gästerna som serveringspersonalen i bierstuben knäpper sina kavajer, jackor och koftor tätt om sig. Gästgiveriets värmepanna förslår inte långt i stormen. Trappan, den som leder upp till rummen på andra våningen, jämrar sig som ginge där en kraftigt överviktig person långsamt, och med visst besvär, nerför den. Steg för steg.

”Hallå! Herr Ober! Vad är det för skit ni har serverat mig? Jag sade uttryckligen ifrån: schnitzeln ska vara på riktigt! Kalv! Inget annat!” Han bor i rum 5, handelsresanden med svinnacken och den rakade skulten. Personalen vet vad han menar, för han menar alltid samma sak, varje gång han dyker upp. Alltid på kvällen, och alltid när det stormar. ”Han är resande i blixt och dunder,” brukar vaktmästaren Holger Brühm skämta, och Svisko i disken svarar, ”Som en annan asagud!”. När ingen frågar vad han menar, muttrar han något om Tor i mänsklig gestalt. Alla är på sin vakt, och de flesta är rädda för handelsresanden i rum 5. Marlene Pfennigen i städet påstår, att hon sett att handelsresanden i rum 5 har en svans. En lång, strävhårig med en udd längst ut. Grön. ”Jag svär! Jag såg den när jag av misstag öppnade dörren innan han hunnit ge sig av en gång. Där stod han mitt i rummet, spritt språngande naken. Stor, väldig, med en rejäl mage och ändå större bak, armar som trädstammar, hårig, och, jag svär!, en svans!”

Stormen övergår i orkanstyrka. Sliter och drar i taket, som är illa ansatt. Men det står emot. En gisten tall vid sidan om parkeringen faller i sin ensamhet och med ett brak i det piskande regnet. Bilarna klarar sig. Sämre går det för trädgårdsmästarens redskapsbod. Så kommer syndafloden. Den naturliga fördämningen av trädstammar, stenar och grenar, som hållit åns vatten fånget, brister. Vattnet rusar nerför strömfåran. Hänsynslöst. Målmedvetet. Allt som kommer i dess väg dras med.

På hotellet kan syndafloden ännu inte anas. Därtill är stormen alltför högljudd och otyglad. Handelsresanden i rum 5 är högröd i sitt svettiga ansikte. Han skakar lätt i raseri. ”Han är så arg att han svettas medan vi andra skakar av köld,” säger hovmästaren till ingen, ”det är som om värme strålar ut från honom.” Hovmästaren försöker smita ut till köket men handelsresanden i rum 5 ser honom. ”Jag ser er, förbannade ynkedom – kom hit och stå för den oförrätt ni gjort mig!” Hovmästaren bestämmer sig för att låtsas inget höra. Skakande av köld och rädsla slår han upp svängdörrarna till köket, och försvinner. Han fortsätter ut genom en sidodörr bortom disken, och går uppför trappan till andra våningen, där personalens omklädningsrum finns. ”Herr Ober! Jag både ser och hör er!” Handelsresandens i rum 5 röst drabbar hovmästaren som ett åsknedslag. Gertrud Steinigen, Leni Werke och Hans Mettelren i servisen ser honom segna ihop högst upp i den mörka trappan. ”Rör ej!” vrålar handelsresanden i rum 5. Hans Mettelren och den ensamma gästen vid bord 3, gamle doktor Attingen, bryr sig inte om varningen. De rusar uppför trappan men halkar omkull, båda två, i det blod som från ingenstans forsar nerför trappstegen och tar dem med sig. ”Jag sa ju det,” muttrar handelsresanden i rum 5.

Blodet fortsätter att forsa. Sprider sig över bierstubens trägolv. Fortsätter nerför källartrappan i bortre änden av matsalen. Den som går ner till toaletterna, bordellen och spelborden. De som inte hinner upp dränks, när blodet i rask takt fyller källaren. ”Kalvschnitzel för bövelen!” vrålar handelsresanden i rum 5 samtidigt som Herr och Frau Langsweg i rum 7, ger upp försöken med att få liv i rummets daterade teveapparat, och därför, som de första gästerna, hör det annalkande vattnet.

Rättskaffaren

Publicerat av
Svara

Den bistra vinterns svarta läderhandskar låg prydlig på bordet vid hans sida, när han tog till orda med sin myndiga stämma. Trots att vinterns kyla gick genom kojans tunna väggar och sipprade in mellan de slarvigt hopfogade planken, och fick de båda missdådarna att skaka och deras läppar att färgas blå, var det den där stämman som värst, som fick blodet att frysa till is i deras ådror.

”Land skall med lag byggas!” slog Rättskaffaren fast med sin myndiga stämma och en knuten näve, som träffade bordet så hårt att läderhandskarna hoppade till, och den ene missdådaren, den lille magre, började gråta av rädsla. Rättskaffaren dröjde sig kvar vid den gråtande mannen med sin stålgrå blick, fnös till och signalerade åt tjänstefolket att hälla upp mer snaps. Så snart den finkelstinkande spriten serverats och klätt glasets utsida i frost, hällde den väldige mannen i sig rusdrycken i ett svep. Han undslapp sig ett belåtet ljud och signalerade med en menande gest att han ville ha en sup till. ”Sprit…” sa han och såg fundersam ut. Det grovhuggna ansiktet slappande för ett ögonblick av och de många fårorna mjuknade i sina bistert karvade banor. ”Sprit… spriten, när du inte kan lita på något annat, på någon annan, då kan du lita på spriten, den gör dig aldrig besviken, en koja, ett hus kan vara otätt; du ser huset på håll i den kylslagna natten hemsökt av storm och yrsnö, det skymtar där någonstans framför dig, på andra sidan drivorna, och du tar dig dit, men när du väl är där, visar sig huset vara otätt, vinden viner i det och snön yr in, och inte finns det någon ved… men om du har sprit, då kan du alltid värma dig, du behöver inget hus.”

När mannen talat lägrade sig åter tystnade över kojan. Vinden hördes på nytt vina och missdådarna hördes hacka tänder och över alla andra ljud, som en disharmoniskt skärande diskant, den lille magres gråt.

Under vad som tycktes vara en evighet satt mannen där i sin vargskinnspäls och stirrade tomt ner i bordet. Så tycktes han komma tillbaka till verkligheten och sitt uppdrag. ”Och där står ni, era jävlar…” säger han och spänner de stålgrå ögonen i missdådarna. ”Ni har mage att komma till Rättskaffarens koja mitt i stormen och tro att ni ska få slå er ner vid en värmande brasa, som om ni inte vore missdådare!”

Ett ljud, svårt att fånga, lite grann som en gnyende hundvalp, men också som en dödsrossling, förebådade att den kraftigare och längre inkräktaren, han den hårige, med striporna långt ner på axlarna och en svart matta på ryggen, han försökte tala. Det svårfångade ljudet försvann ut i tomma intet. En meningslös falsett med ogjort ärende. ”Vad sa han sa han?!” ryter Rättskaffaren så att det skvätter saliv från hans fylliga läppar och så att dubbelhakan kommer att dallra över den stärkta kragen, som gör sitt bästa för att hålla det strävhåriga fläsket fången. Detta fick även denne andre inkräktare att falla i gråt. Han gråter så som många gör när livet på ett uppenbart vis tar slut i förtid. ”Ta dig samma, satans avkomma! Tala ut!” Den olycklige missdådaren, redan hängd och arkebuserad i tanken, faller på knä, som försöker han ducka för den oförlåtande och blodtörstiga tordönsstämman. Han vrider sin nakna kropp som i plågor. En av vakterna fick för sig att inkräktaren försökte få loss de bakbundna händerna och ger därför inkräktaren en hård spark, och när den olycklige landat i fosterställning på det gistna trägolvet fortsätter han slå med sin påk till dess Rättsskaffaren ryter ”Nog!”.

Under en lång stund sa ingen någonting. Rättskaffaren satt försjunken i egna tankar och med snapsglaset i en av sina väldiga labbar. Hans blick tycktes förlorad i fjärran. Sällan hade vakterna sett honom sådan och de började känna sig obekväma och olustiga. De ville avsluta hela affären så snart som möjligt. Det enda som hördes var de gnällande fångarna och den vinande vinden. ”Herre”, kvider så den hårige med sin blodfyllda mun, ”vi är blott olyckliga vagabonder, missförstådda av livet och satta på undantag av vår medmänniskor, vi vill inget ont, vi vill inte ha ert bröd, vi vill inget…” Någon av vakterna fnittrade lite åt ynkedomen och Rättskaffaren tycktes hitta tillbaka från de svåra tankarnas avgrund, ”Hurså? Vad för något?” Rättsskaffaren låter så mild i tonen att vakterna blir oroade. ”Herre, vi trodde kojan var övergiven, vi sökte blott skydd mot snöstormen, den som hotade oss till livet.”

Rättskaffaren ser fundersam ut, trummar med fingrarna i bordet, flyttar på sina handskar, ber om mer snaps. ”Jaså, ja, men då så, då behöver jag ju inte döma er för tjyveri.” Nu såg vakterna lugna ut igen. De känner igen den där lena rösten, den falska melodin, lugnet före stormen. Nu stod det utom allt tvivel att missdådarna skulle dö. ”Alla är oskyldiga till allt, visst är det så? Ja, jag tror er, och därför dömer jag er till döden. Det är en mild dom. Så mild att jag ber er vakter, att inte slå med påkarna mot huvudet eller andra vitala organ förrän det är dags för nådastöten.”

Premiär för kommissarie Flaubert!

Publicerat av
4

Idag, fredag 16 juli, intar kommissarie Flaubert och hans trogna assistent Theo Brooke med ett historiskt steg deckarscenen, eller för att vara tydligt: Nu går det bra att köpa på sig ett eller helst flera exemplar av ”Flaubert & Brooke – tio kriminella noveller” (läs mer här).

Deckardebut!

Publicerat av
4

När fan blir gammal blir han religiös, sägs det och även om det med all säkerhet på grund av många skäl inte stämmer, är det ett bra talesätt och det kan sägas stämma väl på den som inte missar ett tillfälle att baktala deckargenren bara för att, plötsligt!, en dag!, skiva en… deckare. Ja, ni förstår hur illa det är: Jag har skrivit en deckare.

Skäms förstås, men delar skammen med kollegan Bernt Danielsson, med vilken jag tidigare tandemskrivit novellsamlingen ”Vinifiktioner” (Saga Egmont 2011 och 2019). I den boken dök kommissarie Flaubert och dennes assistent Theodore Brooke upp i en novell, som gav blodad deckartand, varför Bernt och jag fortsatte fabulera kring vårt deckarpar och, huxflux!, satt vi där med en massa deckarnoveller. Som Saga Egmont nu ger ut, men, OBS!, först 16 juli. Dock kan den som är nyfiken redan nu läsa lite mer om boken här på Storytel.Vilka är då Flaubert och Brooke? Tja, de är mer kommissarie Maigret och miss Marple än nutidens makabra seriemördarjägare och de vidunderliga mysterier de ställs inför, som försvunna slott och döda stormästare i schack, är inte konstigare än de bisarra historier och nödlösningar som alltsomoftast och alltförofta förekommer i deckare så, absolut!, läs ”Flaubert & Brooke – tio kriminella noveller”. Finns i handeln 16 juli. En bättre deckare.

 

När våra blickar möttes – en kärlekshistoria

Publicerat av
Svara

Hon hade ett utpräglat nonchalant sätt att röra sig på. En aning slängigt och vingligt, som om kroppen var av gummi. Hennes ben var oerhört fula. Hon bar en illasittande baddräkt och en alldeles för kort badrock. Men likväl spatserade hon fram där som om hon ägde den gyllene stranden och vattnet som plaskade lekfullt runt hennes förvuxna fötter. Jag ogillade henne starkt. Med vilken rätt gick hon omkring och såg ut som hon ägde världen när hon inte ens var snygg?

Min man och jag hade tagit ett break, gjort uppehåll. I ett år skulle vi bo på varsitt håll och känna efter om vi var lyckligare var för sig när barnen äntligen flugit ut. Nu hade ett halvår gått, jag kände att breaket borde bli för evigt och firade denna befriande insikt med en charter till Grekland.

Vad min man, snart före detta man, hade för sig, eller hur han såg på saken, visste jag inte, och jag brydde mig inte heller. Vi var ett sådant där par som aldrig borde ha blivit men likväl blev, och det alldeles för tidigt. Redan på universitet. Första dagen. Han stod där och såg lika bortkommen ut som jag kände mig. ”Letar du också efter…” sa han och efter det hängde vi ihop. Vi var lika fokuserade på studierna. Lämnade inget åt slumpen och aktade oss noga för hamna i kretsarna med festprissar och spexare. Min man hade nog kunnat tänka sig att vara med på ett hörn på spexen. ”Sjunga i en kör eller kanske var med som scenbyggare eller scenograf rent av,” sa han. Det var det han ville göra. Inte bli scenograf eller bygga scener. Bygga och renovera hus. Det var vad han ville göra. ”Min dröm,” berättade han tidigt för mig, ”är att få rita hus och kontor åt landsting och sånt.” Jag trodde först att han skämtade, men det var vad han ville göra. Själv skulle jag bli kemiingenjör så jag tyckte att hans dröm lät ganska spännande. Fast vi hade olika inriktningar på våra studier var vi väldigt lika. Tyckte vi.

Vi tog oss igenom högskolestudierna, skaffade jobb och familj och plötsligt så satt vi där och tittade på varandra utan att direkt ha något att säga, och jag tror att vi både ångrade flera av våra val i livet. Men det var bara det: vi var uttråkade. Less på oss och våra liv. Vi hade inget emot varandra. Och vårt liv var praktiskt. Välordnat som ett rutmönstrat papper. Ingenjörskonst som livsstil. En dag sa han, eller var det kanske jag, ”vad tror du om att vi tar ett break ett år, ja, från varandra, provar hur livet kan vara utan den andre?”

Och nu låg jag där på den grekiska stranden och studerade de lekande barnen, de bollkastande ungdomarna i havet och alla som flanerade i strandkanten och jag retade mig något alldeles oerhört på den nonchalanta kvinnan. Samtidigt fascinerades jag av henne. Det var något köttsligt, i dess mest sexuella mening köttsligt, över henne, ett sug, något som drog mig till henne, trots att hon var ful och vinglig och inte borde vara så nonchalant. Kunde hon vara i min ålder?

Så där framskred mina dagar. En härlig frukost på hotellets terrass med utsikt över en prunkande trädgård fylld av exotiska ljud, en lång promenad ner till byn för att köpa lite frukt och vatten och tillbaka till hotellet och ner till stranden, där jag låg och delade min uppmärksamhet mellan en spännande och illa skriven deckare och allt som skedde där på stranden. Efter ett par dagar insåg jag att jag spejade efter henne, och hon gjorde mig aldrig besviken: varje dag, tidigt på eftermiddagen, kom hon där, nonchalant svängande sina långa, fula ben nere vid strandkanten.

Jag började känna mig missmodig av det där, som en tonårsförälskelse där målet för kärleken är ouppnåeligt; en slags sugande, melankolisk bitterljuv känsla i magen och bröstet. Att vilja skratta, jubla och gråta på samma gång. För jag visste ju att det här bara kunde bli en lika platonisk som ensidig semesterfling. Jag skulle aldrig våga närma mig henne. Men jag försökte ta bilder på henne i smyg, där jag låg på behörigt avstånd från strandkanten. Först utan zoom, sedan, när jag blev modigare, zoomade jag in henne. Märkte hon något visade hon det inte med en min. Hon bara fortsatte framåt med sina långa armar och ben och konstiga kropp.

Sista kvällen på semestern anordnades en karaoketävling nere i byn. Vi på hotellet blev uppmuntrade att gå dit, både av hotellets personal och reseledaren. ”Varför inte?” tänkte jag. Eftersom reseledaren hade förvarnat mig om att det nog skulle vara mer att dricka än att äta på baren där den famösa tävlingen skulle äga rum, åt jag souvlaki, moussaka, tzatziki och andra traditionella rätter från hotellets buffé och drack måttliga mängder av ett lokalt retsina innan jag begav mig mot byn och karaokebaren. Att påstå att mina förväntningar var höga vore att kraftigt överdriva min sinnesstämning.

Mätt och trots allt glad och nöjd mitt i eländet med min tonårsfling hittade jag ett bord nära barens lilla scen, där de tävlande avlöste varandra. Nivån var som väntat varierande. Bäst före pausen var en kille från England som var riktigt bra på att härma Engelbert Humperdinck. För pausunderhållningen skulle Linda Lovelace Jr stå. Det framgick både av affischerna utanför baren och de enkla program som tryckts upp och lagts ut på borden. Linda var tydligen ett nytillkommet stjärnskott som uppträdde på barerna i trakten. På kort tid hade hon fått namn om sig som traktens bästa showartist. Sång, dans, stand up, kabaré, showbiz. Byns Liza Minelli.

Hade jag varit lite mer om mig och kring mig kanske jag kollat upp namnet i förväg. Då hade jag vetat att Linda Lovelace var en gammal porrstjärna, framförallt känd från filmen ”Långt ner i halsen” eller ”Deep throat”, som den heter i original, en film om en kvinna vars klitoris hamnat i halsen. Den fick aldrig någon Oscar men är likväl, lärde jag mig via surfande på nätet, en klassiker i sin genre, och nu stod kvinnan med det utmanade namnet Linda Lovelace Jr, Jr!, där på scenen och det var hon, den nonchalanta kvinnan på stranden, hon med de fula benen och den sexuella utstrålningen, en utstrålning som var ändå starkare när hon nu stod framför mig på scenen och det var först när hennes och mina ögon möttes, som vi båda insåg att vi var gifta med varandra.

När Lotta gick vilse på Sveriges Television

Publicerat av
1

Receptionisten ser straffbart pigg ut, och det alldeles oavsett om det är en sent arbetande nattportier eller en nyanländ och eventuellt utsövd medarbetare på Hotell Centrum. Så här tidigt måste alla av ren solidaritet se trötta ut, tänker hon. Framförallt borde den som, i likhet med byggnadsarbetaren som dold i en byggnadsställning rest mot grannfastighetens fasad, visslar i morgonstunden ha en rejäl hurril, en hurril som leder till tystnad och respekt för den som väckts mitt i skönhetssömnen. Stockholm får sig en ansiktslyftning och väldigt långt bort, på andra sidan Djurgården, smyger solen upp över horisonten. 04.57, officiell soluppgång denna sena aprildag, men då har den nautiska gryningen redan pågått sedan 02.54 och den borgerliga gryningen sedan 04.07. Värst är, som vanligt, den astronomiska gryningen som tog slut redan runt 02.54. Värdelöst vetande, tänker hon och vinkar åt taxin som står och väntar utanför hotellets reception.

Å andra sidan är det kanske bra att kunna lite mer om de olika soluppgångarna och solens gång rent allmänt, för vart är den på väg? Och vad gör Helios kompisar då? Kung Bore aka Bure aka Boréas och de andra? Nordan. Jack frost!? Nej, han har knappast med saken att göra. Kommissarie Frost. Men de andra? Kommer de och tar våra skördar? Kniper knopparna så snart de yrvakna tittar fram på vårkanten? Frost! Det är det hon ska prata om idag. Frost som tar brödfödan ur munnen på stackars bönder som bara kan se på när året går åt helvete just som det ska börja. Beskärningsarbetet är gjort. Till ingen nytta. Och nu ska stockarna och de överlevande knopparna skyddas under hela växtsäsongen, trots att det inte kommer bli någon skörd. Sådant är värt att uppmärksamma. Eländes elände. På allvar. Tusentals bönder som varje dag måste kliva ur sängen för att gå ut och ta hand om sina plantor precis som vanligt. Det är bara det att det inte kommer bli någon skörd. Kostnader utan payback.

Och där står taxin och väntar som den ska, redo att ta henne från Hotell Centrum till TV-huset borta på Gärdet. Hon öppnar dörren till Teslan, säger sitt namn, glider ner i baksätet, lyckas inte få på sig bilbältet, taxichauffören blänger ilsket i backspegeln, en irriterande signal tjuter allt högre, hon tar på sig ett munskydd, tittar ut genom fönstret, tänker bort chaufförens ilskna blick, tänker bort den irriterande signalen, tappar koncentrationen, börjar tänka på fimbulvinter, fimbul… stor, jättevinter, fimbulvinter, Game of Thrones, hittepågeggamoja, hon är framme.

En säkerhetsvakt – som, tänker hon, förmodligen är alldeles fuktig om man lyfter fram öronen på honom och känner efter där – meddelar från sin kur att hon ska gå in genom en dörr så snart han öppnar den och sedan gå uppför trappan och loftgången bort. ”Loftgången?” säger hon. Vakten tittar förvånat på henne. Ingen har frågat det förut, ”loftgången?”. Han sitter tyst. Vet inte vad han ska säga eller göra. ”Vad är en loftgång? Menar du?” säger hon. Det vet inte vakten. ”Gå bara uppför trappan, ta till höger, gå loftgången bort, till den röda soffan, så kommer en studiovärdinna och plockar upp dig,” säger han igen, nu en aning på samma gång besvärat och irriterat.

Loftgång, tänker hon och går in genom dörren den öronfuktige öppnat medelst en knapptryckning, Loffe… vad var det hon skulle prata om? Expert. Okej. Intervju i Morgonstudion. Okej. Men om vad? Kommer fram till att det nog ger sig. Går uppför en trappa, kommer till en lång korridor, en loftgång! Ser den röda soffan långt där borta. I änden på loftgången. Går dit. Noterar de många nivåerna med loftgångar, och nedanför dem studios och rekvisita. En studiovärdinna dyker upp, visar in henne till sminket, som i dessa coronatider, förklarar hon, är självservering. Hon tar och baddar lite brunt på nästippen och sätter en röd prick på vardera kinden. ”Det där kanske inte är så bra,” säger studiovärdinnan, rycker på axlarna och visar bort henne till en bänk med kaffe och corona-inplastade smörgåsar. ”Ta en kopp kaffe så kommer snart någon och visar in dig i studion,” säger studiovärdinnan och går iväg för att ta hand om nästa gäst.

Hon tar en kopp kaffe, häpnar över att SVT fortfarande serverar Oatly trots kopplingen till Blackstone, funderar över varför hon är där, känner igen en gubbe från Kulturen, säger hej, han hälsar artigt tillbaka som om de faktiskt kände varandra eller som om hon inte alls sagt det där bara därför att det var en reflexhandling. Hon funderar på att fråga om det är honom hon ska träffa och vad de då ska tala om. Oatly? Företag som skrupellöst bidrar till att regnskogarna brinner så det knakar samtidigt som världen, människan, djuren, naturen och Jorden behöver fler träd. Kanske ska hon tala om det? ja, Oatly är det nog. Hon repeterar snabbt allt hon vet om hur det svenska havremjölksföretaget sålde sin själ, om det nu alls någonsin hade en sådan, till Hin håle.

Så kommer studiomannen och menar att hon kan ta med sin kaffekopp och gå in i studion och plötsligt sitter hon där och ler mot en man och en kvinna som hon undrar vad de gör där. Då frågar kvinnan ”… och hur är det för de franska vinodlarna nu?” Hon funderar en stund. Ser sig om över axeln. Kvinnan fortsätter stirra på henne. Hon förväntas säga något. ”Jotack, är det möjligen Otaly vi talar om då?” Kvinnan fortsätter titta på henne. Ser lite förvånad ut. Hon inser att hon kom fel på det där. ”Ja, förlåt, jag satt här och pratade för mig själv, ni har Oatly här ute i kafferummet, ni vet, Blackstone som bidrar till att våra regnskogar förstörs, är ju numer storägare i bolaget så dricker ni Oatly eldar ni också regnskog, eller äsch, ni kanske tycker jag är krass och orättvis, men då ska ni veta att det här är en överlevnadsfråga: ingen regnskog, rejäla koldioxidöverskott.”

”Ja, och då får vi klimatförändringar och frost,” säger plötsligt mannen som sitter där och, som det förefaller, spänt följer händelseutvecklingen. Visst sjutton, jag skulle ju tala om fimbulvinter och Game of Thrones, kommer hon på. ”Ja, och då kan det ju bli som i Game of Thrones, ’Winter is coming buuhuhu!’,” säger hon, spärrar upp ögonen och gör en skrämmande gest med händerna, ”jättevintern kommer och… stannar! Den stannar och stannar och sedan kommer Nattens drottning och Papageno, det blir halligali, tills Girl has no name kommer med Jocke med kniven!”.

Hon vet att hon är fel på det, men hon kan bara inte komma ihåg varför hon är där och vad hon förväntas göra. Nu talar mannen och kvinnan med varandra och studiomannen tar henne under armen och leder ut henne ur studion, ut till kafferummet där hon morsar på en sportkommentator och sedan kommer studiovärdinnan och visar henne till den röda soffan. ”Tack för din medverkan, jag har ordnat en taxi, den väntar utanför entrén, hejdå,” säger den trevliga studiovärdinnan med blicken fäst vid hennes röda kinder som blivit ändå rödare av värmen från lamporna i studion. ”Ja, hejdå,” säger hon och går iväg i loftgången, tar en trappa och så en till och en sväng hit och en dit och… hon är vilse!

Hon ropar, ”Hålla! Hallå! Är det någon här?!”. Det ekar. Ingen svarar. Hon går runt på måfå. Långa loftgångar, många trappor, upp och ner, övergiven rekvisita, Gubben i lådans låda, tomma studios, ekande steg. I ett rum fyllt av rekvisita hittar hon Ria Wägner, hon vinkar bakvänt till Ria och hör någonstansifrån Bosse ”Nygammalt” Larsson glatt leda en allsång, hon nynnar med lite innan hon i en korridor stöter ihop med Gary Engman som verkar vara sen till en sändning och just som hon är redo att ge upp står Lars Orup framför henne. ”Problem?” undrar han. Glad över att någon äntligen bryr sig om henne berättar hon allt som hänt sedan hon steg upp och möttes av den straffbart pigga receptionisten. Lars Orup nickar förstående medan hon talar – hans slappa dubbelhaka rör sig rytmiskt när han nickar – och så går han sin väg.

 

Getingboet

Publicerat av
Svara

En liten geting är något helt annat än en geting. I det första fallet är det något som inmundigas. I det senare fallet ett flygande fä. Det de har gemensamt är att de kan ställa till med förtret och pinsamheter.

”Att ta sig en geting” har, som tyska Wiktionary pedagogiskt förklarar, inget att göra med en riktig geting, alltså den flygande getingen. ”In dem Ausdruck ta sig en geting ist mit „geting → sv“ natürlich nicht die wirkliche Wespe gemeint… Im Svenska Akademiens Ordbok wird auf den Zusammenhang mit dem Wort „risp → sv“ verwiesen, das ein Synonym zu „geting“ ist… Es kratzt im Hals.” Tyska Wiktionay hjälper också både tysken och andra intresserade att hitta ”Sinnverwandte Wörter” som ”ta sig en bläcka”, ”inte spotta i glaset” och ”ta sig en sup” med flera fyndiga folkliga uttryck för att ta sig en pruttare. Enligt svenska Slangopedia är en geting ”en dryck med alkohol, ofta hemmablandat”.

Så långt spriten. Tittar vi närmare på den flygande getingen eller Vespula vulgaris som den ”vanliga” getingen heter på latin, ser vi snart att det är en gul och svart stekel tillhörande släktet Vespula och familjen Vespidae. Precis som det kan finnas många slags getingar att hälla i sig, finns det en mängd getingtyper där ute i naturen. Till och med en tysk. Vespula germanica eller, på ett mer jordnära språk, tyskgeting heter den.

Någonstans i gränslandet mellan vad som är vad hittar vi bålgetingen (Vespa crabro).

Men nu är det den ”vanliga” getingen vi ska titta närmare på. Vespula vulgaris mäter vanligtvis mellan 11 och 16 mm. Drottningen är störst i samhället, hela 17-20 mm, medan drönarna, alltså hannarna, i vuxen ålder landar in någonstans mellan 13 och 17mm. Ovan nämnda tyskgeting, även den vanlig i Sverige för övrigt, är snarlik Vespula vulgaris. Hart när omöjligt att se skillnad på de två typerna med blotta ögat, i alla fall för den som inte kan det här, och inte hör man skillnad på dem heller, trots att den ena är vanlig och den andra tysk. Sticker gör dock båda två, utrustade med en fasansfull gadd som de är, och de är alltid redo att använda sitt förfärliga vapen. Uttrycket ”arg som ett bi” är olyckligt då det som avses är ”arg som en geting”. Hur de stackars, fredsälskande bina hamnat i det uttrycket kan enbart bero på bristande bildning och ren och skär dumhet hos allmänheten och slarv och lathet hos våra historiska skriftställare.

Men låt oss återgå till getingarna och då titta lite närmare på deras bon: getingboet är en slags dödsstjärna, ett hangarfartyg fyllt av dödsbringande potentiellt rasande gaddförsedda mördardjur. De här rent militära fästningarna byggs under våren och försommaren. Det påstås att byggmaterialet är tuggade träfibrer och saliv, men det ska ingen låta sig luras av. En dödsmaskin är en dödsmaskin även då den byggts i papper. Detta visste om någon den gamle marinministern Winston Churchill och han visste vad han talade om när han som premiärminister ville bygga hangarfartyg av papper under andra världskriget. En fotnot i den här historien är att han inte fick det då mer marinmilitärt och i fysiken, kemin och ingenjörskonsten bevandrade medlemmar av det brittiska krigskabinettet lyckades stoppa denna en av Winstons, enligt många, mindre lyckade idéer. Den som är bevandrade i getingarnas djävulusiska värld vet bättre: Winston hade något på g där.

Hursomhelst, bona är alltså av saliv och tuggade träfibrer, de blir med tiden gigantiska och de är livsfarliga. Detta var något han höll i minne då han upptäckte en väldig boll fylld av surr och omgiven av kringflygande mördarmaskiner, när han öppnade förrådsdörren på landet. Familjen hade anlänt kvällen innan och nu skulle landet öppnas, som det heter. Med andra ord skulle cyklar med tomma däck och leksaker insvepta i spindelväv fram, den vinterdammiga ekan läggas i vatten och den handdrivna gräsklipparen smörjas inför årets första åk. Men. Nu. Hängde. Alltså. Dödsstjärnan. Där. Som ett hån och hot och en föraning om att årets sommarvistelse inte skulle bli som vanligt. Såvida inte far i huset gjorde något åt saken.

Efter en kort stunds funderande skred han så till verket. Gick in i sommarhuset. Samlade familjen kring köksbordet med den gula vaxduken och med de gamla köksstolarna från Ullas barndomshem som tillbehör. Hemskt fula och dessutom rangliga, men vad göra när de hade ett, uppenbarligen, oproportionerligt stort affektionsvärde för Ulla, och ungarna verkade inte misstycka: De gillade rent av det gamla skräpet. Nog av. Där satt nu alltså husfar, Ulla och de två barnen och deras kusin från Vetlanda och såg allvarligt på varandra. Ulla förstod att det här var ett stort ögonblick för husfar och spelade därför med samtidigt som hon visste att detta bara kunde innebära något totalt ointressant, i värsta fall korkat. Hade hon fått en ny chans hade hon definitivt tackat nej till den där dansen och framförallt att följa med hem och ändå mer till den sista getingen och det som därav följde den där natten efter gasken på nationen. Men nu var det som det var. Ungarna var ändå ganska okej, sin arvsmassa till trots och kusinen från Vetlanda väldigt rar.

”Vi har ett problem,” sa husfar och Ulla kunde med nöd och näppe avhålla sig från att sucka. Husfars problem var alltid sökta. Påhittat strunt som i de flesta människors vardag passerar som något man gör i farten. ”Förrådet är infesterat med…” Han gjorde ett uppehåll och tittade på kusinen från Vetlanda. ”… ja, ansatt, hemsökt… av mördarmaskiner! Gulsvarta, flygande giftgaddar. I hundratal! Tusental!!” Kusinen från Vetlanda började gråta. ”Det som gäller nu, familjen, är att ingen, ingen!, lämnar huset förrän det här är åtgärdat. Ni barn går och bäddar ner er i era sängar igen, håll huvudet under täcket, och mamma, ja tant Ulla, följer med och vakar över er och ser till så dörrar och fönster är stängda till dess jag ropar ’Faran över!’. Capice?”

När familjen satts i säkerhet skred husfar vidare i sin trestegsplan. Han hämtade vadarbyxorna och regnrocken, tog på sig dessa, placerade en snusnäsduk framför munnen och knöt denna i nacken innan han satte en sydväst på huvudet. Som pricken över i lät han ett cyklop fylla utrymmet mellan sydvästen och snusnäsduken.  Han gick, så gott det gick att gå i den förmodat gaddsäkra uniformen, till sommarhusets lilla hall och såg sig i spegeln: En stridsfärdig soldat i grön plast, en röd, gul och grön och vackert mönstrad snusnäsduk samt ett blått cyklop. Handskar! Han hade glömt handskar. Hittade bara ett par lovikkavantar. Grå med ett rött och gult mönster och en luten stropp prydd av en boll i rött och gult. De fick duga.

Nu fattades bara vapnet. Medan svetten lackade innanför uniformen stapplade han bort till städskåpet och försåg sig med en sopkvast. Redo!

Livet är fyllt av livsavgörande ögonblick. Ulla klev fel den där gången efter gasken på nationen. Till exempel. Det var ett stort och ödesdigert misstag. Ett liknande felval är att inte investera i ett bra aktieklipp man får tips på, eller att investera i en katastrofal affär man får tips om. Mindre dramatiska val kan vara att servera fel vin till maten eller att ta sig en geting för mycket och snacka en massa goja varpå ens bordssällskap somnar eller blir oerhört upprört och börjar bjäbba emot. Just där framför spegeln visste inte husfar att han inom bara en minut skulle stå inför ett sådant livsavgörande ögonblick; ett ögonblick som kunde förpassa honom till byfånarnas och de för evigt förlöjligade husfädernas ömkliga skara, eller passera utan andra påföljder och effekter än ett litet skav i självbilden. Detta är vad som hände:

Husfar ser sig än en gång i spegeln. Nu utrustad med sopkvasten och redo att slå ner boet. Exakt vad som sedan ska hända har han inte riktigt tänkt igenom, men han antar att han ska avlägsna sig så snabbt rustningen tillåter, ta sig in i huset och se till att hålla dörrar och fönster stängda det kommande dygnet för att nästa morgon försiktigt ta sig ut, iklädd sin uniform, för att, förhoppningsvis, kunna konstatera att getingarna flugit sin kos, för vem vill väl bo kvar i ett raserat hus?

Han går fram till ytterdörren, öppnar den, tar ett försiktigt men bestämt och, tycker han, modigt, steg ut på farstutrappan bara för att där, som i en ond dröm från Helvetet, se grannfolket, Irma och Olle Karlsson, bondfolk, rejäla människor som inte visar med en min om de råkar trampa på en fyrkantad och rostig tretumsspik och få den uppkörd genom foten, stå och glo på getingboet, Irma säger något där hon står i sin blommiga klänning och förkläde som för att understryka att de är på landet och här regerar bondmoramodet, Olle kliar sig i det tunna hårfästet så smäcken åker bak i nacken, och vid sidan om dem Ulla, som med en tydlig gest visar att nu får det vara färdigpratat; hon håller upp en svart sopsäck under getingboet, river med en kratta, en lövkratta, ner det surrande byggverket i tuggad träfiber och saliv så det, Dödsstjärnan, landar i soppåsen, knyter snabbt ihop säcken och… Han vet inte exakt vad som händer sedan, han vaknar upp ur chocken när han står inne i hallen igen och kusinen från Vetlanda tittar storögt på honom och säger ”Får jag också vara med och leka?”.

Musik.