Det är en grov missuppfattning att alla hundar lämpar sig som husdjur. Ett av de mest övertydliga exemplen på detta är taxen. Bortsett från att hundrasen rent generellt tror att den är en slags katt och därför inte behöver lyda människor eller ta hänsyn till någonting överhuvudtaget och att de är omöjliga att ha med sig på en joggingtur då de, lösa, springer bort för att leta efter benknotor eller bara försvinna ett dygn eller, kopplade, stannar var femtionde meter då de, hannarna, lyfter på benet och låtsas att de ska lätta på blåsan fast de i själva verket bara ska stå och nosa på en illaluktande fläck i en eon eller två.

Värst är dock att befinna sig ensam hemma med husets hundar, upptäcka att taxen rymt och nu står på utsidan av staketet och vill ha hjälp att komma tillbaka in och då du ger dig iväg på en undsättningsexpedition inser du redan då du närmar dig utbrytarkungen att denne luktar apa eller i vart fall som någon slags rutten vildsvinsavföring. Självklart är taxen både stolt och lycklig över detta i högsta grad självförvållade tillstånd varför den viftar glatt med svansen och hoppar och vill gosa så att du också ska lukta riktigt gott.

Hustrun! Kom hem! Taxen behöver dig! Hovawarten och jag har fått nog!

Take it, Povel!