Snart sagt varje fransk bybar och supermarché, stor som liten, pryds den tredje torsdagen i november med budskapet ”Il est arrivé!”, Det är här!. Möjligen skulle det stå ”Il est retourné!”, Det är tillbaka!. För så är det: lika älskade som hånade Beaujolais Nouveau kommer tillbaka varje år, ända sedan 1950-talets början!

Upprinnelsen till företeelsen är ett förbud från 1951 att sälja appellationsvin före den 15:e december. När vissa områden och vinbönder protesterade mot detta med hänvisning till den uråldriga traditionen att prova av årets skörd så snart den jäst klart, försågs regeln med undantag för, slarvigt översatt, ”viner i sådana omständigheter att ett undantag kan bli aktuellt”. De som mest och bäst tagit fasta på det där undantaget är vinbönderna i Beaujolais, vars Nouveau är överlägset mest framgångsrikt i klassen, inte minst kommersiellt, och därför lika hånat som älskat.

Invändningarna handlar om att det ”inte är ett riktigt vin” (urbota dumt påstående), ”smakar illa” (ganska urbota dumt påstående), ”är ett kommersiellt skämt” (utstött ur surmagade personer utan feeling för fest och med bristande helhetssyn på företeelsen). Med andra ord är det svårt att se varför vinet är värt hån. Däremot kan den som vill vara sur och trubbig, eller rätt och slätt tycker hela grejen är strunt, avstå. Vi som är mer positivt inställda till små festligheter i vardagen och rent av menar att livet är så eländigt att det måste firas, tycker det här är låt vara fånigt men kul och ungefär som att fuldansa. Det ligger i primörvinets natur att vara enkelt och lättdrucket. Den som försöker sig på låt säga en Château Latour Nouveau stöter sannolikt på en del problem i konsumentmötet.

Till att börja med såldes Beaujolais Nouveau lite som det passade vinbonden. 1967 infördes 15 november som första försäljningsdag och så var det ända till 1985 då regeln ändrades till den tredje torsdagen i november. Mest hysteriskt i Sverige, och länder som England, var det väl då, under några år på 1980-talet. Det var då krogar i London tävlade med helikopter för att vara först med vinet, och i Sverige rusade kustjägare mot en ö-ligt belägen krog inte med AK4:or utan Beaujolais Nouveau i famnen. Aaah, minnen, svunna tider, partaj. Men varför hänga läpp och gräva ner sig i det förgångna?

Fördelen med dagens Beaujolais Nuveau är att banantonerna från det sena 80-talets jästnouveautéer verkar ha sett sina bästa dagar och vi börjar åter se de mer hallondrivna tonerna från de klassiska primörvinerna. Årets Systembolagsutgåva utgör inget undantag. Vinet kommer från P Ferraud & Fils (Beaujolais Nouveau, nr 5481, 79 kronor) och uppvisar Nouveau-vinets alla klassiska kännetecken. Man må tycka vad man vill, det är så här Beaujolais Nouveau ska smaka. Helst varje år. The Alan Parsons Project.