Det är inte utan en djup smärta er utsände i nobelpristagarelitens utforskande värld tvingas konstatera, att Det osvavlade vinet, som blivit en kär vän till oss alla, en trogen följeslagare på livets vinstänkta stigar, inte längre finns i sin glasupphällda form, den som omtalades i förra inlägget om denna stolta Bacchus-ättling. Vad som hänt låter sig inte klargöras utan att vissa äktenskapliga förbindelser riskerar fnurrifieras. vinifierat överlåter till sina trogna HR att själva döma utifrån kända fakta, vilka är dessa: Det osvavlade vinet hälldes upp i ett glas för det ultimata testet, nu eller aldrig, och lämnades att åldras på en bänk i köket, tydliga instruktioner utdelades till husets alla invånare, att glaset ingick i ett mycket viktigt test, följt av hundratals människor, varför det absolut inte fick röras, än mindre hällas ut, er utsände i forskningens undan för undan alltmer upplysta värld gav sig efter detta ut på vinmakarresa till Languedoc bara för att vid sin hemkomst inte direkt finna en naken man i garderoben men väl ett bortkommet glas, eller, alltså, glaset fanns inte varför det inte gick att finna, och med det inte heller vår vän Det osvavlade vinet. vinifierat misstänker, utan att på något vis vilja peka ut någon enskild, att någon av de fyra invånarna i huset är skyldig och särskilt faller, självklart, misstankarna på någon av de tre hundarna för det känns otänkbart att Hustrun skulle ha med saken att göra. Requiem.
Etikettarkiv: svavel
Det osvavlade vinet: vinet som vägrar dö & Phoenix
Tänkte så här efter lördagens test av det osvavlade vinet: ”Det måste ju gå att ta död på det där vinet, göra slarvsylta eller åtminstone vinäger eller äppleskrutt av det”. Uppfylld av denna lust att döda lät jag en liten skvätt vin stå kvar i glaset, där det stått närmare 24 timmar när jag åter provade det igår. Resultatet var ytterst nedslående ity det förbannade vinet hade börjat anta en nyans av druvmust! Nu får det stå ett par dagar till i glaset och om ingen häller ut det av misstag eller det blir fullt av kringflygande skräp återkommer jag med ännu en rapport om glaset tids nog. Phoenix.
Osvavlade vinet efter 1,5 månad & Surftones vs Pixies
Idag har det nästan gått en och en halv månad sedan jag öppnade flaskan med Domaine de Brescou ”Blanc Vin Nature” 2013 – har tidigare skrivit om det här, här och här. Den som precis gjort sig besväret att läsa det tredje här:et i meningen innan och den som blev så fascinerad av inlägget den 23:e juli, som är samma sak det tredje här:et i meningen innan, vet att det här från början urläckra vinet blev ändå bättre efter att ha stått öppet i tio dagar för att sedan börja lacka ur lite på den artonde dagen, dock utan att på något vis falla ihop eller oxidera sönder. Nu efter att den nästan tömda flaskan stått i det provencalska köket i ytterligare en knapp månad provade jag dels en skvätt rumstempererad, dels en kall skvätt sedan flaskan fått stå i kylen ett par timmar. Färgen har mörknat/oxiderat något och är nu gyllengul. Den rumstempererade skvätten är fascinerande nog fortsatt vital – låt vara avslagen och med en mycket lätt oxidton och en liten anstrykning av acetaldehyd – och smaken är ungefär som för en månad sedan, det vill säga helt okej även om den tappat i fräschör sedan koldioxiden luftats ur. I den här varmare versionen slår också alkoholen igenom en aning (13,5%). Den kylda versionen är som sig bör betydligt fräschare och här dominerar fortsatt gula frukter med plommon i spetsen, mycket bra doft efter att ha stått öppet 1,5 månad! Den oxidton och lätta anstrykning av acetaldehyd som märks i den rumstempererade versionen lyser med sin frånvaro i den kylda. Smaken är också fräschare och fortsatt ren och snygg, men även om alkoholen inte märks av annat än möjligen genom en beska som sannolikt blir mer påtaglig när andra skavanker försvinner med kylan så saknar, självklart, också den kylda versionen sin ursprungliga fräschör, men inte på grund av oxidation utan brist på syra och koldioxid. Är själv ytterst fascinerad av det här vinet. Har dessvärre nu bara en bottenskyl kvar i flaskan så rimligtvis kan det bara bli en hållstation till i den här provningen. Åker dock till Brescou i morgon för att sparka igång skörden på måndag och ska då försöka få med mig ytterligare ett par flaskor av det vita och det sedan förra besöket buteljerade röda syskonet för fortsatta studier till alla HR:ars fromma. Surftones vs Pixies. Bonus: Pixies – Bossanova.
Osvavlade vinet två veckor senare, koldioxidens vikt & Deep Purple MK1
Igår hade det gått 18 dagar sedan jag öppnade den här på vinifierat omskrivna flaskan Domaine de Brescou ”Blanc Vin Nature” – ett vin från Languedoc, gjort på chardonnay och endast tillsatt 1 g/hl svavel och med en total svavelhalt <20 mg/l. Nyöppnat bjöd det på en ”ren, lätt återhållen men vital och ganska bred fruktpalett, gula äpplen, ett lätt tropiskt inslag och ren druvkaraktär av chardonnay, en rejäl och ganska kraftfull och ren, fruktig smak med snygg balans i syran som får en hjälpande hand av lite CO2 som befinner sig på en högre halt än vad som är brukligt i stilla viner” – just det där med koldioxiden är för övrigt ett problem för den som vill transportera orörda varor, d v s viner som i allt väsentligt gjorts hands off och därmed aldrig flyttats mellan jäsningen och buteljeringen, enär koldioxiden lätt trycker korken ur buteljen (någon form av grimma kan behövas). När buteljen stått halvfylld i kylen i tio dagar var vinet bättre än då det var nyöppnat. ”Samma frukt… men renare. Inte trött någonstans.”, skrev jag då. Igår, på artonde dagen, var vinet fortsatt i utmärkt form med en ren och rejäl doft dominerad av vad jag skulle vilja sammanfatta som gul frukt, alltså typ gula plommon i olika varianter, dock var det nu en aning avslaget i smaken, kort sagt slog igår den relativt höga alkoholhalten (>13,5 %) igenom med sin beska och mognaden med sin baktunga platthet; fräschören saknades nu när all CO2 luftats ur, vilket indikerar koldioxidens – och/eller den naturliga syrans – vikt för den här typen av produkt. Har alltid hävdad att alla försök jag gjort med osvavlat vs svalat har utfallit till det svavlade vinets fördel, men det här visar att det inte alltid behöver vara så; så länge koldioxiden fanns där matchade det här vinet väl gårdens konventionella chardonnay (som för övrigt också ligger lågt i svavel). Faktum är att Brescous ”Blanc Vin Nature” hade varit lika fräscht nu efter 18 dagar som då det var nyöppnat, eller rent av fräschare med tanke på hur vinet var efter tio dagar, om bara koldioxiden räckt till. Fault Line/The Painter.
Domaine de Brescou ”Blanc Vin Nature” 2013 & Nature
Har tidigare skrivit om att alla vinerna från Domaine de Brescou i Alignan-du-Vent (Languedoc) håller låga svavelhalter, som för övrigt är utsatta på etiketten. Vid sidan om detta har jag också berättat om de mindre volymer osvavlat vin vi gör där. Eller osvavlat och osvavlat, det kan hända att vi, liksom nästan alla andra tillverkare av naturviner, tillsätter 1 eller 2g/hl mellan jäsningen och buteljeringen. Har tidigare också skrivit om svårigheten med att transportera äkta naturvin eftersom dessa per definition inte kan vara omdragna och därför innehåller relativt höga halter CO2, vilket i sin tur vanligtvis leder till att korken lyfts vid transport. Körde vid mitt senaste besök på Brescou hem två flaskor vitt naturvin (bil ca 30 mil i runt 130 km/h). Den ena sköt ut korken halvvägs ur flaskan, den andra sköt inte alls. Öppnade idag den halvskjutna och den var riktig bra – och, jo, jag skulle säga om vinet inte var bra, tro mig (eller, ja, jag skulle nog bara inte nämna saken…) – men nu var flaskan verkligen bra med ren, lätt återhållen men vital och ganska bred fruktpalett, gula äpplen, ett lätt tropiskt inslag och ren druvkaraktär av chardonnay, en rejäl och ganska kraftfull och ren, fruktig smak med snygg balans i syran som får en hjälpande hand av lite CO2 som befinner sig på en högre halt än vad som är brukligt i stilla viner, dock utan att på något vis vara störande, och på allt detta en lång, ren eftersmak. Det som slår mig avseende det här vinet i likhet med så många andra viner som bara fått ett eller två milligram svavel per liter (ett i det här fallet) är att det ändå finns en liten touch av svavelbaserade aromer på näsan, inte ett dugg störande, så som den är i många moderna vita och rosa viner gjorda med jäststammar som bygger aromer på svavelföreningar, men den finns där. Sist men inte minst: när ett naturvin förblir rent och fritt från defekter är det alltid ett bra, spännande och intressant vin som fungerar i många sammanhang, problemet med den här typen av viner är att så många är behäftade med direkta defekter som fanatikerna antingen på fullt allvar tror är nyttiga, inte känner, blundar för eller tror är komplexitet, men vare sig acetaldehyd, överdoserad flyktig syra, smutsbrett eller en osund bakterieflora är bra för vinet eller, för den delen, huvudvärken. Vad är då A och O när du gör ett naturvin? Hygienen. Perfekt arbete i vingården, inga skavanker på druvorna, varsam skörd, bra naturlig jästflora i vinkällaren, oklanderlig renhet i allt i vinkällaren. Nature.
Svavel, acetaldehyd & Stone Roses
Att etanal, eller acetaldehyd, är vad som i första hand binder det svavel som tillsätts vinet, är sedan länge känt. Såg emellertid idag en tweet i ämnet och presenterar här en sammanfattning av det forskningsarbete den hänvisade till. Av rapporten framgår, utöver att acetaldehyd är det som i första hand binder svavlet (hela 55 % enligt det här arbetet), att det är hur du hanterar vinet efter jäsningsprocessen och i samband med buteljeringen som är avgörande för hur mycket svavel vinet behöver och hur effektivt det du tillsätter verkar. Rön av det här slaget är av yttersta vikt för den som vill arbeta med lite eller rent av inget svavel alls – tveklöst är etanal det som oftast förstör upplevelsen av osvavlade, eller i vart fall lågt svavlade, viner. Acetaldehyd, som enkelt uttryckt uppstår då etanolen okontrollerat oxiderar eller för den delen då alkoholen bryts ner i människokroppen, är ett otyg och det kan inte vara utan viss självprygellängtan somliga påstår sig tycka att det är vinets i sanningen innersta väsen. Hu! Kräver lite briljans från Stone Roses för att bli av med blotta tanken på etanaleländet.
Lågsvavlat bassängvin & Motown Babies
När vi för några år sedan bestämde oss för att göra ett rosévin på Domaine de Brescou, satsade vi på ett ljust ”rosé de piscine”. Det vill säga, vinet skulle vara betydligt ljusare än sina kusiner i Languedoc och det skulle ha en tydligt fruktig, frisk och fräsch och lätt profil; ett rosévin som, måste jag skriva trots att jag är gammal simlärare, inbjuder till ett glas vid bassängkanten. Tro det eller ej, vi lyckades med detta redan på första försöket och sedan dess har vinet var en framgång och säljer varje år stilfullt slut innan sommaren är till ända. Det finns fler viner i samma stil i området nu, men vi sitter på en ganska unik – har inte hittat samma druvmix i något annat vin – blend: grenache och pinot noir. Det ger oss verkligen ett vin med en egen stil, trots den lätta karaktären. Ett vin som varit oerhört kul att få vara med att skapa och som det alltid är ett nöje att servera vänner. En anmärkningsvärd sak med Domaine de Brescou ”Fleur d’Eté”, som vinet heter, är att det har en så påtaglig fräschör samtidigt som det är lågsvavlat. Ingen självklar kombination i roséviner. I årgången 2013, som släpps i BS om några veckor, ligger det totala svavlet under 60 mg/l (framgår av etiketten), att jämföra med tillåtna 200 mg/l. Gör det vinet bättre? Nja, både och. Många rosé- och vitviner är kraftigt översvavlade när de går på butelj och måste därför luftas för att bli approacherbara innan de långt senare lugnat ner sig och bundit upp en del av allt det där fria svavlet. Å andra sidan är det ovanligt att lågsvavlade vit- och roséviner förmår uppvisa rejäl fräschör och friskhet. Bakom tricket ligger extremt noggrant arbete i alla skeden i produktionskedjan. Nog av, klart vi är stolta över denna baby. Ronettes. Supremes. Drifters. Elgins. Mary Wells. Darlene Love.
Svavlat vs osvavlat
Även i år gör vi på Domaine de Brescou samma vin med och utan svavel och precis som ifjol visar sig de svavlade versionerna vara fräschare – notera att halten SO2 är mycket låg även i de svavlade vinerna. Intressant i år däremot är att vi får fram en mer druväkta Viognier, typ Condrieu, om vi arbetar utan tillsatt jäst och svavel. Problemet är, förstås, att vi inte har en aning om vilket jäst som faktiskt jäst vinet.
Utmärkt svavelhalt
För ett par år sedan började Domaine de Brescou skriva ”låg svavelhalt” på sina etiketter. Nu har gården tagit ett steg till och alla viner som buteljeras från och med nu kommer ha den totala svavelhalten utsatt. En låg svavelhalt är förvisso ingen garanti för ett bra vin, men om vinet är bra och innehåller lite svavel är det en tydlig vink om att producenten arbetar oerhört hygieniskt och noggrant, inte minst i vingården. Tyvärr är det så att många lågsvavelviner inte är bra av det enkla skälet att producenten inte klarat av de enorma hygienkrav som ställs på ett sådant vin, vill här gärna upprepa ”inte minst i vingården”. Om Brescou klarar biffen? Ja, nu är jag i synnerligaste grad part i målet, men jag dristar mig till att påstå, att rent objektivt så är det tveklöst så. Och det beror inte på den konsulterande vinmakaren utan på att personalen på plats är otroligt duktig. I år har vi dessutom kunnat ta ett stort steg mot mindre rustika viner i och med en ny, skonsam skördemaskin – majoriteten av druvorna skördas med maskin – och en uppgraderad temperaturkontroll i vinkällaren. Kort sagt har jag aldrig känt så rena viner på Brescou som i år. Svavelhalterna? Fascinerande nog ligger det röda osvavlade vinet strax under 10 mg/l men det gör flera av de andra vinerna också direkt efter den alkoholiska jäsningen. Detta är inget konstigt här: slutnivån i de röda och rosévinet brukar landa mellan 50 och 70 mg/l medan vitvinerna vanligen sladdar in mellan 60 och 90 mg/l. Långt från EU:s gränsvärden för ekologiska viner och ändå längre från de konventionella nivåerna.
Föga svavelosande Brescou & Damir Imamovic
Även om jag är skeptisk till delar av naturvins-rörelsen, som påminner väl mycket om eko-rörelsen för 25 år sedan, är jag också avvaktande positiv. Just för 25 år sedan började jag, trots alla de alltför vanliga tröttmössorna inom eko-världen då och övertygad om att det skulle ge bättre vin, odla ekologiskt och till och med maka vin utan svavel, låt vara det sista på en mer experimentell basis inom ramen för V&S FoU-arbete. Snart upptäckte jag att, trots allt, de svavlade vinerna alltid föll bättre ut i blindprovningarna. Å andra sidan stod det också klart att ”slentriansvavlandet” – som ökade, först, kraftigt med Peynaud och, sedan, när Nya Världen gjorde allt för att undvika ”brett”, som bekämpas med renhet och svavel – inte heller var särskilt bra. Trots att vissa av våra viner, särskilt de som gjordes i ”vinhandelshuset” Rabiega (alltså inte på gården utan i vår källare i Brignoles), var tämligen enkla, arbetade vi alltid med svavelvärden på högst 80 mg totalt och avseende toppvinerna låg de oftast betydligt lägre, även efter lång ekfatslagring. Eftersom vi visste att vår box, t ex, låg, vanligtvis långt, under konkurrenterna funderade vi på att sätta ut den totala svavelhalten. Vi menade att svavelhalten skulle vara en värdemätare på hur pass ren frukt och utrustning man arbetar med och hur noga man är i sin verksamhet – detta, förstås, under förutsättning att vi talar viner utan defekter. Nu stannade dock det hela vid en idé eftersom svavel inte var en viktig fråga då runt sekelskiftet. Men nu är det det och nu tycks den gamla idén bli verklig på Domaine de Brescou! Som på alla andra ställen jag arbetar med ligger vi, vanligtvis, stadigt mellan 40 och 80 mg totalt svavel på samtliga viner, även de vita. Till min glädje har nu ägaren bestämt sig för att börja sätta ut den totala svavelhalten – såvida inga konstiga regler sätter stopp för det; andra, som arbetar med betydlig högre, fortsatt lagliga, halter, brukar inte tycka om att indirekt få byxorna neddragna: kan de sätta käppar i hjulet kommer de att göra det. Vad mer är, är att vi i början av nästa år lanserar gårdens första osvavlade vin! En Chardonnay och en Cabernet sauvignon. Eller rättare sagt: vi har, eller kommer ha, som de flesta andra som gör ”osvavlade” viner, tillsatt 2 x 1 g/hl – det sista grammet tillsätts just före buteljeringen. Det gör att den totala svavelhalten landar under 20 mg/l, som är den enda gräns som någonsin, egentligen, nämns avseende vin som på riktigt är svavelfritt, eller så gott som svavelfritt eftersom helt svavelfria viner inte finns – det ser naturen till. Damir Imamovic Trio.