Kanske är det den naturligaste av mänskliga drifter, detta att vilja tillhöra. Att ha ett sammanhang. Det är det som driver hangarounden till mc-klubben, springpojken i det kriminella förortsgänget och den som vill tillhöra eller åtminstone vara nära kultureliten, synas i den fina kulturscenens ljus.
När så ett antal kvinnor anklagar Kulturprofilen för att tafsa, komma med unkna kommentarer och våldta, samlar sig snart de här som tysta stått och tittat på därför att de också vill höra till, till försvar inte av de utsatta kvinnorna utan av det oförsvarbara. Fast det ska sägas, att några inser kvart över tolv att de betett sig ociviliserat, fegt och väldigt lågt då de låtit känslan av att vilja höra till ta överhanden över att göra det rätta, att inte reagera på det som pågick framför näsan på dem. Å tredje sidan finns det också sådana som den mest patetiske bland de självförhärligande kulturpajasarna, han som inte förstår att skilja på det verkliga livet och sin egen och de närmaste vännernas låtsasvärld fylld av omfattande inbördes beundran och kraftig självöverskattning, alltså sådana som denne clown som faktiskt på fullt allvar tror sig tillhöra något som är större än Samtiden och trampandet på uthängda och utnyttjade kvinnor, varför han med emfas försvarar detta oförsvarliga, detta ociviliserade översitteri i den egna samtiden.
Det må så vara att någon menar att kvinnorna får skylla sig själva, när de vill höra till, att de borde velat annat, eller åtminstone inte låtit sig utnyttjas och våldtas, framförallt inte borde velat tillhöra så mycket att de lät sig våldföras på en gång till, och den stackars förövaren, Kulturprofilen, honom får man ju förstå, han tog bara vad han kunde och att han kladdade lite här och där, det visste ju alla om. Sådan var han. Och det är just det. Sådan vara han. Och de andra höll tyst för de ville ju också höra till.
Fast det spelar inte någon roll vad alla dessa kvinnor som det tafsades på, ordades om och våldtogs på och i sade och gjorde. Det var inte de som tafsade, ordade och våldtog. Det var inte de som utnyttjade och överskred alla gränser för ett civiliserat samhälle och umgänge, och det var inte de som bröt mot lagen. Det var för övrigt inte heller de som ägnade sig åt jäv och nepotism.
Matilda Gustavsson skrev DN-reportaget som fällde Kulturprofilen, petade hans hustru ur Svenska Akademien och fick den ovan nämnde pajasen att gå all in på att fjanta sig ur den historieskrivning han så gärna vill vara en fotnot i. Den som vill få helheten samlad i en bok gör rätt i att läsa Matilda Gustavssons ”Klubben”, inte så mycket nytt, men en bra sammanfattning.
Läste ungefär samtidigt med ”Klubben” Sarah Danius ”Husmoderns död”. Danius kom ju också att fällas av Matilda Gustavssons artikel, men mest för att hon tog parti mot Kulturprofilen och dennes akademiska fru. Det som fick mig att slå ihop de här två böckerna i en recension är att Danius faktiskt ”särskilt tackar” Kulturprofilen i slutet av sin bok. Flera av de ingående texterna i den något ojämna men klart läsvärda och mycket lärda ”Husmoderns död” var från början föredrag på klubben Forum. Till och med den omvände Brutus levde alltså i symbios med kulturnattens Kladdcaesar. Är det annorlunda idag? Knappast. Därtill är den i egna ögon fina kulturscenen fortsatt alltför fylld av självförhärligande och självöverskattande pajaser av olika kön. Om inte annat så vann ju den fraktionen striden om Svenska Akademien. Där sitter de nu och vakar över något som är större än både dem själva (eller, nåja, nästan större än dem själva) och Samtiden (definitivt större än Samtiden).
han då, vilket bland annat hans italienska vinsamarbete avseende gamla albumtiteln numer vinetiketten Planet Waves antyder, gärna vänder gommen mot Italien till och vi tar därför tillfället i akt att introducera Bob för Giuila Negri och hennes