Larmrapporterna om hur världens vinstockar dör i en rasande fart, har duggat tätt en tid. Dödsorsakerna är flera. Än har ingen, sedan de arsenikbaserade medlen förbjöds i början av seklet, presenterat ett på riktigt verkningsfullt botmedel mot angreppen av träröta, som Esca och Excoriose. Lägg till det några riktigt torra år på sina håll och angrepp av Eutypiose och Flavescence dorée så förklarar det en hel del. Det som dock är värst, och som tagit vinvärlden med viss överraskning, är att stockar dör lik förbannat. Utan angrepp av Esca eller något annat. Efter flera års forskande – jo, denna mystiska ”sjukdom” upptäcktes redan för flera år sedan och har ökat lavinartat på senare tid – har världens kloka kvinnor och män kommit fram till att det är de nya, ofta högavkastande och/eller rejält sockerproducerande, klonerna, och, i förekommande fall, rötterna, som är, om uttrycket tillåtes, roten till det onda. Den sort som förefaller ha drabbats värst är Syrah och flera plantskolor menar nu att det bara finns ett litet fåtal varianter som de vågar rekommendera avseende denna klonrika sort. Va? Hörde jag någon som inte har något bättre för sig än att vara en petimäter fråga vilka kloner det kan handla om? Ja, till exempel 470, 524 och 747. Visst var det intressant? RHCP!
Etikettarkiv: Syrah
Mysteriet med de döende Syrah-rankorna
Vet inte i vilken utsträckning det är känt i Sverige, men sedan flera år föreligger ett problem
med Syrah-stockarna, framförallt i södra Frankrike, som helt enkelt tynar bort och dör. Att Syrah-druvan har en tendens att skrumpna när den går in i sin slutliga mognadsfas och att stocken inte sällan stänger av stjälken är gamla, välkända fakta. Det som händer nu är något annat. Rankorna torkar ut eller tynar bort och dör. Exakt vad det beror på, funderar de lärde på och detta ska man ha ett möte den 3 maj i samband med Syrah du Monde i Ampuis 2 – 4 maj. År 1970 odlades cirka 3000 ha Syrah, idag är det Frankrikes fjärde druva med 68000 ha. Problemen med uttorkning började registreras på 1990-talet. De mest dramatiska uttolkarna av samtiden menar att all Syrah nu dör i södra Frankrike. Det är måhända en överdrift men det förefaller som att en del nya, oftast högavkastande, kloner är odugliga (till exempel, för er som tror att ni behöver veta det här
fast ni inte alls behöver det, 73, 99, 301, 381, 382 och 383; bra fungerar dock 470, 524 och 747; om fem år tror man sig kunna presentera några nya kloner, som inte torkar ut/tynar bort och dör) och det tidigare kända faktumet, att roten R110 inte går så bra ihop med Syrah, har besannats (och det gäller även R99, har det visat sig). Om någon tror att problemet är isolerat till Frankrike så, nej, överallt där det finns ympad Syrah förekommer problem (Spanien. Argentina, Sydafrika, USA, Italien…).
Reklam: Domaine de Brescou
Nej, det är inte jag som säger det, det är griffinwell.com. Tre tips på Brescou i Sverige: Viognier 2010 (helt okej representant för sydfransk Viognier), Syrah 2009 (gjord i en ganska maffig stil (för priset och området), kräver en rejäl kastrullering eller några år i vinkällaren), Pinot Noir (en sydfransk Pinot med hygglig druvtypiskhet, 2010:an är betydligt mer uttrycksfull, men den är ännu inte buteljerad så tillsvidare får 09:an duga, okej nu men vinner på ytterligare något års lagring, överraskande allround till mat).
Clos Dière ”Cuvée I” 1990
Terrifickollegan och jag hetsade varandra i övertygelsen att vi provade ”sjungande frukt” från Alentejo och inför ett häpet auditorium gav vi oss, tämligen imponerade av oss själva, till att tala om Alicante Bouchet och Aragonez och plötsligt fyllde någon i med Tinta Roriz och vi sa då ”hur dum kan man vara? det är ju samma sak som Aragonez, hallå?” och någon annan talade om kryddighet och vi sa ”men nej, lukta igen!” och vinet hade förvisso mognad men var ändå ganska ungt och så där höll vi på, medvetet trotsandes provningsledarens allt mindre diskreta tecken som till slut skrek ”håll tyst för tusan!” till den som inte var upptagen av sin egen förträfflighet och vilsekomna marsch i pinsamheternas pannkaka. Till slut tvingades provningsledaren säga ”vinmakaren sitter vid bordet” och som Clotilde Davenne, den andra vinmakaren vid bordet, inte gör annat än Bourgogne, Chablis och Saint Bris insåg alla utom jag snabbt att vinmakaren måste vara jag, vilket bara var början på pinsamheterna för riktigt illa blev det först när vinet visade sig vara Clos Dière ”Cuvée I” från 1990. Förvisso en gång i tiden trea i GaultMillaus vinolympiad för viner gjorda av druvan Syrah och med andra ord placerat före många av Syrah-världens största, men likväl måste jag säga att vinet var oförskämt vitalt och fräscht och sångrösten var bättre än någonsin (om detta var, faktiskt, alla överens). Grattis ni som har korrekt lagrade 90:or kvar i lager! (Själv kommer jag inom en snar framtid att bege mig till Alentejo i hopp om att få lära mig veta hut – det står utom allt tvivel att jag är i skriande behov av den resan)
Côte-Rôtie (P Jaboulet Aîné) 1959
Vad ska två gräsänklingar hitta på en fredagskväll om inte dricka lite vin? Om det dessutom är så att vi är hemma hos mig och jag förväntas stå för matlagningen är det givet att fokus ligger på drycken. För allas bästa. Faktum är att gårdagens gäst väl förberett sig på mina bristande kokkonster och därför plockat med sig en Côte-Rôtie 59:a från Jaboulet (och kanske mer precist den egna vinkällaren). Eftersom även han tyckte att det skulle bli kul att prova vinet, glömde vi snart att det inte fanns så mycket att äta, vilket gjorde aftonen mer behaglig och lättsmält för min gäst. Hur var då 59:an? Till att börja med hade vi naturligtvis koll på att man i Côtes du Rhône som helhet producerade exakt 607 319 liter det här vegetationsrika året, då skörden i de norra delarna av Rhône-dalen pågick mellan den 17:e september och den 2:a oktober och gav druvor som alla var nöjda med. Styrkta av våra petimäterkunskaper angrep vi så buteljen, som visade sig ha ganska höga skuldror och en förvånansvärt väl sammanhängande kork, av vilken, måste erkännas, ett antal olyckliga smulor och en småstor bit hamnade i flaskan. Dessa tittade vi på en stund medan vi förde ett esoteriskt och upplyftande samtal om viners skuldror samt korkars förmåga att ruttna. Vi funderade också över varför det inte står ”Les Jumelles” på flaskan från 1959, fast vi egentligen struntade fullständigt i den saken; det enda som räknades var att vi skulle trycka i oss ännu ett gammalt vin som de flesta bara kan drömma om, så att vi senare, idag till exempel, kunde ringa avundsjuka vänner, blogga och på andra vis äckla världen med vår bedrift. Efter en stunds självgott diskuterande, där vi höjde varandras insiktsfulla påståenden om vätskor och korkar till skyarna, hällde vi så upp lite vin åt oss. Ganska brun färg, måste erkännas, men doften var faktiskt riktigt vital. Återigen ett av alla de där gamla vinerna som förmodligen skulle visa en stor mängd utvecklad frukt om det inte vore för den där mognadsslöjan av aromer från naturkorken – ett tips till någon av er andra, som inte har något annat för sig, är att låta analysera ett tjog femtioåriga viner i syfte att studera vilka mätbara aromer från naturkork som finns i gamla viner förseglade med… naturkork – men trots korksordin var vätskan inte oäven alls, riktigt bra i sin gammel-stil. Om vi kunde säga att det var Syrah och Côte Rôtie? Självklart! Herregud, etiketten var hur hel som helst. Smaken på vinet var, som ofta i sådana här lite korkstörda, egentligen ganska fräscha gamlingar, riktigt mumsig. Hatten av! Hade inte klarat en rejäl köttbit kanske, men det satt som smäck till den skinkprovning jag ordnat med toppskinkor från Spanien respektive Italien (som ni förstår blev det inte så mycket mer mat än så, men vi var glada ändå för vi tänkte hela tiden på idag).