2001 Carbase: Carignan-frossa!

Senast jag skrev om 2001 Carbase var den åttonde december 2009 och då skrev jag så här: ”Carbase är en ren Carignan som jag gjorde på Château d´Esclans i La Motte (Provence) 1995 – 2001, eller rättare sagt 1996 – 2001. Första årgången blendade jag bort i gårdens bulkvin. Gick åt skogen helt enkelt. Dracks av plastdunksköpande lokalbefolkning och tillresta turister med utvecklingsbara smaklökar och bristande vin- och självinsikt. Ungefär samma konsument som handlar box i Sverige, gissar jag.

Årgången 2001 är däremot utmärkt om än i min gom inte lika bra som åren 1998 – 2000. Skälet till detta är att jag maxade kraften 2001, bara för att se hur det skulle gå och det gick ganska bra och gav ett riktigt gott och trevligt vin på 14,5 % (Carignan!) som jag inte bedömde skulle ha särskilt bra vare sig lagrings- eller utvecklingsmöjligheter. Kanske lagring upp till sju – åtta år.

Där är vi idag, sju – åtta år senare, och vinet är fortsatt vid bästa vigör – och har dessutom utvecklats bort från power mot struktur, elegans och fördjupad komplexitet (har jag nog aldrig varit med om förr, powervinerna brukar bara sakta klinga av). Jag vågar lägga till ytterligare 7 – 8 år i vinkällaren.

Carignan är helt enkelt en fantastisk druva – oförutsägbar och läcker i sin nyansrikedom (under förutsättning att druvorna odlas och vinifieras klokt, vill säga). Ni som har åren 1998 – 2000 av det här vinet kan lugnt låta dem ligga kvar i källaren om det faller er i hågen.”

Det var då det. Fick tillfälle att prova om 2001 Carbase häromdagen. Vinet hade en del riktiga godbitar att stå upp emot i provnings-flighten och stod upp gjorde det med den äran. Min bedömning 2009 (se ovan) om ytterligare sju-åtta års lagring visade sig vara en rejäl underdrift. Kort sagt var vinet vid utmärkt vigör nu 16 år senare och vid 24 års ålder och, framförallt, var det så himla gott och alla carignan-attributen satt där de skulle: röd och mörk frukt om vartannat, mormors hemgjorda svartvinbärsbaserade saft och den där friska syran som är så hoppfull för alla odlare i rödvinsområden som blir allt varmare.

Vid sidan om 2001 Carbase provade vi en MDLVX (Mazuelo de la Quinta Cruz) eller La Quinta Cruz, som det numera heter sedan Hijo Miguel Merino tagit över vinet hans far Miguel Merino Padre och jag skapade 2006. Nu stod årgången 2019 på menyn och även om de flesta provningsdeltagarna tyckte att denna rena mazuelo från ett unikt gårdsläge i Rioja – La Quinta Cruz i Briones – överskuggades av 2001 Carbase, tyckte jag att Hijos version av vårt gamla vin var strålande och trots att det skriker gubbvarning om det vill jag ändå klappa lille Hijo på huvudet och säga ”Bravo!”. (Förhoppningsvis får vi se det här vinet i Sverige igen framöver; efterfrågan på Hijos viner är dock enorm och det är inte helt lätt att få en allokering nuförtiden.)

Det man kan konstatera idag är att carignan-druvan blivit rumsren, den har till och med fått lite kultstatus. Det är oerhört glädjande. När Carbase lanserades på 1990-talets andra hälft gällde det att inte tala om för hugade kunder att vinet gjorts på carignan… och när Miguel Padre och jag gjorde den första årgången av MDLVX 2006 var han rädd för att inte kunna sälja vinet. Nu kom den årgången, precis som flera senare årgångar av vinet, att, som tur var och är, rankas högt av magasin som Sobremesa och guider som Guia Peñin (ja, även Miguel Padre tvingades allokera MDLVX på sin tid – för trots att det var den fula ankungen mazuelo aka carignan upptäckte fler och fler att det faktiskt var gott). Om det inte vore så töntigt och ocoolt skulle jag nu utbrista ”CARIGNAN FOREVER!”. Men det ska jag inte göra. Högt.

Musik.

Vinbonden & proselyten

IMG_2027– Använder ni jäst?

– Nej.

– Är det sant att det vissa år i vingården inte finns jäst som kan jäsa vinet på ett positivt vis och att det däremot finns jäst och bakterier som kan skicka den flyktiga syran i taket?

– Nej.

– Är det sant att det är jäst som impregnerat jästlokalen och utrustningen som jäser vinet om ingen jäst tillsätts?

– Nej.

– Filtrerar ni?

– Nej.

– Tillsätter ni svavel?

– Nej.

– Men det är ju svavel i ert vin, runt 60 mg/l?

– Det är en konspiration. Och svavlet finns där därför att det produceras på naturlig väg via den energi druvan och musten får av den ruttnande dyngan vi grävt ner i gallblåsor och placerat på strategiska platser där öster står i förbindelse kosmos.

– Men det där låter lätt flummigt? Fungerar det verkligen?

– Jag kan inte säga varför men vi ser en förändring sedan vi grävde ner gallblåsorna.

– Ja dåså, då tror jag också på det.

– Du kan ju läsa Steiner också.

– Men enligt er fungerar det ju?

– Ja.

– Ja dåså.

– Besprutar ni vingården?

– Nej.

– Aldrig?

– Nej, men om vi gör det använder vi dekokter.

– Fast kopparsulfatet i påsarna på lagret då?

– Jaså, ja, vi använder pyttelite koppar ibland.

– Och svavelblandningen som stod vid sidan om kopparsulfatet?

– Det ja, det använder vi ibland, när vi måste. Inte som andra, som sprutar ut massvis av livsfarligt gift som finns kvar i marken för evigt och som du får i dig om du dricker giftvin.

– Det låter ju inte bra. Hur klarar jag mig från att drabbas av slika doningar och drycker?

– Så snart du ser en kille med skägg, tatueringar och lustig hatt ska du tro på honom. Det är så vår tids vise män ser ut. Följ hans tips och vägar.

– Inga kvinnor?

– Nej.

– Varför?

– Haha, lustig hatt kan dom nog ha och tatuerade kan dom vara men skägg, haha, åh nej, klart det inte går. Förresten hörs det på namnet ”vise män” vad det handlar om. Dessutom brukar kvinnor i mindre utsträckning dras med mindervärdeskomplex eftersom dom fått lära sig att dom ändå inget är från början.

– Bortsett från att alla andra använder ohemula mängder gift och huvudvärksalstrande svavel och radioaktiv jäst, vad skiljer dom vinerna från era?

– Åh, dom använder 360 tillsatser och vem vill ha i sig det?!

– Nej, verkligen inte, vad tillsätter dom?

– Tja, titta på den här listan över labanalyser i Italien! Ser du? Acetaldehyd, va? Låter väl giftigt? Tillsats. Bentonit, herreminje!, vad säger du om det? Tillsats.

– Fast acetaldehyd är väl snarast en defekt i vissa viner?

– Ja, och sådan skit tillsätter dom, du kan ju tänka dig!

– Ja, verkligen, hu, det vill man ju inte dricka sådana viner. Och bentonit… fast är inte det lera, varför tillsätter man lera?

– För att det är ett giftigt vin.

– Ja, hu, sådan tur att ni finns. Vad har ni för uttag per hektar?

– Lågt. Mycket lågt. Vi ligger runt 10 hl/ha.

– Oj! Hur många flaskor gör ni?

– Runt 50 000.

– Hur många hektar har ni?

– Tio.

–  Okej, vad bra. Tack så väldigt mycket för er tid. Nu ska jag skriva en text om det här som visar att jag ligger rätt i tiden och är märkvärdigare än vad vissa tror och att jag är värd en framskjuten plats i vinvärlden. Det är inte lätt att ligga mitt i strömfåran och vara nån i det här jantelandet.

The Libertines.

Test: Osvavlat vin öppet ett år!

Nu har ett osvavlat vitt och ett dito rött stått öppet, i halvfulla flaskor, i ett år. Buteljerna har för säkerhets skull stått på en provencalsk terrass, både vintertid och under sommaren. Det innebär ganska brutala temperaturer, framförallt på sommaren då kvicksilvret varit långt över 30+ vid flera tillfällen och dessutom under lång sammanhängande tid. Vid sidan om de där två vinerna, som vinifierats HR:are kunnat följa i flera bloggposter, har också en flaska Björk lämnats halvfull på terrassen. Nog av. Här är domen:bildDet vita, osvavlade chardonnay-vinet från Languedoc (Domaine de Brescou, årgång 2013) uppvisar efter ett år i öppen flaska en orange färg, doftmässigt står det omedelbart klart att det är vid liv och att det lever gott (!), en hel del frukt åt det sötaktiga till, en del gula plommon, en aning av ostbågemjöl slickat från fingrarna, smaken är en aning avslagen och lätt oxiderad, drar åt sherry oloroso till, återigen lite ostbågefingrar som det slickas på. När glaset fått stå upphällt någon halvtimme har det antagit en doft av lätt oxiderad druvmust.bild

Hustrun, som självklart bjöds in att (blind)prova utgöt sig på följande vis (håll då i minnet att detta är en kvinna som inte har mycket till övers för osvavlade viner, vilka hon anser är en styggelse och ett felsteg i Noaks grönskande vinmarker): ”Luktar vin jaune, mycket sötma i bakgrunden, sherryliknande i smaken”. Närmare ett erkännande än så kommer nog inte ett naturvin som stått i en halvfull pava i ett år på en terrass. Därmed inte sagt att hon kunde tänka sig att dricka vinet.bildPå tal om Hustrun provade hon även det röda, osvavlade vinet (också Domaine de Brescou, 2013, cabernet sauvignon). Här gick det till så att Hustrun doftade på vinet, gjorde en förfärlig grimas, tog sig samman, sa med en aningen ansträngd röst ”Det här känner jag igen”, en ny grimas, lätt sipp, ändå värre grimas, ansträngt ”Tycker inte om”, efter detta ställde Hustrun ifrån sig glaset med ett riktigt surkartsuttryck i fejan och en viftande hand som på halvfransosers vis betyder ”det där var inte att leka med” och, sedan hon också visat tungan samtidigt som hon gjorde den där handgesten och drog ihop fejan, ”uurrk, blää”. Efter detta fick inte Hustrun vara med mer på experimentprovningen, varför hon kördes iväg från provningslokalen (nyss nämnda terrass; vi har fortsatt typ svensk högsommar härnere i södra Provence).bild

Facit för det röda vinet: Helt okej med tanke på vad vi talar om, ingen omedelbar katastrof på något vis. Det här är ett litet, enkelt, robust rödvin med litet inslag av mörka körsbär och en del flyktiga syror, smaken är rustik och rå, sträv och lite volatil, men ändå ganska ren och defektfri. Imponerande. Påminner lite om en del brutala rödtjut från 1980-talet (och senare), då V&S styrde och ställde och såg till så pöbeln inte bara drack sötade budgetviner a la Parador och Merlot Oltina utan också sträva surkart som Coteaux de Languedoc, Chatelet (till vilket tanken framförallt for idag) med flera. Provade häromdagen på Domaine de Brescou samma rödvin från en nyöppnad butelj, det vinet var betydligt mer fruktigt och mindre rustikt och bråkigt.Björk 2014 - 2

Sav-vinet Björk slutligen. Det uppvisar på näsan framförallt trä, gillestuga och träslöjdslokalen i A-byggnaden Hjo centralskola. I smaken dyker något så spännande som rå lax upp parat med ren sav och ostbåge (riktig ostbåge, inte mjöl på fingrarna). Fullt drickbar även om den sett bättre dagar.

Mer Libertines.

Goût de terre

Fransmännen som borde veta vad som menas med terroir – om inte annat så därför att det är ett franskt ord – har också berikat vinspråket med uttrycket goût de terre och det är inte alls samma sak som terroir. Det sistnämnda omfattar ett områdes igenkänningsbara uttryck format av människan, klimatet, jorden, berggrunden, topografin och en del annat som i vinets fall druvan. Goût de terre däremot kan betyda två saker. Dels just smak av jorden (terre) i bemärkelsen jorden eller ett stycke jord, dels att vinet är jordigt i sitt uttryck. Ordet ”jordigt” förekom för övrigt fordom också i det svenska vinspråket men har så gott som försvunnit. Vad menas då goût de terre?IMG_1659Tja, med ”jordigt” menas just att vinet doftar lite jordigt och att där kanske finns aromer som drar iväg åt potatiskällaren till. Den andra betydelsen som vi veterligt aldrig anammat i Sverige utan snarare bakat in i begreppet terroir avser uttryck och aromer som gör att ett vin kan bindas till en plats eller flera platser där just det uttrycket kan förekomma. Skälet torde vara att jord och annat bokstavligen talat kommit med skörden och satt ett, vanligtvis mycket litet men dock upptäckbart, avtryck på slutprodukten. Det kan vara eukalyptusblad, barr, jord, stendamm och annat. Bilden ovan visar en får vi hoppas glad och fryntlig och strävsam arbetare i vingården som sjungande rattar sin skördemaskin genom vinfältet alltmedan le goût de terre begåvar hens skörd med upptäcksbara avtryck. (vinifierat ber om ursäkt för den dåliga bildkvalitén; mobiltelefonernas förvånansvärt dugliga kameror har som tur är sina begränsningar)

Libertines igen.

Svavel & terroir

Har vid två tillfällen under de senaste veckorna blivit ombedd att tala om svavel, svavelbaserade aromer och terroir. När jag provade osvavlad chardonnay och svavlad chardonnay på Domaine de Brescou med en studieresa med kunnigt folk från Systembolaget kategoriserade de flesta det osvavlade som naturvin, varken mer eller mindre, och det svavlade som chardonnay utan solklart ursprung men med druvuttryck.

Veckan innan, i Sverige, tyckte de ambitiösa medlemmarna i svenska sommelierlandslaget att det var svårt att hitta terroir, druva och ursprung i framförallt den osvavlade chardonnayn men även den svavlade (alltså samma viner från Domaine de Brescou som nämns ovan). Chardonnay från olika delar av Bourgogne utan svavelbaserade aromer (men med tillsatt svavel) hade de lättare att identifiera medan allra enklast verkade de ha med chardonnay från Bourgogne med svavelbaserade aromer.Det osvavlade vinet

Kanske är det lite taskigt av en vinmakare att påpeka vad som kan anses vara ren druva och rent ursprung och vad som snarare är aromer byggda med hjälp av ett fokuserat jästurval och svavel (eller för den delen ek), å andra sidan tycker jag det är trist med alla de där mer svavel- än terroir-stukade vinerna: den som tittar på Sancerre för 30 år sedan och samma område idag känner knappt igen sig; idag är lejonparten viner gjorda med de jäststammar som togs fram för ändamålet under sena 1980- och hela 1990-talet (som till skillnad från den jäst som flitigt används sedan 100 år inte var ”neutrala”).

Noterbart är att de flesta har svårt att direkt förstå det här med de svavelbaserade aromerna (vilka, sorry, måste upplevas för att man ska känna/förstå vad det är), de ser däremot med lätthet att det finns viner som inte luktar svavel och sådana som bjuder på svavelstick och rent av svavelbeska i smaken, men det är en helt annan sak. Sådant förekommer till exempel i en del översvavlade viner från Tyskland och enkla boxar och flaskor där producenten måste panga på med allt vad som är tillåtet (och kanske lite till) för att hålla oxidation och rötangripna och på annat vis skadade druvor stången, samt i en del fall då producenten tillsatt sitt svavel vid fel tidpunkt och på fel sätt varför även ett lågsvavlat vin kan lukta svavel.Glasskugga

Slutsatsen av den här något ofokuserade posten är 1. Osvavlade viner uppvisar inte med självklarhet mer terroir och druvtypiskhet, oftast upplevs det tvärtom. 2. Många uppfattar svavelbaserade aromer som terroirutryck, rent av mer så än viner från samma område utan de svavelbaserade aromerna. 3. Viner gjorda med återhållna mängder svavel och utan aromsökande jäst (men eventuellt med tillsatt neutral jäst) är under förutsättning att de är välgjorda renast och mest stringenta både som vin och i sina druv- och terroirutryck, vilket dock inte med självklarhet innebär att alla ser just det.The Libertines

Nu ska jag prova det osvavlade vinet som stått öppet i ett år. Rapport på en blogg nära dig inom kort (sannolikt på söndag kväll)!

Libertines förgyller vår vardag!