Må så vara att de ansvariga sedan länge svikit och sålt ut sitt ansvar och mer satt fokus på att konditorer och pizzabagare inte gör tårtor och pizzor med OS-ringarna utan att betala för det alltmedan det mutas hejvilt, men inget av detta ger Viasat/TV3 rätt att förstöra det idrottsliga för oss. Inte nog med
att det är en massa reklam och att sändningarna är utspridda både här och där, de har dessutom mage att sätta en utmärkt atlet tillika expertkommentator som ankare i studion. Resultatet blir det väntade: hon sitter där som vore hon klassens ordningsman som fått uppdraget att leda diskussionerna på dagens skol-TV-sändning. Vid sin sida har hon en utmärkt expertkommentator som försöker göra sitt jobb men får fel input och som lök på laxen sitter där Magister Malcom och kan och vet allt – för han är verkligen utomordentligt duktig Malcolm – och i ett slag lutar han sig fram och förklarar ändå mer för sina med idel öron lyssnande
adepter och vi tittare bara undrar om vi måste gå utomlands för att hitta vettiga sändningar från Sochi/Sotchi/Sotji. Lösningen kan vara att se på Viasat eller kanske Eurosport och lyssna på den alltid lika fantastiska Sportradion. Nu var det inte nog med skol-TV-debaclet, vi tvingades dessutom under invigningen stå ut med att en uppenbarligen nyinflugen – alternativt distanskommenterande – och nyväckt golfkommentator satt och ojade sig över livet självt alltmedan ryssarna var dummare än tåget inför hans häpna ögon och inte begrep han hur Tretjak och Rodina skulle orka upp för backen för att tända OS-elden. Suck. vinifierat kräver ett omedelbart stopp för UR:s intåg i OS-sändningarna och förbud mot OS i Viasat. Avslutningsvis förvånas vinifierat över att alla de tips på Claude François-musik som genom åren levererats HR-arna gått flera av dessa förbi. Således dök plötsligt CloClo upp som en slags nyhet i svenska
sociala medier igår. Mycket bra, men den som läser sin viniferat så som sig bloggen bör läsas har redan koll, inte minst på en sådan sak som att det de facto var CloClo som skrev Comme d’Habitude, senare My Way efter det att Paul Anka krånglat till den. Passar på att tipsa om filmen om CloClo samt, filmen vi slagit många slag för, den lysande dramatiseringen av Serge Gainsbourgs dramatiska liv. Här lyssnar vi på Comme d’Habitude. Här lyssnar vi på en låt skriven av Gainsbourg och här en låt skriven och framförd av Gainsbourg (som handlar om BB, som han hade en relation med och skrev en del musik åt, som här och här).
killen som sitter på andra sidan om programledaren och är gubbe men pratar som om han fortfarande är femton år och understryker det genom att ha en för stor och snedvinklad basebollkeps på huvudet. Inte bara jag ville att jag skulle få det jobbet. Hustrun var också på. ”Då kanske du kan uppföra någorlunda moget här hemma,” sa hon torrt då jag dryftade min nya karriäridé. Dock föll det hela på att Hustrun vägrade låta mig gå till bords med en för stor snedvinklad basebollkeps och barnen, som jag skickade en test-gestvideo till – alltså, gesterna understryker med emfas att kepsen är på riktigt: genom att rytmiskt vifta med armarna och peka med fingrarna då och då talar jag om att jag är ett barn av hip hopen och, med viss risk för att hip hop är igår, att jag inte vuxit ifrån det – sa att de föredrar när jag spelar luftgitarr iförd Brian May-peruken. Det avgjorde saken.
