Nu är det bevisat en gång till: Den som vill undvika hjärt- och kärlsjukdomar gör rätt i att dricka lite vin varje dag. Den som vill öka risken för hjärt- och kärlsjukdomar gör rätt i att antingen vara helnykterist eller suput. Läs mer i British Medical Journal.
Intensiteten och hettan på scenen lyckas inte nå ut i lokalen. Viljan att ta emot den finns. Men det blir mest som för gubben snett fram till höger om mig. Han sjunger med – ”I´ve got a pocket, full of, green” – och har sedan för avsikt att studsa upp och ner så som man gjorde då runt 1980. Men det slutar med att han bara får upp högerhanden, formad som ett v-tecken, i luften. Där får den hänga tills låten är slut några minuter senare. Kanske hade han för avsikt att ta ner handen tidigare, för det måste kännas lika löjligt som det ser ut att stå där med ett v-tecken i luften i all evighet, men artrosen eller smärtan när handen väl tagits ner hindrar honom. Nu tar gubben rakt framför mig några, som det förefaller, viga danssteg och håller snart på att trilla omkull. Förläget ser han sig omkring och backar bakåt på innerplanen, mot baren, där han blir hängande med en… Pepsi, lika fast förankrad i handen som han själv är i baren. Plötsligt skriker en tant något åt mig och för en kort stund undrar jag vad hon gör här, men så inser jag att hon faktiskt är i min egen ålder och att det inte är så konstigt att hon ränner på rockkonserter. Jag hör förstås inte vad hon säger utan nickar bara glatt tillbaka, varpå hon börjar hoppa upp och ner samtidigt som hon skakar på huvudet och något säger mig att jag borde ha sett sur ut istället. Rädd både för henne och ölglaset som hon skvätter runt med byter jag plats på innerplanen medan hon koncentrerar sig på sitt hoppande och skvättande. Hukande av rädsla för de ölmuggar och det öl som far genom luften backar jag mot Pepsi-mannen i baren. Inte ens ett ”What you give is what you get” kan få mig att åter gå i klinch med innerplanens ölregn, stela gubbar och livsfarliga tanter. Nästa morgon vaknar jag av kramp i högervaden. När jag väl fått stopp på krampen visar det sig att jag har en förskräcklig träningsvärk i vaden. Lite skamsen tar jag emot insikten att min inlevelse i konserten tog sig uttryck i en kontinuerligt hoppande högerfot. Men Weller var bra. Jam på Måndagsbörsen.
På tal om Eric Cantona så har jag alltid undrat om Crystal Palace-supportern förstod vad som höll på att hända eller inte. Om han förstod det måste det ha varit ett kort, fasansfullt ögonblick för honom, den retlige grisen (shit! han kommer hitåt, han är galen, hjälp, han … han sparkAJ!). Om någon mot förmodan missat Cantonas enda kommentar till händelsen finns den här.
Det gäller att vara ute i god tid om man inte vill vara hänvisad till vad som råkar finnas i hyllorna dagen man bestämmer sig för att äntligen göra sina inköp. Således följer här lite tips inför julhandeln. Friskt, disciplinerat och oekat vitvin att inmundiga själv och att ge bort (jaja, klart att alla ni som läser Vinifierat redan vet att det handlar om Clotildes Bourgogne Blanc, men kan man nog upprepa det tipset?). Vitvin i samma anda, lite dyrare, fortsatt bra för den egna hälsan och som gåva. Vitvin i samma anda, lite dyrare igen och nu så bra och dyrt att man ska dricka det själv (eventuellt kan man efter att ha tömt buteljen fylla den på nytt med ett av de billigare syskonen och sedan ge bort den). Snyggt rödvin med ett ben lätt i traditionen och det andra ganska mycket i Nuet, att dricka själv eller att ge bort. Rödvin med ena benet stadigt förankrat i traditionen och det andra lätt touchandes Nuet, att dricka själv eller att ge bort. Snygg storebror till det första rödvinet, nu så dyrt och bra att man ska dricka det själv. Portugisiskt alternativ till det sista rödvinet. Eller varför inte slå till med budgetupplagan av Argentinas dyraste vin Conjuro (Conjuro är tre till fyra gånger så dyrt som budgetupplagan Profundo)? Sist men inte minst ett rosévin till fisksoppan, om man nu äter en sådan på julen.
Chartrier torde vara en av världens mest kulturhistoriskt rika och därmed besöksvärda restauranger. Relativt sett är det dessutom synnerligen billigt att äta där. Självklart har Chartrier en massa egenheter för sig också. En fördel med det är att man inte behöver boka bord. Enda sättet att komma in är att köa, vilket, tro det eller ej, kan vara ganska trevligt. Maten är rustik och vällagad och franskt brasserie i kvadrat och servispersonalen är som sig bör klädd i svart och vitt och ser ut som den jobbat på stället sedan det öppnade förrförra seklet. Vinet… ja, man kan prova deras eget vin som lagrats i husets ekliggare i källaren. Det är ett vin som osökt för tankarna till salladsdressing. När jag senast var där provade jag även deras eget vin från butelj. Det var bättre alldenstund det var korkdefekt.
NAO härskar och i Rhônedalen haglar vädervarningarna tätt samtidigt som snöchockade chaufförer utför mindre välgenomtänkta manövrar och ger olyckskorparna som utfärdar ”alerte orange”- och ”alerte rouge”-varningar rätt och det hela slutar allt som oftast i ännu ett av Rhônedalens och Autoroute 7:s välbekanta snökaostillstånd och som vanligt är Lyon centrum för eländet. Tidigare i veckan undvek jag med näppe hysterin när jag på vägen hem från Domaine de Brescou, vid Pezenas, väster om Montpellier, som vanligt svängde av mot sydväst strax före Avignon. Dock skulle jag igår köra bil till Paris. 90 mil. Av vilka en ansenlig del går genom den franska vinterns Bermudatriangel – denna det mystiska eländets gapande käft, där hela busslaster snöat inne, otaliga långtradare förlorat både sig och sin last och där mer än en hysterisk fransman skymffullt skrikit åt sina passagerare och medtrafikanter innan han, uppgiven, gråtandes och förlorad på andra sidan förnuftets och sansens gräns, där han vilt gett sig hän åt vansinnets våldsamma ritt, helt enkelt avslutat den plågsamma väntan på att slutligen tappa kontrollen över sitt fordon genom att placera bilen i dikets mjuka snövall, Är ni nöjda nu? skriker han sedan med sina uppspärrade ögon fästade i sina passagerare och de sistnämnda förstår att det inte är läge att fråga Är vi inte framme snart?. Ja, det är inte utan att även jag själv nu är nyfiken på hur det gick – jag menar: här ska jag nu ta mig igenom den franska vinterns Bermudatriangel! – så låt oss komma till saken: I förrgår var kaoset totalt, klockan sex i morse utbröt ett nytt än värre kaos, men igår eftermiddag och igår kväll kunde jag snyggt och smärtfritt glida igenom triangeln utan minsta problem. Visst, det där var vad man kalla antiklimax och nu är det här inlägget reducerat till ännu ett ointressant och meningslöst dito, som du dock läst till sitt slut. Vintersång. Vintervin.
Solo med cover. Med Throwing Muses. Med Breeders. Med Belly. Solo med egna Whiskey tango. Mary Ellen Mark. Bonus: Belly live. Mer Belly live. Fakta om Tanya Donelly. Tanya Donelly live, solo.
Det var andra bullar då, när jag kryckledes studsade omkring i Tavel, nu är det bara svinkallt i Provence, vilket är mindre skrämmande än Tavelstudsens ljud och mörker och dessutom gör det inte så mycket med kylan och nederbörden när utflykten till Tavel faktiskt resulterat i en listning på Systembolaget (besked häromdagen); således släpps vinet Lauzeraies som en T2:a den första april 2011. Att det är en T2:a betyder att det kommer att finnas till försäljning i 195 av monopolets 410 butiker (till övriga kan vinet beställas). Lauzeraies är, som sig bör, en rosé från Tavel – denna de pretentiösa rosévinernas egen appellation (det är inte för inte det lite varstans i området finns skyltar och andra små meddelanden som talar om för besökaren att här görs världens bästa rosévin, punkt slut). Lauzeraies görs på druvorna, Grenache och mycket annat, från en vingård som kallas ”Terroir de Lauzes” och som är täckt av platta kalkstenar. Bara fåntrattar förvånas över att vinet uppvisar ett inslag av flinta och det som brukar kallas ”mineraler”, vara hur det vill med den saken, doften är dessutom tämligen fruktig och kraftfull och smaken bjuder på en för området bra fräschör. Passar enligt producenten till tajine (hur nu denna rätt kan stavas på svenska?), paella, fisksoppa och ”torra ostar”. Den som lever kan prova första april nästa år. Rosévin i väntan på Godot och Lauzeraies.