Gjorde i förra veckan återbesök på East i Stockholm och kunde konstatera att senast jag var där stod där ett utmärkt flipper – ”Avalanche” – i baren och servicen och sushin var utmärkt så även om jag saknar mitt flipperspel tycker jag att East fortsatt är en bra krog, som säkert Stockholmarna redan har koll på och som ni som i likhet med mig själv är lantisar och turister ska veta är en krog ni gärna kan gå på nästa gång ni är i storstan och känner er bortkomna och går runt med hungrande magar utan att riktigt veta vart ni ska ta vägen..
Månadsarkiv: februari 2011
Karaoke mitt i veckan
Träna inför lördagens begivenheter och slå de andra med häpnad: karaokeövning med smak av Hemlige Kocken.
Luftning, treglastestet & P J Harvey
På tal om kastrullering: hur vet man att man ska lufta vinet? Man kan göra ett enkelt test, som fungerar för det mesta. Ta tre glas. Fyll två av dem med vinet i fråga. Häll det ena glasets vin mellan det glaset och det tredje, tomma, glaset. Om möjligt, be någon flytta om glasen så den efterföljande provningen kan ske blint. Låt stå ett par minuter. Prova. Är det luftade glaset bättre ska vinet luftas, är det sämre, ja, det får ni faktiskt räkna ut själva vad ni då ska ta er för. Huruvida P J Harvey är en flitig användare av treglastestet vet jag inte, men hon har släppt en ny CD.
Skämt skämt om kastrullering
Vafalls? Någon påstår i en text att ”kastrullering” är ett skämtsamt uttryck för dekantering! Nu är det faktiskt så att jag myntade uttrycket ”kastrullering” för snart 20 år sedan och skrev om det i ”Vinsmagningens ABC/Vinprovningens ABC” för tio år sedan. ”Kastrullering” är ingen fjantig dekantering skämtsamt. Det är en brutal luftning av vinet, som hälls fram och tillbaka några gånger mellan ett par kastruller. Punkt slut.
Hat trick av Château L´Arnaude Rouge
Fick nyss beskedet att Château L´Arnaude Rouge (2009) fått en guldmedalj i Paris. Igen. Efter att för tre år sedan ha startat lite försiktigt med ett brons för årgången 2006 har de tre följande årgångarna haft den goda smaken att i tur och ordning vinna guld 2009, 2010 och 2011. I Sverige finns årgången 2006 fortfarande i beställningssortimentet.
La Tache 1984 (DRC) & Corton-Renardes 1990 (Leroy)
Jag borde blivit misstänksam när hustrun i valet mellan att bli bjuden på finkrog på födelsedagen eller mat hemmavid, valde mat hemmavid (alltså mat av mig!). Som vore jag en nybörjare i Livets skola blev jag inte alls misstänksam och gick min vana trogen – numer min godtrogna vana – ut till den kaotiska vinkällaren för att plocka fram ett vin eller två värdiga en födelsedagsmiddag. Det blev en av få kvarvarande La Tache 84 – f ö det vin som yngsta dottern för 17 år sedan fick upptryckt under näsan samma dag hon kom hem från BB, vilket lett till att hon tycker att alla viner jag gjort och gör luktar illa. Och för att inte misslyckas ryckte jag dessutom en Corton-Renardes 1990 (flaska 573 av 2026 enligt baksidesetiketten, som var den enda kvarvarande etiketten). Det var först då jag hällt upp middagsvinet och insåg att hustrun skulle sitta där vid bordet som om hon vore jag och gotta sig åt vinerna samtidigt som jag skulle tillbaka till spisen för att avsluta beredningen av varmrätten – Uncle Bens färdiga currysås i ris och kyckling – som jag insåg i vilken grad hustrun tagit efter mitt försåtliga och retliga sätt att nästla till mig toppviner (noterade f ö då jag stekte kycklingen i smör, eftersom olivoljan tagit slut, att smör just innan det bränns vid luktar knäck). Vinerna? La Tache fortsatt fantastiskt, mer Bourgogne blir det inte. Ren i doft och smak, lite ålderstorkat nu, men med bibehållen ”La Tache – frukt” (bland annat en touch av kräftdillspad!) och moget, nötigt gott, mycket komplext och ursprungstypiskt, lång, ren, lite nötig eftersmak, bokstavligen talat en våt dröm för vinnörden. Corton-Renardes inte lika god som La Tache (vilket vin är det?), men lika imponerande. Fantastiskt vin. Oerhört välgjort och personligt. Vital, stor, komplex doft, inslag av valnöt och rostade kastanjer, fortsatt lite jordgubbsbärigt (!), lång (vad trodde ni?), ren, lite valnötig eftersmak. Båda vinerna hade vitala korkar och led inte alls av korkens inverkan under lagring. Bara en sådan sak. Och, hustrun noterade inte ens att maten smakade bränt.
Vid behov: kastrullera Clotilde
Kommer ni ihåg tipset på St Bris? Nu har vinet fått Fynd i jag vet inte hur många tidningar och idag fem solar i TV4. En sak rörande det här vinet (Saint Bris) och för den delen Clotilde Davennes Bourgogne Blanc, som jag aldrig upphör att tipsa om, är att de behöver syre. Clotilde tillhör de exakta vinmakarnas skara och hennes viner är snygga, strama och disciplinerade. Så gott som alla viner som är så där välstrukturerade och strama har tillverkats med minimal syretillförsel under vinifieringen och lagringen – raka motsatsen till de tekniker som används när man vill göra vinerna mer ”flabbiga” (är ni med på vad jag menar? alltså lite för mycket helt enkelt) eller uttorkade (som en del vilseledda producenter faktiskt gör med berått mod eller så förstår de inte bättre). Det gör också att viner som Clotildes behöver en del syre, och/eller lagring, för att komma till sin rätt. Jämförde 08 Bourgogne Blanc med 09 häromdagen. Den sistnämnda är nog i sig bäst, men inte just nu, då den är ganska sluten och diskret. Däremot växer 09:an mycket med en eller två dagar på diskbänken i halvkonsumerat skick. Mitt tips till alla er som kan tycka att Clotildes unga viner är lite diskreta: kastrullera dem! Häll någon timme innan ni ska dricka/prova vinet i en gryta och skicka sedan vinet fram och tillbaka mellan två grytor några gånger och slå det därefter på en karaff av typen mjölkkaraff eller, om ni vill vara fina i kanten inför era gäster, tillbaka i buteljen eller rent av i en vinanka eller en tom Les Preuses – flaska. Om någon missat det så är Clotilde Davenne Bourgogne Blanc numer listat i Systembolagets ordinarie sortiment och har fått ett nytt beställningsnummer. Eftersom vinet ligger i modulen T3 måste man sannolikt likväl beställa hem det. (PS ser att Systembolaget menar att Bourgogne Blanc uppvisar inslag av fat, jag kan inte hitta det, snarare motsatsen, men kanske är det lagringen på jästfällning som vilseleder, hursomhelst så har vinet aldrig sett ek och karaktärsbeskrivningen kommer förhoppningsvis snart att ändras till inslag av lagring på jästfällning, eller något sådant, vilket är mer rättvisande för den som funderar på att köpa vinet) Bourgogne Blanc-musik
Musik till pannkakorna
Gråtmild pannkaks– och dansant plättmusik (av och med dansant fransos som skrev ”Comme d´habitude”, senare känd som ”My way”).
Musik till ärtsoppan
Vidunderligt vacker ärtsoppemusik. Fungerar också riktigt bra till ärtsoppan gör detta.
Blå Chartreuse! Äntligen!
I samband med att vi tullade lite på Vinvännen Göran i Cannes vinlager häromdagen passade vi på att avsluta traditionsenligt med lite cigarrer och Chartreuse av olika slag. Det var då något gudomlig flög i Vinvännen Göran i Cannes och han sken upp och sa med ett fånigt leende på läpparna ”Får det lov att vara grön eller gul idag? Nej tack, jag vill ha blå!” och så skvätte han i hälften grön och hälften gul Chartreuse i sitt glas och satt där med världssensationen Blå Chartreuse! En sådan härlig gamäng han är, Vinvännen Göran i Cannes, och det är inte för inte han har ett förflutet som konsthandlare, för det här med färg det kan han.