Fick från Barndomsvännen tips på den här blogglänken. Och det fick mig att börja fundera över om RIP Kirby i själva verket alltid varit död? Är det egentligen han och inte Kip Walker som är Den Vandrande Vålnaden? Eller ska Kip Walker egentligen heta Rip Walker?
Ytterligare några tankar kring varudeklarerat vin: 1. Man får inte få för sig att vin är ett smutsigare livsmedel än andra. I flera länder är det de facto så att alla som är inblandade i produktionsledet enligt lag är skyldiga att dokumentera allt den gör. Det innebär att tillsynsmyndigheten, eller för den delen en driven konsumentjournalist, idag kan ta t ex vilket franskt vin som helst och följa det bakåt i produktionsledet, in i minsta detalj, tillbaka till planteringen. Hur många andra livsmedel lever under sådan kontroll? 2. Även om det låter illa ibland så tillsätts i livsmedelssammanhang få produkter till vin. Dyra viner får oftast blott en tillsats av svavel, billigare viner kan förstås få fler tillsatser, men innehållsdeklarationen liknar på intet vis t ex de glassar som säljs en masse världen över. 3. Att flera av oss kan ha åsikter om att ”terroir-avtrycket” medvetet späs ut i många viner väger trots allt lätt eftersom, uppenbarligen, den masskonsumerande delen av marknaden inte bryr sig ett skvatt om ”terroir” – för den konsumenten är det viktigaste att vinet inte är surt och strävt och, inte minst, att det är billigt. Om detta må vi tycka vad vi vill. Så är det bara och det ligger helt i linje med förytligandet och snuttifieringen av nyhetsförmedlingen, dokusåpornas allt större och ständigt lika intelligensbefriade värld och allt annat som vi fått som ett gemensamt straff för masskonsumentens hjärnbefriade sätt att definiera ordet kvalitet.
Gary Moore, så mycket mer än en bluesgitarrist, har gått ur tiden. Här, ung och pigg, med Thin Lizzy i Australien (lägg märke till Garys gitarristkompis, Scott Gorham, fantastiska 70-talsvariant av ukrainska vittofflor). Här, lite äldre och tyngre och mindre vig, men trots det får han till slut till och med fart på basisten i denna hälsning till alla oss som gillade Thin Lizzy. Här visar han på det jag menar: han var inte bara en blues- eller för den delen rockgitarrist – ha överseende med det tröttsamma trumsolot från Ian Paice, alla som spelade med Paice vid den här tiden var tvungna att låta honom spela sitt solo. Här låter han som han lät i Colossuem II (och här kan man fördel även lyssna till Jon Hisemans trumspel). Bonus-blues.
”Dags att deklarera vinet”, säger Mats-Eric Nilsson i SvD. Tja, jag försökte för ett tiotal år sedan, men kom fram till att om ingen annan deklarerade så skulle folk som läste på ”mitt” vin (i det här fallet ett vin som hette Rabiega Rouge och såldes i Systembolagets bassortiment) tänka ”Men, nej, usch, innehåller det här vinet E 441? På inget annat vin står det att det innehåller E 441. Jag tar ett annat vin.” Alla som gör rena viner, ekologiskt odlade och med låg halt tillsatt svavel och dylikt har allt att vinna på att alla tvingas deklarera innehållet. Däremot är det svårt att se mer exakt hur det ska gå till. Avseende vin gäller så gott som alltid ”ju dyrare vin, desto renare och bättre” och det är fortsatt den bästa grundregeln för den som vill handla ”korrekt”. Skälet till att de ”rena” vinerna är dyrare är att de är mer kostsamma att göra. Det är för övrigt inte en tillfällighet att de bästa vinerna är dyra, eller, för den delen, att dyra viner som regel är bra – och faktiskt gjorda som tillverkaren säger att de är gjorda. En total deklaration måste innehålla allt från tillsatser i jorden vid planteringen (hur naturliga är för övrigt ympade stockar?) via bekämpningsmedel och arbetsmetoder i vingården till tillsatser och arbetsmetoder i vinkällaren. Den som är intresserad brukar kunna få reda på det mesta via Systembolaget, importörerna eller direkt från producenten. Ett problem i dessa sammanhang är så gott som alltid att nästan ingen talar sanning i producentledet (inklusive jag själv). Dels av lättja, dels för att dölja ”affärshemligheter”. Det kan också vara så att mindre nogräknade producenter helt enkelt ljuger därför att man vet att konsumenten – och för den delen Systembolaget i inköpssammanhang – idag vill höra att vinet lagrats i nya franska ekfat och inte filtrerats, trots att det i själva verket behandlats med ekspån och visst filtrerats. Tror ni att någon kan känna skillnaden om det är bra gjort och vi pratar viner under 100 sek? Glöm det. Jag har testat detta på duktiga provare vid upprepade tillfällen. Ingen har någonsin ens varit i närheten av tio rätt av tio möjliga. Med detta sagt, vill jag ändå hålla med Mats-Eric: klart vinerna ska deklareras så långt det är möjligt, i alla fall avseende tillsatser i vinkällaren (fast jag önskar att all odling, inte bara vitikulturen, var tvungen att deklarera vad som används ute på fältet). En liten detalj, som jag inte nämner för att näpsa Mats-Eric utan därför att det är en så vanlig missuppfattning: tannin som tillsätts är så gott som uteslutande inte strävt. Det är det som är poängen. Man ökar munskänslan och stabiliserar färgen med det tillsatta tanninet utan att göra vinet strävare. PS E 441 är gummi arabicum, en vanlig tillsats inte bara i livsmedel rent allmänt utan också i vin.
Någonstans i det Koktebelska mörker som lugubert och, för den som är lagt åt det hållet, hotfullt bredde ut sig mellan de sparsamt utplacerade lyktstolparna med sina gatlampor av samma typ som varje svensk bondgård med egen gata och självaktning höll sig med åtminstone ända in på 1970-talet, stötte jag plötsligt ihop med något. En ukrainare, tror jag. Kunde inte se hans skor, men han lät ukrainsk. ”Ouff!” sa han och fortsatte på sitt tungomål och då sa jag ”dobryj vjetjer”, som i bästa fall betyder ”god afton” och vi insåg båda två att så mycket mer skulle nog inte bli sagt, varför vi famlade vidare i mörkret, var och en åt sitt håll, och båda var vi nog glada över att ha träffat på en annan människa, vilket indikerade att varken han eller jag var den enda mänskliga varelsen i den, bortsett från kringdrivande vildhundar i överflöd, övergivna staden. Jo, så finns här en dam med rödfärgat hår på hotellet också. Hon sitter i receptionen, serverar frukost och, tror jag, städar. I vilket fall som helst har hon bara en gäst och hon och jag har lätt divergerande uppfattningar om när vatten kan anses vara varmt: när det rinner eller när man kan duscha i det utan att börja steppa. På tal om stäppen, som breder ut sig från Feodosia och norröver, irrar där trötta tatarer utan håg och med fallet mod runt bland Saperavirankor i vinteridé, med sekatörerna i högsta hugg utför de klatschiga klipp alltmedan de hukar för nordanvinden, som brutalt och skoningslöst anfaller i tjutande stötar som om självaste Stalin satt där i norr och spelade frusna skalor på sin larmande orgel som ville han göra biff av de stackars tartarerna.
Datum: 31 januari 2011. Tidpunkt: 12.13. Plats: CDG, Paris. Närmare bestämt: På väg ut från herrarnas vid gate 63, Kiev-flighten. Vad som kom där: Ett par ukrainska vittofflor med överliggande rutmönster.
Le China är ett utmärkt val för den som är i Paris och vill sjunka ner i den koloniala inredningens fåtöljer, svepa en cocktail och äta utmärkt asiatiskt kök, kanske ackompanjerat av lite rosé från Sancerre. Faller andan på och man inte sitter och sölar för länge vid bordet bjuds – som grädde på moset alldenstund det verkligen bjuds – det på kabaré i källaren.
Svenskhoppet Maharajah då? All heder åt honom – han är förmodligen den ende i världen som (nästan) kan ge Ready Cash en match. Franska JDD jämförde faktiskt Maharajahs imponerande exteriör och lite kantiga stil med Ourasi – då ska man komma ihåg att Ourasi förmodligen skulle vinna det franska presidentvalet om han fick ställa upp.
Det här inlägget har ett enda syfte: att få TV4 eller någon av våra kvällstidningar att mot rejäl betalning ta in mig som krönikör. Ett bra skäl till att göra det är jag på PdA-dagen 2009 tippade Ready Cash som vinnare i PdA 2011. Det gjorde garanterat ingen annan svensk kommentator eller bloggare. I och med vinsten i söndags visade Ready Cash för övrigt att han håller Varenne-klass. Om jag förstått saken rätt hade han kunnat vinna PdA redan ifjor, men huvudägaren tillika dåvarande tränaren, Philippe Allaire, var osmart nog att 1 plocka bort alla fyra skorna 2 låta Jos Veerbeck köra 3 proppa hästen full med antiinflammatoriska medel (ni som läser den här bloggen blev varnade för att det nog skulle gå på tok för Ready Cash förra året). Möjligen vis av dessa misstag har AIlaire sedan dess lämnat sin ögonsten till kollegan Thierry Duvaldestin. I år gick hästen med bättre balans (”Star” (260 g) bak – jodå, sådant vet vi experter) och han kördes av Frankrikes förmodligen bäste kusk, Franck Nivard. För övrigt lär det vara så att när Ready Cash i senaste loppet före PdA gick bort sig, hade Duvaldestin valt att testa ”Flap” (120 g) och det räckte för att få hästen i gungning, vilket var synnerligen olämpligt då trav är en allvarlig sak och ingen plats för lek och gunghästar. TV4, AB, Expressen och ni andra, det är förvisso viktigt att höra av sig snabbt, men i slutändan blir det den som betalar bäst som får mig.