Vinutbudet & fördomarna

I dagens SvD skriver på Brännpunkt några medlemmar i Svenska Vinakademien, bland annat jag, om Systembolagets sortimentspolitik. Syftet är, rimligtvis det vällovliga, att ytterligare förbättra utbudet i Sverige, att se till att vi alla försöker undvika att konsumera produkter som bakåt i produktionskedjan drabbar någon eller något och att, kort och gott, se till att vi alla konsumerar lite bättre. Läs gärna debattinlägget, men läs framförallt kommentarerna. Man kan förvisso alltid invända mot att man, även om syftet är vällovligt, ska handla dyrt, men här är det framförallt fascinerande att se vilka närmast primala urkrafter ett i grunden vällovligt initiativ av den här typen kan framkalla. Och, om någon nu, mot förmodan, undrar varför mina skönlitterära texter är som de är så beror det på att de till stor del handlar om primala urkrafter och den fara som alltid dväljs i dessa.

I vinstormens öga

En ständigt pågående storm i det svenska vinglaset är diskussionen om de dominerande mediernas vinbevakning. Nu senast är det Miguel Cruz Liljegren, som på vinbanken.se, på ett uppfriskande vis, underblåser de vindarna. Denna för världen utanför vinglaset triviala fråga är för oss, som flyter omkring som små korksmulor i det stora vinhav som glaset i våra ögon är, en synnerligen viktig fråga. Tror att vi alla egentligen inte är särdeles förtjusta i att ett kartongvin alls kan vara ett ”fynd”. Å andra sidan

flyter vi långt ifrån konsumenten som tycker att kartongvin är livet på en pinne. För den stackaren kan förmodligen, och sorgligt nog, både en box och ett tyskgaragevin vara ett fynd. Vad det så gäller medierna som skriver om de här kiosklitteratur-vinerna och fyndstämplar dem så är det, förstås, inte skribenterna utan mediernas ägare och/eller chefer som å, vad de uppfattar vara, läsarnas vägnar ytterst bestämmer hur vinbevakningen ska skötas och se ut; vill uppdragsgivaren ha en artikel om årets bästa kartonger och några fyndstämplar för rubrikens skull, är det den arbetsförutsättningen som gäller. Detta kan, förstås, skribenten säga nej till och söka sig någon annanstans. Tror alla kan förstå att detta inte så lätt låter sig göras, även om man som utomstående, som inte är beroende av inkomsten och kanske också plattformen, kan tycka att det är ett lätt val. Dock kan skribenten välja sina ord i recensionen och/eller ställa krav på redigeraren så att inte en importör/producent, som häromdagen i en av våra största dagstidningar, kan dra till med en annons som förkunnar att man säljer ”bästa vita vinet till skaldjur”, när det man gör reklam för är ett

Nu

för den kräsne drickaren tämligen mediokert vin för 65 sek. Här hade det räckt med ”fynd”… Tyvärr bidrar fyndstämplandet av i grunden tämligen enkla viner till att lägstanivån på den svenska vinmarknaden bibehålls; många konsumenter tror helt enkelt att man dricker bra vin och tar ansvar för kedjan bakåt även då man köper en box för 160 sek och det är också skälet till att 70 procent av studenterna på en svensk sommelierutbildning tidigare i år bedömde att 60- och 70-talets stortsäljare Parador är bättre än dagens mest sålda låda, vilket om något är ett uttryck för den stiltje som rått lite längre ner på skalan alltmedan utvecklingen varit orkanartad lite högre upp på kvalitetsstegen.

Ek-projektet & Jacques Loussier

Thorslundkagges ek-projekt går för min del nu in i sin slutfsas – för övriga inblandade återstår ännu en diger arbetsbörda innan vindelen av projektet kan presenteras i mars nästa år. Var igår på Grythyttan Vin och provade vad som ska bli cirka 250 eklådor med svensk, fransk respektive amerikansk ek och som förmodligen kommer att säljas via beställningssortimentet i april nästa år. Eken som är enklast att skilja från de två andra är den amerikanska. Gemene man kommer dock ha svårt att avgöra vad som är svensk respektive fransk ek, gissar jag.

Lars Torstenson: La bonde obscure

Någon gång under våren kommer också ett drygt tusental flaskor med ett vin som långtidslagrats på svenska fat från Thorslundkagge – ett tillfälle för den som vill lära känna vår inhemska ek. Eklådorna är redan på butelj, den kvarvarande volymen tappas strax före jul då vinet, enligt mig, fått så mycket ek att även en kartongdrickare ska kunna upptäcka den. Whisky-delen av arbetet kommer att presenteras först senare. Vi tittar på bilder från ek-projektet och lyssnar på Bach i jazzform.

Lars Torstenson: Bonde dans obscurité

Lars Torstenson: Bonde dans obscurité

 

 

Olfaktoria: Nytt förbud!

På tal om olfaktorisk överkänslighet behöver man inte vara hypersensitiv för att känna av besvärande ångor från obytta underkläder alternativt bristande intimhygien, i alla fall inte i vissa givna lägen och avstånd. Ett talande exempel är resenärer som, trots att de inte behandlat vare sig underliv eller underkläder på rätt sätt de senaste dygnen, under pågående flygning ställer sig upp i mittgången, med sitt doftcentrum i höjd med på motsvarande gångstol sittande personers luktorgan och ger sig till att, till synes sorglöst och utan brådska, rota runt i ”the overhead compartment” – särskilt besvärande blir sådana här situationer då resan redan är migränframkallande på grund av skrikiga barn och hostande passagerare. vinifierat kräver nu att resenärer av ovan nämnda kategori förbjuds på flighter andra än sådana som sköts av Ryanair; det torde vara enkelt att med hjälp av en tränad hund sortera bort dem redan i säkerhetskontrollen.

Väntat nej till gårdsförsäljning

Efter långliga tider kom så det väntade nejet till gårdsförsäljning. Redan då utredaren fick sitt uppdrag indikerade uppdragets förutsättningar att regeringen inte sökte gårdsförsäljningens möjligheter utan dess omöjligheter. Hänvisningen nu till oron för att EU skulle omkullkasta det svenska monopolet är således sökt och resultatet av ett politiskt spel för galleriet. Uppenbarligen har regeringen också lyckats med sin plan att få tyst på en eventuellt upprörd debatt – med vintillverkarna, regionala näringslivspolitiker, den svenska turismens tillskyndare och andra inblandade – genom att gömma sitt avslag i beslutet om Systembolagets hemleveranser, som, planenligt, fått all uppmärksamhet

Litteraturens innersta väsen

Då och då börjar folk på vinmöten diskutera mina skönlitterära verk med mig. Redan från början står det dessvärre ofta klart att de eventuellt läst en bok – den experimentella kollageromanen”(Stadd i) Statisk rörelse” eller

En senare roman

dito ”Anakolut” – för sisådär tjugo år sedan och uppfattat sig inget ha förstått och, underförstått, det berodde på boken. Man får då tålmodigast förklara, att den som försöker skapa litteratur skriver inte deckare – obs! detta är inte en attack på deckare, deckarförfattare eller ens deckarläsare – utan böcker som utmanar läsaren på ett annat plan. Ibland antar läsaren en sådan utmaning och rent av betvingar verket. Ibland inte. Kort sagt möts inte alltid texten och läsaren. Således är det i sin ordning att inte tycka om en bok man förstått sig på och säga det. Har man inget förstått är det inte heller fel att säga det. Men det är oklokt att uttala sig negativt om verk man inte förstått – gäller för övrigt inte bara böcker – eftersom risken är stor att man i första hand står där och dissar sitt eget intellekt.

Ny vinfrossa med Vinakademien & Jan Holmström

Under överinseende av fjolårets pristagare, Helena Lindberg på Tenuta di Bizerno, gick Vinakademien i Sveriges stora pris i år, välförtjänt, till vinskribenten med mera Janne Holmström, men det där är för somliga av oss blott ett svepskäl för att få släppa loss i en hygglig eller, i bästa fall, ohygglig vinfrossa. I år kastade vi bland annat i oss Pol Roger ”Cuvée Winston Chruchill” 1982 (ganska mogen, rund, fin), Legras & Haas Twoson Solera (elegant och ovanligt snygg blanc de blancs från Chouilly), Billecart-Salmon ”Cuvée Nicolas Francois Billecart” 1996 (frisk, bra syra, metall, mycket bra), ”Pierre Péters ”Les Chétillons” 2002 (okej), Meursault (Coche-Dury) 1996 (flaska ett för gammal, superäcklig smak; flaska två storartad, 110 procent Meursault, aningen brutal finish), Château Rayas blanc 2000 (komplexitet, spännande, låg syra men ändå vital, ganska fet, kräver sin drickare), Twoson (Jobard) Meursault ”En Luraule” 2005 (bra nu, snygg syra),Hermitage blanc(JL Chave) 2000 (ungt, mycket bra, börjar öppna sig, runt), Carbase mgm (Rabiega/Château d´Esclans) 2000 (ren Carignan, bra dricka nu, eken helt integrerad, nästan utplånad, schysst frukt), Château du Tertre mgm 2000 (ung, strålande, drick nu eller spar), Vigne de l´Enfant Jesus 1980 (dålig butelj, tagit stryk av naturkorken), Nuits St Georges (Leroy) 1971 (mogen, god, vital smak och syra), Clos Dière ”Cuvée I” 1990 (om jag får tycka så själv: ren, snygg; bra att dricka nu, fullt vital, fin druvkaraktär (Syrah)), Château Moulin Saint-Georges mgm 1990 (mycket bra, mogen, tydligt inslag av svamp som trots allt fungerar), Marquez de Haro mgm (Rioja Alta SA) 1970 (smörig, god, med ålderns rätt aningen vek), Moulin-Touchais 1976 (så ojämna de här vinerna är, den här pannan var mest bara trist och luktade gammal behållare), Château Lafaurie-Peyraguey 1990 (varmt år, dock rent ut sagt lysande (om än med aningen låg syra)).

”Vinmakarens skörd”?

Har nu på flera håll, och språk, sett att 2012 skulle vara ”Vinmakarens år”, i betydelsen att allt är så bra att vinmakaren verkligen kan få fritt spelrum för sitt kunnande och sin kreativitet. Bortsett från att 2012 inte nödvändigtvis är såå fantastiskt överallt, är min syn på saken den omvända: det är de besvärliga åren som kräver sin vinmakare; de lätta åren kan vem som helst göra ett bra vin. För övrigt: varför skulle man vara kreativ med ett av naturen givet perfekt år? Blir ta mig tusan grumpy när jag tänker på hur korkat det där är och det är en sak att marknadsförings-säga det, en helt annan sak att föra struntpratet vidare.