Maricel, på strandpromenaden, har utvecklats till en riktigt bra krog.
Photo: Lato
Dom Perignon för 150 € är, trots sitt pris, inget opris. Bra degustationsmeny för mindre än hälften. Utmärkta Mas Borras från Torres kostar ändå mindre. Allra bäst i Sitges är idag kanske annars tapasbaren Guria Taberna – helt enkelt lysande och om Maricel kostar som det smakar, drivs Guria av folk som ger bort maten. Vi chillar till lite Taken by Trees.
På tämligen nya Hotel Arts hittar vi restaurangen ”Enoteca”. Här har Paco Pérez en
stjärna, på Miramar i Llanca har han två. Gick man bara på maten skulle han kanske ha tre på båda ställena. Hur som är Enoteca ett måste för den mat- och vinintresserade Barcelonabesökaren. Fantastisk mat (ta deras degustationsmeny), duktig sommelier med bra vinlista, inte minst avseende sherry. John Lennon-pendang till Coconut Records.
Det är inte bara därför att Walter Bressia har en benägenhet att ta med sig gäster ner i sin svinkalla fatkällare, förse dem med gigantiska provglas och tvinga dem att dricka upp allt vin de får i glasen, som man måste älska Walter och hans lilla familjeföretag Bressia. Ett annat skäl är att han, i likhet med övriga familjen, är så sympatisk och på ett synnerligen
seriöst och medvetet vis, i skrivande stund, lägger grunden till vad han hoppas ska bli Argentinas bästa vinproducent under många år framöver. Större delen av sitt eget liv har han ägnat åt att hjälpa andra att få till det och det blir lätt så att man går omkring och småhoppas på att han ska lyckas i denna sin nya föresats. Ett steg på vägen togs kanske, nyligen, i samband med Tim Atkins stora Argentinaprovning, då Bressias viner blev de överlägset mest framgångsrika med toppnoteringar avseende såväl rött som vitt och Malbec som andra druvsorter och blandningar. Här kan man läsa om några av Bressias viner som föll Atkins på läppen. Och här kan man lyssna på Jason Schwartzman eller Cocconut Records som han föredrar att kalla sig då han inte gör filmer med Wes Anderson. Och här kan man se vilka Bressia-viner som finns att beställa från BS i Sverige.
Walter Bressia, var vänlig notera glasets storlek
Finns, om någon mot förmodan är intresserad, numer på Twitter med adress
@LarsTorstenson. De fem senaste tweetsen, svengelska för twitterlitteratur, är (kronologiskt bakifrån): 1. ”A fair wine demands that the consumer, not the vineyard worker nor the nature, pays the price.” 2. ”There are no cheap wines. Somebody has to pay the price for every and each wine, in one way or another.” 3. ”Brigitte Bardot: The only wines that are too expensive are the cheap ones.” 4. ”Har precis avslutat en 60 år gammal Tabacalera från La Flor de la Isabela ’Born in Havana, Raised in Manila’”. 5. ”Vill gärna säga att 60 års lagring gjort Tabacaleran utomjordiskt bra, men den var ganska normalbra, vilket tar emot att erkänna.” Vi avslutar med en Bowie-låt framförd av Ian Hunter & co.
Vem skriver så här i sin ”Uppförandekod för leverantörer”: ”Att delta i FN:s Global Compact och tillämpa dess grundläggande principer inom områdena mänskliga rättigheter, arbetsrätt, miljö och bekämpning av korruption är ett sätt för oss att visa vårt företags sociala ansvar (Corporate Social Responsibility — CSR)”? Svaret är Vattenfall. Vem skriver på sin sajt bland annat, att ” vi agerar alltid i kundernas och företagets
Kvinnofri, Ikeakorrekt bild?
intresse” och ”vi behandlar andra på samma sätt som vi själva vill bli behandlade”? Telia Sonera, som får förmodas inte bara utgå från att företagets kunder tycker att Uzbekistan–affären ligger i deras intresse utan också att företaget självt gärna blir mutat. Avslutningsvis noterar vi denna CSR-grumpyiga dagen, att IKEA lever upp till sin uppförandekod genom att säga att det är ”olycklig” att man svassar för diktaturen i Saudiarabien och negativt särbehandlar kvinnor på ett uppseendeväckande vis. Att de sedan får det att låta som om det inte är IKEA utan IKEA som är ansvarigt för det här, varför IKEA inte kan hållas ansvarigt, är en uppvisning i underskattning av konsumenternas intelligens i klass med Ryanairs O´Learys uttalande om att bolagets kunder är idioter – möjligen utmärker sig IKEA genom att anse att de kvinnliga kunderna är större idioter än de manliga.
Festivalpalatset i Cannes må vara känt för många saker, men knappast för sanslöst gung,
om inte nersprungna så i vart fall överflyglade ordningsvakter och en publik som löper, vad som i sammanhang definitivt måste hänföras till, amok. Likväl hände detta i lördags och orsaken var Goran Bregovic och hans The Wedding and Funeral Orchestra. Missa dem inte om ni får chansen att löpa amok med dem! Kalashnikov, Gas Gas Gas och Soferska samt vintage-Goran. Nytt med Goran.