Malmöbandet Bad Barber, som trogna HR:are redan har koll på, släpper sitt debutalbum ”
Courteney Cox and Rock ’n’ Roll” på kultur- och musikinstitutionen KB ikväll. Den som har tid och lust och befinner sig i Malmö anmodas att gå dit ity det kan bli en bra spelning. Vi lyssnar på Bad Barber och mer Bad Barber. Vintips till Bad Barber: DLD.
Tanken ”om vin vore musik” har tänkts och uttalats många gånger förut men ändå: Tänk om ett Larz Kristerz-fan köper bandets album ”Om du vill” och upptäcker att det innehåller operan ”Cavalleria Rusticana”, och då inte med Larz Kristerz utan med mer lämpade
musiker och sångare, visst skulle dansbandsfanset genast protestera? På samma vis måste ett billigt vin vara anpassat för den som söker det enkla, utslätade. Om X köper en Umbala-box men får en stram Barbaresco som innehåll, skulle X säkert få stora problem med lådan och sannolikt reklamera den å det snaraste ity vinet skulle vara surt och odrickbart. Man kan alltid hoppas och tro att det skulle förhålla sig på samma vis om det motsatta inträffade. Dock, och det är här det blir mer komplicerat, vad med alla dessa appassimento-drickare, alla dessa som hängt på ett vulgärt spår i prisläget 80 – 200 sek? Det är lätt att gilla att de befinner sig i ett moraliskt prisläge och att de faktiskt försöker, precis som den som gillar kitsch a la Malena Ernmans La Voix försöker och i förekommande fall tror sig äntligen ha fattat det här med
opera. Efter insikten om att de ändå försöker har jag bestämt mig för att sluta håna de power- och sockersuktande appassimento-drickarna, och Ernman sjunger tveklöst bättre än killen som vann senast i Sverige och vars sång i icke manipulerat skick närmast kan jämföras med ett vin med för hög halt flyktig syra. Med andra ord är appassimento-stadiet ett slags nödvändigt övergångsskede som i bästa fall tar Umbala-människan vidare till de högre Bacchushöjderna – låt vara att de flesta stupar längst vägen, men de vill och de försöker och de är inte, då de betalar ett korrekt pris, omoraliska i sin syn på vinets tillblivelse, det måste vi gilla. Slutligen ytterligare en liten kommentar om det här med att kändisar ”gör” sitt eget vin – nu senast
Idol-Lailas Bagge-in-Box, som ska vara särskilt designad för folk som lätt får huvudvärk av rött vin, exakt hur man gått till väga för att minska halterna ”garvämnen och histamin” ska Idol-Laila förhoppningsvis snart förklara – det är vid närmare eftertanke kanske också helt okej, i alla fall om man tar i beaktning att mer seriösa yrkesutövare som Kent måste irritera sig på att folk som Svennis plötsligt ger ut skivor med sina favoriter och att ”göra” ett vin är väl inte värre än att göra en julskiva? Nu ska vi lyssna på Ian Gillan som kunde skrika när det begav sig, här i en klassisk liveinspelning, här som Jesus, här i Royal Albert Hall (kitsch? no way!!!).
Även om hågen är så lagd är det omöjligt för de flesta av oss att alltid dricka 88 La Mission Haut-Brion och 64 Vega Sicilia eller varför inte nya super-Pinoten Ponzi Anniversary Pinot
Noir Reserve. Så vad gör då den suktande vinfreaken när januarikassan tryter efter december månads ohemula utsvävningar? Två saker: 1. Satsar på Vinets Dag 22 januari. 2. Söker med ljus och lykta efter moraliska viner som inte kostar skjortan. Avseende punkten ett är det upp till er, kära HR:are, att ta tjuren vid hornen och brandskatta era samlade vintillgångar, avseende punkten två har ni i vinifierat en sann vän i nöden ity i samma stund som er utsände bland de billigare vinernas förrädiska gungflyn och tunna isflak passar på att tala i egen sak får ni ett knippe sanslöst träffsäkra januaritips: 1. vinifierat har tidigare tipsat om Garnacha-kungen El Rey Old Vine Garnacha 2012 och gör det nu igen, varunr 2260, 67 sek – det enda problemet med det här vinet är att det är för billigt såtillvida att den som köper så här billiga viner inte vill ha den strama, rena Garnacha-karaktären, något som bland annat bevisades före jul då ett vin från samma tankar i Campo do Borja och gjort som en kopia på det här vinet dels av en vintidning bedömdes tillhöra en annan karaktärskategori, dels ansågs mer prisvärt trots det dyrare priset, något som stämmer till eftertanke för oss som försöker göra bra vin även till en rimlig peng (ja, den som läser rätt mellan raderna anar en kommande prishöjning). 2. Domaine de Brescou Chardonnay 2011, varunr 71421, 81 sek – se 
det här som ett alternativ till Clotilde Davennes stiliga Bourgogne Blanc, medan den senare har massvis av fräschör och friskhet är det här en mer kraftfull och avrundad chardonnay. 3. Clotilde Davenne ”Brut Extra Crémant de Bourgogne”, varunr 7725, 122 sek – även om kassan är skral i januari finns det inga skäl att inte tillmötesgå behovet av uppfriskande bubbel när det finns så här bra mousserande att tillgå till så här lågt pris, inget för den som vill ha hög dosage och hellre dricker Asti Spumante än riktigt bubbel, men ett utmärkt alternativ för den som är van vid the real thing. En dag sent firar vi David Bowie med tre covers: White Stripes, Smashing Pumpkins, Nirvana.
Jodå, du läste rätt: en gratis vinbok. Det har twittrats en hel del om detta de senaste dygnen och vinifierat väljer att sätta sina HR på spåret genom att hänvisa till kollegan
Magnus Reuterdahl, från vars blogg det går att ladda ner Kym Andersons ”Which Winegrape Varieties are Grown Where?”. Varsågoda. Och om det skulle vara så att ni susar fram längs A7 söder om Hamburg, just där Lüneburger Heide breder ut sig, och känner att det vore på sin plats med ett personligt boende med knarrande golv, gediget gammaldags rum, perfekt service, egen brännpa och ett utmärkt kök, då är Gasthaus Josthof i Salzhausen något för er. Vi avrundar denna onsdag full att goda tips för HR:en med lite Deaf Havana, som vinifierat nyss fått tips om.
Enligt dagens Aftonbladet minskar du risken för depression genom att dricka vin och kaffe. Inget nytt för oss hedonister, men en viktig upplysning till helnykteristerna, som kanske inte alltid har det så kul. SvD går ett steg längre och utlovar ”Lägre dödlighet om man dricker 3-4 koppar kaffe”. Det låter inte helt trovärdigt, men jag ska testa med fyra koppar idag –
kanske ger det evigt liv, vore dumt att inte prova. Och ni som befinner er på resa i Sverige och är i desperat behov av tak över huvudet där ni susar fram längs den småländska E4:an och inser att både Natten och Sömnen är på väg att sluka er, frågan är bara vem som hinner först av dem, ska veta att Hotell Småland i Klevshult, Skillingaryd, en accelerationssträcka från landsvägen, är ett fullgott alternativ för den som söker ett rymligt, rent rum till ett vettigt pris och, som grädde på moset, en utmärkt frukost till ett skäligt pris och allt serverat med ett leende, rekommenderas. Avslutningsvis några exempel på exempellös hantering av pedalen Cry Baby, som var Årets Julklapp för somliga av oss sedan vi önskat oss den på uppmaning av vin- och, ödmjukast sagt, musikerkollegan Bergs Lars Hansson (som här har vett att hylla en chilenare som är värd att hylla). Kort sagt en cool pedal, som, mycket intressant för er att veta, jag inte använt på, typ, 30 år (då Vox, vill jag minnas, nu Dunlop), här hör vi några exempel på hur det kan låta: 1, 2, 3.
Så snart en debatt uppstår kring omoraliskt billiga produkter dyker någon, som i det ögonblicket säkert uppfattar sig ha rejält med medvind i seglen, upp och hojtar upprört ”ja, det är lätt för dig som har råd att säga att alla ska betala korrekta priser för vinerna, sandalerna och skinnjackan, men tänk på den som inte har råd! Och varför ska du och 
andra tala om för någon överhuvudtaget vad den ska köpa och inte köpa?!”. Detta är ett synnerligen omoraliskt argument, som ytterst tar ställning för exploatörens rätt att utnyttja andra individer och att själv leva gott medan den som arbetar för den får lida och leva under slavliknande förhållanden. För övrigt är det korrekt att de ekonomiska ojämlikheterna är stora överallt, men den som har tak över huvudet, rinnande vatten och lever över fattigdomsgränsen i Sverige tillhör världens minoritet av privilegierade och det gäller att komma ihåg det mitt i den omoraliska och självgoda självömkan. Om inte vi har råd att vara moraliska, vem har det då? Ebba Grön.
Som ni har väntat och nu är det dags att sammanfatta Nyårshelgens arbete: Krug ”Grande Cuvée” (urgammal, drygt 40 år enligt säker källa, från samma lot som vi tidigare provat, lite mer mousse kvar den här gången, men i övrigt precis som sitt syskon alldeles underbar i sitt efter bäst före-utförande, mycket bra!), Pierre Péters ”Cuvée de
Reserve” (Blanc de Blancs och Grand Cru och hustypiskt stram och med väl avvägd, låg dosage), St Vincent 1996 (ren chardonnay från R & L Legras i Chouilly, dessvärre inte jättebra, kanske konstigt lagrad under åren ity svavlet hade utvecklat ett på fellagrade mousserande viners vis ett störande blomkålsinslag och andra svavelburna aromer, blev dock något bättre med luftning, obalanserad syra, nej), Masse Brut (enkel, ganska stram, ointressant), Pol Roger (bra, som den ska vara), Billecart-Salmon (bra, som den ska vara), Pol Roger 2004 (purung, barnarov, mycket bra och lovande), Moët et Chandon (ok, som den ska vara), Elena Walch Pinot Grigio (ok, utan att briljera), Château La Mission Haut-Brion 1988, Elena Walch Castel Ringberg Lagrein 2009 (förvånansvärt bra, snygg, distinkt frukt, bra balans, gott, nästan perfekt – snubblar på upploppet då en inte hundraprocentig extrahering sänker betyget från lysande till mycket bra), Les Lauzeraies Tavel 2012 (till fisksoppa, lysande i det sällskapet, och som alltid fruktspäckad och välbalanserat rosé), Marcien (RSV – Robert Sinskey Vineyard) 2005 (stor doft med massor av frukt och snyggt integrerade fat, fortsatt lysande i sin hustypiska stil, biodynamisk fulländning från Kalifornien), Vega Sicilia ”Unico” 1964, Girard Old Vine Zinfandel 2010 (håller stilen: utmärkt kraft för den som vill ha nästan lite för mycket av allt till, till exempel, en roquefort-boostad oxfilé), Mas Bécha ”Classique” 2011 (mer kraft, den
här gången från biodynamiske Charles Perez i Roussillon, vid sidan om kraft skriver vi balans, frukt, god), Fonseca Vintage Port 1985 (lysande, ung, spar gärna, men mycket god redan nu), HFE (Hedge Family Estate) Red Mountain 2010 (sviiisch så är vi på plats i sydöstra Washington State och står och blickar ut mot Horse Heaven Hills från Red Mountain, synnerligen ursprungstypiskt samt typiskt för den strama, lättare årgången 2010, mer elegans än kraft, en producent som lyfter fram årgångsskillnaderna), Ponzi Arneis 2012 (absolut underbart vin, mix av citrus, gula äpplen och färsk rabarber, balanserat, elegant, rent, perfektion från Luisa Ponzi), Kurg’scher Hof ”Keltic Terre” Weissburgunder Spätlese Trocken 2012 (Marie Menger-Krug gör Weissburgunder på ren känsla, ekologisk odling, inga recept, blir i hennes fall alltid bra, här en läcker weissburgunder från Rheinhessen med kamelontiska egenskaper som gör den till det perfekta all round-vitvinet i hemmet eller, som på Nosh and Chow i Stockholm, glasvis krogvin: fräschör, personlighet och renhet utan att rösten 
någonsin höjs), Chablis Grand Cru ”Vaudésir” 2002 (lite kraft från William Fèvre, stor doft, fortsatt ekigt, hustypisk, frisk syra som matchar eken, bra), DLD ”Cuvée Marecel Dupont” (Hedges Family Estate) 2011 (om jag får säga det själv – druvorna till det här vinet har planterats på min inrådan –är det här vinet strålande, en mycket bra Syrah från Red Mountain, en del ny ännu ointegrerad ek på näsan kompletteras fint med en läcker frukt, aningen återhållen – ung och året (2011) – och välartigt disciplinerad), Montagny 1er Cru ”Les Coères” (Doamaine Feuillat-Juillot) 2010 (elegant, ren chardonnay med en mycket liten touch av ek som förlänger upplevelsen på ett imponerande vis, komplex och spännande doft, tydlig chardonnay, perfekt avvägd balans, lång och ren eftersmak), Ponzi Pinot Noir Reserve 2010 (speachless, sååå bra, punkt slut), Domaine du Vieux Lazaret 2010 (snyggt grenache-stuk, ung, mycket god, bra, lagra några år), Mascaró Anima Gran Reserva Cabernet Sauvignon 1994 (kraft utan alkohol från Penedes, felekad och därför fruktlös även nu, samt 
obalanserad syra), Gran Feudo Reserva 2001 (överraskande bra, mogen, god, ursprungstypisk frukt, lång, ren eftersmak), Viña Monty Gran Reserva 1981 (övermogen flaska), Marques de Griñon Syrah 2000 (nyss modernt powervin som står sig bra och har all sin kraft, frukt och fruktsötma kvar, samtidigt endimensionellt, å andra sidan gott så jatack), Clotilde Davenne Bourgogne Blanc 2012 (inget Nyår utan Clotilde Davenne vid vårt bord, 2012 är fortsatt en aning ungt, men likväl väldigt gott och inte minst så välgjort att vi talar perfektion), Avignonesi ”Riserva Grandi Annate” 2007 (bättre än så här kan väl inte Vino Nobile di Montepulciano bli?, körsbär, ek, mycket välgjort i en elegant och stram stil med mycket klass, underbar frukt i smaken, ren, lång eftersmak, fantastiskt bra), Clos Dière ”cuvée II” 1993 (det här vinet gjordes, av mig, för att vara på topp 1999-2005 (”cuvée I” var/är vinet som kunde/kan lagras längre tid), håller fortsatt bra ihop (!), lite blygt på doften men fullt vitalt med en hygglig komplexitet, bra balans, 50/50 carignan/grenache
med en touch cab), Malmköpings Julglögg 2013 (jomen, vännerna i Malmköping gör nu en egen glögg och det har så klart blivit bra, rejäl (t kryddig) doft, mycket bra, mitt tips är att den här årgången dessutom vinner på lagring), Château Mont-Redon 2008 (pålitlig arbetshäst som aldrig gör oss besvikna, lite blygt, snyggt och stramt, ursprungstypiskt, bra frukt i smaken), Montelciego Gran Reserva 2004 (ursprungstypiskt, youghurt, frukt och integrerad ek, viss mognad, bra). And You And I.
”Men Herregud, den här har då sett bättre dagar!” utbrast jag bestört, höll upp Unicon och tittade allvarlige på min gode vän Katalanske Kocken, vars vinkällare vi inventerade.”Men 64 är väl ett extremt bra år, borde inte vara några problem?” svarfrågade han med en hörbar klump i
halsen.”Helt fel, vet inte varifrån den myten kommer, att 64 skulle vara ett kanonår i Rioja och Ribera del Duero. Dumheter. Nej, det är nog bäst satt dricka den där nu. Om du vill kan jag hjälpa dig att öppna den, korken kommer säkert att gå i tusen bitar när du sätter skruven i den. Vill inte verka självgod, men det är tur för dig att du har vänner som jag,” sa jag och för att göra en lång historia kort satt vi snart där med tindrande ögon och svepte hans Vega Sicilia ”Unico” från seklets spanska årgång 1964: ett stycke flytande, fortsatt fruktig, ren och komplex historia, som visade sig från sin bästa sida och gjorde det svårt för mig att övertyga Katalanske Kocken om att vinet var övermoget och att han skulle sluta gnälla och ta saken som en man. Mer Vega.
Sistlidna Nyår är sannolikt det mest lyckade hittills i mitt liv. Kände att jag absolut ville prova en La Mission 88 – ett vin som ligger mig särskilt varmt om hjärtat ända sedan jag till och från ägnade mig åt kursverksamhet i Bordeaux 1988 – 1990 och återkommande fatprovade
på slottet. Problemet med att dra ett slikt vin en Nyårsafton var, och är, förstås, Hustrun, som, det visste jag, skulle göra allt för att alla kring bordet skulle få smaka av vinet. Det är väl acceptabelt om bordet håller en eller två personer, men här talar vi om 16 (sexton) giriga strupar och då låter det sig inte göras. Som er utsände i de giriga struparnas hänsynslösa kvicksandsdyner var utsedd till kvällens sommelier ordnade sig dock allt till det bästa. Passade, då Hustrun var upptagen av ett samtal som föreföll kräva hela hennes uppmärksamhet, på att servera 15 kuvert till brädden med ett och samma vin, utbrast ett litet försynt ”attans” när jag kom till min plats, knäppte på den tomma buteljen, skrynklade bekymrat ihop pannan och drog upp axlarna i en, i mina ögon, talande gest. Det fungerade. Ingen ifrågasatte att jag sprang iväg efter en annan butelj, som av en ren tillfällighet var en La Mission 88, eller ja, förrän Hustrun, plötsligt, men försent, då jag redan fyllt mitt glas på ett direkt ohemult och olämpligt vis, utstötte ett fasansfullt ”Men Lars, du är ju inte sann! I år igen! Är det Missionen du tagit nu?”. Detta krävde av mig att jag såg skamsen och ångerfull ut, vilket jag gjorde, men inte förrän jag hunnit ta en klunk och låtsats hosta i glaset – en pålitlig garanti för att få ha sitt vin ifred i mina kretsar. Château La Mission Haut-Brion 1988 både såg ut att vara och luktade moget, oerhört ursprungstypiskt för både slott och år och året på slottet, finfin frukt i smaken och en lång, underbar eftersmak som fanns där redan för 25 år sedan, mycket bra – ett vin så fantastiskt att det var värt att få 15 ovänner för. The Mission.
Skidor är inget att skratta åt. Det måste SVT inse och dra rätt slutsats av detta och med det snaraste – det är inte 2013 längre – förbjuda den där expertkommentatorn som sitter och dumflabbar vid sidan om Jacob Hård. ”Oj, titta nu går Halfvarsson jättebra, hahaha!, han leder, hahaha!, inte längre, för nu kroknade han, det är så dåligt, men titta där går en annan svensk jättebra, hahaha, det är såå bra, hahaha!”. Hur skulle det se ut om världens sportkommentatorer bar sig åt på samma vis? ”Där fick The Mauler in en riktig pärla, hahaha!, den andre är alldeles groggy, hahaha!”. vinifierat kräver: förbud mot skrattande skidkommentatorer, nu! Vi dövar våra upprörda sinnen med lite McLaughlin.