Hade tänkt låta Mateus-flaskan stå en vecka innan det avgörande testet av densamma, men kunde inte hålla mig efter ännu en sömnlös natt med Mateus i tankarna: efter alldeles för få timmar av kastande hit och dit och lika febrilt som febrigt yrande hastade jag upp ur sängen i morse, rusade till kylen, tog fram flaskan och gav efter för den ångestladdade nyfikenhet som drivit mig de senaste dagarna och hällde upp en skvätt i ett glas och, äntligen!, insöp dess doft och kunde konstatera, att någon slags kvalmig frukt häpnadsväckande nog fortsatt dominerar doften som dock oxiderat en aning vid det här laget – hur detta kan komma sig, att vinet behåller sin frukt på det viset, har er utsände i vinmakandets förunderliga värld inget bra svar på. Med något stadigare ben och händer tog så er favoritvetenskapsman när det kommer till empirisk vinforskning sig an smaken och den var inte att leka med ity den gav upphov till en med näppe emotståndlig känsla av kväljningar – huruvida detta har med ungdomssynder att göra eller om vinets mix av hög halt totalt svavel och, sedan spritzen flytt sin kos, totala brist på balans är orsaken till denna oönskade känsla i morgonstunden vill vi, som den seriösa forskare vi är, låta vara osagt enär vi för att finna svaret på den frågan måste gå mer på djupet i vårt strävsamma och för mänskligheten oumbärliga värv och ta hjälp av labutrustning som vi för dagen inte har till hands i köket. En sammanfattning av långtidstestet av Mateus, som, vill vi påminna om, varit och i någorlunda mån fortsatt är ett av världens mest kända och sålda vinvarumärken, låt vara att volymerna sjunkit sedan toppen för runt 35 år sedan, lyder som följer: En nyöppnad flaska Mateus skrämmer Äldsta dottern som lärt sig dricka finvin medan Yngsta dottern som tycker om att lukta på vin men har svårt för sträva och sura smaker menar att sötman och spritzet är mycket förlåtande och Hustrun, som alltid ska vara motvalls, säger att det är ett schysst strandvin, och den ende som egentligen har koll, ja ni vet vem, menar att vinet är rejält översvavlat samt späckat med förlåtande sötma och koldioxid vilket gör det till ett lättdrucket skräpvin; när buteljen stått öppen i tre dagar har en stor del av den överdrivna mängden fritt svavel bundits, varför vinet uppvisar mer frukt än i nyöppnat skick, kort sagt toppar Mateus på den tredje dagen, vilket innebär att festprissar och andra som dricker det här vinet bör öppna det tre dagar före festen; efter en knapp vecka i kylskåpet har den öppnade flaskan i stora stycken lackat ur och smaken blivit obalanserad och kväljande samtidigt som den höga halten totalt svavel slår igenom, noterbart är dock att doften fortsatt är ganska okej, vilket är anmärkningsvärt. Slutsatsen av allt detta är, att er modiga hjälte i bräcklig farkost på önologins rosa hav, köpt sin sista Mateus och nu avslutar det här försöket innan flaskan är tömd, kort sagt är Mateus ödestimma här och nu och då passar det väl bra med lite Ludwig van?
Månadsarkiv: juli 2014
Tredagarstest Mateus & JS Bach
En fråga hela vinvärlden ställt sig sedan urminnes tider är vad som händer med en flaska Mateus när denna det sena 1970-talets dunderstora världshit ställs tillbaka i kylen sedan cirka en fjärdedel av dess innehåll avlägsnats. Ett skäl till att ingen enligt vad som är känt någonsin kommit fram till ett korrekt svar på frågan torde vara att Mateus vanligtvis inmundigas hastigt och lustigt i sin helhet och i nära anslutning till buteljens öppnande. Inte ens forskarna vid Institutet i Schweiz tycks ha klarat av den utmaning det innebär att gå till botten med en sådan här flaska tillrättalagt snusk i vinform. Sådan tur då att vinifierat finns där på vetenskapens bräckliga barrikader när det drar ihop sig till empiri och seriös, alkoholrelaterad forskning. Det ska erkännas att er utsände i de grumliga vinvattnen hade en förutfattad mening om utfallet. Tesen var att vinet skulle smaka apa efter tre dygn i frihet och vara fullt ut oxiderat. Men tji fick den fördomsfulle. Istället visar sig vinet ha en mer uttalad och tydlig doft efter att ha stått öppet. Det som var knutet och litet för några dagar sedan, uppvisar nu rejäla jordgubbstoner och får Hustruns – ja, jo, hon var också med och provade så att ”allt skulle gå rätt till”, som hon sa – outgrundliga tankebanor att hamna i en flaska Lambrusco och helt fel är väl inte det, även om vi nu aldrig skulle erkänna det. Smaken står också upp på ett bra och friskt sätt. Bättre än häromdagen. Låt vara att en svavelhinna infinner sig i munnen. Så vad drar vi då för slutsatser av detta? Hustrun menar att vinet är kraftigt underskattat, er utsände i de bättre vetandes värld vet att det handlar om ett från början kraftigt översvalat vin (läs här, provningsindikatorerna för översvavling lyser så rött att hela stolpen blir röd) som nu, när svavlet bundits, förmår ge ifrån sig de fruktiga aromer som tidigare blott fanns där i inkapslad form och smaken står sig, såklart, med tanke på dels de svavelmängder som finns där som en garanti även efter tre dagar, dels den syra detta sötade vin trots allt innehåller samt, sist men inte minst, all den koldioxid detta vin späckats med. OBS! vi ger oss inte med detta. Se det som en kontrollstation. Vi återkommer med mer information från försöket allteftersom tiden går och vi får nya, spännande rön att sprida till vår ignoransfyllda omgivning. Hittills kan vi konstatera, att Mateus bör luftas rejält före servering, helst ska det öppnas tre dagar i förväg och ställas in i kylen fram till dess dess stund är kommen. En som hade koll på Mateus redan för hundratals år sedan var JS Bach och vi lyssnar på vad han hade att säga om saken.
Barnuppfostran & Mateus, La Tache, Col d’Orcia & Solaia & Anita Hegerland
Sommarlov och 2/3 av barnaskaran hemmavid, passar på att vinutbilda dem och ångrar mig så snart jag hör Äldsta dottern utbrista ”Fy vilket skitvin!” om Mateus. Visst, de skulle lära sig skillnaden på vin och vin, men inte nödvändigtvis så till den milda grad att de skulle föredra La Tache (1984) framför Mateus (U Å) med påföljd att det blir mindre av det goda till er utsände i Benjamin Spocks mystiska värld. Gömmer nu La Tachen och petar iväg en Col d’Orcia Brunello di Montalcino (1980) mot Äldsta dottern och hör då till min lycka Yngsta dottern säga ”helt okej” om Mateus. Bra och oroväckande. Riktigt oroväckande och bra är att Hustrun plötsligt säger rakt ut i tomma intet ”Jamen, det här är väl ett enkelt och trevligt vin att ha med på stranden?”. Passar genast på att försöka fylla på hennes glas, men då ryter hon ”Vad gör du?! JAG tänker inte dricka det. Det var mer bara ett konstaterande. Fly mig nu La Tachen!” . Nej! Så får det inte gå till: ”En sak i taget,” säger jag, ”må så vara att jag kanske har La Tache i glaset men nu ska vi prova Brunellon”. ”För gammal,” utbrister Yngsta dottern. ”Helt okej,” säger Äldsta dottern. ”På gränsen,” säger Hustrun. Suck. Panikdricker min La Tache och serverar dem nu Solaia (2002). Den fällan ska väl någon av dem fastna i. Döttrarna dömer ut det. ”Som en vinterbrasa, där veden är kall inuti och fuktig och varm på utsidan, mycket rökigt dessutom,” säger Yngsta dottern. ”Äsch, klor (hon är gammal simmare förf anm) som övergår i rostade toner och överdriven ek,” säger Äldsta dottern. Driven av en växande panik brutalluftar jag då Solaian i en öppen karaff och se nu blir det annat ljud i skällan, alla kan tycka det är helt okej och bäst av allt är att Hustrun nöjt smackar ”Gott!”. Lugnad häller jag upp lite mer La Tache till mig själv. Då. Hustrun. ”Men vad gör du?! Smygdricker du La Tache på riktigt?! Jag trodde du skämtade!” Påkommen. ”Fly mig La Tache. Nu! Säger jag,” säger hon inte helt vänligt. Jaha, och det är kvinnan som nyss tyckte det var onödigt att dra en La Tache bara så där, trots att jag förklarade att 1984 säkert inte är så bra. ”Inte så bra? När drack du en dålig La Tache senast?” Hm, sista gången vi gör en sådan här familjeövning, känner jag i den stunden. Men, undrar då ni alla, hur var egentligen vinerna, du som har koll? Jo, hehe, tacktack, de var så här: Mateus (rödorange nyans, svavelladdad doft med ett mycket litet inslag av odefinierbar frukt och en vinstgivande sötma i smaken, pärlande, kort sagt en brutalrosé som sötats och spritzats och det gör det till en framgångssaga bland andra skräpviner), Col d’Orcia 1980 (mogen i doft och smak, ganska ”brettig” på ett schysst sätt, fortsatt vital om än trött, dock en bra och lång eftersmak), Solaia 2002 (skitår, vinet gjordes utan sangiovese, känns överextraherat, saknar sin vanliga elegans och balans, knuten doft, lite kokt, bra men obalanserad koncentration, allt tyder på att det dumextraherats, okej men ingen stor Solaia), La Tache 1984 (första vinet Yngsta dottern fick under näsan när hon för drygt 20 år sedan kom hem från BB, hon kände till min besvikelse dock inte igen det nu, å andra sidan tyckte hon om det och gillade doften väldigt mycket, vilket fick mig att pedagogiskt hjärntvätta henne med glaset under näsan och femton minuters viskningar i örat ”pinot noir, pinot noir, pinot noir…”; för övrigt instämmer er utsände i pinot noir-djungelns försåtliga fällor, som satt där med en tår i ögonvrån (ja, den utsände, nej, inte fällorna), i Yngsta dotterns beskrivning ”Helt okej, allt är lagom” (vilket torde vara ett annat uttryck för perfekt balans och ett alltigenom supergott dundervin, trots att årgången inte var den bästa)). Anita Hegerland.
Dumheter som får öronen att knaka i fogarna från en annan vinkel
– Men min bäste herre, hur står det till? Det förefaller mig som om era öron håller på att lossa i fogarna?
– Hur sa?
– Jag sa men min bäste herre, hur står det till? Det förefaller mig som om era öron håller på att lossa i fogarna?
– Jaså, ja, jag håller inte detta för helt osannolikt. Det knakar väldigt. Gör det svårt att höra.
– Men ni hör mig?! Hör ni mig?!
– Ja. Ja!
– Bra då fortsätter jag! Jag sa just att det här vinet vill du inte prova för snabbt! Du måste prova det under minst en timme!
– Aj som tusan!
– Va?
– Aj som tusan! Det gör ont där öronen är fästa i skallen. Men prata på ni! Låt inte mig…
– Ja, då pratar jag på! Hör ni mig?!
– Ja!
– Som sagt: du måste prova det under minst en timme! Tiden stannar! Står still! Vinet talar till dig! Penetrerar dig!
– Ajajajajaj!
– Men oj, det ser ut som om ena örat hänger löst!
– Får jag känna? Jamenvisst, det hänger löst!
– Vill ni låna en spegel?!
– Nejtack, det går så bra att känna! Och nu känns det lite bättre! Mindre ont! Och det knakar mindre! Varsågod och fortsätt!
– Varje år är unikt! Det finns inga svaga år! Om du har tre barn, är något av dem svagt av födsel?!
– Oooh, nu knakar det väldigt! Hur går det, sitter öronen kvar?!
– Det ena hänger löst och det är en spricka vid fogen på det andra!
– Jaså ja, men då kan ni nog fortsätta!
– Blanda levande viner är lycka! Ibland fungerar inte äktenskapet! Druvorna älskar inte varandra! Men oj! Dra på trissor! Nu lossnade det ena örat helt!
– Ja, skönt, nu har det slutat knaka på den sidan! Inget ont utan att det har något gott med sig!
– Kan jag fortsätta då?!
– Ja, var så god!
Förbud mot dumheter som får öronen att knaka i fogarna! & Chrissie Hynde
Ni vet de där tiraderna som låter inövade eller åtminstone upprepade och på intet vis kommande från ett öppet hjärta? De är aldrig rätt, men ändå mer fel när de kommer ur en ung mun ity då är det uppenbart att vi inte har att göra med en gammal idiot utan en ung en, som ska förpesta vinvärlden många, många år framöver. Tvingades vid en fransk rundresa häromveckan lyssna på följande dumheter, grodhoppandes ur munnen på en alldeles för ung person: ”Det här vinet vill du inte prova för snabbt! Du måste prova det under minst en timme. Tiden stannar. Står still. Vinet talar med dig. Penetrerar dig.”, ”Varje år är unikt. Det finns inga svaga år. Om du har tre barn, är något av dem svagt av födsel?”, ”Blanda levande viner är lycka! Ibland fungerar inte äktenskapet. Druvorna älskar inte varandra. Blenden är ett stort ögonblick i livet!” vinifierat kräver förbud mot dravlande vinmakare! Chrissie Hynde.
Bulgariska bilder & Pancho Vladigerov
Var häromdagen i södra Bulgarien, i Struma-dalen och trakterna av Sandanski och Melnik för att blenda vin åt Abdyika samt köpslå med några hugade kunder. Fortsättning följer förhoppningsvis. I väntan på mer information får HR:en hålla till godo med lite bilder och Pancho Vladigerov.
Moderna klassiker
Sett till de senaste tio åren bara det väller fram ny, bra musik, så som det alltid gjort och det är sannerligen inte helt lätt att plocka ut några guldkorn eftersom det är svårt att se guldet för alla kornen, här är ändå några tunga album i helhet eller delar: Blue For Two (Tune The Piano Hand Me a Razor), Them Crooked Vultures (Them Crooked Vultures), PJ Harvey (Let England Shake), NIN (med Adrian Belew).
Johan Persson & Martin Schibbye: 438 dagar & Imperiet
Vår avtrubbning är påtaglig. En gång i tiden gick det att skylla på okunskap och bristande information. Nu skyller vi på för mycket information. I grunden handlar det om lathet och ovilja att ta sig an våra gemensamma problem. Än värre är att många inte ser problemen eller i vart fall inte bryr sig om dem. Det gör att våra politiker och företag reser till vad som borde vara ökända och förhatliga diktaturer inte för att slå ett slag för mänskliga rättigheter utan för att inte utan glädje gör affärer med dem. I alla fall sker detta så länge det inte bildas tillräckligt starka folkopinioner mot detta, och dessa moralens och etikens upprörda stämmor får röst när de nås av tillförlitlig information om sakernas tillstånd. Information som vanligtvis samlas in och förmedlas av självuppoffrande journalister med rätt riktning på den moraliska kompassen.
Det är självklart att varje medborgare med ett sunt rättsmedvetande bara kan hylla den som söker och sprider sanningen. Därför är det nedslående att se hur många som inte förstår vikten av en fungerande fri press. Att diktaturens hundar inte förstår eller bryr sig är en överlevnadsfråga, men när fria, på papperet välutbildade medborgare i demokratier inte bryr sig eller förstår är det oursäktligt och det var beklämmande att se hur många som reagerade med ”vad hade de där att göra?” och ”ja, de får skylla sig själva” när Johan Persson och Martin Schibbye greps i Ogaden 2011.
Klart de fick skylla sig själva och det gjorde de också, men att inte förstå vad de gjorde där är i bästa fall ett uttryck för bristande bildning och i värsta fall ett uttryck för att den moraliska kompassen är inställd på acceptans av förtryck, tortyr, dumhet och terror. Den sistnämnda typen av människor finns överallt. I demokratier likväl som i diktaturer. Skillnaden är att de tagit över makten i diktaturerna. Det som inger hopp är att de som inte accepterar förtryck och terror är i majoritet så gott som överallt, även i diktaturerna. När ”Etiopiensvenskarna” kom hem fick de ta del av styrkan i den medmänsklighet och värme som alla med hjärtat på rätta stället kan sprida. ”På tåget fick vi gratis mat. På ett konditori i Göteborg bjöds vi på kakor. På Konsum fick vi kramar av tanter och glada tillrop av kassörskor”, skriver de i boken 438 dagar. Men innan de hamnade där, mitt i all värme och medmänsklighet, fick de genomlida att rent helvete.
Boken 438 dagar utkom redan förra året och jag har haft den i min ägo ett tag, men inte läst den förrän nu. Hade kanske på känn att det här är en bok utöver det vanliga. För det är det, en bok utöver det vanliga. Exakt vad som får mig att helt uppslukas kan jag inte sätta fingret på. Persson och Schibbye är professionella journalister som reser runt i världens oroshärdar. Inte, som jag, en före detta journalist som förvisso ständigt reser men då i områden som för det mesta ligger långt från de stora farorna. Men någon berörningspunkt finns väl i det där. Fast mest av allt är det nog därför att det här är berättelsen om två människor drivna av folkrättspatos som råkar illa ut när de samlar fakta om ett område och en konflikt som vi alla borde vara insatta i.
Perssons och Schibbyes 438 dagar är en bok som alla bör läsa, tycker till och med att den bör vara obligatorisk läsning på gymnasiet. Bortsett från det viktiga budskapet om hur viktigt det är med en fri och stark press och att journalister verkligen ger sig in i de värsta oroshärdarna, och att de gör det utan att vara ”inbäddade”, är den här boken spännande från början till slut. Kort sagt är det lätt att ryckas med och, låt vara på bekvämt avstånd, vara delaktig i all den idioti de båda utsätts för av Liyumilisen och företrädare för det etiopiska rättsväsendet, livet i fängelset, mötena med ambassadpersonalen och allt annat som boken handlar om. Inte minst lever läsaren med i Perssons och Schibbyes berg- och dalbana mellan hopp och förtvivlan. Som grädde på moset har författarna distans nog att berätta vissa delar med humor och att återge oerhört dråpliga och roliga sekvenser – inte minst från förhören, där deras utfrågare påminner skrämmande mycket om den nidbild av en populistisk politiker jag själv målade upp i novellen ”Partiledaren” (i novellsamlingen ”Ditt och mitt livs novell”, Gong Gong 1997) – en dråplig text om en skogstokig människa som lyckas skaffa sig politisk makt genom populism (inte helt olik Jimmie Åkesson, låt vara att denne inte är lika skogstokig, bara lite lögnaktig och omgiven av ett fantastiskt menageri med järnrörsfyllerister, ryggsäcksfyllerister och andra tacksamma driftkuckuar, av vilka flertalet trots allt överlever i maktens närhet och mycket väl skulle kunna vara den skallige polisutredare som under ett rakt igenom absurt förhör med Johan Persson avslutar med att fråga ”Varför bär du mustasch?”, ”Ursäkta?”, ”Själv har jag rakat mig, som du ser.”, ”Jaa… kvinnor i Sverige tycker om män med mustasch (, hugger jag till med)”, ”Din mustasch är väldigt sunnitisk.”) ).
När du så läst 438 dagar är du förhoppningsvis redo att skänka en slant till av Persson och Schibbye startade ideella föreningen Kalityfonden (Kality är namnet på fängelset de satt i i Addis Abeba). Läs mer om den här eller skicka en peng till bankgiro 5567-3818 (betalningsmottagare Reportrar utan gränser”, ange ”Kalityfonden” på betalningen). Musik från boken.
Hotel Park Sandanski & City
“Men vad ska jag till Sandanski att göra?” frågar du enfaldigt och onödigt dig själv för vem vet väl vad som väntar oss bortom nästa böj på den framrusande tidsaxeln? Så om du nu hamnar i Sandanski – nere i sydvästra Bulgarien, tre timmar söder om Sofia, inte långt från FYR Makedonien i väster och Grekland i söder och två timmar på bitvis inte jättebra vägar norr om Thessaloniki – är det i grunden inte särskilt märkligt och som alltid gäller det att i dessa inte helt väntade, men ändå inte heller, i alla fall inte för den väl förberedde, helt oväntade stunder, ha läst sin vinifierat och dra sig till minnes att ja ”Sandanski, Sandanski… vänta nu… jo, just det! det var där Hotel Park Sandanski ligger och det är där vinifierat menar att jag ska bo när jag är i Sandanski och gör sta’n osäker! Tack, kära vinifierat! Du är bara bäst! En Guide Michelin, Guide Routarde, Lonely Planet och White Guide fast mycket, mycket bättre!” Schyssta rum, mycket trevlig personal, bra restaurang och rimliga priser. Bulgarian Rock.
Domaine de Brescou ”Blanc Vin Nature” 2013 2.0
Så vad händer då med den osvavlade flaskans innehåll när den får stå öppen? undrar så klart alla ni som läste inlägget om det osvavlade vitvinet från Domaine de Bresccou och samma fråga har jag ställt mig. Placerade därför den lite mer än halvfulla flaskan tio dagar i kylen och provade om den. Till min förvåning är den ändå bättre efter tio dagar. Samma frukt som då flaskan öppnades men renare. Inte trött någonstans. Fungerade bra till en slags anrättning av kycklingfilé, sparris, pressad potatis och en god sås som jag inte har en aning om hur den var sammansatt och som jag tycker att Hustrun redan i alltför stor utsträckning fått vara den här bloggens hjältinna trots att er utsände i bloggträsket borde vara det – jag menar, vad ska man annars ha en blogg till om inte till att förhärliga sig själv? – tänker jag inte fråga Hustrun hur hon gjorde den där goda såsen. Såå god var den inte, när jag tänker efter. Hursomhelst: vinet var bra. Hatten av för mig själv och osvavlade viner när det blir bra.