Det mest seriösa och långsiktiga forskningsprojekt som genomförts av vinifierat är uppföljningen av Gustibus Finglögg och de därefter följande varianterna av samma produkt. Testet av Gustibus Finglögg 2.0 löpte över mer än två år. Det främsta skälet till att just det forskningsprojektet blev så långt, djuplodande och insiktsfullt var att produkten bara gjorts i en upplaga om cirka 50 halvflaskor. Detta, konstaterade vinifierade, innebar, under förutsättning att alla mottagare av en butelj slöt upp kring det gemensamma målet att öka den redan unika produktens unicitet intill det smått absurda genom att inte låta någon annan smaka på den, att högst 50 människor i hela världen – upprepar: blott 50 människor i hela världen (för er som har nollkoll och tror att 40 000 euro är miljaders miljarder så bor det miljarders människor i världen och 50 är en extremt liten andel av miljarders) – skulle komma ha provat denna då extremt efterfrågade och helt säkert med ikon- och legendarstämpelförsedda glögg, vilket borde medföra en liknande ikonstatus för de få utvalda, typ ”Åh, titta där går en av glögglegendarerna! Ooh, den som ändå hade fått prova en av de där sjukt unika buteljerna, vilken fantastisk människa även jag då hade varit” eller, typ, ett telefonsamtal från Jan Eliasson som på uppdrag av Ban Ki-Mon bara kollar om man skulle kunna tänka sig att hoppa in några år som generalsekreterare i FN när Ban lämnar posten, vilket han för övrigt mer än gärna skulle göra på stört om något så fantastiskt skulle kunna inträffa som att någon av oss utvalda 50 skulle kunna tänka sig att axla ansvaret för världsfreden. Men allt det där är nu historia. Döm om min förvåning när glöggens skapare – en person som fram till det snart nämnda ögonblicket hade världen för sina fötter – igår hivade upp en panna Gustibus Finglögg från 2008 inför en alldeles för stor skara alltför storögda deltagare i Svenska Vinodlarföreningens årsmöte på Ästad Gård, Varberg – en handling som kändes som om någon ryckte undan mattan under vinifierats fötter, som ett knytnävsslag i magen, som om någon precis raderat ut vinifierat från Jordens yta – och det med ett inställsamt och tomtelikt leende alltmedan folk strömmade till från när och fjärran i den väl tilltagna lokalen, ditlockade av den slående doften av jul i form av grön kardemumma, ingefära, nejlika och annat smått och gott som stod som ett bakvänt aromfall ur de upphällda glasen som lika ivriga som giriga och säkert kladdiga fingrar i en förfärande hastighet slöt sig kring samtidigt som, är vinifierat övertygad om, alla nollor som fram till den stunden stått utanför De Utvalda 50:s skara, med självgoda, lätt överlägsna miner utsmetade i sina nunor stjälpte i sig glöggen i stora klunkar samtidigt som de med de nyss nämnda minerna inte för en sekund släppte vinifierats likbleka ansikte med blicken.