Sistlidna nyårsvinfrossan

Huvudskälet för vinifierat och alla andra som bara vräker ur sig vad de inmundigat här och där kan inte vara annat än att irritera samt, i bästa fall, att framhäva sig själva och sitt fantastiska inmundigande som andra, förhoppningsvis, bara kan drömma om. Efter att i åratal ha varit en av alla dessa nyss beskrivna har vinifierat i år bestämt sig för att avlägga ett nyårslöfte, att fortsätta på samma, för andra förhoppningsvis irriterande, väg, således följer här en resumé av vad som serverades under Nyårsaftonens provningar, måltider och andra övningar, dock utan att nämna Sommarströms snapsar och shots, där en ingefärasnaps utmärkte sig synnerligen väl där den satt i sitt glas och skrek efter asiatiska kök medan shotsen tog provaren med sig ner i godispåsen och avseende smaken ”viol” raka vägen tillbaka till den lokala biografens matiné och ner i den till filmen hörande, obligatoriska tablettasken. bildInte heller tänker vi nämna uppvärmningen med svamp(kantarell)risotto som satt som en smäck till Ponzis Pinot Noir eller den i vanlig ordning knastertorra och disciplinerade Crémant de Bourgogne från Clotilde Davenne som fick åtfölja köksplanerarnas snäckor – i den händelse någon undrar vad er utsände i de sönderbrända fläskbitarnas och exploderande påssåsernas värld gjorde tillsammans med köksplanerarna ska den veta att den nyss nämnde efter många års träning kommit att bli en fena på att snikäta i köket medan andra arbetar. Vill också påpeka att jag inte heller nämner helgens genomgående sopp- och pratvin, Les Lauzeraies, som sin vana trogen ackompanjerar vintern och fiskstukade soppor och andra anrättningar med den äran.bild Nog av. Till vinerna. Kvällens stora vinnare var till mångas överraskning den för Sverige nya champagnen H.Blin (ni får gärna uttala detta Hå Bliin, men ni bör känna till att på franska heter det Aasch Bläng), kort sagt sopade denna pinot meunier/chardonnay-blend banan med övriga skumpor, hela 14 av 15 testare höll den som klar etta, och kanske berodde det på att detta årgångsbubbel från 2004 och Vincelles sur Marne inte bara är ungt och strålande utan också rent, fräscht, mineralstint och fruktigt (vit persika, gula äpplen, gröna äpplen med mera) i en synnerligen disciplinerad och välstrukturerad stil baserad på en bädd av lie, vilket kan låta en aning pleonastiskt men som fungerar då språken blandas, som vore de pinot meunier och chardonnay (H. Blin är för övrigt världsmästare på pinot meunier och vi kommer i vår att få se vad som sannolikt är historiens första årgångs-extra-brut på ren PM (året är 2009) från producenten).bild Övriga bubbel: Bollinger Grande Année 2004 (ung, oförlöst, skum oxidton samtidigt som den uppenbarligen bör lagras mer, god), Bollinger Spécial Cuvée (hustypiskt avrundad, schysst syra, bra), Twoson 1er Cru Cuvée Création (Vilmart) 1999 (tämligen maffig, liten käftsmäll, tydligt maloblockad syra, liestukad, hustypisk, lång), Piper-Heidsick (som varje år en trevlig bekantskap som förenar enkelhet med stil och elegans), Taittinger Brut (njaee, inget fel någonstans, men inte heller särskilt kul), Mesnillesime (Guy Charlemagne) 2003 (bra för att vara 2003, årgångstypisk men ändå fräsch och mesnil-aktigt mineralig, men visst, mycket mullighet här som minner om vad som kanske inte är historiens bästa bubbelår), Baron-Fuenté ”Galipettes” (enkel och lite grön), Palmer & Co 2008 och Palmer & Co Blanc de Blancs 2008 (brukar gilla de här, men det här är första gången de upplevs som så enkla som de väl egentligen borde vara, den förra är dock snygg och ren i all enkelhet, den senare lite aggressiv i sin maloblockade stil (påstår jag trots att importören säger att vinet genomgått fullständig malolaktisk jäsning – stämmer den uppgiften kan syraupplevelsen vara av en annan art så min teori torde vara att föredra för alla inblandade)).bild På vitvinssidan blev vinnaren Chateau Montelena Chardonnay 2011, det gick så otroligt bra till en svårbemästrad anrättning av hälleflundra i, typ, parmesansoppa, helt enkelt oförglömligt gott ihop och vinet stod och balanserade på det mest imponerande vis med det ena benet i Frankrike och det andra i USA och såg ut som Lafayette mitt på Atlanten mellan sina uppdrag i det ena eller andra landet: stolt, självmedveten, kompetent och, i vinets fall, som är det vi med säkerhet kan uttala oss om, synnerligen välsmakande. Övrigt vitt: Clotilde Davenne Bourgogne Blanc 2013 (ja, vad trodde ni, inget Nyår utan Clotilde, som än en gång gav oss en uppvisning i hur mineralstint vin och stålinspirerad syra ska disciplineras och hållas i en Kvinnans tukt och förmaning, hon kan hon, Clotilde, och åtminstone jag ledsnar aldrig på att få ta del av hennes uppvisningar), Couvent des Jacobins (Louis Jadot) 2002 (fortsatt utmärkt, nu med svavelbaserade aromer av krut och flinta, integrerad ek som också idag fungerar som den ska och bär upp den fortsatt närvarande frukten, smaken liknar doften med tillägget lång, ren, fin syra, mycket krutrök), Montagny 1er Cru Les Coères (Françoise Feuillat-Juillot) 2012 (årets nykomling på vita sidan i bolagets sortiment (i vissa butiker i alla fall), druv-, ursprungs- och hustypiskt, mycket chardonnay, rent, snyggt, mycket försiktigt ekat, lång, ren smak med frisk syra och betagande slut), Twoson Meursault 1er Cru ”Les Genevrières” (Jobard) 2005 (elegant, finess, balans, snyggt, rent, långt).bild På rödvinssidan röstades Robert Sinskey Vineyards (RSV) Cabernet Franc 2004 fram som bäst i test (kort sagt: ooh, så god och så perfekt just nu, dessutom synnerligen välartad till Angus för de av oss som kan tänka sig en sådan då och då). Övrigt rött: Clos de Magny (Jean Féry) 2011 (härlig pinot från Nuits utan att kosta skjortan, ursprungstypisk, god), Girard Petit Sirah 2011 (färgrikt, kraftfullt, fruktigt, strukturerat, disciplinerat, bra), Clos de l’Oratoire des Papes 2000 (mogen, årgångstypiskt fluff, bra balans, god, saknar lite syra för att få toppbetyg), Kunde Reserve Century Vines Zinfandel 2011 (stort, kraftfullt, mycket frukt, väl ihophållet och strukturerat för sitt ursprung och i förhållande till druvans allmogestil, gott och bra i sin stil), Cartlidge&Browne Pinot Noir 2012 (pinot i enkelt och mumsigt utförande), Falcoaria 2011 (nu som då: en lätt rå sälle från Tejo, som charmar med sin frukt), bildClos Dière 1990 (det här är den syrah/cuvée I som gjordes 1990 utan ek och därför bara heter Clos Dière samt saknar årgång på etiketten, dessvärre rejält korkad, verkade annars fortsatt vital, kom i 90-talets början trea i GaultMillaus Vinolympiad i Bordeaux före storheter som Chapoutier, Henschke, Guigal och Penfold’s Grange och en hel drös med andra syrah-potentater), Clos Dière cuvée I 1998 (snabbmognande mellanår, höll ändå ihop bra, hygglig doft med en del druvtypiskhet i nordlig Rhône-stil (som den alltid haft), aningen ny badboll, medelfylligt, något för låg syra), Montecillo Gran Reserva Selecion Especial 1994 (tegelröd, mogen, hus- och ursprungstypiskt, tacklat av lite mer än den borde ha gjort), Perez Cruz Limited Edition Cabernet Franc 2012 (svartvinbärsblad, Chile, höghöjdsfräschör och – syra som ger en välbehövlig friskhet till frukten, snyggt gjord), Dominio de Tares ”Cepas Viejas” 2009 (Baltos storasyskon från Bierzo, mycket ursprung och Mencia, ändå i behov av mindre luft än Baltos, kraft, uppstyrd strävhet och alkoholrelaterad eldighet som ger vinet en spännande touch, i sanningen ett köttbitsvin, som jag hoppas att också en driven vegetarian kan hitta fram till även om jag för stunden inte har något bra mattips där).bildBonzo räknar in The Ocean.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *