”Jo, jag är elak,” insisterade hon. Runt om sorlade matsalen på Villa Långbers och mitt emot satt hennes assistent Luisa och log. Första gången hon dök upp var kvällen före det att det litterära evenemanget ”Kalas & Kultur i Tällberg” tog sin början. Hon hade siktat in sig på den mindre matsalen med tillresta författare och förlagsfolk. Det var ju där hon hörde hemma. Tidigare copywriter, frilansande reporter och reseskribent i Europa och Nord- och Latinamerika. Och författare till drygt dussinet böcker. Vackra, små, poetiska, skulle det visa sig. Utgivna på Ellerströms och Pequod Press.
”Nej, det tror jag inte, att du är elak,” sa jag och tänkte att jag också skulle vara irriterad om min resa till Tällberg förbistrats av kroppslig skröplighet och oförstående konduktörer på tågen med alltför korta stopp för den som ville hinna på. Eller av. 
Hon hade svårt att komma på i Linköping, och hon blev utskälld när hon tog för lång tid på sig att stiga av i Tällberg. 
Och när hon ville ansluta till sina kollegor var det ju så att hon inte var inbjuden. Den här gången. Hon var där som gäst på evenemanget. Och nu satt vi där, nästa kväll, och åt middag tillsammans. Vi inbjudna författare och förlagsfolk hade lottats ut till platser vid borden, där betalande gäster satt och ville ha en stund av vår tid och kanske också våra historier. Eller så var de bara nyfikna på vem som kunde tänkas dölja sig bakom det och det namnet. Somliga var ju mer kända än en mindre bekant författare som jag, ja, till och med mer kända än Ulla Britta Ramklint. Däremot var knappast någon tyngre än henne. Eller mer intressant.
Så där satt jag och fick, trots att jag inte betalat för det, ta del av en spännande författares liv och verk. Hon hade bott i Tanger. När det var en internationell zon. Och Chicago. 18 år. Varit gift där. I Chicago. I Tanger bodde hennes då tilltänkta svärfar. Av honom skulle hon få det vackraste halsbandet i staden, ”med undantag för Hudsons förstås” (jag frågade inte vilken Hudson, utgick från att det var en jetsettare bland andra i den för oss idag bortglömda världen som Tanger var 1923 – 1956, då den administrerades av Frankrike, Spanien, Storbritannien och Italien; tiden Ulla Britta talade om bör ha varit då staden dessutom var ett ökänt smugglingscenter). Hon fick aldrig halsbandet för svärfar in spe reste tillbaka till sitt Spanien och begick självmord där.
Nog av. Böcker. Hela sitt liv har Ulla Britta skrivit. Rest. Levt. Frilansat. Reseskildringar. Nyhetsrapportering. När hon var 64 år debuterade hon 1992 med Europa magica. Sedan dess har det blivit ytterligare ett drygt dussin böcker och plötsligt langade hon ur sin handväska upp en liten, fin sak med titeln ”I utkanten av Luigi Capanna”. Tänkte säga ”aha, Luigi Capanna”, men risken var alltför stor att Ulla Britta känt karln eller åtminstone hade sådan råkoll att jag snart skulle avslöjas som den charlatan jag skulle vara om jag utgav mig för att ha en susning. 
Luigi Capanna, visade det sig, föddes fattig och eländig 1866 utanför Amatrice – staden som förr möjligen var känd för sin pastasås men numer är mer känd för den stora jordbävningen förra året. Denne Luigi mer eller mindre enleverades av den rike greven Florimundo de Basterot, blev dennes tjänare och förtrogne, och när senior dog gick Luigi i sonens tjänst, också en greve Florimundo de Basterot. Capanna gjorde så bra ifrån sig att han fick gåvor och dricks från höger och vänster och med tiden blev han själv en rik man – låt vara att allt föröddes under Andra världskriget och han blir då lika fattig som han varit under det första.
Om detta, och mycket mer, berättar Ulla Britta i sin bok, och tur var att jag inte låtsas veta något jag inte visste för visst hade Ulla Britta en mer eller mindre direkt koppling till huvudpersonen via danska vänner i familjen Tyge Bendix, men det är en annan historia och nu får det vara nog för idag. Jo, en sak till: ”I utkanten av Luigi Capanna” av Ulla Britta Ramklint och utgiven av det lilla Malmö-förlaget Peqoud Press är en vacker, välskriven, närmast poetisk bok med en lagom berättad historia, vackert illustrerad av den i Lund verksamme polske konstnären Andrzej Ploski. Rekommenderas.
PS Och nej, Ulla Britta Ramklint är inte elak. Men väl värd att lyssna på.