Mormödrarnas place, Falset

Det finns alltid något förtroendeingivande och tryggt med ställen som hanteras av äldre damer utstyrda i någon form av serveringsuniform. Och även om det egentligen förhåller sig så att tanterna är i ens egen ålder, kanske rent av yngre, hindrar inte det att ett fint barnbarn-mormor-förhållande kan uppstå på det att gästen får vara lite dum så länge den äter med god aptit; gör den bara det är allt förlåtet och det kan till och med komma med något extra här och där. Hostal Sports restaurang i lilla Falset, i de magnifika bergen mellan Taragona och Priorat och nästan i höjd med det cariñenastinna Montsant, är ett sådant tantstyrt ställe.

Var och åt på Sport första gången för några år sedan. Då tillsammans med lite vinvänner från trakten. Alltså, alla hängde här. Och åt. Och tjiddrade. Och tjaddrade. Och betedde sig som om de var barnbarn till tanterna. Kort sagt var det rena släktkalaset. En kusinträff. Och det fina med det här är att också du kan bli en i familjen. Det enda du måste komma ihåg är att äta med god aptit. (Har inte testat, men tyvärr kan det eventuellt föreligga vissa problem för den som är vegetarian och är du vegan är nog inte det här rätt ställe, inte för att tanterna går omkring med synligt ris och rottingar men det går inte att utesluta att de på mormoderns bastanta vis och med soligt humör skulle kunna bli våldsamma om någon inte äter det som bjuds.)

Men hur är då mormödrarnas mat? Jotack, alldeles fantastisk. För att nu inte tala om att såvida inte något barnbarn busat med tanterna så har någon haft hjärnsläpp och lagt upp Gruaud Larose 03 på vinlistan. För 82 pengar. Och det går att bo hos dem också. Hostal Sport är något av en liten hålas överraskande boutiquehotell med lika utmärkta som rejält tilltagna rum. Ett tips här är att du inte ska försöka lägga i ordning något efter dig. Risken finns att detta uppfattas som ett misstroendevotum och det säger sig självt att den som utsätter sin mormor för en sådan besvikelse förtjänar en släng av riset. Detsamma gäller givetvis också bångstyriga och, inte minst, uppkäftiga barnbarn med tonårsanstruket beteende. Resenärer med en sådan fallenhet ska helt enkelt inte komma hit. De ska fortsätta åka på välplanerade och tantfria all inclusive-resor. Ja, såvida de inte vill smaka riset förstås.

Julböcker

Tre böcker som var HR bör köpa lådvis av. Till sig själv och till alla andra som HR:en ifråga tycker om. Den som nu inte köper en endaste av de här tipsen ska ta under allvarligt övervägande att ge sig själv en kurs i ”Hur man älskar sig själv” inklusive påbyggnadskursen ”Hur man älskar andra”. Fungerar inget av det står det nog så illa till att HR:en i fråga är psykopat och i de fall HR:en tycker det är okej att skylta med det köper hen ingen bok. Ni andra vet vad som gäller.

Först ut är rykande färska ”Alexandras ostresa”. Författaren är femte generationens osthandlare och dessutom sommelier och som om det nu inte räckte med allt detta har hon fått hjälp av en duktig fotograf (Bill Mason) och på ett pyttelitet hörn finns er utsände i de gästspelande skribenternas skugglika men ändå så upplysta och fröjdefulla värld med som vinskribent. Köp Alexandras bok och lär dig allt om ost och lite till.

Boktips nummer två är också rykande reprisfärskt och något så nedslående som en e-bok, eller ja, ni som nu föredrar plattan eller åtminstone accepterar den kan glädja er, vissa av oss skulle ha föredragit att få boken i handen. Nog av. Det är Saga/Egmont som nu i höst givit ut Bernt Danielssons och min tandemskrivna novellsamling ”Vinifiktioner” i e-form. Boken innehåller 13 noveller som har det gemensamt att vin förekommer i samtliga. Men det är ingen vinbok. Novellerna kan lika gärna handla om mord och höra hemma i deckargenren som om den gamle sommelierens sista provning som slutar i en folkabuss på jakt efter moderplantan till världens bästa cannabis.

Alla goda ting är tre. Boktips nummer tre är er utsändes senaste romanKronos väv”. En resa i tid och tanke i det begränsade rummet Draguignan, som tack vare tiden tar oss med ut i världen (också). Människoöden och historier vävs löst eller mer konkret in i varandra i denna berättelse om oss alla där vi sitter fast i Kronos väv. Trots, eller kanske tack vare, det nyss sagda är det en tämligen uppsluppen och lättläst liten bok, som bara den som går utan skam och vett inte kommer läsa.

Musik!

Förbud och varning för ensidig kost!

Den bedrövade och övergivne men också tappre gräsänklingen  scannar av livsmedelsaffärens hyllor. Rader av obegripliga produkter som förefaller ha det gemensamt att de borde vara förbjudna eller åtminstone belagda med åldersgräns och att de bara skulle få saluföras i särskilda statsfinansierade butiker med begränsade öppettider och tydliga varningssignaler till desperata gräsänklingar. Varningssignaler och -skyltar som skriker ut ”Varning för ensidig kost!” och liknande.

Nog av. Den utlämnade men tappre går där mellan raderna av produkter och blir alltmer alienerad ända tills, Gud vare tack!, det i frysdisken dyker upp ett paket ”Brandade de morue parmentier” från Tipiak! En tydlig och lättbegriplig tillredningsinstruktion medföljer på kartongen. Inte helt enkel att genomföra, tillredningsinstruktionen, men er utsände i de ömkansvärdas ynkliga och lugubra köksenvironger lyckas efter visst funderade göra som det står. En med bravur genomförd handlingskedja som HR:en inte ska tröttas med då den är tämligen omfattande och bland annat innefattar handhavande av ugn samt äggklocka. Samtidigt.

Brandade tillreds alltså, och det med sådan framgång att den blir stående klassiker för hela gräsänklingsveckan. Efter den första kartongen köps flera in, läggs på lager och tillreds allteftersom klockan slår lunch och middag. I den bästa av världar skulle vi här kunna lämna gräsänklingen lycklig i sitt hus med sin brandade och sina vänner hundarna, som håller honom sällskap när världen övergivit honom. Men nej! Efter bara några dagar händer det som inte får hända! Magen! Och allt, visar det sig efter ett samtal till Hustrun, på grund av ensidig kost. Förbannade vare livsmedelsaffärerna som inte tar ansvar för sina produkter och sina kunder. vinifierat kräver ett omedelbart förbud mot ensidig kost och livsmedelsaffärer som inte tar sitt ansvar!

Musik.

Quizz: Vilket land producerar mest druvor?

Länge sedan vi delgav våra HR senaste nytt från OIV (Organisation International de la Vigne et du Vin eller Office International de la Vigne et du Vin som det hette 1924 då den här internationella organisationen bildades med syfte att hålla ordning på världens vinproduktion och samla de senaste rönen inom vitikultur och önologi). Nu är det äntligen dags, häromdagen kom ny statistik avsedd att lysa upp oss i vår förvirrade och mörka okunskap. Till saken:

Den totala odlade ytan med vinrankor i världen ligger fortsatt runt 7,5 miljoner hektar. 50% av odlingarna återfinns i fem länder: Spanien 13%, Kina 11%, Frankrike 10%, Italien 9% samt Turkiet. Kanske något förvånande. Skälet till att Kina och Turkiet inte är mer kända i vinsammanhang, trots de omfattande odlingarna, är att majoriteten av deras rankor ger bordsdruvor och russin (i Kina används bara drygt 10% av druvorna till vin, att jämföra med Frankrike där 99% går till Bacchus nektar).

Kina i topp

Kina toppar för övrigt statistiken över var mest druvor odlas mätt i vikt (och är alltså rätt svar på quizzet ovan). Sedan några år tillbaka ligger landet stadigt mellan 13,5 och 14 miljoner ton druvor/år, närmast följer USA och Italien (vanligtvis Italien, men statistiken påverkas av fluktuationer mellan åren, 7 – 8,5 miljoner ton), nästa par ut är Frankrike och Spanien (5 – 7 miljoner ton). Turkiet producerar runt 4 miljoner ton per år och Indien ganska stabilt 2,6 miljoner ton.

När det gäller vin byter de producerande länderna plats mellan åren. Enligt de senaste siffrorna för 2018 hamnar Italien i topp med 48,5 miljoner hl följt av Frankrike (46,4), Spanien (40,9), USA (23,9), Argentina (14,5), Kina (uppskattad volym mellan 13 och 14) , Chile (12,9), Australien (12,5), Tyskland (9,8), Sydafrika (9,5), Portugal (5,3), Rumänien (5,2), Ryssland (3,9), Ungern (3,4), Brasilien (3,4), Nya Zeeland (3,0), Österrike (3,0), Grekland (2,2), Moldavien (2,0), Georgien (2,0), Bulgarien (1,1) och Schweiz (1,1).

USA största marknaden

Världens största vinmarknad är fortsatt USA (32,6 miljoner hl 2017), följt av Frankrike (27), Italien (22,6), Tyskland (20,1), Kina (17,9), UK (12,7), Spanien (10,5)… Sverige (2,4).

Störst vinexport i volym står Spanien för (23,2 miljoner hl), följt av Italien (21,4), Frankrike (14,9), Chile (9,8), Australien (7,8), Sydafrika (4,5), Tyskland (3,8), USA (3,3), Portugal (3,0). I värde är dock Frankrike störst på export (9 miljarder euro), följt av Italien (5,9), Spanien (2,8), Chile (1,7), Australien (1,7), USA (1,3), Nya Zeeland (1,1), Tyskland (1,0). Störst på import är Tyskland (15,2 miljoner hl), följt av UK (13,2), USA (11,8), Frankrike (7,6), Kina (7,5)… Sverige (2,2-2,4).

Kvalitet vs bulk

Siffrorna i förra stycket ger vid handen att Frankrike exporterar väldigt mycket kvalitetsvin medan Spaniens export är inriktad på bulkvara. Kanske höjer också någon på ett ögonbryn över den stora franska vinimporten, ”det finns ju inga utländska viner att köpa i Frankrike”, glöm inte att en hel del vin, inte minst spanskt, paketeras om i Frankrike och säljs som något billigt varumärke och (förhoppningsvis) ”europeiskt vin”, sådant som den kan få som köper skräpvin av, såvida den inte bara missbrukar eller inte har ett öre på fickan, snålhet eller dumhet. Detta med vad fransmännen gör med sin import understryks av att landets inköp i värde är mycket liten (0,8 miljarder euro), att jämföra med mästaren USA (5,2) och de därpå följande importländer: UK (3,5), Tyskland (2,5), Kina (2,5), Kanada (1,7)… Sverige (0,6).

Sist men inte minst: enligt websajten curosity toppas vinkonsumtionen per capita och år av Andorra (57 l/capita och år), följt av Vatikanstaten (54 l) och därefter, på mer modesta nivåer, följer Frankrike, Italien och Schweiz. Sverige klarar sig bra (beroende på hur man nu ser på den saken) med sina 22-24 l/capita och år.

PS En anekdot: under några år på 90-talet satt jag med i OIV som representant för Sverige.

Musik.

Later’s Warfarin Bait

Här ligger jag och dör och dessutom har jag ont i magen. På golvet. Det är svart och vitt, rutigt. Och smutsigt. Luktar lite surt, gammal golvmopp. Det knastrar när jag rör på mig – och det gör jag ju, jag har ju rätt ont i magen och gnyr och rör mig i smärtor, ja ni vet. Som att ha njursten, eller något. En bit bort ser jag benen till borden och stolarna i vägfiket. Jag tror någon annan ligger och gnyr en bit längre bort. Det är nog paret som satt och drack kaffe och åt bulle när jag kom in. Inte så lätt att veta, jag är ju ingen sådan där underrättelseagent som sveper runt lokalen med blicken och kommer ihåg allt. Varför skulle jag göra det?

När jag var liten kunde jag nog tänka mig att bli hemlig agent. James Bond eller någon, eller bara en hemlig person. Mer en hemlig person. En som finns men inte syns. Som smyger längs väggarna. I min ensamhet var jag en hemlig agent, och jag smög längs väggarna: ju mindre jag syntes, desto bättre. Jag blev en mästare på att vara utan att märkas. Mina föräldrar blev till och med uppringda av skolan som undrade var jag höll hus. ”Ja, i skolan?” svarade mina förvånade föräldrar, och precis så var det: jag var i skolan, men ingen märkte mig. Bättre att försvinna in i väggen än att bli sist vald när vi spelade lagspel på gymnastiken. Enklare att bli ett träd än att få stryk på skolgården. Behagligare att gömma sig i tystnaden än att bli utsatt för lärarens hån.

Jag var nog inget kul. Fast det märkte förstås ingen. De var tvungna att upptäcka mig för att notera det.

Efter skolan blev jag kvar hemma. Ingen lade direkt märkte till mig där heller, så jag bodde kvar i mitt gamla rum och infann mig till alla måltiderna, dukade fram till mig själv och satte mig att äta under tystnad, kanske undrade de andra ibland vem jag var, varifrån jag kom, men jag satt ju där som om jag hörde till och då lät de mig vara, mamma och pappa, min syster och min lillebror och mormor och morfar.

Jag var nog varken lycklig eller olycklig, jag bara var, och jag tror vårt hus var på samma sätt; det låg där på en oansenlig gata i förorten, ett snäpp upp från lägenhet om det inte varit så förfallet, ingen såg det där det låg på en hörntomt, bland vanskötta fruktträd. Kanske trodde folk att huset var övergivet. Omålat och dant och med den vanskötta trädgården. Än idag vet jag inte varifrån vi fick vår mat, men pappa hade nog ett jobb: han tog cykeln och gav sig iväg med en unikabox varje morgon. På kvällen kom han hem, trött, sur och svart i synen.

En dag, jag vet inte varför, har aldrig förstått varför, hittade jag ett paket råttgift bland all spindelväv, murken ved och obrukbara verktyg i vår smutsiga källare och jag bestämde mig för att mata min familj med det, lite som ett test: skulle de äta det? Och vad skulle då hända?

Råttgiftet stod längst in i källaren. I den gamla matkällaren som ingen använde längre. På en hylla av trä, bland damm och unkna dofter hittade jag giftet. Later’s Warfarin Bait stod det på kartongen och det var en stor råtta på den. Färgen var orange och gul,  blekt trots att kartongen knappast sett sol under sin långa källarvistelse. ”Don’t let the rat get fat” skämtade en slogan till det. Pulvret, smutsgult, luktade mest ingenting, smakade hemskt. Mådde illa efter att ha smakat och jag smakade inte mer än en liten gnutta. Törstig blev jag också. Fick blod i urinen, märkte jag senare.

Men sagt och gjort: skulle familjen äta och vad skulle då hända? Det måste undersökas. Osynlig smög jag mig in i köket när mamma lagade mat. Frukost, middag, kvällsmat. Utan att hon märkte något lade jag en nypa råttgift i det hon höll på att tillreda. Ibland smakade jag på det själv. Det var oerhört äckligt, smakade, ja, råttgift. Kemiskt och torrt på något vis. Beskt. Väldigt beskt. Hur kunde råttorna tycka om det där? Å andra sidan äter råttor sopor. Jag smakade på soporna i köket också, bara för att testa. De smakade för det mesta inget vidare, men alltid bättre, mycket bättre, än råttgiftet. Inte lika beskt. Surt ibland, som gamla mjölkpaket, unket som äppelskruttar, ruttet som gammal sallad, syrligt som saften i en möglig citron. Men familjen märkte ingenting. Kanske smakade mammas mat illa hursomhelst, eller ja jo, men inte som råttgift, men det var de små doserna jag lade i som gjorde det: ingen tycktes märka något och när de undan för undan började tackla av kan jag inte minnas att det ordades så mycket om det heller.

Nog av! När jag steg in på vägfiket – jag var på väg hem från en föreställning av ”Fantomen på operan” kvällen före, jag hade som vanligt smugit in osedd på teatern och kunnat se härligheten utan att betala så mycket som ett rött öre och efter teatern tillbringade jag obemärkt en natt på ett hotell tvärs över gatan och där kunde jag också äta mig mätt utan att bli upptäckt – såg jag honom direkt: en man som inte syntes bakom disken med kassaapparaten och hyllorna med bakverk och smörgåsar. Han gled runt där. En vindpust, en skugga som bara jag kunde se. De andra tyckte sig nog bara kunna uppfatta den kala väggen med sin spegel och kaffemaskinen nedanför den, på en lång bänk belamrad av koppar och fat.

Här är en till som behöver omedelbar vård!” Nu har de hittat mig, vilka de nu är, ser inget, hör bara, är så törstig, jag har legat så här förut, de skulle bara veta, jag var ju skådis, skådespelare, inom filmen, spelade död person i en teve-deckare och gjorde det så bra så jag fick spela död i en långfilm också, ”Mac Beth i Danderyd”, det var en bra roll, ganska stor, hyggligt betalt, jag låg först och var död bakom en buske, så kom där en tjej joggande och rätt som det var fick hon syn på mig, hon skrek och ylade, gjorde det riktigt, riktigt bra, och så klipptes jag bort, men sedan dök jag upp igen, som lik, samma lik, på bårhuset, låg där halvnäck under ett lakan, så kom kommissarien in och då drog de ner en bit av lakanet och tittade på mig, var i bild säkert en halvminut. Det är inte det lättaste att spela lik. Jag fick chansen på nytt för jag var ett så bra lik. Det är som att inte finnas fast man syns. Är ganska övertygad om att jag är bra nu också. Fast jag är ju inte alldeles död än. Å andra sidan behöver jag ju inte spela att jag ligger och dör för jag ligger ju och dör. På riktigt. Och ont i magen har jag ju också. På riktigt. ”Tror det är försent för honom.” Tacka sjutton för det. Har ju legat här en bra stund. Borde vara död för länge sedan.

Hursomhelst, jag kunde bara inte låta bli att ställa mig framför spegeln och utmana honom. Sakta men säkert lockade jag fram honom ur skuggorna. Och där stod vi. Två skuggpersoner. Öga mot öga.

Han hade precis gjort klart och ställt fram min kaffe med mjölk och jag hade tagit en rejäl klunk av det. Det var då jag tvingade fram honom i ljuset. ”Det här smakar ju råttgift, det här kaffet!” sa jag och plötsligt såg alla oss. Paret som satt och drack kaffe och åt bullar, lastbilschaffisen som satt och blängde längst in i hörnet, det unga paret som kom från skötrummet med sin nybytta bäbis, rosiga om kinderna alla tre, damen i kassan och killen längre bort vid den andra kassan, den för dem som handlat bensin och biltillbehör.

”Och vad vet du om råttgift?” frågade den fram till nyss osynlige. ”En hel del!” utstötte jag segervisst, ”Jag förgiftade långsamt min egen familj och vet exakt hur medlemmarna betedde sig allteftersom råttgiftet verkade. Ha! Det trodde du inte va? Man kan lugnt säga att jag är en expert på området!” Måste erkänna att jag väl onödigt satte näsan i vädret när jag sagt det där. Nu blev den sedde inte särskilt imponerad för det. ”Jaha, så då vet du kanske vad det här skulle vara för gift, som kaffet smakar av eller som eller vad du nu menar?” snäste han tillbaka, jo, han snäste, överlägset. ”Det här, kära du, är Later’s Warfarin Bait av gammal fin årgång, kanske en 50-talare!” tryckte jag dit honom rejält. Han tappade hakan. Stirrade på mig och de andra, som nu börjat falla omkull och låg och kved på golvet. ”Jamen, jamen, det stämmer ju på pricken!” stammade han, dämpade en sur uppstötning och tog sig för magen, ”Det här är ju Later’s Warfarin Bait!”

Syr, syrah, syrahst

Har på kort tid fått tre enträgna förfrågningar om att tipsa om lite syrah, min gamla paraddruva. Klart en ställer upp på enträgna förfrågningar när de inte handlar om något dummare än något som kan leda till förtäckt marknadsföring av egenintressen. Å andra sidan garanterar er utsände i syrah-druvornas peppriga och animaliska och understundom ihopskrynklade* värld på den heder och samvete han inte har att de följande tipsen verkligen är rejält typiska uttryck för syrah, till och med i så stor utsträckning att han själv vid några obevakade ögonblick lyckats pricka druvan på just de här exemplaren.

Kan inte påstå att vinets Nya värld alltid överraskar med klockrena druvtoner i klassisk stil men när vi talar Mullineux från Sydafrika är det just det som gäller, först ut i syrah-racet är därför Mullineux Syrah 2016, nr 95608, 219 sek (finns i skrivande stund i 37 butiker, skynda fynda).Den som vill ställa klassisk syrah från vinets Nya värld mot klassisk shiraz, som druvan bland annat heter i sitt oftast annorlunda uttryck i Australien, kan duka upp med Mullineux mot den väldigt ursprungstypiska, och därmed också mindre klassiskt syrah- och mer shiraz-typiska, Jacko’s Shiraz 2012, nr 75866, 179 sek. Vinerna från Domaine Combier (Crozes-Hermitage) släpptes för ett par månader sedan i det svenska beställningssortimentet. Det alldeles för billiga Cuvée Laurent (nr 70422, 169 sek) har redan tagit slut, men påstås vara på väg in igen. Nu finns det som tur är ytterligare två fina exempel på Crozes att tillgå från Combier: Clos des Grives 2016, nr 73722, 399 sek och Crozes-Hermitage Domaine Combier 2016, nr 74696, 199 sek. Efter den våghalsiga utflykten till Australien ovan är vi här tryggt tillbaka i ett så klassiskt uttryck för druvan som tänkas kan.Den som möjligen vill bolla in ett kanske något mindre självklart syrah-vin i provningen kan fundera över om inte Sydhang 2015, nr 99430, 199 sek, då är lockavaran att slå till på. Syrah från Dorli Muhr och Österrike (Carnuntum), finns i skrivande stund i tio butiker. Bråttom alltså, men det lär komma in fler årgångar av det här vinet framöver.

På jakt efter syrah.

Va? Ändå fler tips? Mer udda och exklusiva? Okej, kör då Mullineuxs tre ”terroir-syrah” mot varandra, samtliga är  från årgången 2015, kostar 699 sek per panna och går att beställa via Systembolagets hemsida: ”Granite”, nr 95449, ”Iron”, nr 95448, ”Schist”, nr 95451.

Syrahno de Begerac – tidernas bästa syrahdetektor. Ändå mer om den berömde Syrahno. Syrahno-kärlek?

*Ni har väl sett mogen syrah?

Mats-Eric Nilsson: Château Vadå

Inom vinbranschen dissas Mats-Eric Nilssons Château Vadå rejält. Innehållet är gammal skåpmat, sakfelen legio, boken tråkig och han låter som en gammal naturvinsprofet anno 2010. Stämmer det? Ja. Så då är det rätt att dissa boken? Nej, Château Vadå är trots sina brister en viktig bok som bör tas på allvar av alla.Journalistisk text

Saken är den att de insatta vanligtvis vet mer än den som skriver artikeln. Det är skälet till att den sakkunnige eller ”den som var med” hittar sakfel i snart sagt varje journalistiskt skriven text. Ibland går skribenter genvägar för att hålla texten inom ett rimligt omfång och för att inte bli alltför detaljerad. Det gäller alltså att komma ihåg att den här boken är skriven för en mindre vetande allmänhet. Inte experterna. Den ska ses som en journalistisk text, inte en vetenskapligt korrekt avhandling.”Vi och dom”

Problemet med Château Vadå är inte sakfelen och missuppfattningarna – de är irriterande men på det stora hela ointressanta för allmänheten och gör i sig ingen större skillnad – utan att den inte klarar av att se vinvärlden sådan den är. Istället trillar Nilsson i fällan att  se det hela som ett spel mellan ”vi och dom”, där ”vi” är en handfull producenter av naturvin och ”dom” alla andra. Detta gör att den för vissa av oss – mänskligheten till exempel – så viktiga frågan om miljön, arbetsmiljön och det högintensiva jordbruket inte alls finns med i boken. Inte heller förklaras att orsaken till dagens, låt vara cyniskt, massproducerade industriviner i grunden är en bevisad efterfrågan och inte ett påhitt av illasinnade alkoholkapitalister.Bokens förtjänster

Nog av. Ska inte falla i fällan att bara rada upp sakfel och missuppfattningar och beklaga Nilssons oförmåga att höja blicken över vinglasets kant och se helheten. Låt oss istället fokusera på bokens förtjänster. Här har vi en bok som lyfter fram flera viktiga fakta och frågor, och för oss som länge försökt sätta fokus på skräpvinernas fördärvliga inverkan på miljön (och ibland arbetsmiljön) är det ytterst tillfredsställande att en bok riktad till en bredare allmänhet sätter ljuset på de många genvägar och tricks den måste ta till som odlar högintensivt och jagar framgång på massmarknaden. Förhoppningsvis kommer Château Vadå få några konsumenter att ifrågasätta sina vinval och en eller annan vinskribent/skribent att inte längre ”fynda” skräpviner, till exempel i samband med sommarens stora box-race. Det som saknas är, som sagt, kopplingen mellan skräpvinet och dess inverkan på miljön och inte bara på den som frivilligt dricker skräpet; alltså detta tröttsamma och egocentrerade i-landsperspektiv som så många envisas med att anlägga på det här komplicerade problemet.Innehållsförteckning

Sist men inte minst driver Nilsson frågan om en innehållsförteckning hårt. Det är bra. Han tror förvisso att det bara är de stora vinindustrierna som försöker bromsa detta – av självklara skäl då det är de som kommer åka på de långa innehållsförteckningarna – och missar att också många småodlare, även sådana som gör ”naturvin”, är motståndare, de tycker helt enkelt att de redan har tillräckligt med byråkratiska hinder att ta sig över i vardagen (välkommen till verkligheten alla skrivbords-rebeller).Nästan allra sist: Det finns inga rebeller i vinvärlden. Bara ett fåtal förnyare. Och en massa töntar.

Allra sist: Du får inte oxfilé om du betalar korvören.

Musik.

Förbud mot trycksensorspisar!

Vill på väldigt många medmänniskors, och mina egna, vägnar, kräva ett omedelbart förbud mot spisar med trycksensorer istället för rattar! Skälet till detta torde vara uppenbart för alla med en normal femårings intelligens och för alla världens ingenjörer och alla de som vare sig fått igång spishelvetet eller fått stopp på den när den väl satt igång.Innan Hustrun dyker upp och anklagar er utsände bland de ack så nödvändiga och av pöbeln så älskade förbudsivrarnas ordningsamma och tillrättalagda värld för att ha skrivit ett sexistiskt inlägg, vill den nyss nämnde utsände med emfas slå fast, att nej! så är det inte ity emedan möjligen en störd kock kan se något sexigt i en spis är en spis för den breda allmänheten inget annat än en maskin från helvetet och ett konkret hot i vardagen!

Musik.

Byrneing down the Zenith

Alltså Frankrike alltså. Rock-konsert. Agnes Obel som förband. Bara en sådan sak. Och. Vin istället för bira? Sancerre dessutom. Jaa. Och. Det är bara att konstatera. Det är hög klass på stället. Frankrike och Paris är Jordens medelpunkt. Rent kulturellt.

Så här sitter vi och sippar sancerre och låter oss med allt tyngre ögonlock vaggas av Agnes Obel och det är så vackert och… högklassigt, och rätt som det är: Agnes flyger av scenen, fyra gubbar rusar runt i tre minuter och så, Pang!, där kommer David Byrne gåendes i sin grå kostym och så uppenbart barfota att alla håller andan, vinglar till med vinglaset och, men nej, det ligger väl inga häftstift eller annat trams på golvet eller en brusten cellosträng efter Agnes eller… nej, det gör det så klart inte. Vi bara tycker det är kul att han, mannen som skrev Toe Jam,  är barfota och då börjar han sjunga för sig själv och en efter en gör musikerna honom sällskap. Inga fasta positioner. Alla är ambulerande. Tolv pax inalles. Sex slagverkare, som ett statement, ”KC kör med tre jag har sex… ambulerande, hehe”. Och rytmer blir det så klart. Det här är David Byrne!

Med alla tolv väl på plats exploderar Zenith, Paris, i Talking Heads-hits, lite Fatboy Slim, något nyskrivet, en del annat och så en massa David Byrne. Han är måhända inte fullt lika intensivt rörlig under konserterna längre, men han går senior-för fullt konserten igenom och blir inte vid något tillfälle hörbart andfådd eller på annat vis nedsatt. Tvärtom verkar hans närvaro öka ju längre vi kommer i konserten, och då är han ändå högst närvarande redan från start.

Om det är en konsert som du bara måste se? Frågan är varför du ens ställer den frågan. David Byrne, nu som då, är så oändligt mycket mer än bara en artist som ställer sig på scenen och drar igenom sina låtar. Bara en sådan sak som att alla hans medmusikanter går runt med konstanta leenden showen igenom säger en hel del och egentligen allt om hur bra det här är.

Förbud mot stinkande mat!

Att folk stoppar i sig precis vad som helst torde inte var en överraskning för någon. Och det är illa nog, att de stoppar i sig vad som helst. Än värre blir det när dessa folk får för sig att det ingår i samhällskontraktet att de får ta med sig sina stinkande försök till mänsklig föda till allmän plats, och värst av allt: ombord på tåg! Där sitter de sedan och ser ut som om de vore Guds bästa barn och som om det inte alls är något fel på deras medhavda odör i tupperware och andra miljöförstörande plastlådor. Men det är det! Och all medhavd ”mat” som stinker måste bannlysas från allmän plats i allmänhet och instängda allmänna platser som en tågvagn i synnerhet.

Den som bryter mot Förbudet mot stinkande ”mat” på allmän plats, skall straffas på hårdast tänkbara vis och minimistraffet måste, minst, innebära en vecka i isoleringscell tillsammans med de hemskaste aromer världens samlade sensoriker och essensmakare kan uppbåda och just då det kriminella elementet inte tror det kan bli värre och ligger där och håller sig för näsan och ber om nåd då, då ska en högtalare börja spela upp en skrikande bäbis på non stop.

Finns det då ingen mat som kan godkännas för den som vill ha med sig något eget att stoppa i magen under resan? Jodå, självklart gör det det. En enkel grönsallad utan dressing och gröna blad med doft ackompanjerat av ett glas vatten är en fullt acceptabel kompromiss som alla bör kunna acceptera och som torde rymmas inom samhällskontraktet.

Musik!