Vingårdsvännen dök upp för att ta en bira i den aningen bleka men ändå värmande novembersolen. När vi satt där och hade det som trevligast dyker så, plötsligt, en obekant, yngre herre upp. Senare skulle det visa sig att han ville låna en domkraft enär han fått punka en bit bort. Men just då visste vi inget om detta och det som hände var att två av hundarna, den pyttelilla dvärgtaxen och den jättestora hovawarten sprang honom till mötes. Den lille smågläfsande, den store med rest ragg och ett allmänt hotfullt uttryck som underströks av ett dovt muller i strupen. När så hovawarten ställde sig på bakbenen och lät sitt muller gå direkt från strupen in i den nu ganska spaka, unga mannens ena öra, ansåg sig er utsände i de vaktande hundarnas blodstörstande värld manad att säga något klokt. Det blev ”Stå still! Ta ner händerna!”. Detta gjorde dessvärre den aningen bleka, unga mannen och därnere väntade dvärgtaxen som påpassligt tog ett rejält tag i ena labben och tryckte till så den förskrämde ynglingen ylade. Om det finns någon sensmoral i detta så är det väl att du inte ska gå in på ett revir där du inte har att göra om där finns en stor och en liten vakthund för hur du än försöker se upp så måste du också se ner, vilket leder till ett omöjligt dubbelseende som lätt slutar med en blödande hand. Vad som skedde sen? Självklart skällde jag ut ynglingen för att han provocerat hundarna, men han fick låna en domkraft trots att han varit dum.

Dela “Om inte taxen når upp, nå inte ner” på Twitter