Där satt jag i solen på Union Square och stirrade med lika delar be- och förundran på den gigantiska julgranen och dess basketbollsstora kulörta kulor, när Lennart Granqvist plötsligt slog sig ner vid bordet intill. Vilket sammanträffande! Två vinvästgötar på Union Square, samtidigt, på Thanks giving av årets alla dagar.
Just som jag skulle småropa ”Lennart!” så där småpatetiskt som man ropar när någon oväntat dyker upp, hindrades jag av ett tvivel grundat på 1. Lennart var klädd i träningsoverall och 2. han stirrade ordlöst på mig som om jag inte var jag. Kanske var det ändå inte Lennart (det otäcka alternativet till detta skulle vara att jag inte var jag)?
När ”Lennart” plötsligt började bräka på amerikanska med sitt bordssällskap insåg jag att detta inte kunde vara Lennart: vi västgötar kan förvisso mycket, men vi kommer aldrig att tala vare sig en annan dialekt eller ett annat språk utan att vår vackra intonation bryter igenom.
Saken är alltså den, att Lennart Granqvist har en träningsoverallklädd dubbelgångare i San Fransisco.
(Lennart ska nu inte alls vara ledsen för det. För egen del har jag och min namne Lars Torstensson (med två s) det värre: jag är vinmakare och han är aktiv helnykterist och båda skriver vi.)