Det är så härligt med människor som går från klarhet till klarhet. Ni vet de där fallen då ingen kan undgå att se att här händer det saker; här har vi en människa som utvecklas på ett så frapperande vis den inte skulle bli mer uppmärksammad om den så gick runt i Kalle Anka-outfit, vilket med tanke på den uppmärksamhet en halvnaken människa vanligtvis får om den cyklar ner till snabbköpet och handlar ett kilo kaffe inte vill säga lite. Med andra ord lyser hela jag; det syns i ögonen, den släta hyn och leendet som spelar spratt med munnen som okontrollerat far iväg uppåt så snart någon tilltalar mig. Man kan också se att något hänt på sättet jag talar till små barn och folk som nyser; istället för att sparka till ungarna i smyg när föräldrarna inte ser klappar jag de små liven på huvudet och säger saker som ”åh, en så’n liten snyggo!” (har på Fb lärt mig att man ska skriva/säga snygging/snyggo närhelst någon lägger ut en bild på sig själv och jag utgår från att föräldrar gärna vill att deras avkommor beskrivs på samma vis) och när någon nyser glor jag inte hatiskt på dem och gör stor teater av saken, istället ler jag och säger ett glatt ”prosit! hehe”. Skälet till den endorfinkick som måste ligga bakom mitt ologiska och i grunden förkastliga men i allmänhetens ögon trevliga beteende är att jag tagit mig upp från påstortelliniträsket och numer gör all möjlig slags mat. När Hustrun nu senast övergav hemmet för att ladda batterierna så hon orkar med er utsände i de gnälliga gubbarnas grådaskiga vardag tog jag mig före att tillreda allehanda rätter på vilka bildbevis bifogas. Om jag ska säga något om de olika rätternas hemligheter och de problem hemmakocken kan tänkas stöta på vid tillredandet så är det följande:

Det ser förvisso mycket läckert ut med äggen i den där gröna soppan men du ska veta att äggen inte finns med i tetrabricken som soppan levereras i, tvärtom måste de likt batterierna till leksaken inhandlas separat. Till skillnad från batterierna till leksaken måste äggen dessutom tillredas, kokas tio minuter eller så, innan de kan skalas, delas och placeras i soppan.

Ett annat sätt att hantera ett ägg är att knäcka det och låta innehållet rinna ut i en varm stekpanna med lite smör. På nolltid blir det genomskinliga i ägget vitt och det gula gulare. Lätt som en plätt. Låt dock inte ligga för länge. Då blir ägget säkert som amen i kyrkan brunaktigt och hårt och smakar mindre gott än, till exempel, Hustruns ägg.

Potatis finns inte bara i pulverform, färdig av vispas ner i mjölk eller vatten för att bli ett mos, utan också som potatis (i grönsaksdisken, ibland under andra namn som Bintje, men låt er inte luras, en potatis är alltid en potatis och kärt barn har många namn som de visste redan på 1700-talet då de kallade potatis för jordpäron). Den här potatisen kan kokas i lite vatten, tjugo minuter eller så, och den som är riktigt på det skivar sedan den kokta potatisen, sedan den kallnat, och steker den! Ja, det är kaka på kaka, men den som vill få rykte om sig som varandes en vandrande kockfena får då och då göra en eller annan uppoffring även då det hela verkar skitdumt.

Det enda deblacet under den senaste gärsänklingsperioden är ett nytt försök med den där påsen från Findus med Poêlée Savoyarde. Den slutsatsen vi kan dra efter två försök som båda resulterat i att halva påsen sitter fast i stekpannan är att Findus påsar innehåller köttsklister som rinner ut i pannan vid upphettning. Skandal! Ottmar Liebert.

Dela “Gräsänklingskockens mandomsprov: check” på Twitter