Tagliatelle är ett slags platta snören av pasta. Trodde jag. Gick i mitt förvirrade gräsänklingstillstånd till affären och köpte några påsar, som jag plockade ur pastahyllan på Hyper-U. Döm om min förvåning när jag hemmavid öppnar en påse och finner tagliatellen vara jättebred. Inte alls som den ska vara. Felmätt, helt enkelt. Öppnar en av de båda andra påsarna. Ha! Rätt bredd på snörpastan! Fylld av onda aningar öppnade jag också den sista påsen. Åh nej! Den här tagliatellen var smalare än standardvarianten. Detta, att det myglas och fuskas med tagliatellens bredd, är oacceptabelt och vinifierat undrar: vad gör du, Hemlige Kocken, åt detta? vinifierat kräver omedelbar aktion och förväntar sig att Marit Paulsen, Arga Tanten, snarast gör något åt saken i EU. Nästan sist men inte minst kräver vinifierat ett förbud mot all tagliatelle som inte är standardiserad! Hur ska en annars veta hur lång tid eländet ska koka? Underskatta inte den oro den varierande bandbredden ger upphov till i ängsliga köksmänniskors liv. Tony Dallara. Bobby Solo.
Kategoriarkiv: Kost
Rüter’s, Salzhausen & Bert Kempfert
Det finns en klar skillnad mellan Hustrun och er utsände i den vedervärdiga världen. Hon är alltid glad och trevlig och tycker om att bli tilltalad, medan hennes make är tvärtom. Detta kom till tydligt uttryck häromkvällen då de båda trillade in på Rüter’s veranda i Salzhausen och blev uppvaktade av en fånig servitör. Då denne med grov tysk brytning sa de tio svenska ord han kunde blev Hon alldeles till sig och tyckte att det var väl trevlig med en dansk servitör. Er utsände tyckte han var irriterande och fånig och riktigt jobbig blev servitören då denne lämnade utrymme för beröm och lätt förnöjda skratt var gång han sagt något tysktdansktsvenkst som ”Mucket brå!” eller ”Taktak, väldig tak!”. Bortsett från den otrevlige servitören är Rüter’s ett gott alternativ till här på vinifierat tidigare omskrivna Josthof i Salzhasuen (de ligger så gott som grannar med varandra). Även här, på det hela taget, trevligt, bra mat och fint boende. Bert Kempfert.
Au Rendez-Vous des Pecheurs, Blois & Jacques Brel
Den som ännu inte varit i Blois bör snarast ta sig dit för att få sig lite historia och ögonfägnad till livs. Som om det nu inte räckte med all historia, vackra
byggnader och vyer, finns här flera hyggliga krogar. Christophe Cosmes Au Rendez-Vous des Pecheurs ligger på en undanskymd bakgata och ser ut som den nedslitna, gamla fiskrestaurang det är, men låt er inte bedras av krogens yttre och inre ity köket, och för den delen servicen, är av yppersta klass. Kort sagt en Michelin-stjärna i ruffiga fårakläder. Eftersom allt annat är fel måste, så klart, maten vara extraordinär och det är den. Helt okej priser. Jacques Brel.
Aphrodite, Nice
Äta myror? Ha! Mowglis juvenila undran är sedan länge besvarad av Aphrodite i Nice, och många andra. Klart man ska äta myror. Och maskar. Och larver. Och gräshoppor. Och andra kryp. För att nu inte skrämma bort Mowgli om han mot förmodan kommer traskandes där på Boulevard Dubouchage i centrala Nice, har Aphrodite sett till att baka in insekterna i diverse godis och faktum är att småkrypen mest bara upplevs som någon slags konsistens snarare än smak. Rent allmänt är annars umaminivån hög på stället, servicen bra och sommelieren och hans vinpaket att lita på.
Benu, San Francisco & The Mowgli’s
Det här med mat- och vinpaket kan vara himmel eller helvete. Talar vi lite mer finkrog och en seriös krögare, som inte i första hand behöver rensa i källaren, och en begåvad och kunnig sommelier, som faktiskt kan para ihop mat och vin utifrån egen känsla och inte en manual, kan det bli hur bra som helst. Det sistnämna gäller i allra högsta grad för Benu, downtown San Francisco. Yoon Ha är en av världens bästa sommelierer och det är ett nöje att bli vägledd av denne ödmjuke Bacchus tjänare. Lyhörd, diskret och kunnig förklarar han med fingerspetskänsla sina idéer och vinval – val som i bästa mening förmår överraska och, inte minst, behaga. Utmärkt, molekylärinspirerad mat, perfekt service och en världsstjärna bakom vinerna. Klart ni ska gå på Benu nästa gång ni är i Bay Area. San Francisco. (Gammal intervju med Ha för hugade)
Äta i Dubrovnik & Bijelo Dugme
På bästa läget, med slående utsikt, i Stari Grad, Gamla Staden, i Dubrovnik ligger vad som måste vara stadens bästa restaurang, 360. Tjatigt att bli alltför detaljerad, kort sagt är detta för den matintresserade ett måste då kosan fört den nyss nämnde till Kroatiens sydligaste spets. Läcker miljö, fantastisk mat, utmärkt service och en schysst vinlista i kombination med priser som även många andra, mindre bra krogar tillåter sig. Adressen är Sv. Dominika BB, så vet ni mer exakt var den ligger. Ni som kan er Goran Bregovic måste så klart också gilla Bijelo Dugme (lyssna på gitarren fem minuter in i låten och fråga er om kanske killarna i Pink Floyd hörde det här innan de ljudade om Gilmores sound till The Wall, kul sammanträffande är det i alla fall).
Premiär & sensation: recept!
4 skivor spansk serranoskinka (hittar du Iberico… desto bättre)
4 rejäla skivor spanskt lantbröd
1 tomat
1 vitlöksklyfta
Se till att ta ut skinkan ur kylen en stund innan den ska ätas (är den kylskåpskall är det inte ens hälften så god). Riv tomaten (på rivjärn) i en skål. Häll i ett par droppar olivolja i stekpannan och rosta brödskivorna på båda sidor. Klyv vitlöksklyftan och gnid den mot ena sidan av det nu rostade brödet. Lägg lite riven tomat på samma sida som du just gnidit tomaten och avsluta med att lägga skinkan på toppen. Om du vill kan du grilla den hastigt i smörgåsgrill för att värma upp skinkan. Klart!
Calabacín relleno (Zucchini bruschetta)
1 stor Zucchini
8 skivor kokt skinka
8 skivor ost (mild smak)
1 röd paprika
2 dl mjöl
2 ägg
2 msk olivolja
1 tsk salt
Dela paprikan i 8 delar och stek bitarna på svag värme i olivoljan. Skär Zucchinin i centimeter tjocka skivor. Vänd Zucchinin först i mjöl och därefter i de uppvispade äggen. Salta och peppra. Stek därefter de panerade zucchiniskivorna i stekpanna (använd samma som du stekt paprikorna i) på medelhög värme i ca 2 minuter på varje sida. Varva sedan zucchini, paprika, skinka, ost och zucchini igen i en ugnsfast form och gratinera dem i ugnen på 175 grader C. i 4-5 minuter tills osten smällt. Serveras varma.
Tortilla de patatas
6 ägg
2 potatisar
½ gul lök
Salt
Olivolja
Tortilla de patatas är Spaniens drottning. Varje spanjor har sitt eget favoritrecept och några gillar den med lök, andra utan. Några vill ha den torrare och hårdare i konsistensen, andra tillsätter röd och grön paprika. Här får ni ett klassiskt recept och sedan är det bara att experimentera där hemma. Först måste du dock bestämma vilken stekpanna du ska använda. Du måste välja en där alla ingredienser får plats men samtidigt inte är för stor för då blir tortillan för tunn och därmed torr. Skala och skär potatisen i tunna, jämna skivor. Tjockare skivor tar längre tid att tillaga och det ger återigen en torrare tortilla. Hacka löken fint. Potatisen måste stekas i en ansenlig mängd olivoja men den kan man sedan sila av när potatisen stekt färdigt om så önskas. Stek potatisen på medelhög värme utan att de blir bruna och tar färg (det är inte pommes frites du gör och potatisen ska vara mjuk inuti men utan att ta färg) rör om då och då. Ungefär när de är halvvägs klara tillsätts löken. Under tiden lök och potatis steks, vispa upp äggen i en skål. När potatis och lök är klara, häll av oljan och lägg potatis och lök i skålen med de uppvispade äggen och salta därefter. Låt vila i ca 15 minuter. Häll sedan smeten i en ordentligt upphettad stekpanna och stek på hög värme i en minut. Dra därefter ner värmen till medelvärme. När äggblandningen nästan har stelnat kommer vi till den verkligt dramatiska delen av tillagandet. Tortillan måste då vändas. Använd en stor platt tallrik som minst täcker stekpannan och skaka till stekpannan så att du är säker på att omeletten inte sitter fast. Vänd sedan tortillan och låt den glida tillbaka ner i stekpannan. Stäng av värmen och låt den bara eftersteka i pannan i några minuter. Servera i tårtbitar med lite bröd och om du vågar lite chilisås.
Calamares
Friteringsolja
600 gram bläckfiskringar
100 gram mjöl
2 ägg
2 matskedar torkad persilja
Salt
Svartpeppar
2 citroner skurna i klyftor
“Calamares” sitter som hand i handsken till ett smarrigt glas El Rey Old Vine Garnacha en solig söndagsförmiddag. Trots att Madrid ligger mitt i landet, långt från havet, är kanske ”los madrileños” de som bäst kan konsten att tillreda detta tilltugg – det händer till och med att de tar de friterade bläckfisksringarna och lägger dem mellan två skivor vitt bröd och äter dem som en ”bocadillo de calamares”, bläckfiskmacka. Häll oljan i en stor kastrull så djupet blir fem centimeter, värm till lite mer än medelvarmt. Blanda mjöl, persilja, salt och peppar i en stor skål. Vispa äggen i en annan skål. Gör flera mindre satser så att inte det blir för mycket bläckfisk i kastrullen eftersom oljan då kyls ner och det blir svårt att få en krispig yta på bläckfisken. Doppa bläckfisken först i mjöl och sedan i ägg och lägg sedan försiktigt ner bläckfisken i den varma oljan. Fritera till de är gyllengula och krispiga (ca 1-2 minuter). Lyft upp med hålslev och låt rinna av på hushållspapper. Lägg upp på tallrik och servera med citronklyftorna.
Champiñon
8 champinjoner (bara hatten, inte foten)
4 räkor
2 vitlöksklyftor
1 msk finhackad persilja
1 dl vitt vin
2 msk olivolja
Salt
4 skivor lantbröd
Det här är den absoluta stjärnan på Spaniens mest kända ställe för tapas, calle Laurel i Logroño, Rioja. Den ser möjligen inte ycket ut för världen men du ser allt som oftast köer med folk som ropar ”champiñon!” på de bästa barerna på gatan. Och det spelar ingen roll hur mycket du än försöker, du får aldrig ur dem receptet. Så låt oss göra på vårt egna sätt!Häll i olivolja i en stekpanna och hetta upp den till medeltemperatur. Skiva vitlöken i små tunna skivor och lägg ner dem i stekpannan. Stek ett par minuter utan att det tar färg och tillsätt därefter persilja och vitt vin. Låt koka ner i ca 1 minut. Tillsätt nu resten av olivoljan till en annan stekpanna och stek räkorna hastigt. Lägg på tallrik och ställ åt sidan. Stek nu svampen med toppen uppåt, salta och stek i ca 3-4 minuter tills de börjar få färg. Vänd dem så att undersidan av svampen är uppåt. Tillsätt en tesked av såsen i hatten på champinjonen och stek tills svampen är genomstekt. Placera två champinjoner med hålet uppåt (som på bilden) på en skiva bröd, lägg en räka ovanpå och fixera med en tandpetare. Om du önskar kan du tillsätta ytterligare en sked av såsen innan servering. Ät varma.
Dorsia i Göteborg & Håkan Hellström
Mitt i Göteborg, typ, hittar du krogen och hotellet Dorsia. Hur bra hotellet är
förtäljer inte den här historien, däremot rekommenderar den restaurangen med sitt väl genomförda koncept av överdåd som god idé. Lägg till det bra mat, schysst vinlista och trevlig service så vet du att det här är ett hett tips i Göteborg. Håkan Hellström.
Buljonghundriskokandets risker & Hound Dog
Ena hunden sjuk. Hustrun på uppdrag. Er utsände i veterinärvetenskapens tassemarker får i uppdrag att koka ris åt sjuklingen. Inga problem. Under förutsättning att riset ligger i portionspåsar – det gör det nu inte – och att Hustrun, innan hon går, inte säger ”Och så tar du lite buljongpulver och häller i så riset smakar kött”. Lättare sagt än gjort. Inte så att det var särskilt svårt att sätta på en gryta vatten och hälla buljongpulver i den. Frågan var bara hur mycket det skulle vara. Jag tog hela burken, vilket förmodligen var lite mycket. Gick därifrån i väntan på att vattnet skulle koka upp, vilket förmodligen var ett misstag. Det är sedan inte så – och det här är viktigt att understryka ity Hustrun har svårt att tro det – att jag inte kände att det luktade… liksom… kött, hela vägen till mig där jag satt en bit längre bort i huset och arbetade, men jag var så förlorad i viniferat eller något annat livsviktigt att jag missade det som utspelade sig i köket, vilket är skälet till att jag blev oerhört förvånad över att, någon timme senare, hitta en stinkande gryta med något vidbränt gegg på botten. Försökte se positivt på saken och tänkte ”reduktion”, men insåg någonstans att det inte var en bra fond för buljonghundris och för att nu inte göra en trist historia längre än den behöver vara fick hunden så småningom lite vanligt, obuljongerat kletris och verkade nöjd med det. Hound Dog.
En vidrig middag, St-Julien vs St Estèphe & Las Ketchup
Hade i ett svagt ögonblick utlovat en hemlagad födelsedagsmiddag till Hustrun. Något annat än påstortellini. Glömde att det är OS-tider. Hade, typ, fem minuter på mig att inhandla råvarorna. For till Carrefour och gjorde så. Kom hem med en kraschad plastburkstartelett som jag köpt istället för ett riktigt bakverk från någon av Frankrike tusentals utmärkta pâtisserier samt plastkött, fryspotatis och tetrapakssås. Hustrun anade, klok som hon är och dessutom vis av erfarenheten, det värsta och sa gång på gång ”Vill du ha hjälp med något? Säkert att jag inte ska hjälpa till?”. ”Nej!”, svarade jag bestämt som den i sådana här stunder stolta tupp jag är. Placerade Hustrun på behörigt avstånd från matlagandets kreativa husvrå och det gjorde susen ända tills jag brände köttet, då hördes hon återigen, nu nästan vädjande: ”Jag kan hjälpa till. Säkert du inte vill ha hjälp?”. Åh nej, hon fick sitta där på behörigt avstånd med lite förledande champagne ända tills det var dags att sätta sig till bords. Förrätt och sådant hade inte hunnits med vid det snabba inhandlandet – det är OS-tider mind you! – och huvudrätten var direkt vidrig: bränt kött, delvis brända, delvis frysta potatiskroketter från Findus badande i olivolja – snälla, fråga inte varför – samt den absolut äckligaste halvfabrikatssås, påstods vara grönmögelostsås, jag någonsin trillat över och stupat på: grådaskig, konsistens som en misslyckad bechamelsås och direkt osmaklig. Och ja, plastburkstarteletten förgyllde inte heller måltiden precis. Hustrun var dock vid gott mod och precis så där underbart uppmuntrande som hon försöker vara då allt går åt helvete, varför hon åt med god aptit och utgjöt sig över hur välsmakande detta trots allt var. Själv gav jag min mat till hundarna. Nu var dock inte allt nattsvart denna afton. Som tur var hade jag fylld av onda aningar och välgrundade farhågor förberett en miniturnering mellan St-Julien och St Estèphe 1993 och det blev riktigt bra och kul ity Hustrun föredrog Ducru-Beaucalliou och gav segern till den lite elegantare St-Julienen, medan jag föredrog Cos d’Estournel och utsåg den lite maffigare St Estèphen till kvällens vinnare. Båda ursprungstypiska, varmed man med dem ståendes så här intill varandra tydligt kunde skilja dem åt, annars säger nog de flesta helt enkelt att det var två mycket typiska Bordeauxer av bättre slag. Mogna nu, men långt ifrån övermogna. 1993 var ett varmt år som gav viner som visade goda och tillgängliga sidor tidigt, men många av dem håller bevisligen över tid också. Las Ketchup.