Almnäs ostar & vin i Hjo & Grynet

Publicerat 2013-10-18 av Lars Torstenson

Svara

Almnäs heter en gigantisk gård strax söder om Hjo. För vid det här laget några år sedan startade ägarna ett ambitiöst projekt med målet att renovera och återskapa mycket av det som en gång varit, bland annat mejeriet och osttillverkningen. I veckan ledde jag en provning på restaurang Känsla i Hjo, där vi försökte hitta lämpligt vin till några av ostarna. Åsikterna gick, förstås, många gånger isär, men för dem av er som vill testa de här finfina ostarna kan följande tips från coachen ges avseende vinvalet: Den mildare ”1 liter” fungerar bra med ”Krug’scher Hof Weissburgunder”; samma vin fungerar också bra till ”Wrångebäck”, även om kanske de flesta föredrog Clotilde Davennes friska ”Saint Bris” till denna. Mest överraskande var att rosévinet ”Les Lauzeraies” från Tavel gick utmärkt, bäst tyckte många, till både ”Wrångebäck” och ”Anno 1225”. Till de båda sistnämnda fungerade också ”El Rey Old Vine Garnacha” bra. Just ”El Rey” blev, aningen förvånande, genomgående det bästa vinet till Almnäs ostar, då det också fungerade bra med den lite mer kraftfulla ”Tegel”. Provningens mest uppskattade vin var annars ”Baltos” och den mest ”klockrena” kombinationen hittade de flesta i ”Tegel” och ”Baltos”. Viner som ”Cartlidge & Browne Pinot Noir” uppskattades som vin men föll inte lika väl ut i kombination med de här ostarna. Det sistnämnda fungerar däremot synnerligen väl till den skaraborgska specialiteten och nationalrätten grynkorv och det oavsett om du serverar potatis- eller rotmos till – detta sagt med tanke på att vi firade Grynkorvens dag igår. Grynet.

Sommelieren med de inåtvända känselspröten & The Style Council

Publicerat 2013-10-15 av Lars Torstenson

Då och då uppstår näringsställen där gästerna och personalen lever i en för dem insiktsfull symbios, övertygade om att det är Här det händer, det är Här Samtidens historia skrivs och alla närvarande är mitt i Nuets öga. Av detta enkla skäl tycker gästerna det är i sin ordning att betala ohemult mycket för mat och framförallt dryck, och personalen, i första hand sommeliererna, är så uppfyllda av att skriva historia att de mest bara är besvärade av Nuet och att behöva embrejsa sina gäster. Var häromdagen på en sådant där ställe. Satt till bords med två väl etablerade och erfarna vinmakare, två vinimportörer och en vinskribent – de tre sistnämnda med gedigna sommelierutbildningar. Vi beställde in ett överprisat vin som var direkt uselt. En sval och för producenten ovan årgång kunde inte förklara det klena resultatet i flaskan. Det stod klart att naturkorken också haft sin inverkan i form av en så kallad smygkork, det vill säga en korkdefekt långt från TCA och svår att upptäcka eftersom den inte finns där i uppenbar skepnad utan som en sordin över frukten. Det här är vinproducenternas värsta gissel, därför att konsumenten upptäcker vanligtvis inte defekten utan tror bara att vinet är dåligt. Ödmjukast bad vinskribenten någon i personalen prova vinet för att se om det var okej. Alla förväntade sig nog att en kunnig person skulle återkomma med ett ”njae, svårt säga men vi öppnar en flaska till och jämför”. Men, vad tänkte vi på?! Vi var ju en del av den samtida historieskrivningen, det var där och då som Nuet skedde och Historia skrevs! Således återkom efter en liten stund en aningen trött person som med rejält bakåtlutad överkropp och blicken över våra huvuden kort konstaterade ”Det är ingen TCA!”. Hm, som hen bokar bord får hen sitta. Vi drar till med lite Style Council denna tisdag.

Äta nära AlOx(OH)3∓2x – it, fotbollskommentar & rävprat

Publicerat 2013-10-12 av Lars Torstenson

Nästa gång du puttrar fram i den vackra Baux-dalen vars största sevärdhet är den urgamla byn Les-Baux-de-Provence är du inte bara nära bauxitens ursprung, storartade konstutställningar, slående vacker utsikt, diverse kulinariskt potentiella höjdpunkter och Domaine Richeaume utan också den tämligen anspråkslösa krogen Fleur de thym i Maussane les Alpilles. Ja, den ser inte mycket ut för världen där den ligger strax utanför Maussanes kärna och det är inte en trestjärnig Michelin-krog, men, den som vill få sig till livs en gedigen lunch eller middag serverad med ett kompetent leende och utan att det kostar trestjärnigt har hamnat rätt. Nästan allra sist: Sveriges första halvlek igår luktade Frankrike-Domenech-Sydafrika-fiasko lång väg, är laget så oinspirerat och uselt är det bättre att inte komma med till VM. Några spelare ville och försökte, andra var lika passiva som pinsamma. vinifierat vill, förstås, se Sverige i VM, men då måste laget alltid spela som i andra halvleken – när det är som sämst. Och såvida ni inte sett det här, lika listiga som usla, klippet är det dags att göra det nu.

Vådan av att placera en öppen kartong ris i ett malskyddat skåp & Screaming Jets

Publicerat 2013-10-05 av Lars Torstenson

Igår var det dags igen. Er utsände i matdjungeln skulle förse husets såväl permanenta som tillfälliga invånare med mat. ”Jamen,” tänker kanske någon då, ”det är väl bara att dra till med den sedvanliga påstortellinin?”, men se det är det ju inte, inte sedan det, vilket säkert är HR:en bekant, gått åt pipsvängen med Barilla, husets hovleverantör av påstortellini. Av någon obegriplig anledning såg sig en högt uppsatt Barillaman föranledd att komma ut ur garderoben och, istället för att göra det rakt av, uttala sig på samma homofobiska vis som alla andra som egentligen är homosexuella men inte fixar att ta steget ut i ljuset plägar göra. Nog av. Återstod gjorde således endast Uncle Ben’s ris och sötsura sås kryddat med lite kyckling. Så långt allt väl och faktum är att även själva tillredningen fungerade utan större problem, låt vara att det för dagen infunnit sig en originell krydda där i spisregionen. Denna krydda blev desto mer påtaglig då sällskapet började äta av riset. Inte ens vinet, som var väl utvalt för att dölja eventuella tillkortakommanden av kulinarisk art, kunde dölja den något… originella kryddan. ”Gott,” sa de flesta eftersom jag satt och titta uppfordrande på dem med mina hotfullaste ögon och malande käkar, men ingen kunde undgå känna smaken av malmedel, som, så klart, satt sig i riset då det sistnämnda lagrats, sedan jag obetänksamt placerat det där, i ett malmedelsbehandlat skåp en vecka eller två. Eller tre. Screaming Jets.

Psycho i Sologne?

Publicerat 2013-09-01 av Lars Torstenson

Svara

”Tjälvklart jag rum,” svarade rösten i telefonen då jag bokade rummet och en stund senare, då jag sladdat in vid Motel des Bruyères, beläget längs den enorma och för Sologne typiska raksträckan som tar oss från Lamotte-Beuvron till Orléans, visade det sig att kvinnan i receptionen hade en accent brutalare än min egen, och inte bara hon, hela den stora klanen på minst 20 kineser talade alla på samma tj-ljudande och gläfsiga vis. Men 20 pers för att driva ett motell med tjugotalet rum? Än mer skumt blev det nästa morgon då jag höll på att sätta frukosten i halsen när, plötsligt, ett skjutande fullt i klass med de mest ammunitionskrävande militärövningar, inkluderande flertalet KSP, jag själv deltagit i. För att inte verka mesig satt jag lugnt kvar och väntade på invasionen, som dock aldrig kom. Istället visade det sig, när jag gav mig ut på det eventuellt livsfarliga uppdraget att ta reda på vem som sköt så förbannat, att motellet ligger vägg i vägg med en gigantisk skjutbana, där det går att både skjuta lerduvor och öva prickskytte av allehanda slag. Den enorma p-platsen vid sidan om anläggning var fylld av skjutglada människors bilar. Lugnad, om än med ringande öron, gick jag tillbaka till motellet bara för att med näppe undgå att bli överkörd av en framrusande Peugeot 206 cc, nedcabad och fylld till brädden av glada klanmedlemmar, som alla vinkade glatt till mig när de i full fart for förbi en hårsmån från mina fötter. Under de fyra dagar jag bodde på motellet visade det sig att det här var dagens stora nöje och alla i klanen, från gammelalfa till yngsta ypsilon, fick sin dagliga dos av cabåkande och familjemedlemmen som tilldelats uppdraget att Sisyfoskratta motellegendomen fick även ta med sig sin kratta i bilen. Kanske hade inte alla chaufförer körkort eller så valde de att likväl hålla sig på sin egen cirka hektarstora domän; bilen for som en skottspole runt de tre motellbyggnaderna och fram över gräsmattan bakom husen. Dock, fixar du franska med tämligen grav accent eller om du rent av talar kinesiska, om du inget har något emot att du dagtid har känslan av att vara mitt i en eldstrid, om du inte har problem med vilt framrusande småcabar med utstickande krattor och glatt vinkande resenärer, eller om du rent av kan gilla något av allt detta, då är Motel des Bruyères något för dig. Du bor en kort galopp från Frankrikes snudd på ofattbart stora, nationella ridanläggning ”Centre equèstre federal”, en vinspott från flera av Loires finaste vinmarker, en acceleration från Matras bilmuseum i Romorantin-Lanthenay och blott några mil från storslagna slott som Chambord och historiskt intressanta platser som Château du Clos Lucé, där Leonardo da Vinci framlevde sina sista år efter att ha ridit på en mula över Alperna för att hörsamma en inbjudan av Francois I – på så vis hamnade för övrigt Mona Lisa och Den sista måltiden i Frankrike. Bara en sådan sak. Nämnas ska också, att servicen är förstklassiga på detta spännande motell som härmed rekommenderas alla som söker något utöver det vanliga – ta gärna med egen cab och bössa. Psycho.

Äta i Celle, bo i Lugano & Skunk Anansie

Publicerat 2013-08-20 av Lars Torstenson

vinifierat har tidigare bjudit på lite tips i vackra Celle. Nu är det dags igen. Den hästtokige kan, med fördel, besöka Hannoverhästarnas Hall of Fame, Landgestüt, och den som inget har emot lite hemkört öl och en rejäl schnitzel beger sig till Thaers, där den sportgalna, i direktsändning, kan följa diverse idrottshändelser i allmänhet och tysk fotboll i synnerhet. Sydschweiziska Lugano, på gränsen till Italien, är, där det fläker ut sig

Lugano by Lato

längs Luganosjöns vackra stränder, i allt högre grad ett lyxtillhåll för pensionärer och omoraliska oljemiljonärer som sitter där och festar upp pengarna de tjänat på den olja de stulit från sina landsmän. Men. Samtidigt är det vackert och inbjudande och bara doften från sjön kan få den buttraste att le förnöjsamhet och ta djupa andetag och om du nu ändå befinner dig i Lugano, varför inte göra slag i saken och ta in på klassiska Hotel International du Lac, där du bjuds historia och lyx, som inte måste kosta skjortan om du hittat ett erbjudande via en av alla dessa hotellbokningssajter som numer finns en masse på nätet. Vi rundar av med lite Skunk Anansie.

Grillad chorizo & kokt plastbacksravioli & Stone Roses

Publicerat 2013-07-28 av Lars Torstenson

Vet inte hur hon tänkte, men Yngsta dottern ville att vi, i Hustruns frånvaro, skulle äta middag hemma. Detta trots att jag lockat med restaurang och påtalat att det enda som fanns i kylen var plastbacksravioli och chorizo, som enligt förpackningen skulle grillas. Nåja, jag tänkte att det är väl på tiden att jag försöker mig på något nytt. Värmde på en panna och slängde i korvarna hela. Kom på att jag kanske skulle steka dem som korvskivor. Försökte ta de varma korvarna ur pannan. Två av sex åkte ner på golvet. Åts upp av hundarna. Skivade de kvarvarande bitarna. Stekte dem. Hällde raviolin i kokande vatten. Kom på att jag inte hade en aning om koktiden för färsk ravioli. Kokade dem som påstortellini. Då. Helt plötsligt. Sprack de. Och löstes upp. Och försvann. Försökte samla ihop slamsorna så gott det gick. La upp dem på en tallrik. Garnerade med korven. Yngsta dottern dök upp. Sa. ”Har du lagt på ost eller kom den ut ur raviolin?” Jag sa. ”Kom ut ur raviolin.” Hon sa. ”Ja, det är lätt hänt att överkoka färsk pasta, men hur har du lyckats bränna korvarna så?” Superintressant youtube-klipp om ravioli. Matlagningsmusik. Pastavin.

Geco, E.U.R., Rom & Verdi

Publicerat 2013-07-22 av Lars Torstenson

Svara

Benito Mussolini, han med kändisvinet, fick en idé. Han skulle bygga en ny stadsdel i Rom och den skulle stå färdig till den världsutställning samme Mussolini tänkte fira 20 års-jubileumet av det fascistiska maktövertagande i Italien med. Nu kom ett krig emellan och sedan fick italienarna nog av Mussolini och hans idéer så någon världsutställningen blev det aldrig. Men. Stadsdelen, kallad E.U.R. (Esposizione Universale Roma), den kom att färdigställas. Idag är den en fascinerande mix av storvulen arkitektur av det slag som diktatorer tycks älska, oavsett om dessa heter Mussolini, Stalin eller något annat för alltid i historien nedsmutsat namn, och parker och mer nedtonade arkitektoniska påhitt. Med andra ord många breda avenyer, pelare en masse, bokstavligen talat storslagna fönster och mycket utrymme. Mitt i detta E.U.R. kan såväl den som plötsligt känner tarmen suga som den som explicit tagit sig till E.U.R. för att sightseea med fördel äta på Geco, som finns delvis inrymd i en lokal med, milt uttryckt, högt i tak, delvis kastats ut på den, öh, breda, trottoaren utanför. Varken storslaget eller – vulet, men en schyst krog. Med detta sagt går vi tillsammans på opera i Rom och studerar Verdi.

Drinkar med Känsla från Hjo: ski!

Publicerat 2013-07-16 av Lars Torstenson

I Hjo, där jag, då Hedenhösarna sågs segla mot Hästholmen och Visingsö på vindsurfingbrädor, växte upp, finns nu förtiden en massa moderniteter som krogen Känsla, med mycket närproducerat och bra vinlista och, inte minst och bokstavligen talat, hemmagjorda drinkar, som har det gemensamt att de namngetts på Hjospråket – ett språk som blott vi som kommer från Hjo kan tala. Misströsta dock ej. Genom att klicka på länk för länk här nedan kommer du till drink efter drink och du får, till och med, en översättning till svenska: Örsken, Skii, Gesnö, Olösa hotrings 2 och Goa mornings. Allt förevisat av den gamle badvakten, livräddaren och handbollsspelaren LtBu (Bult). Hade även tänk ha med en utmärkt introduktion till Hjospråket skrivet av Anna Geiden, mer känd som Dengei och förstås också uppvuxen i Hjo, men det blir lite för långt och omständligt för den här bloggens blygsamma inläggsomfång, men ni som åker till Känsla och testar Goa mornings eller någon av de andra drinkarna kan säkert få en liten snabblektion medan ni inmundigar dryckjomen i baren (PS Dengeis utförliga beskrivning av Hjospråket finns nu att läsa som en kommentar till inlägget). Vi lyssnar nu, passande nog, på två gamla Hjoband och en nyare Hjolåt – nej, jag spelade inte i något av banden, men har, förstås, spelat med flera av musikanterna: Crood, Reklamation, Richard Rocks. PS Nu uppdaterad med drinkhemsida, klicka här. Och en Crood-bonus på det.

Clos des Roses & Guns N’ Roses

Publicerat 2013-07-01 av Lars Torstenson

Svara

Precis i utkanten av Fréjus, ni vet den där urgamla kuststaden som är hopbyggd med St Raphaël och där Sverige och Frankrike spelat klassisk Davis Cup-tennis och som nästan alla i Sverige uttalar på hemgjord engelskfranska typ ”Fräjjass” istället för typ, mer korrekt, ”Frekyss (som i kyss)”, just innan man kommer fram till vägtullen mot Nice, in till höger, där ligger Clos des Roses. En vingård som försetts med en förstklassig restaurang, Bastide du Clos, och ett antal övernattningsrum. Här kan du sitta på terrassen och äta medan du blickar ut över de välskötta vinfälten och medan den alerta personalen ser till att du aldrig sitter torr eller hungrig. Inget att invända således? Jo, det är aningen för dyrt för vad det är, men åk dit, titta på de vackra byggnaderna och skulpturerna, som finns lite här och där, och ta bara en förrätt och ett glas vin och intensivnjut av utsikten så länge du förmår dra ut på förrätten. Guns N’ Roses.