Ett av de trevligaste inslagen i mitt konsultarbete för Hedges i Washington State är de vinfrossor som med jämna mellanrum bryter ut under de här resorna. Vid besöket nu i veckan hann vi med ett par stycken. Bäst blev den sista på utmärkta Wild Ginger i Bellevue (Wild Ginger finns även Downtown Seattle), en restaurang som med framgång försöker mixa olika asiatiska kök. Frossan öppnade med Comtes de Champagne rosé 93 (fin mognad i färg och doft, frisk och väl bibehållen syra i smaken), Dom Perignon 96 (fortsatt utmärkt och fortsatt alltför ung) och en för mig okänd Fiacre de Chartogne-Taillet Tête de cuvée 1999 (degorgerad n05/2005 enligt etiketten och en positiv överraskning), som Gary McLane (delägare i Barons m fl vinprojekt) hade med sig. De här vinerna gick utmärkt till maten, men Bob Betz ville som den petige M.W. han är ha en Domaine Weinbach Schlossberg Riesling 04 och visst hade han rätt i det: inget vin gick så bra till maten som detta. Frossan fortsatte med Betz egen Syrah från Yakima Valley 08 (rent, snyggt vinmakat, koncentrerat, har egentligen allt, utom druvkaraktär), Musigny 99 från Domaine de Comte Georges de Vogüé (många skrek högljutt om det här vinet, men jag misstänker att de delvis jublade över den fina etiketten, vinet var, som Vogüé ofta är, lite murket och orent, men, visst, det är en väldigt snygg och imponerande Pinot i sig, men jag skulle inte köpa även om jag hade råd), Mazis Chambertin 01 från Johan Björklunds Domaine & Sélection (närmast ett rosévin i detta amerikanska sammanhang, fantastisk Pinot-näsa (”danses on your nose”, som Tom Hedges så vackert uttryckte saken), ska man vara gnällig lite tunn i smaken (som sagt, vi vinmakare ska alltid gnälla) men jag ska inte vara gnällig, för det här vinet var riktigt, riktigt bra, snyggt, elegant och uppvisade dessutom fin utveckling med luftning), William Selyem Pinot noir 96 från Anderson Valley (en tämligen rejäl dos ny, fransk ek på näsan (efter så många år…), saknar stuns (syra) i smaken, lite onödig dumbeska i smaken, utvecklas bra med luftning och är ett helt okej vin, jag låter mer negativ än jag borde, men jag köper inte det här vinet), DLD (Descendants Liégois Dupont) 08 (inga kommentarer, är insyltad i det här vinet, det är ett nytt Syrah-projekt på Red Mountain med bl a nämnda McLane och Hedges som intressenter, men visst var det ett himla bra vin…), Napa Valley Reserve 04 (det här är ett synnerligen esoteriskt vin, som görs för en exklusiv vinklubb, vinerna görs på lite olika ställen, såvitt jag förstått, och med lite olika vinmakare, typ Rolland, det här vinet har, om jag förstod de luddiga antydningarna rätt, gjorts på Harlan Estate och ja, det bjuder mycket koncentration och kraft i god Napa-stil och är ett kap för den som vill tugga i sig vinet till maten), Korgsgaard Chardonnay 04 (”det här vinet anses som en av de absolut bästa chardonnayerna i Napa och vinet är omöjligt att komma över”, sa en andäktig dumskalle vid bordet och jag blir inte ett dugg impad, mest bara trött av att plocka flisor ur näsan och tugga i mig ek i kvadrat och kubik samtidigt som jag slås av insikten att folk betalar skjortan för sådana här nybörjarviner, som jag kan chipsa ihop vilken lunchrast som helst) och, slutligen Barons Cabernet sauvignon 06 (stor, gammaldags powerstil, ”50 USD är billigt för det här vinet”, säger McLane, tro det, hursomhelst mycket svartvinbärskaraktär från den amerikanska fathanteringen, mjukt, koncentrerat och min reflektion vid bordet var (i tysthet…) att viner av den här typen nu är helt ute, men att de förmodligen kommer att bli populära igen om, låt säga, tio-femton år, när en ny generation vindrickare stövlar in på arenan och vill ha något ”nytt”).