Håller precis på med korr och annat för min kommande, fjärde, roman. Bilden visar fotot som ska pryda omslaget. Taget av mig, snyggt manipulerat och utvecklat av superproffset Julien Ranjard på Pinyin Studio i Peking. Boken är planerad till september 2016. Återkommer med mer information då det drar ihop sig till lansering. (Den som vill gratisläsa förra romanen, Skördeoffer, kan göra det genom att klicka på boken vid sidan om det här inlägget.)
Roman.
Jonathan Franzens senaste roman heter ”Purity” (”Renhet” på svenska). Efter de utomordentliga hantverken och berättelserna ”The Corrections” och ”Freedom” är förväntningar så höga att det är uppenbart att de inte kan nås. Det här, vet vi redan från början, måste vara en ”mellanbok” eller så är det början på Franzens väg neråt. Och precis så känns det: det här är en mellanbok eller början på slutet. Å andra sidan är det fortsatt ett oerhört fint hantverk och även om temat och det som allt i grund och botten hängs upp på, ett mord begånget i gamla DDR, är lite tunt den här gången, och trots att somligt blir mer schematiskt än det som en Franzen i toppform brukar skämma bort oss med, så är berättelsen likväl bättre, mer sannolik och mer intressant problematiserande än det som en majoritet av dagens berättare förmår åstadkomma ens i sina bästa stunder.
Franzen hinner också med att ge oss några tankar om de sociala medierna, vår frihet, demokrati, visselblåsare och de som läcker information och, inte minst, vikten av gedigen, grävande journalistik. Klart vi gillar det samtidigt som vi notrerar en del rejäla sågningar av den här boken. Så klart. Franzen sitter på en piedestal nu. Dessutom är han tämligen långsam och långdragen. Inte en bok för kreti och pleti, alltså, men ni andra, ni kommer tycka om den!
I varje stor skurk döljer sig en liten människa.
Naomi Klein är måhända part i målet men hennes bok om Friedman och hans epistlar, apostlar och proselyter och inverkan på världen de senaste 40 åren, ”Chockdoktrinen”, är ett imponerande verk. Den har några år på nacken och skulle behöva uppdateras för mycket av det hon förutspår har hänt sedan boken kom ut 2009, och den är med sina tätt skrivna 600 sidor väl lång – den skulle vinna på att delas upp på tre böcker – och den blundar i vissa fall för motsidans argument då dessa skulle vara hållbara och värda att lyssna till, men på det stora hela är det där petitesser. Chockdoktrinen bör läsas av alla och just därför skulle det vara en välgärning om någon gav ut en sammanfattning på låt säga 100 sidor.
The Incredible Chockband.
Illustrerade klassiker fanns det en gång i tiden något som hette. Det var just det. Litterära klassiker som gjorts om till en tecknad serie eller i alla fall en tecknad serietidning. Kanske
förstod inte alltid läsaren att det var en litterär klassiker hen tog sig igenom men alldeles oavsett det så gjorde hen de facto det, tog sig igenom en klassiker, och det gällde även de mer illitterata, de som aldrig nändes öppna en bok men väl ett seriemagasin. Idag har de där alstren gått ur tiden och de tecknade klassikernas mantel bärs istället av mangafolket och sådana som Fabian Göranson som tagit sig för att göra en tecknad bok av August Strindbergs Inferno. Möjligen är ett problem med den här boken att läsaren bör ha läst originalet först, i annat fall riskerar innehållet här att te sig som en aning ytligt och rörigt. Det hade utgivaren kunnat lösa genom att foga till ett förord, eller möjligen efterord. Men bortsett från den anmärkningen är det här likväl en bok som är kul att ta sig an och Göransons sätt att, anar man, närma sig Inferno med ett lätt leende av rätt sort gör att det också blir ganska kul emellanåt.
När Michael Moore fick Guldpalmen i Cannes 2004 var det en hyllning av dokumentärfilmen, när Svetlana Alksijevitj fick Nobelpriset 2015 var det en hyllning av dokumentärlitteraturen. Båda händelserna nog så viktiga för de här inte alltid så publika genrerna. I vilken mån Guldpalmen hjälpt till kan säkert diskuteras men dokumentärfilmen står väl starkare idag än kanske någonsin. Förhoppningsvis kan Nobelpriset hjälpa till att öppna några dörrar för dokumentärlitteraturen.
Dokumentärens styrka och svaghet är att den visar saker som de är. I Zinkpojkar låter Aleksijevitj veteraner och mödrar till stupade komma till tals. Gång på gång. Tillsammans ger de en förödande bild av sovjetimperalismens ockupationskrig i Afghanistan och i viss mån av mekanismerna bakom. Lite tjatigt blir det samtidigt som bilden inte skulle vara fullständig utan störtfloden av vittnesmål. Avslutningsvis redovisar Aleksijevitj den rättsliga process som i Vitryssland iscensattes mot henne när Zinkpojkar nått viss framgång. Den blir på något vis pricken över i i den här inte alltid jättetrevliga boken där ben och armar och tarmar flyger och far och skvätter och där folk lämnas att i elände framleva sina liv lemlästade både kroppsligen och själsligen.
I ett av sina anföranden i domstolen säger Aleksijevitj ”Jag skriver, jag registrerar nuets pågående historia… Levande röster, levande öden. Innan de blir historia är de fortfarande någons smärta, någons skrik, någons offer eller brott… Här står en bok och litteraturen inför rätta, eftersom man tror att den när som helst kan skrivas om och anpassas till stundens behov bara för att det är dokumentärlitteratur. Gud bevare oss om partiska samtida fick korrigera dokumentära böcker. Det enda vi skulle få vore ekot efter politiska gräl och fördomar istället för levande historia… När jag lyssnade på salen ertappade jag ofta mig själv med tanken: Vem vågar i dag kalla ut mobben på gatorna, en mobb som inte längre tror på någon – varken på prästerna, författarna eller politikerna? Den vill bara blod och hämnd… Människan med penna… provoceras den av”.
Klart Svetlana Aleksijevitj skulle ha Nobelpriset.
Om inte Roger Casement varit homosexuell eller om han inte drömt högt i sina dagböcker hade förmodligen de flesta idag haft koll på honom. Mannen som i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet avslöjade de koloniala övergreppen och massmorden i Kongo och 
Amazonas. Kanske hade de svenska läromedlen fram till och med 1960-talet inte bara hyllat Cecil Rhodes utan också denne Casement? Om inte. Om inte han valt att stå upp för ett fritt Irland och ta strid med det imperium som adlat honom, om inte han åkt till Tyskland mitt under brinnande världskrig i förhoppningen att få tyskt stöd för ett irländskt uppror mot kolonialmakten, om inte den brittiska underrättelsetjänsten drivit en medveten smutskastningskampanj mot honom medan han satt i Pentonville Prison i väntan på att hängas dömd för högförräderi.
Mario Vargas Llosa levererar en historia som sannolikt ligger så nära sanningen om den komplexe, rättviseivrande och principfaste Casement man kan komma. Tveklöst är det en 
historia som krävt omfattande efterforskningar – vilket också framgår i författarens tack – i några av de länder Casement besökte eller verkade i. För att göra en lång historia kort: ett imponerande arbete av Vargas Llosa, som sin vana trogen, förpackar sin möda på bästa sätt. Om inte annat så bör den som inte känner till Casement läsa den här boken om mannen som kanske mer än någon annan avslöjade kolonialismens övergrepp runt förrförra sekelskiftet.
Ju längre man lever desto kortare blir tiden.
Vi läser i krigsrubriker i DN från den sjuttonde november 1965, alltså exakt femtio år sedan:
K frisläppt av byråkratin!
Herr Josef K som varit fångad i byråkrati utan slut har enligt samstämmiga uppgifter från Prag släppts fri. Han har suttit fast i de rättsbyråkratiska kvarnarna i 50 år. Från hela världen kommer nu rapporter om människor som kan säga k.
Det var vid en obestämbar tidpunkt mellan 1914 och 1925 som Josef K greps i Prag på
oklara grunder. Uppgifter från 1925 ville göra gällande, att herr K greps så tidigt som 1914 och att han avrättades mitt under det pågående Första världskriget 1916. Han skulle då ha stuckits ned med kniv av två okända personer.
Trots stora ansträngningar av den internationella diplomatkåren med Nationernas Förbund och senare Förenade Nationerna i spetsen, har ingen kunnat skapa klarhet i hur det egentligen förhållit sig med herr K:s mystiska försvinnande. Betydligt allvarligare har varit, att många förlorade förmågan att säga k i samband med herr K:s försvinnande.
– Det råder ingen som helst tvekan om att det verkligen är Herr K som nu släppts fri och
att han lever, rapporterar professor Josef Golonka vid Karlsuniversitetet i den tjeckoslovakiska huvudstaden, och framhåller sig själv som ett talande bevis för att, som han säger, ordningen nu är återställd.
– Fram till igår var jag tvungen att kalla mig för Josef Golona, trots att jag döpts till Golonka, säger han. Jag försökte, men det gick bara inte. Jag är mycket tacksam för att staten ändå lät mig behålla mitt jobb och inte skickade mig på anstalt.
I likhet med många andra tjeckoslovaker och människor i världen som drabbats av att inte kunna säga k, har professor Golonka varit tvungen att identifiera sig genom skrift när det varit nödvändigt att kalla saker vid sitt rätta namn. Även här i Sverige har vi sett problem och många gånger rent tragiska effekter av att så många miste förmågan att säga k. Historierna om folk som dömts för häleri när de endast gjort sig skyldiga till häckleri eller när historiska byggnader rivits sedan de -märkts istället för k-märkts är otaliga.
– Det är med stor tillfredsställelse vi idag har tagit del av nyheterna från Tjeckoslovakiet, 
säger statsminister Tage Elander i kommentar. Vi gläder oss med alla som nu kan säga k och därmed göra sig fullt ut förstådda, varför vi också räknar med att kunna släppa ut dem från idiotanstalterna och på så vis spara pengar åt staten samtidigt som vi tillför frisk arbetskraft till den arbetskraftshungrande industrin. Vi ser kanske framförallt fram emot att saker och ting nu äntligen kan kallas vid sitt rätta namn igen.
Finansminister Gunnar Sträng räknar med rejäla tillskott till statskassan när nu ingen längre
kan missförstå ordet skatt. Enligt beräkningar från finansministeriet har man gått miste om upp till 80 procent av de möjliga skatteintäkterna till följd av att det som fram till nu och i dagligt tal kallats för Rissatteveret inte kunnat genomföra sina uppgifter som tänkt.
– Det är inte bara namnet på skatteverket som blivit fel, även hela tanken med det som ska heta omsättningsskatt blev fel när Rissatteverket gick ut och krävde att omsättningssatt skulle utgå på de varor som handlades i landet, säger ekonomiprofessor Sune Carlson, som också säger sig vara mycket lättad över att inte längre behöva kalla sig professor Arlson och att slippa ha ett hot om idiotanstalt vilande över sig.
The Maharajas.
– Vad kan jag hjälpa Er med?
– Jag kan säga k .
– Vad?
– Jag kan säga k, doktorn. När jag försöker säga k kommer ljudet fram.
– Ja, men snälla Ni, hur skulle det se ut om alla som kan säga låt säga tertahydropapaverolin skulle springa här och vilja ha hjälp för det?
– Jag kan säga tetrahydropapaverolin också.
– Nå, räck ut tungan, andas djupt, hosta när jag säger till. Till.
– Men ska inte doktorn använda stetoskopet?
– Nej för bövelen, jag ger er bara valuta för pengarna. Alla som går till doktorn vill räcka ut tungan, andas djupt och hosta när doktorn säger till. Hur skulle det se ut om jag tog betalt för den här konsultationen utan ha bett er räcka ut tungan, andas djupt och hosta när jag säger till? Har ni tänkt på det? Nej, det är jag säker på att ni inte har för jag har er diagnos klar.
– Är det allvarligt, doktorn? Kan ni bota mig?
– Det är mycket allvarligt och, gissar jag, obotligt.
– Kroniskt! Åh! Blir jag sjukskriven?
– Bättre än så min goda dam, jag ska skriva en ordonnans som ger er rätt till omedelbar vård på en sluten psykiatrisk anstalt.
– Men vad är det för fel på mig, doktorn?
– Ni är komplett galen, människa. Nu kan det vara väntelista innan ni kommer under kompetent vård och i väntan på det ska ni självmedicinera. Jag kommer därför skriva ut en knivsudd arsenik att ta tillsammans med apelsinjuicen om söndag morgon under fem veckor och ni ska också gå till den här adressen och inhandla det som behövs för åderlåtning, ni ska sedan åderlåta er själv varje onsdag efter kvällsvarden samt då ni känner er trött och hängig eller glad och upprymd och detta under tio veckor eller till dess ni kommer på anstalt.
– Åh, tack doktorn! Det är så skönt med kunnigt folk, jag känner mig redan bättre!
– Tror jag det. Se så iväg med sig nu!