När en blivande minister från ett land med en väl utbyggd undervisning och stor öppenhet lånar sig till att jämföra Förintelsen med de övergrepp som idag sker i staten Israels namn, är det en varningssignal som heter duga och toppen på det isberg av relativisering vi sett växa fram de senaste decennierna. Kanske har historierevisionisterna, de av frustration fascistanstrukna och den medvetet antisemitiska propagandan i många framförallt arabiska länder till slut blivit mer gripbar och begriplig än de ofantliga och därför alienerande siffrorna som de mördade räknas i.
Miljontals judar, miljontals sovjetmedborgare, miljontals slaver, homosexuella, romer, krigsfångar, handikappade, oppositionella, präster, medmänniskor och sådana som bara var på fel plats vid fel tillfälle. Redan kategoriseringen av offren är relativiserande – talar vi istället om miljontals polacker, tyskar, ungrare, ukrainare, holländare, ryssar, fransmän och danskar minskar för många avståndet till de handikappade, homosexuella och judiskt bekännande.
Miljontals röster vars ekon börjat klinga av, vad är de värda när de ställs mot en levande, stark röst som relativiserar det värsta övergreppet mänskligheten någonsin begått på sig själv?
Det är en utmaning för samtiden att göra de där rösterna hörda igen, men hur gör man det? Klokt genomförd undervisning i skolan är en självklarhet. Återkommande påminnelser från Kulturen i form av nya pjäser, målningar, filmer och annat. Och så böcker. Men har det inte redan skrivits tretton Förintelse-skildringar på dussinet? Jo, och det ställer enorma krav på dagens förmedlare av det obeskrivbara.
En som lyckas med råge är Katja Petrowskaja. Hon föddes i Kiev 1970 och studerade litteratur i Moskva och Tartu. Så småningom hamnade hon i Tyskland och idag skriver hon på tyska. Hennes romandebut ”Esther kanske” berättar hennes familjs ofullständiga historia och det på ett sätt så att vi förstår att alla de där som mördades, oavsett om de var slaver, präster, danskar, handikappade eller judar, var människor med egna liv och historier. Till och med gigantiska massmord som Babij Jar förmedlas på ett vis som gör denna ofattbara händelse fattbar.
Vi får följa Katja i sitt sökande efter familjen. Den familj som under lång tid spritts över Europa och som återförenas i Förintelsen, och som de efterlevande, som Katja, försöker ta tillbaka från mördarna genom att återskapa det som så medvetet ödelagts. ”Esther kanske” är aningen för intellektuell för den som på fullt allvar hatar låt säga färgade, homosexuella och romer, för den som hatar har, det ligger i sakens natur, ett grunt intellekt. För övriga är den här boken dock ett måste – även för den som nödvändigtvis inte ser poängen med att tala med vår gemensamma historia. Oerhört välskriven och väldokumenterad, hela tiden intressant och lärande, tillräckligt spännande och inte minst påtaglig. Stark läsrekommendation.
Franzen hinner också med att ge oss några tankar om de sociala medierna, vår frihet, demokrati, visselblåsare och de som läcker information och, inte minst, vikten av gedigen, grävande journalistik. Klart vi gillar det samtidigt som vi notrerar en del rejäla sågningar av den här boken. Så klart. Franzen sitter på en piedestal nu. Dessutom är han tämligen långsam och långdragen. Inte en bok för kreti och pleti, alltså, men ni andra, ni kommer tycka om den!
förstod inte alltid läsaren att det var en litterär klassiker hen tog sig igenom men alldeles oavsett det så gjorde hen de facto det, tog sig igenom en klassiker, och det gällde även de mer illitterata, de som aldrig nändes öppna en bok men väl ett seriemagasin. Idag har de där alstren gått ur tiden och de tecknade klassikernas mantel bärs istället av mangafolket och sådana som 
