Kategoriarkiv: Litteratur

Favorit i repris: Julfesten

Publicerat av
1

Som fordom i kalle Anka går det bästa igen under rubriken ”Favorit i repris” och vad passar väl bättre så här de sista skälvande dagarna för Jul än en liten julberättelse? Passande nog heter novellen ”Julfesten”.

Julfesten

Del I

Det som hände var att det började snöa medan festen pågick. Den traditionella julfesten, dagen före julafton – trots att det är en vanlig arbetsdag hör det till ovanligheterna att någon arbetar på gården dagen före Juldagen; dels har julaftonen varit en arbetsfri dag ända sedan Gamle Produttos tid, dels är de flesta alldeles för bakfulla för att kunna utföra ett rekorderligt dagsverke dagen efter julfesten. (Inom parentes sagt tycker vi sydeuropéer att det är konstigt det där att nordeuropéerna firar jul på julaftonen, fel dag, å andra sidan finns det sådana som firar jul på Trettonhelgen eller rent av inte alls så ja…)

Hursomhelst började det snöa medan vi rumlade runt därinne i vinkällaren. För dagen utrustad med en väldig gran med kulor och blinkande smålampor i regnbågens alla färger och kanske några till. På toppen en stjärna skänkt av San Pellegrino. Vattnet ni vet, fråga mig inte varför. Den där röda Pellegrino-stjärnan sitter alltid i toppen av vår julgran i vinkällaren (vissa rykten vill göra gällande att det var Gamle Produtto som varit kommunist som lagt sig till med stjärnan på den tiden det begav sig, och andra rykten viskade att det var sonen, Ludovici, som skaffat den när han i likhet med många andra trodde att euro-kommunisterna skulle ta över kontinenten, då på 1980-talet, men sedan rasade de ihop, eurokommunisterna, i land efter land: de kommunistiska partierna gick under och deras medlemmar gick istället till högerextrema partier eller missnöjespartier eller så blev de gamla kommunisterna borgare och den som säger att borgerligheten inte är vad den varit har förstås alldeles rätt i det för nu hyser den också kommunister i sitt sköte, vad Ludovici valde?, han slog sig ihop med Berlusconi, så klart.). Nog av. Där sitter den i toppen på granen i alla fall, den röda stjärnan. Vatten eller inte. Och utanför började snön som sagt sakta falla. Först några flingor. Sedan i stora sjok.

Nu tänkte vi inte så mycket på det. Inne i vinkällaren började temperaturen stiga och den vanliga, råa och kyliga källarluften ersattes undan för undan av vår varma och koldioxidstinna utandning (”vi borde fan sluta andas ut,” skrek vid något tillfälle Piero, en av vingårdskillarna och vi tittade på honom, ”klimatet ni vet, alla kor som fiser, fabriker som ryker, turister som flyger, regnskogsbrännare i Brasilien och Indonesien och så alla vi som andas ut koldioxid i stora lass”, sa han då och ingen orkade riktigt med honom så festen bara fortsatte). Doften av ungt vin, gammalt vin och vinäger i avloppsrännorna trängdes undan av aromerna från våra kroppar och allt det goda på borden.

Tankarna, både de tomma med öppna luckor och de fulla med kondensvattnet rinnande längst sidorna, var behängda med kulörta lampor som blinkade i otakt med julmusiken där den skrålade och skramlade från de högtalare som en gång installerats så att kontoret kunde skrika ut instruktioner och order till vinkällaren eller kalla till sig någon när det behovet uppstod. Kanske ett papper som skulle signeras eller en uppgift som skulle uppges till myndigheterna, hur noga det nu var med det på den tiden, långt innan kravet på fullständig transparens infördes så myndigheterna skulle kunna följa varje droppe vin tillbaka till fältet, antingen via våra loggböcker eller de för ändamålet utformade datorprogrammen (det började som bekant med EU:s nya regler från första januari 2005, då regel nummer 178/2002 började gälla, och allt som gjordes i vinkällaren skulle dokumenteras så vem som helst och framförallt myndigheterna skulle kunna följa varenda detalj i produktionsflödet, och sedan byggdes ju det där på med att allt skulle kunna spåras tillbaka till plantan, ja ni vet, tvärtemot alla tokiga idéer om att vi får göra vad vi vill utan att någon håller koll, vi tar oss för pannan och förbannar la tracciabilità och undrar hur den som skriker på transparens missat detta ok på den arme vinbondens utslitna och värkande axlar). Hursomhelst så har vi de där reglerna nu och högtalarna i vinkällaren används mest bara för att spela musik i samband med våra fester.

Ljudet är som framgått inget vidare. Det skrålar och skär sig mest hela tiden. Men det bryr vi oss så klart inte om. Vi smörjer kråset. Vräker i oss från det digra långbordet med alla skaldjuren, snittarna, den gravade laxen, kalkonen, salladerna och  de många desserterna – alla dessa desserter! – och vi dricker så det står härliga till. Vin och sprit. Vår egen grappa! Sällan någon blir så full att den måste sova över i vinkällaren, även om det händer (en gång blev Tasconi Sr kvar över hela julhelgen: när ingen såg honom hade han lyft bort gallret till en avloppsränna,  krupit ner i den och dragit gallret över sig som täcke, när de hittade honom på Annandagen var han kraftigt nedkyld och fortsatt gravt berusad) , men för det mesta tar sig alla hem eller vart de nu ska efter festen, glada i hatten och vinglande nerför den långa vägen från vinkällaren till landsvägen ett hundratal meter under oss, ja fågelvägen vill säga, och kanske 700-800 meter bort för den som går eller tar sig fram med ett fordon som måste framföras på vägen (skulle någon få för sig att gena genom vingårdarna är det ingen bra idé; raderna går på tvärs över sluttningen).

Högtalarna sattes in på order av Gamle Produtto, sonen till företagets grundare, Doktor Produtto, och far till Signor Produtto, Ludovici, som fortsatt är ordförande och den som i själva verket bestämmer trots att han är ganska dement sedan flera år. Precis som sin far var Gamle Produtto en hängiven anhängare till Mussolini – det var Doktor Produttos stöd och nära vänskap med Il Duce som fick ledaren att i ett utslag av givmildhet och med tacksamhetens tårar rinnande utför kinderna skänka familjen Produtto den väldiga och då nyligen beslagtagna lantegendomen som numer bär deras namn.  En egendom Il Dottore inte hade tid att sköta till båta för verksamheten, som istället kom att drivas av kvinnor och män som Lammermoor och Ambrogio Tasconi (jo, just, mer känd som Tacsoni Sr, alltså han som sov i rännan i vinkällaren och hon, ja hon hette egentligen Lucia, men eftersom hon var ett hängivet Donizetti-fan kom hon att kallas Lammermoor, som Lucia di Lammermoor, ett namn som för övrigt gått i arv genom generationerna, vilket gör att vår tids Lucia Tasconi fortsatt kallas Lammermoor trots att hon inte alls lyssnar på opera och inte håller på med räkenskaperna; allteftersom Doktor Produttos son Gamle Produtto tog plats vid egendomens roder minskade den administrativa apparatens inflytande för att till slut glömmas bort, kort sagt var Gamle Produtto en hejare på siffror och administration och allt annat, inklusive högtalare).

En anekdot är kanske att Gamle Produtto till skillnad från sin far handgripligen in och visade sitt stöd för Il Duce. Ingen tycks veta exakt hur det gick till, sanningen gick i graven med Gamle Produtto, men smått mystiskt fångades han in av de allierade när Monte Cassino till slut föll. Han hade då, som det verkar, arbetat som kalfaktor åt general Frido von Senger en tid. När de allierade kom inrusande i det gamla högkvarteret som tyskarna sedan länge utrymt, fanns där bara den vid tidpunkten ganska unge Gamle Produtto som tagit av sig sin tyska uniform och därför var iklädd de kvinnokläder han lyckats förhandla sig till av en gumma i trakten. Övertygade om att tyskarna och särskilt general von Senger använt den stackars italienaren som sexslav, skickade de Gamle Produtto först till sjukhus och sedan till psykolog och som kronan på verket fick han en medalj för visad tapperhet innan han skickades hem till gården. Ute i frihet valde Gamle Produtto att ansluta sig till PCI, kommunistpartiet, där han fick många inflytelserika vänner och en del pengar från Moskva och med tiden ett par medaljer för tapperhet i fält också från den italienska staten (ingen visste förstås exakt vad det var för insatser Gamle Produtto hade gjort för att få sina medaljer eller hur han visat tapperhet, å andra sidan spelade det inte någon roll, trakten var stolt över sin mångfaldigt dekorerade krigshjälte och sorgen var stor när Gamle Produtto alltför tidig gick bort och lämnade över till sin tämligen inkompetente men charmige son Ludovici; en man som fullkomligen älskas av tillresta vinskribenter och som framställs som någon slags nydanare i vinvärlden trots att han inte ens före demensen begripit hur det kom sig att druvorna som slussades in i vinkällaren på hösten kom ut som vin året därpå).

Vi brukar börja lite försiktigt. Vi står där mitt i den smyckade och dukade vinkällaren bland alla de skinande tankarna i rostfritt, de starka lamporna högt däruppe i taket, och beundrar förväntansfullt de många blinkande kulörerna och granen med alla sina kulor och vi sippar på lite mousserande från den egna produktionen (gjord på chardonnay planterad  på sena 80-talet, då hela världen planterade chardonnay – en annan tid, då alla ville ha chard, inte som nu då alla vill ha de inhemska, då mest kallade hemska, druvorna, jag säger bara trebbiano), skrapar med fötterna på de renskurade cementgolven med sin flagade rödfärg, pratar lite allmänt om ditten och datten. Då är det vi på kontoret och arbetarna i vinkällaren. Lite mer livat blir det när vingårdsarbetarna gör entré. De är mer högljudda. Sådana som i stort sett inget vet och därför uttalar sig tvärsäkert om det mesta (det är inte lönt att säga emot dem, säger de att Rom är huvudstad i Libanon eller att månlandningen skedde 1937 så är det så).

Riktigt fart blir det när Emilio, Allessandro och Maria dyker upp. Våra utesäljare. De kan partaja. Emilio brukar vara full för det mesta, men inte mer än att han kan kränga massvis av undermåligt vin och hålla igång ett party: ”Party party party” skriker han när han gör entré, greppar närmaste flaska och halsar en stund, så skriker han ”party!” och börjar dansa till vilken musik det nu råkar vara som olåter ur de skraltiga högtalarna. I år råkade det vara Cantique de Noël, en fransk sång av en gubbe vid namn Adam, ganska seg historia, men det stoppade inte Emilio som till och med försökte breakdansa lite, gick sådär, men vi lyckades få upp honom på benen när han fastnat i en slags hopkrupen ställning på golvet och sedan var han ohejdbar: dansade på borden, bjöd upp sin far den demente Signor Produtto, Ludovici, och retade gallfeber på vingårdskillarna genom att säga emot dem och ja, han bara var kul (Emilio är inte bara en alkoholist, partynisse och supersäljare, han är dessutom en kändis i egenskap av rik arvtagare med stående inbjudan till såväl villorna i Saint Tropez som Jeffrey Epsteins partyn, ja, så länge det varade, och Prins Andrews fester och de otyglade saudiprinsarnas innersta och vildaste krets av partysugna och missbrukande vänner, för att nu inte tala om de nyrika kinesernas dekadenta värld).

Intermezzo

Men vad om kvinnorna i släkten Produtto, eller avlade männen sig själva? Uppfostrade sig själva? Levde i celibat? Gjorde allt själva? Såklart inte. Låt oss ta det från början.

Doktor Produtto var homosexuell och hade ett förhållande med Benito Mussolini. Båda var gifta på sitt håll. Il Dottore med Il Duces oäkta syster Gabriella Bellini. När Gabriella visade sig vara gravid blev såväl brodern som maken överlyckliga. Möjligen svalnade deras glädje något när barnet visade sig vara mulatt. ”En satans Dumas!” lär Doktor Produtto har utropat när han fick se sin son Gamle Produtto. Detta brydde sig nu inte Gabriella, eller för den delen fadern, Il Duces abessinske livvakt Melenik om. De fick för övrigt ytterligare sju barn men det enda som Il Dottore tog under sina vingars beskydd och gav sitt namn var den förstfödde, Gamle Produtto.

Bortsett från den mörka hyn och det lätt krulliga håret gillade Doktor Produtto vad han såg när han tittade på sin son: medan Il Dottore var lika liten och rundmagad som Il Duce var Gamle Produtto reslig som sin mor och far och han var en hejare på gymnastik och friidrott (ja, det krävs inte mycket fantasi för att förstå att Doktor Produttos intresse för sin son inte var helt okomplicerat).

Gabriella spelade, sett till familjen Produttos släkthistoria, en undanskymd roll i och med att hennes förstfödde kom att uppfostras som en Produtto på  familjens lantegendom medan hon själv levde livets glada dagar med Melenik och alla ungarna strax söder om Trapani på Sicilien. Där startade de ett mycket framgångsrikt textilföretag, MG, efter Melenik och Gabriella. Företaget stämdes så småningom av den engelska biltillverkaren MG och fick en rejäl dusör för att byta namn. Och det gjorde de, bytte namn. Till GM. Detta resulterade i att de stämdes av den amerikanska koncernen General Motors. I den uppgörelse som så småningom nåddes fick de en synnerligen väl tilltagen summan pengar. Efter de här båda lukrativa affärerna lade MG/GM ner sin verksamhet och Gabriella och Melenik levde lyckliga med alla sina pengar och barn resten av sina dagar.

Kanske för att modern varit så frånvarande under hans uppväxt hade Gamle Produtto det svårt att få till det med kvinnorna. Viljan fanns men han drabbades av en annars sällan sedd blyghet var gång ett kjoltyg kom i hans närhet. Därför var det kanske inte så konstigt att han äktade Fiorina Fiorentina, eller rättare sagt att detta manhaftiga fruntimmer äktade honom. Sanningen att säga är det så att varje gång den officiella historieskrivningen nämner något i stil med ”det var på Gamle Produttos tid” eller ”som Gamle Produtto lät införa” är det alltid Fiorina som ska ha äran. Medan Gamle Produtto var ståtlig och vacker var han lika värdelös som den fader som inte var hans fader varit. Fiorina var desto driftigare. Hon lever för övrigt fortfarande, snart 100 år gammal, det är hon som bor i lägenheten ovanpå kontoret och som brukar skrika otidigheter till vingårdsarbetarna om de dristar sig till att ta en paus inom synhåll från lägenhetens fönster. Såvitt vi vet är det också hon som fortfarande bestämmer. Allt.

Signor Produtto, Ludovici, son till Gamle Produtto och Fiorina och själv kommen till åren nu, har aldrig gift sig. Han har varit alltför upptagen med att festa med sina polare (han tillhörde och tillhör Silvio Berlusconis innersta kompiskrets med allt vad det innebär i form av sprit, knark, nepotism och hor). Mödrarna till hans barn är dels filmstjärnan och politikern La Cicciolina (Emilio), dels Françoise Le Pen, kusin till den franske politikern Jean-Marie Le Pen (Maria). Båda mödrarna har varit lika frånvarande som fadern under barnens uppväxt varför barnen uppfostrats av Fiorina Produtto född Fiorentina. (Signor Produtto, Ludovici, introducerades för övrigt till båda sina barns mödrar av festprissen, vännen och pajsaren Silvio Berlusconi.)

Del II

Som! vi åt och drack medan snön och mörkret föll därutanför och musiken skrålade och vi en efter en följde Emilios exempel och rusigt sjöng och dansade runt där mellan de uppställda borden och de väldiga tankarna, långt bort från morgondagens ågren och de sociala mediernas dystra domedagstankar om sakernas tillstånd. Traditionsenligt tystnade musiken exakt klockan 18.00, då vi festat rejält ett kvartsdygn, och Signor Produtto, Ludovici, ställde sig upp (sanningen att säga fick han hjälp med just det, att ställa sig upp) och skrek ut sin traditionsenliga julhälsning (en tradition hans farfar börjat med, då, i en tid som ingen längre minns): ”Nog! God jul på er! Dra nu åt helvete!”. Hans julhälsning möttes av många glada tillrop, där tacksamma ord blandades med skratt från de värsta festprissarna och gråt från de mer melankoliskt lagda och de som bara tyckte att allt det där, de kulörta lamporna, dansen och maten och, som kronan på verket, Signor Produttos, Ludovicis, jultal, var så fint att gråten vällde upp och sprutade ur ögonen och hängde som saliv ur deras öppna gråtmunnar.

Det var först nu, när alla skulle hem som  vi insåg att det snöat hela tiden. Mycket. Fullkomligt vräkt ner. Stora sjok, framburna av en hiskelig vind från bergen. En vägg av vitt som mötte den som vågade sig ut och som lyste upp mörkret, som gjorde mörkret mer vitt än svart. Vitt över de bara vinrankorna som slängt sina löv och nu stod där nakna och väntade på att beskäras, vitt på taken som måste skottas om de inte skulle rasa ihop när den väl tilltagna volymen snö började tyngas av varmare dagars mildväder, vitt på bilarna, vitt på cyklarna, vitt på mopederna, vitt på de många vägarna och gångarna i vingården och ner för backen, ner till landsvägen, som inbäddad i, nej snarare försvunnen i vitt slingrar sig bort mot staden, där de flesta av gårdens anställda bor. Nytankade på mod och med spärrarna bortdruckna hoppade de flesta in i eller upp på sina åkdon och gav sig av.

Prästen lika kråka skulle ut och åka… Flera slank ner i dikena vid sidan om vägen som löpte nerför kullen, andra styrde ut i vingården när de insåg att bromsar hjälpte föga i det plötsligt glashala väglaget, ett väglag de sällan eller aldrig utsatts för tidigare (och bilarnas blankslitna däck gjorde inte saken bättre). Andra försökte ta sig ner mot staden på andra vis. Emilio som trots allt var en Produtto, låt vara en försupen sådan, men en Produtto, och dessutom en stjärnsäljare och kändis, fick med sig hela kontoret på ett upp och nervänt långbord som de använde som släde nerför backen. De kraschade halvvägs ner och de flesta blev liggande där, utspridda i snön, tills alpjägare, alpini, från Sjätte Alpjägarregementet i San Candido kom till undsättning på skidor eller i bandvagnar och med många pulkor för alla de skadade. Benbrotten, skallskadorna och förfrysningarna var oräkneliga (enligt uppgift har stadens sjukhus aldrig tidigare  ens varit i närheten av att utföra så många akuta amputationer på så kort tid som dagen efter festen).

Bruno, Giovanni och Alberto, tre av killarna i vingården, gick vilse på sin arbetsplats. De trodde de skulle hitta ner till landsvägen genom att vandra de välkända stigarna bland rankorna. Tji fick de. De såg kort sagt inget annat än en vit vägg som stack dem i ögonen med sina vassa flingor. Giovanni kom bort i snöyran och återfanns först fram på förmiddagen dagen därpå, då snöfallet upphört och vinden  lagt sig. Han hängde stel som en pinne och med mer än en släng av rigor mortis över ståltråden på en av kullens nedersta rader. Bruno och Alberto klarade sig bättre. Bruno, själv gammal alpino,  visste att gräva sig en snöka där han och Alberto kunde övernatta. Det var för övrigt de som hittade Giovanni nästa förmiddag.

Signor Produtto, den demente Ludovici, insåg någonstans mitt i sitt vimmelkantiga rus och sin demens att det nog var bäst att stanna kvar på kontoret över natten. Han fick sällskap av Signora Rondello som skött skaffningen under kvällen och sin dotter Maria, utesäljaren, som helt enkelt var för full för att kunna förflyttas. De tre var tillsammans med ett lysande undantag de enda som klarade natten utan köldskador eller kroniska trauman.

Den enda som tog sig ner till landsvägen och vidare in till staden oskadd var den norska praktikanten Linn, som körde telemark nerför backen på ett par brädlappar hon yxat till och spänt fast med spännband hon hittat på kartonglagret. Signor Produtto, Ludovici, bestämde dagen därpå  i en stund av klarhet och där han stod i spillrorna av sin tidigare personal på sjukhuset i staden, att julfesten fortsättningsvis skulle inledas av att en norska med tänd pannlampa och brädlappar på fötterna skulle skrida in i den nedsläckta vinkällaren där personalen andäktigt skulle sitta och vänta, hon skulle sedan sjunga en visa i moll till minne av dem som strukit med under återfärden från den numer historiska julfesten. En minut skulle därefter ägnas åt att minnas och sörja och att kontemplera över människans och tingens och rent av historiens förgänglighet. Sedan skulle den gamla rock ’n’ roll-hjältarna Bobby Solo och Peppino di Capri skråla ur de gamla högtalarna på högsta volym och alla de blinkande lamporna tändas och festen genomföras nu som då och för alltid.

Bobby Solo. Peppino di Capri. Hög stämning med Peppino. Internationell halligallimusik.

Dagen då Helmer Nilsson blåste bort

Publicerat av
Svara

Hur det kan gå när haspen inte är på, är något Helmer Nilsson numer vet mer om än de flesta. I alla fall får vi anta att det är så. Men låt oss ta det från början.

Byn där Helmer föddes ligger mitt ute i ingenstans någonstans mitt i Sverige. En sådan där liten håla som på den tiden fortfarande omfattade inte bara boningshus utan också bondgårdar, integrerade i byn, en kvarn och ett mejeri och två lanthandlar. Ett stenkast från huset där Helmer föddes gick grannens grisar och bökade fredligt i jorden och svinstians odörer vilade tungt över omgivningen, särskilt dagar med lågtryck. Nu var inte det något någon direkt tänkte på då. Snarare hade nog de flesta reagerat om doften inte fanns där en morgon när de vaknade. ”Vad är det för fel på lukten?” hade de kanske då frågat sig, ”Något stämmer inte!”, paniken hade kunnat bli total. Det går inte att annat än förundras över att grisarna en dag försvann och svinstian med den, utan att en katastrof inträffade, utan att folk blev som galna och undrade vem som tagit deras samtid från dem.

Mejeriet låg någon kilometer bort, i en krök nära den gamla skolan, för skolan var gammal redan när Helmer var ung. En envåningsbyggnad i trä. Ursprungligen grå men senare uppiggad med faluröd färg och vita knutar. Skolgården en fruktträdgård med gråpäron, äppleträd, krusbär och vinbärsbuskar. Astrar, prästkragar och rosor. Dill och persilja. Nässlor. Ett med tiden vitmålat staket runt skolgården som såg till så inget barn förvillade sig ut på grusvägen, där bönder och handelsresanden susade förbi i Saab 93:or, Volvo Duetter och, godsägaren, en Mercedes Benz 180, senare 219 och slutligen en 220. Helmer gick lågstadiet där. Mellanstadiet och högstadiet i den närliggande tätorten fick byns barn åka buss till. En gul buss med grå knopp på växelspaken. Sätena, stål och vaxduk. Delad framruta. Runda lyktor. Helmer hade nära till sin hållplats, strax bortom svinhuset. Andra fick gå någon kilometer från sitt torp eller gård i skogen ut till landsvägen, som inte asfalterades förrän Helmer började högstadiet.

Helmers mor arbetade på mejeriet och fadern på kvarnen, som levde vidare ända in på 80-talet. En odefinierbar låda i grått och rött, till vilken böndernas traktorer och släp och lastbilar från när och fjärran kom och åkte efter bestämda mönster.

Vackraste huset och platsen i byn var då som nu kyrkan och prästgården.  En liten oas vid sidan om grusvägen som ledde från byn bort till herrgården, sommartid dold av prunkade grönska och på vintern inbäddad i vit vadd. En stenkyrka med smalt torn och en prästgård i karolinerstil och magnifikt målad i Stendahls färger. Helmer döptes och konfirmerades i kyrkan och hans föräldrar döptes och konfirmerades där, och de gifte sig där och nu ligger de begravda där.

Vid sidan om sina två lanthandlar, herrgården, mejeriet, skolan och kvarnen hade byn en teve-apparat, eller ja i alla fall under en tid, till dess teve-apparaterna en kväll stod och flimrade i snart sagt varje hus i byn. Den första teve-apparaten, med en kanal, Olle Björklund, Ria Wägner, Lennart Hyland och svartvit bild, 24 tum, bodde hos systrarna Högberg. Elvira, byns skolfröken och ansvarig för det i skolan belägna biblioteket.  Hedvig, traktens distriktssköterska, ­en bestämd dam som med fast hand åkte runt, först i en Saab 93 tvåtaktare med kidnappardörrar, senare en Saab 95 V4 herrgårdsvagn, och lade om bandage, räddade avhuggna händer och sprutade vaccin i folk. Systrarna Högberg bodde i huset där de fötts, i klockarbostaden, intill skolan, där deras far varit lärare.

Byn sveptes vintertid in i en air av snö och granved. Snön gjorde att ljuden från gårdarna, mejeriet, kvarnen och bilarna som genomkorsade byn ekade dovt i nejden. Under resten av året blandades vardagens ljud upp med råmande kor, bökande grisar och bräkande får. Om hösten kunde jakthundarna höras yla i skogarna.

Så här i efterhand snöade det alltid på vintern och solen sken på våren och bäckarna porlade, berusade på smältvatten, och de återvändande flyttfåglarna fyllde luften med sin sång. Somrarna innebar arbete på någon av gårdarna eller, som en sommar, Johan Bäckströms lanthandel, mitt i byn. Inte för att Johan och Ulla Bäckström behövde hjälp, men de tyckte att de skulle ge någon av byns barn chansen att tjäna lite extra varje sommar. Helmer var en av de lyckligt utvalda. Att gå och sniffa i lanthandeln, fylld av rökt medvurst, tjära och godis, var något annat än att hjälpa till att kastrera grisar och nacka hönor eller sköta en ladugård. Mjölkning, mockning. Utfordring.

Efter skolan fick Helmer jobb på mejeriet. Där blev han kvar fem år, tills mejeriet köptes upp av Mjölkcentralen. Osttillverkningen flyttades och med den doften av mjölk, ost och rentvättade mjölkkannor och tankar i rostfritt stål. Byns egen ost levde kvar som varumärke, men kom att göras på importerad mjölk och fick en smak som inte hade något att göra med sitt ursprung. Produktionen av glass lades ner och lanthandlarna fick istället köpa glass tillverkad i lite varstans i Europa, fast med svenska namn förstås.

Medan skolan sedan länge gjorts om till privatbostad och numer hyrs ut som airbnb, har mejeriet fått förfalla. En brun och vit skamfläck med förspikade fönster. Det här med airbnb i byn föreföll de flesta av de gamla byborna som en minst sagt tokig idé. Tysken som köpt skolan skulle snart nog bli varse detta, menade de, men tji fick de, för tyskens airbnb går som tåget. Semesterfirare från Europas mer tättbefolkade delar uppskattar lugnet och att ingenting, absolut ingenting, händer i byn. Det förfallna mejeriet ser de som ett pittoreskt inslag och hade grisarna funnits kvar i byn hade de varit pricken över i. Märkligt nog verkar det inte bekomma sommargästerna att de måste köra en mil till tätorten för att handla. Bäckströms höll ut i det längsta, men när ingen ville ta över när Johan gick bort och Ulla tyckte det blev för tungt att driva verksamheten själv, valde hon att lägga ner. Även lanthandeln hyrs idag ut via airbnb.

Under åren Helmer arbetade på mejeriet  hann han med att göra lumpen som skyttesoldat och att gänga sig med Britt Eklund från regementsstaden. Hon flyttade först till byn med Helmer och arbetade som hemsamarit. När mejeriet lades ner, fick Helmer hjälp av Arbetsförmedlingen att ta trafikkort och han fick snart jobb som taxichaufför i tätorten. Där föddes Britts och Helmers båda barn. De trivdes i tätorten, Britt och Helmer och barnen. Efter 25 år som taxichaufför fick Helmer sluta. En upphandling, där kommunen var tvungen att ge kontraktet till den billigaste offerten, ledde till att ett taxibolag tio mil bort, i den stora centralorten, fick ta hand om färdtjänsten i tätorten och därmed tappade de lokala droskorna underlaget för sin verksamhet. Numer finns ingen taxi att tillgå i tätorten, annat än om någon av det avlägsna, stora bolagets bilar råkar vara på plats och har tid och lust.

Tätortens liv cirklade då som nu kring sitt pappersbruk, en stinkande anrättning nedåt sjön till, dit lastbilar kom och for i en dygnet runt pågående skytteltrafik. Myror på väg till och från stacken. Timmerstockar in. Gigantiska pappersrullar ut. Hade inte bruket legat där, hade tätorten kunnat anlägga både en hamn och en badplats där. Nu fick den som hade båt åka någon mil bort till granntätortens hamn och den som ville bada hittade både en badplats och en utomhusbassäng där.

Bortsett från hamn och badplats fanns det mesta i den genomasfalterade och under 60-talet moderniserade tätorten. Vivo, Ica, Konsum, Systembolag, herrekipering, damekipering, kläder för barn och ungdom, leksaksaffär, glasmästeri, bosättningsaffär, fotoaffär, urmakeri, busstation, liten järnvägsstation för rälsbussen och godstågen, korvkiosker, kiosker, folktandvård, bokhandel, sportaffärer, primärvård, optiker, konditorier, elaffär, apotek, manufaktur, kemtvätt, ett efter kommunsammanslagningen 1971 gigantiskt kommunhus, till och med en resebyrå och en fotbollsklubb i division tre. Av detta finns inte så mycket kvar idag. Kommunhuset förstås. Stort och fult. Fotbollslaget i nya division fyra, långt under sin gamla nivå. En kiosk finns kvar, men de flesta butikerna är borta och ersatta av en stor Ica Supermarket och ett flertal pizzerior. Den som vill handla kläder, klockor och sportartiklar med mera är hänvisad till den ändå större tätorten eller internet.

När Britt och Helmer flyttade till tätorten var det egentligen inte så stor skillnad på att bo på landet och i staden. Det fanns fortfarande utedass och hus med bara kallt rinnande vatten både här och där, och posten levererades dagligen både här och där och telefonerna fungerade ungefär lika bra och taxibilarna drog sig inte för att åka ut till byn och hämta folk när undantagsvis någon behövde taxi där. Nu är det större skillnad. De som bor kvar i byn har fått vänja sig vid sämre postgång och sämre kommunikationer och service rent allmänt och att åka och handla i tätorten och att leva med halvdålig telefoni sedan de fasta linjerna tagits bort. Britt och Helmer ångrade aldrig att de flyttade. Från dåtiden till den nya samtiden.

Det gick lätt för Helmer att hitta ett nytt jobb efter att taxirörelsen blivit olönsam. Från taxi flyttade han till speditionsbolagens alltmer hektiska värld. Till att börja med levererade han paket till allt från småbutiker till privatpersoner. Allteftersom småbutikerna började försvinna och näthandeln tog över, ändrades Helmers arbetsuppgifter. Till slut hade konkurrensen pressat priserna så mycket att det mest handlade om att köra runt som en dåre och ringa telefonnummer och lägga på innan någon svarade. Vi var där. Ingen hemma. Undantagsvis körde han fram till någon adressat, men helst bara om han visste att det var lätt att hitta dit och att han snabbt skulle bli av med paketet.

Det märkliga den här ovanligt varma sommardagen, dagen då Helmer Nilsson blåste bort, en dag då hettan fick luften att dallra och fåglarna att tystna, var att han var tvungen, verkligen tvungen, att gå in på centralortens sjukhus och leverera sitt paket. Ett litet ilpaket med, uppenbarligen, livsviktigt innehåll. Mannen i sjukhusets informationsdisk såg sommartrött på Helmer när denne frågade var han kunde hitta doktor Schmidt på Ortopeden. Utan att säga något pekade receptionisten upp i skyn på en informationstavla, av vilken det framgick att Helmer skulle gå den orange korridoren bort och sedan ta hissen fyra våningar upp. Mannen i sjukhusets informationsdisk var helt klart slagen av värmen. Uppenbarligen var sjukhusets luftkonditionering ur funktion, om nu sjukhuset, en 70-talistisk betongmanifestation av samtiden,  hade en sådan.

Så långt allt väl. Helmer gick den plastmatteluktande korridoren med de orange linjerna bort. Tryckte ner hissen, hälsade på de båda patienterna som kom ner med den, iförda syrgastuber och droppflaskor i ställningar och cigarettpaketen i högsta hugg, tog hissen och tyckte att den tog väl lång tid, en seg hiss, stor så att sängar fick plats i den, skrapade väggar, men ”ping” så var hissen framme. Det var nu problemen började. För ingenstans stod det något om Ortopeden, än mindre om doktor Schmidt. På måfå började Helmer vandra runt i korridorerna. Till slut blev han så trött av värmen och att inte veta var han var att han gick in ett litet rum med en säng och lade sig att vila där. Han var ingen ungdom längre och definitivt inte i toppform, tvärtom var han lätt överviktig och hade ont lite överallt. Åderbråck. Högt blodtryck. Höga kolesterolvärden. Dålig höft. Massor av inte så bra.

När han vaknade hade någon tagit av hans kläder och klätt honom i pappersmössa, operationsskjorta knuten baktill, papperskalsonger och papperstofflor och som pricken över i ett par stayups. Han låg i en säng, på höger arm satt en kateter kopplad till en flaska dropp. Något sa honom att det här måste vara ett  misstag. Han var här för att leverera ett paket till doktor… eller var han inte det? Någon körde sängen han låg i. Vart? Han ville fråga. Säga att det var ett misstag. Men han fick inte fram ett ord. Sängen stötte emot en vägg och rullade vidare. In i en operationssal. Lampor och ramper i taket. Kirurger, narkosläkare, sjuksköterskor… alla i blått med pappersmössa på huvudet och mask för ansiktet. Flera med glasögon. Varmt. Som tur är står fönstren öppna så det fläktar lite.  Jobba i den här värmen! Han somnar. Och lika bra är det. För just som läkarteamet inför titthålsoperationen blåser upp hans mage med koldioxid för dagen utbytt mot vätgas står en av sjuksköterskorna inte ut längre. Hon öppnar ytterligare ett fönster just som vinden lyfter därute i högsommarvärmen. Det blir tvärdrag och innan någon hinner reagera har Helmer lyft från operationsbordet och blåst ut genom fönstret, med sin uppblåsta mage och droppflaskan dinglande från katetern. Läkarteamet försöker fånga honom men kan inget göra, kan inte hindra honom från att blåsa bort. Bestörta står de i fönstret och tittar efter Helmer där han svävar iväg, en allt mindre prick, som till slut försvinner helt.

Inbjudan releaseparty

Publicerat av
4

På grund av coronan fick de evenemang som planerats i samband med releasen av romanen ”Herdedikter & Mord” ställas in. För att någorlunda råda bot på den tomhet vi alla känner efter det övergreppet på vår annars så trygga vardag, har förlaget Blue Publishing tillsammans med Vatikanstaten sytt ihop ett ersättnings-evenemang som heter duga.

Vad: Påven läser högt ur ”Herdedikter & Mord”.*

Var: Petersplatsen, Vatikanstaten.

När: Torsdag 24 december klockan 12.00.

Vi samlas på Petersplatsen i god tid och håller avstånd. Flaggor och ballonger får medtagas, dock ej munskydd då de i Vatikanstaten jämställs med preventivmedel och därför är förbjudna**.

Enligt kardinal Giuseppe Bertello, ordförande för Påvliga kommissionen för Vatikanstaten och ansvarig för evenemanget, kommer Pontifex Maximus särskilt läsa högt ur den delen i den burleska romanen som handlar om kommissarie Maigret, detta då Petri efterträdare enligt egen utsago är ”ett stort Maigret-fan”, samt återge valda stycken ur den snart försvunne herdegossens psykedeliska svamprus, detta då påve Franciskus särskilt uppskattar ”de tungotalandet närliggande sekvenserna i denna del av boken”. Vad gäller de bukoliska herdedikterna, vilka i riklig mängd smyckar bokens första del, menar kardinal Bertello, att dessa lämpar sig bäst för ”kontemplation i hemmets lugna vrå”, snarare än för ”högläsning och den halligalli-yra gränsande till det okontrollerbara som brukar uppstå i samband med slika arrangemang”.

Som avslutning på högläsningen kommer Benjamin Syrsa leda församlingen i allsång. Bland ungdom populära visor såsom ”Ser du stjärnan i det blå”,  ”Vi äro musikanter allt ifrån Skaraborg” och ”Der Hölle Rache kocht in meinem Herzen” utlovas.

Efter högläsningen och allsången står i Sixtinska kapellet julbordet uppdukat med rikliga mängder och dagen till ära glatt färglagda oblat och nattvardsvin från Madeira. När måltiden avnjutits samlas de vuxna i Appartamento papale för samkväm och litterära diskussioner över en god kuban och ett glas sherry, medan det i Stanzo di Raffaello för barnen anordnas lustiga lekar tillsammans med Schweizergardet och dans ledd av Mora Träsk och Bosse ”Nygammalt” Larsson.

*Herdedikter & Mord” är Lars Torstensons femte roman. Enligt förlaget ”en roman, eller en burlesk deckare. Eller en skröna fylld av skrönor. En sak är dock säker, Lars Gustaf Torstensons absurda berättastil och humor är sig lik… När en herdepojke försvinner spårlöst och den lokala polisen går bet på att lösa gåtan infinner sig flera detektiver för att hjälpa till. Bland dessa kommissarie Maigret, Tintin och Miss Marple.”

**Enligt uppgift kommer statsepidemiolog Anders Tegnell personligen finnas på plats för att per omgående och ”så brutalt som möjligt” förpassa eventuella maskförbudsbrytare till den närliggande floden Tibern.

Kommentar från författaren: ”Alldeles bortsett från att det är synd om mig om ni inte köper minst ett ex vardera, måste ni så klart läsa den här burlesken, långt från autofiktionen, de förutsägbara historierna och andra i tiden liggande sömnpiller, anpassade för en av modernitet förstörd människa som slutat bry sig på ett mer påtagligt emotionellt plan, varför den istället för att på riktigt leva i Nuet åser världen genom det ständigt pågående och därför overkliga informationsflödet.”

Nyinkommen recension från bokbloggen Tofflan: ”Jag fattar typ… ingenting.”

  1. Ser du stjärnan i det blå 2. Vi äro musikanter 3. Der Hölle Rache kocht in meinem Herzen

Idag släpps ”Herdedikter & Mord”!

Publicerat av
6

Äntligen – idag släpps min nya roman ”Herdedikter & Mord”. Finns i välsorterade bokhandlar och hos nätbokhandlarna.Alldeles bortsett från att det är synd om mig om ni inte köper minst ett ex vardera, måste ni så klart läsa den här burlesken, långt från autofiktionen, de förutsägbara historierna och andra i tiden liggande sömnpiller, anpassade för en av modernitet förstörd människa som slutat bry sig på ett mer påtagligt emotionellt plan, varför den istället för att på riktigt leva i Nuet åser världen genom det ständigt pågående och därför overkliga informationsflödet.”Herdedikter & Mord” är uppdelad i tio delar. Var och en skriven i sin egen stil. I del I, den längsta delen, försvinner en novell och en svampdealande herdepojke. Novellen glöms snart bort, men många försöker klara ut vad som hänt ynglingen, som en dag bara inte fanns där på sitt fårafält utanför den provensalska byn Riensac. När den lokala polisen går bet, infinner sig ett flertal mer eller mindre kända detektiver för att lösa mysteriet, bland dessa Tintin och Miss Marple. På bokens sista sida får vi veta vad som hänt. Förhoppningsvis har läsaren så långt kommen  låtit sig roas furstligt av de vilt sluggande och lätt absurda och emellanåt rent psykedeliska utsvävningarna den otyglade texten tagit sig friheten att göra på sin resa från sidan ett till 224.

Herdedikter & Mord uttryckt i musik: Musik. Musik. Musik. Musik. Musik. Musik.

Den gamla bondepraktikan inget praktverk

Publicerat av
4

Kanske är det så att jag någon gång hänvisat till ”bondepraktikan”. Utan att ha läst den. I kunskapens och insiktens förklarande ljus pinsamma uttalanden byggda på lösa antaganden. Inte minst om bokens förträfflighet. Nu har jag läst verket i fråga. Det är en veritabel skitbok. Fylld av svammel, motsägelser, okunskap och dumheter.I förordet till 1982 års upplaga, en av ett femtiotal svenska utgåvor av verket, slår professor Sigfrid Svensson fast ”… det är ett starkt blandat och egentligen högst förvirrat innehåll som rymmes i den berömda boken…”. Förvirrat var ordet. Kort sagt samlar Bondepraktikan en rad lösa antaganden, rena dumheter, skrock, folktro och trams. Att boken fått ett sådant genomslag genom åren säger en hel del om hur okunnig och förlorad människan, eller i vart fall alltför många människor, är.

Till skillnad från vad man kan tro innehåller inte Bondepraktikan användbara råd och klokheter avseende jordbruk och odling. Det handlar mer om vilket väder man kan förvänta sig under året om det regnar eller blåser eller något annat på julaftonen eller juldagen eller någon annan av de tolv juldagarna. En påfallande stor del av bokens sidor handlar om åderlåtning. Till råga på allt förekommer, visar professor Svensson i sitt förord, flera felskrivningar, där sakfel kopierats vidare i nya upplagor (som vore det en faktabok om vin). Till exempel står det att ”säd som knoppas sist i maj kan betyda mycket ollon”. Mer begriplig blir just den sekvensen om säd byts ut mot ek. Som lök på laxen är språket häpnadsväckande uselt. Nödrimmen är så undermåliga att det känns som ett dåligt studentikost skämt.Å andra sidan finns det alltid något humoristiskt i det mediokra och med risk för att falla in i de hånfulla skratt som kommer byfånen till del, citerar vi här friskt ur ”Den gamla bondepraktikan” (1982 års upplaga):

Junuis (Midsommarmånad)

Ju mera det regnar säger jag dig,/ På S:t Johannis dag, tro du mig,/ Dess mindre hasselnötter bliva då till,/ Därför stek lök jag dig råda vill,/ Eller i deras stad rovor äta,/ Och därmed rötterna förgäta./ Är vädret Helge Lekamens dag klart, /Det betyder gott år utan all fara.

Martius (Torm. Marsmånad, haver 31 dagar)

Därnäst kom Thors och Thomas långskägg,/ Bad Gregorium locka barnen utom vägg,/ Gertrud hon tog då Bengt med sig,/ Och maria blev hälsad, säger jag dig.

Om åderlåtande

…”Att människan kan behålla sin sundhet och naturliga karskhet, görs det väl behov, att vi stundom utrensa det orena och överflödiga blodet. Ty får det överhanden, då är det befruktandes, att det begynner visserligen bliva fullt och ruttna, och förorsakar många slags sjukdomar och krankheter i människan, därföre är det av nöden att veta, när och på vad lem, och vad tid man skall låta sina ådror på.”…

För tandvärk

”Haver du tandvärk, skall du förstå,/ Då skall du en åder under din tunga slå,/ Därmed bliver du pinan stillt,/ Om du efter detta råd göra villt.”Bland de mer allmänna visdomsorden återfinner vi, både på latin och svenska, följande klokskap: ”Raro breves vivi, rufosque fideles… Sällan finnes en stackot ödmjuk och en rödhårig vara trogen.”

Sist men inte minst: När mars härskar på himlen bör du skaffa dig ett vapen och göra upp med dina fiender.

Musik.

Senaste nytt från FHM: Rekommenderar Herdedikter & Mord

Publicerat av
6

Enligt test utförda av ett institut i Schweiz har det visat sig att romanen ”Herdedikter & Mord” av Lars Torstenson till 90 procent skyddar mot Covid-19. Folkhälsomyndigheten rekommenderar därför nu alla att snarast införskaffa ett exemplar av den burleska deckaren och att skyndsammast läsa den.

–Bokförlaget Blue arbetar för högtryck med att trycka fler exemplar av boken och vi räknar med att alla ska kunna få en bok före jul, säger socialminister Lena Hallengren.

Statsepidemiolog Anders Tegnell, som själv säger sig ha läst boken med ”mycket, mycket stor behållning” uppmanar alla att snarast ta del av denna Lars Torstensons femte roman. Framförallt, framhåller Tegnell, är Torstenson ”att lita på i alla väder, aldrig har en lögn kommit ur hans mun eller från hans dator”.

Statsminister Stefan Löfven underströk i dagens presskonferens hur allvarligt läget är just nu.

–Kanske är Torstensons roman det enda som kan rädda riket, sa statsministern bland annat. Oppositionen med Ulf Kristersson i spetsen var inte sen i att instämma i detta och på uppmaning av Sverigedemokraternas ledare, Jimmy Åkesson, fattade riksdagens ledamöter efter det gemensamma uttalandet varandras händer och sjöng ”We shall overcome” medan kulturminister Amanda Lind delade ut bootleg-tryck av boken, direkt från Riksdagens tryckeri, till de samlade ledamöterna, vilka sågs hungrigt sluka boken per omgående.

”Herdedikter & Mord” släpps till försäljning 1 december, när tillräckligt många exemplar av boken hunnit tryckas. Det finns ingen garanti för att de generiska kopior som Riksdagen låtit trycka upp har samma effekt mot viruset som originalet. Det samma gäller den upplaga en före detta högerextrem politiker låtit trycka upp i Ungern i syfte att ”inte alls tjäna pengar ”utan för att ”göra en insats för svenska folket”.

–Jag hoppas alla tar det här på allvar och köper Torstensons bok. Ju förr, desto bättre. Det är allvar nu, säger Jan Albert, överläkare i klinisk mikrobiologi vid Karolinska universitetssjukhuset i en kommentar och får medhåll av träningsinfluencern Anna Nyström (med 8,4 miljoner följare), som också säger sig haft stor nytta av ”Herdedikter & Mord” i arbetat med att skapa sin drömrumpa.

Författaren själv, Lars Torstenson, vill varken bekräfta eller dementera att hans bok skulle ha hälsobringande effekter eller att den skulle vara effektiv mot corona, däremot, säger han, är han övertygad om att den som läser boken får en snyggare rumpa.

Fotnot: Det releaseparty som planerats för boken till måndagen 30 november kommer inte att bli av. FHM har bett Torstenson och förlaget att fokusera på att trycka fler böcker istället för att ”oansvarigt bjuda in kreti och pleti på fest i denna pestens tid”. Såväl förlaget som Torstenson har hörsammat detta, varför deras oansvariga litteraturrejvparty, där det för övrigt enligt uppgift utlovats fri tillgång till magisk svamp, har ställts in.

Musik. Musik.

Cabane & Headline: Manchettes Nada

Publicerat av
2

Förr i världen, för inte så länge sedan, kallades kiosklitteraturen vid sitt rätta namn. Alla visste vad det var; det som benämndes kiosklitteratur var böckernas kvällstidningar.De här böckerna brukade återfinnas i en snurrställning utanför de på den tiden så vanliga kioskerna, eller lite undangömda i bokhandeln, i den mån de alls återfanns där. En perfekt ordning. Kiosklitteratur var, och är, förströelselitteratur. Böcker skrivna inom väl definierade ramar och efter väl utprövade recept. Soppor kokade på spik. Böcker att inhandla tillsammans med kvällstidningen eller ett paket Prince eller lite frukt eller en nöt-crème, tre dixiekolor och en rulle mjölkchoco.Böcker utan större åthävor, som marknadsfördes och lästes som det de var. Gedigna hantverk i en förutsägbar genre.Manhattan. Kometdeckaren. Prinsessromaner. Mysrysare. Romansbiblioteket. Hemligt uppdrag.  Kalla kårar. Chase. Nick Carter. Bill och Ben. Carter Brown. Mack Bolan. Harlequin. Hank Janson. Mickey Spillane. OSS 117. Big Jim… ”Agentspel i Alaska”, ”Lönnmord i Lugano”, ”Bröd till döds”, ”Rysk roulett”, ”Kär i doktorn”, ”Mannen som hoppade av”, ”Bättre fly”, ”Rum för romans”…  Namn som nog inte säger något till den som inte var med. Desto mer till den som var med.Idag har kiosklitteraturen kommit sig upp, vilket inte hindrar att den fortsatt är kiosklitteratur, benämningar som chick lit, kriminalroman, autofiktion och feelgood till trots. Och tur är väl det för vad vore världen utan det medelmåttiga?Max Cabanes och Doug Headlines adaptation av Jean-Patrick Manchettes ”Nada” är en utveckling av ett medelmåttigt verk från det tidiga 1970-talet, som i och med adaptationen och förflyttningen till seriernas förlovade värld och förpackad i en coffee table-bok i numrerad upplaga, tagit klivet från det medelmåttiga till det smått geniala. Och sådant måste man bara gilla ändå mer än det medelmåttiga.Således rekommenderas härmed ”Nada”, Max Cabanes och Doug Headlines version av Jean-Patrick Manchettes 70-talsbok om en anarkistisk grupps actionfyllda och  misslyckade försök att kidnappa den amerikanske ambassadören i Paris. Med enkla penseldrag och genom att plocka det väsentliga ur Manchettes original skapar Cabane och Headline en värld det är lätt att kliva in i och ta på allvar. Bilderna tar oss på ett effektivt vis rakt in i 70-talets Paris och det samtida franska samhället.Veterligt finns inte boken på svenska. Å andra sidan kan den som inte talar franska nöja sig med att titta på bilderna, precis så som vi alla gjorde med vår Kalle Anka när vi var alltför små för att ta till oss verket på annat vis. Tror det fungerar också. Storyn i sig är, som sagt, inte det fantastiska här. (Här ett youtube-klipp från Chabrols filmatisering av boken.)

Musik. Mer fransk popmusik från det glada 70-talet, här med mannen som gav oss My way.

En morgon i Hades smak

Publicerat av
Svara

I det stillastående morgondiset dansar älvorna på det höstgula fältet och långt där borta, bakom de höga träden, på andra sidan den lilla dalen, stiger en röd ballong upp. Ju mer den stiger, desto tydligare blir det, att det är en enorm ballong och till slut, det tar säkert en minut för ballongen att lyfta sig i hela sin prydno, dyker korgen med passagerarna upp,

Korgen är formad som en båt. Ett skepp.

Skeppet plöjer fram genom älvorna, de dansande skuggorna i det gråvita diset, som sakta fälls ut, faller ner och fuktar det hösttorra gräset, där ett myller av knappt synliga småkryp bygger sin morgondag som om det inte funnes vinter.

I fjärran hörs en tupp gala, och till och från fyller en åsna morgonen med sina skrin.

En doft av rök sveper fram över dalen. Någon eldar gran och björk. Håller sitt lilla stenhus varmt och torrt. Fritt från morgonens råa kyla.

På grusvägen, som löper genom dalen, från norr till söder, tar sig en padda mödosamt fram. Ett ben i taget. Långsamt. Ett. Och. (slafs) Två. Ett. Och.  (slafs)Två.

Ett skepp kommer lastat!

Med vaddå?

Döingar.

Och det är bråttom. De skulle redan vara i Amerikas förenta stater. Nu är det frågan om de hinner fram i tid för att rösta. Om de inte gör det, får de inte betalt. Inte ens för biljetten. ”Reser ni nu, gör ni det på egen risk!” sa Karon till dem, när de bad honom ro dem över Styx. ”Ger ni er iväg härifrån, kan det bli det sista ni gör!” varnade färjekarlen. Å andra sidan var han säkert medveten om, att den som är död i många avseenden redan gjort det sista den gör.

Karon hade sett fundersam ut, där han stod och kliade sig, först i skägget, sedan under mössan. Men så hade han farit runt och gått och ställt sig i båtens för. Det enda passagerarna såg av honom var ryggtavlan, insvept i en svart mantel. ”Lägg era obol i kassan vid landgången,” sa han och styrde  straxt båten mot andra stranden, där de som inte fått en ordentlig begravning irrade omkring. Skuggor i den underjordiska natten.

Väl på andra sidan Styx skyndade döingarna mot kapten Nemos undervattensgrotta. Detta i avsikt, att få denne att övertala sin vän, den berömde ingenjören och uppfinnaren Cyrus Smith, att sätta fart på sin väldiga ballong och skyndsamt ila mot Amerikas förenta stater.

Mötet med den åldrade Nemo blev något av en besvikelse för de reseglada och arbetsvilliga döingarna. När de hittat fram till kaptenens boning i undervattensgrottan, skakade de av iver att få skrida till verket och förverkliga sin amerikanska dröm. ”Men kära ni, ni är alldeles försent ute, ingenjör Smith kommer aldrig att hinna fram i tid, inte ens till västkusten,” undslapp sig Nemo med sin knarriga röst, full av fransk brytning, och såg ömsint på dem. ”De andra gav sig av för ett dygn sedan, och de köpte en Tsyklon-2-raket  av Smith, en raket de på nolltid var uppe i stratosfären med, och väl där gav sig snart kapseln iväg på egen hand, bara för att straxt landa i Lake Michigan, perfekt placerad för en insats i staten Michigan. En förflyttning med militärisk effektivitet, framtidens överljudsfart och ingenjörskonstens precision. En resa i Smiths smak.”

När döingarna hörde detta, gav de upp en unison suck, som ekade genom grottan och ut i de levandes värld, där den snart stötte på El Niño och fick sådan kraft, att den vuxit till en mäktig tyfon när den snart svepte in mot Filippinerna, lämnande inget annat än död och förödelse efter sig.

Om mötet med kapten Nemo blev något av en besvikelse, var mötet med ingenjör Cyrus Smith desto mer upplyftande, och det göt mod i de dödas lealösa kroppar. Innan de visste ordet av befann de sig tätt hoptryckta i den båtformade korgen och uppe i luften, svävande mellan först havet och sedan marken och den röda ballongen.

I hög fart seglade de mot Amerikas förenta stater, medan ingenjören, sin vana trogen, föreläste för dem. ”Det som utmärker vår tid är både det ena och det andra, men bland allt detta ena och andra, kan det vara på sin plats att peka på alla dessa ”jag vet nog jag-” människor, som numer tycks finnas i en mängd som indikerar tretton på dussinet. Det är de här som vet, verkligen vet, när saker och ting inte går rätt till, eller när de går rätt till, det gör de för övrigt vanligtvis då saker och ting går som de själva vill, annars går de vanligtvis fel till. För egen del vet jag ingenting, eller rättare sagt: jag är inte alls säker på den saken, för om jag vet att jag inget vet, vet jag ju det, och då vet jag något. Det är komplicerat det där. Och det är det som gör att så många skapar sina egna små sanningar. Slår blå dunster i sina egna ögon. Hade ni haft ögon kvar att se med, hade ni kanske gjort det, men nu är ni döda och ser utan ögon och att slå blå dunster i tomma ögonhålor tjänar inget till, eller det tror jag i alla fall inte. Ni hör att jag tvekar efter varje sanning? Det är därför att min största fasa här i livet är, att bli en ”jag vet nog jag-” människa. En total dåre. Då är det bättre att inget veta, och veta det, fast det är en paradox som komplicerar sakförhållandet och gör gränsen mellan sant och falskt och medvetet och omedvetet diffus. Otydlig. Kort sagt är denna min sanning kanske inte alls sann, för är den sann, går jag balansgång på randen till de verkliga dårarnas rike. Kort sagt är detta oklart som uttrycks som oklart och därför oklart för det friska sinnet och dess förmåga att uppfatta vad som är oklart uttryckt som oklart till skillnad från klart som uttrycks som oklart och därför är nonsens. Om detta torde vi vara överens.”

”Men snälla ingenjören, se er för! Ni seglar ju på de dansande älvorna! Se så deras tårar faller i det torra höstgräset!” ropade plötsligt döingarna i kör, måna, som döingar är, om det levande. På detta ville ingenjören inte alls höra, trots att Eos, morgonrodnadens gudinna, rasande över det han gjort älvorna, stack honom i ögonen med sina rosenfärgade fingrar. Istället kisade han och vände dövörat till och fortsatte att föreläsa: ”Tsyklon-2 byggdes i likhet med alla andra Tsyklon-varianter i Ukraina på den gamla goda Sovjet-tiden. Rymdraketernas Volvo. Pålitlig som få. Ett enda misslyckat uppskjutningsförsök på över 100 uppdrag. Fatta! Klart som korvspad att raketen era polare köpte häromdagen gjorde sitt jobb, som den rymdens packåsna den är. Era vänner har redan avlagt sina röster, de har fått betalt och de är på väg tillbaka till Hades med multna löv och annat som släkt och vänner i dödsriket bett dem ta med.”

Så talade ingenjören, skruvade lite på sina behållare med snart brinnande gas och såg så förnumstig ut, att de döda inte stod ut. Inför våra ögon, där vi står i fjärran, på andra sidan dalen, och tittar på den stigande ballongen, medan tuppen gal och åsnan skriar och älvorna dansar undan i fåfänga försök att undkomma den framforsande korgens ramning, kastar de sig över ingenjör Cyrus Smith, och de ger sig inte förrän de tagit honom av daga, och han blivit en av dem och sällat sig till dem i deras gemensamma ilska över ingenjörens ansvarslösa framfart bland älvorna, morgondiset och Eos rosenfärgade fingrar.

Vi rusar förstås mot den störtade ballongen; i vår iver att se vad som hänt och att hjälpa till, att rädda liv, spjälka ben och förbinda skadade huvuden, plöjer vi fram genom hagtornshäcken som omgärdar vår markplätt på jorden, springer genom de öde fältens höga höstgräs och stannar inte förrän vi, med andan i halsen, kommer fram till nedslagsplatsen, bara för att konstatera att alla är döda: De döda, ingenjören Cyrus Smith och alla älvorna.

 

Musik. Mer av samma vara.

 

Herr Führer

Publicerat av
2

Jag tänkte att sömnen, det är jag, och smärtan den är orosmomentet, det som stör sömnen, som alltså stör mig, och jag övertygade mig själv om att smärtan inte fick vinna, inte fick väcka mig; för mig handlade det om att sova vidare, om jag gjorde det hade jag vunnit, och det gjorde jag, vann; jag sov vidare, trots att den där gnagande smärtan hela tiden fanns där, i utkanten av medvetandet, hade jag slappnat av det minsta hade smärtan tagit överhanden och jag hade vaknat, men jag vann och det var därför som jag först när jag vaknade några timmar senare upptäckte att hunden ätit upp halva högerarmen. Fast först upptäckte jag hunden. Den låg där intill mig i den vältilltagna hotellsängen, king size, och såg nöjd ut. Mätt och nöjd. Fast så mätt kan den inte ha varit. Så feta armar har jag inte, låt vara att doktor Rimmer sagt åt mig att gå ner några kilo, ”Sluta röka, sluta dricka, ät mindre och framförallt sluta knarka” brukar han säga åt mig när vi har våra månatliga möten. Om jag går dit vill säga. Den här månaden, till exempel, kommer vi inte ses. Jag är nämligen ute på tjänsteförrättning. Reser runt och dänger väska i Sörmland. Haha, kan knappt vänta på att få träffa doktor Rimmer igen, så förvånad han ska bli när han ser min högerarm. Benpipan som sticker ut, de ruttnande köttslamsorna som hänger och slänger. Själv ska jag stolt vifta med armstumpen framför honom och lugnt säga ”Vad säger du nu då, doktor Rimmer, vem är det som har för tjocka armar nu? Och vem är det som gått ned i vikt? Va?”. Det där sista va:et ska jag liksom ropa ut. Som ett utrop, som överraskande nog kommer i slutet på det där andra, vilket sägs lugnt, ja, nästan smekfullt; som en karess hörs min ljuva stämma sexhest smeka fram orden ”Vad säger du nu då, doktor Rimmer, vem…”

Det här med att vakna upp och upptäcka att ens hund gnagt i sig halva högerarmen på morgonkvisten har sina sidor. Till att börja med är det inte okej någonstans att ens hund äter på en, och det gäller oavsett om en är vaken eller sover. Hunden ska inte äta upp sin herre, så är det bara. Således tog jag fram min telefon, en Huawei så jag började med att säga ”Zaoshang hao” till den, det gör jag alltid, dels av artighet mot telefonen, dels om någon stackars kines sitter där i en avlyssningscentral någonstans och lyssnar på mig genom telefonens högtalare och tittar på mig genom dess kamera, ibland, när jag tycker att det inte riktigt bara räcker att säga god morgon, drar jag till med ett ”Ni hao ma!” och så lägger jag skyndsamt till, ”För egen del mår jag bra, tack!”. När jag klarat av artighetsfraserna satte jag mig att söka i telefonen, inte efter livets mening den här gången utan information om hur hundar ska dresseras för att inte äta upp sina herrar. Hittade en Herr Führer i Gnesta, ”specialiserad på människoätande hundar”. Bra. Mailade Herr Führer. Fick svar med vändande mail. Herr Führer visade sig vara en trevlig prick. Han la bort titlarna med en gång, undertecknade sitt mail smått anakronistiskt med ett ”Er tillgivne” och så bara förnamnet ”Sturmbann”. ”Er tillgivne Sturmbann”. Bra bra. Jag hade varit lite rädd att han kanske skulle vara en aning stel, och kanske argsint. Vet inte varför. Kanske var det namnet, Herr Führer, som lurade mig. Då mitt hotell befann sig i Flen, vilket också innebar att såväl hunden som jag själv var där, var jag, vi, inte långt från Herr Führer, Sturmbann, och Gnesta, varför vi bestämde att vi skulle ses redan om någon timme.

Nu fick jag bråttom minsann! Den som aldrig vaknat upp med en bortgnagd högerarm vet nog inte vad det innebär att försöka skynda på och stressa omedelbart efter det något överraskande uppvaknandet. Redan när jag skulle använda min telefonen stod det klart att den nedre delen av högerarmen och framförallt allt den därvid fästade handen med dess fem flinka fingrar fattades mig. Kort sagt var det bökigt att göra allt med vänster hand. Hade jag varit vänsterhänt hade det kanske gått snabbare att vänja sig vid det nya tillståndet, men nu tog både detta tillvänjandet och allt annat sin lilla tid, därför blev jag, måste jag tillstå, smått rasande på den frukostansvariga människan på hotellet som, när jag äntligen tagit mig till frukostmatsalen, ställde sig att titta på mig med stora ögon och utbrista ett ”Men oh! Vad har hänt med er arm?!”. Då tyckte jag bättre om hennes chef, hotelldirektören, antar jag, som mycket handfast hutade åt mig och sa att ”Vem tror ni att ni är, va? Komma här och springa med en söndergnagd armstump i vädret hursomhelst! Nu är ni så god och tar på er något på överkroppen och ger er iväg härifrån! Sådana gäster vill vi inte ha här! Vi är ett respektabelt hotell!”

Inte mig emot. Jag tog med mig hunden och gick tillbaka till rummet, funderade över det hotelldirektören sagt, insåg det olämpliga i att springa runt med bar överkropp bara för att jag inte hade en arm att stoppa i den högra skjortärmen, vilken fånig tanke! insåg jag nu, klippte av högerärmen på min vita skjorta, satte på skjortan och kavajen, hängde bagen med varuproverna och min necessär över axeln, ”Erlige Erland” står det på bagen, det är jag, Erlige Erland, jag säljer damunderkläder, bagen är full av trosor, bysthållare och korsetter, har jag inga egna kläder där? tänker någon, inget ombyte?, jodå, jag har bagen full med underkläder, även om jag aldrig skulle säga det till en kund, som lanthandlaren i Friåsa, en ganska stel gubbe med religiösa grubblerier och ett förljuget äktenskap, så tycker jag att alla borde ha samma underkläder, fast skulle jag säja det till handlaren i Friåsa skulle han slänga ut mig, han är lite gammaldags, är till och med tveksam till hur han kommer att se på mig nu när jag bara har en armstump på höger sida, det är sådant som kan få handlaren i Friåsa att gå bärsärk, det avvikande, som en enarmad försäljare av damunderkläder.

Skjortärmen, jag lyckades inte så bra med det där med att klippa av den, den blev mest bara strimlad och den fladdrade en hel del, vilket irriterade mig, men den lade sig snart  tillrätta när kavajen kom på. Det kändes bra. Jag gick ner till hotellreceptionen, betalade kontant, fnös åt hotelldirektören och försökte få min hund att morra lite, det gjorde den inte, men försöka duger, tänkte jag, bättre lyss till den sträng som brast än aldrig spänna bågen, tänkte jag, för sådan är jag: en fighter, och så lämnade vi hotellet, hunden och jag, och tog bilen, en prima Volvo Duett, och körde till Herr Führer, min tillgivne vän Sturmbann i Gnesta. Denne väntade på oss med ett brett leende och nypolerade lederhosen och en dagen till ära nytvättad fasanfjäder i hatten. Herr Führer, Sturmbann, hade polerat brallorna, jo han sa ”brallorna”, och tvättat fjädern så snart det stod klart att han skulle få besök. En ordningens man i sin prydno. Jag tyckte om honom från första början och det var väl det som fick mig att alltför sent inse att det där med ”specialiserad på människoätande hundar” inte innebar att han kunde få hundarna att sluta äta på sina herrar.

Musik.

Apotekarens gästabud

Publicerat av
Svara

Apotekaren bodde ensam strax utanför byn. Ryktet sa att han fötts där, i det väldiga huset på kullen, till hälften dolt av sekelgamla ekar och plataner och en och annan kastanj. Dygnet runt brann lyktorna i allén som ledde uppför kullen och fram till huset. Till och med mitt i högsommaren, när cikadorna spelade och värmen fick luften att dallra av obehag och solen dränkte trakten i ett överflöd av ljus. Det ständiga skenet från lyktorna underströk den känsla av en skräckens boning som husets utstrålade i sin ständigt nedsläckta och lugubra skepnad.

När jag fick en inbjudan till en smokingmiddag hos Apotekaren, tänkte jag först inte gå. Det där hemska huset på kullen gav mig kalla kårar, och jag hade hört både det ena och det andra om dess herre. Bland det första jag fick höra när jag flyttade till byn för snart fem år sedan var, att Apotekaren egentligen var Hin håle. En absurd tanke. Men ändå. Någonstans har väl alla samlat ihop till sitt rykte? Och ingen rök utan eld.

Å andra sidan föreföll Apotekaren vara den mest normala personen i byn. Inte för jag kunde säga att jag kände honom. Ibland hade han skymtat på baren eller framför osthandlarens stånd på fredagsmarknaden, och det lilla jag talat med honom hade skett över ett paket huvudvärkstabletter eller någon annan produkt som måste vara fruktansvärt banal och ointressant i en farmaceuts värld. Lika ointressant som vårt samtal om vädret och Olympique Marseilles senaste match. Tror ingen av oss var ett dugg intresserad av fotboll. Egentligen. Men det är något de gör i byn: talar om fotboll istället för vädret. Ingen vill verka banal.

Kanske föreföll Apotekaren vara mest normal i byn därför att alla andra var så udda. ”Lerätare”, förklarade Marie-Jo, som flyttade hit ungefär samtidigt som jag. Allmänpraktiker. Tog över docteur Peupuis mottagning, när denne gick bort. ”Lerätare?” undrade förstås jag, ”Äter de lera?” frågade jag mest på skämt. ”Ja, de är geofager nästan allihop. Det är därför de är så bleka, anemi, och hakmaskarna i leran orsakar även andra symptom. Du vet, att de är så små och ser konstiga ut i ansiktet en del? Det är till del inavel, men bara till del, det beror också på födan, att de äter lera.”

Jag var chockad. Visst hade jag hört talas om lerätande djur och fattiga mountaineers och hillbillys i USA som äter lera, och inaveln, ja, vilken bortglömd by i mitten av ingenting har inte sin beskärda del av inavel? Men det här med att nästan alla är geofager. ”Det är inte så märkligt som det låter,” förklarade Marie-Jo, ”det är mer en tradition, ett sätt att dryga ut maten, ingen här tycker det är konstigt att leran ingår som en del i den dagliga dieten. Men det är klart att det inte är så nyttigt.”

Enligt Marie-Jo var de enda ”normala” i byn vi som flyttat dit. Läkare som Marie-Jo och veterinärer som Fabio. ”Och Apotekaren?” undrade jag. Det kunde inte Marie-Jo svara på. Vad hon förstått av byborna som kom till hennes praktik var alla lite rädda för Apotekaren. Men det verkade som om han var född i byn. ”Men ingen vet riktigt vad han sysslade med eller var han höll till åren efter högstadiet och fram till han kom tillbaka en dag och tog över apoteket”. Marie-Jo funderade en stund och så lade hon till ”Ingen verkar veta vad som hände med den gamle apotekaren, eller vart han tog vägen, han var bara borta en dag och istället stod Apotekaren där på hans post, när byborna behövde undsättning med hakmaskmedel och annat.”

”Men man kan väl inte bara försvinna sådär?” undrade jag. ”Nej,” svarade Marie-Jo, ”det kan man väl egentligen inte, men bortsett från det så försvann den gamle apotekaren bara sådär. Nästan som docteur Peupui. Han bara satt och torkade bort på sin praktik. Blev till damm och blåste bort. Det var i alla fall vad städerskan, Madame Moutais sa, det var hon som samlade ihop vad som fanns kvar efter honom och såg till att han kunde jordfästas så som det anstår en kristen man.”

”Men ingen kan dö sådär!” utbrast jag. ”Nej, så klart inte,” sa Marie-Jo, ”men docteur Peupui gjorde det. Jag har sett polisrapporten som gendarmerna borta i Draguignan gjorde. Det står att docteur Peupui torkade ihop och dog på sin post. Sådant som händer här, och det är nog något som du, som ska vara byns skollärare, måste ha koll på.”

Det visade sig att vi som var bjudna till den där smokingmiddagen hos Apotekaren var alla vi inflyttade. Marie-Jo, veterinären Fabio, jag, kanslichefen på det lilla kommunkontoret, Olivier Truc med fru, och så Johnsons, ett engelskt par som nyligen köpt ett av byhusen och renoverat det till oigenkännlighet.

Marie-Jo, Fabio och jag åkte tillsammans i Fabios Peugeot, uppför den knöliga grusvägen som så småningom ledde till den upplysta allén och spökhuset i dess slut. Vi var de sista att anlända. En skylt med en pil manade oss att köra runt huset och parkera på baksidan. Vilken skillnad! Här var allt upplyst, alla fönstren i husets tre våningar var fulla av liv och parkeringsplatsen badade i det varma ljuset av diskret placerade ljuskällor, som vi inte kunde se, bara ana i änden av varje ljuskägla. På trappan brann marschaller och på översta trappsteget stod Apotekaren vänligt leende med utsträckta armar. Han var oerhört stilig i sin smoking och lackskor och med det slickade, kolsvarta håret lagt i en bena vars perfektion endast överträffades av pipskäggets ans.

”Åh, så trevligt att ni kunde komma, kära ni, ni är hjärtligt välkomna!” sa han och menade det. Vi kände oss alla genast betydligt bättre till mods.

Kvällen inleddes med ostron och champagne ”Bouzigues,” sa Apotekaren och nickade mot ostronen, ”hitkörda med taxi idag! Jaja, se så, apoteket går bra, jag har råd, det är därför ni får prestige-champagne också, inget vanligt trams, det kan pöbeln dricka till sin lervälling,” han log hastigt, ”ja, jag vet, inget personligt, men det är ju så det är, här i vår by, folk äter lera, drabbas av hakmask och allehanda sjukdomar, för att nu inte tala om allt inavel, men det finns värre saker att tala om, men låt oss nu skåla, kära ni!”

Vi var alla lite tagna av Apotekaren. Hans charm, hans gästfrihet, hans humor och alla oväntade vändningar i samtalet, som nästan uteslutande drevs av honom själv.

”Medan ni har koll på byborna vet ni nog ingenting om mig, jajo, jag är byns apotekare, lämpligt nog kallad Apotekaren, och det är fint så, ni kan kalla mig Apotekaren, men vill ni, får ni kalla mig Bubba, jaja, det är ett riktigt hillbilly-namn, nascar, banjo, Sista färden och det där, men man får inte allt här i livet och jag fick ju faktiskt ett namn, haha, men nu hörni ska ni få höra: Ni vet att det bara är en tidsfråga innan pandemin stänger ner oss igen och ni vet att de vaccin som finns inte förslår långt, eller hur?”

Utan att invänta svar fortsatte han, lätt maniskt men alltid med ett varmt leende på läpparna och utan att få oss att känna oss annat är välkomna och omtyckta. ”En förmån man har som apotekare är att man kommer över den medicin och de vaccin man vill ha. Även sådant som inte finns.” Han gjorde en kort paus, blinkade åt Marie-Jo och fortsatte först när Mister Johnson undslapp sig ett ”Men så fortsätt då, karl, vad är det ni försöker säga?”

”Det jag försöker säga är att jag har ett dussin sprutor. Vaccin. Och jag delar dem gärna med mina vänner.”

Mister Johnson såg än på Apotekaren, än på sin fru. ”Så ni kan vaccinerna oss?”

”Ja, Mister Johnson, det kan jag. Jag kan se till så ni slipper undan pandemins risker. Med tanke på er ålder borde väl det intressera er, och ni, vår veterinär, med er övervikt och kanske andra underliggande riskfaktorer, ni borde väl också vara intresserad av att vaccinerna er?” Marie-Jo såg tveksam ut. ”Men, vaccinen är slut sedan länge? De lanserades, sedan vet ingen vart de tog vägen eller vem som fick dem, och nu säger ni att ni har vaccin här?”

Apotekaren la sin hand runt Marie-Jos kind och tittade ömt på henne. ”Ja, kära docteur Bucole, så är det, och jag vill dela mina doser med er. Av alla i byn är det er jag vill dela med. Jag ser inget skäl att ge vaccinet till de lervällingsätande dräggen nere i byn.”

Marie-Jo såg ett etiskt dilemma i att själv lägga beslag på en av de hett eftertraktade doserna, men lät sig övertygas av oss andra. Tillsammans konstaterade vi, att det var vi som var samhällets stöttepelare, och att om några skulle gå levande ur pandemin så var det vi.

Sagt och gjort. Apotekaren hämtade en silverbricka med sju sprutor och en efter en blottade vi vänster överarm och lät Apotekaren sticka sin spruta i oss.

När Apotekaren var klar med oss, när vi alla fått vår dos, var vi alla lite upprymda. Som om vi varit med om något väldigt farligt och överlevt. Tillsammans. Precis klarat oss undan. Med nöd och näppe.

Det låg något overkligt över det här, och den känslan förstärktes av all champagne som flödade i en outsinlig ström:. Pommerys Louise på magnum. Taittingers Comtes de Champagne. La Grande Dame…

Det jag framförallt minns från den här delen av middagen är den uppsluppna stämningen och grammofonen, en sådan där gammaldags grammofon för stenkakor, med vev och en stor tratt. Apotekaren skötte själv vevarmen, när det behövdes, och han agerade discjockey med en effektivitet och finess som om han inte sysslat med annat. Hunden Nipper på HMV:s etikett snurrade bokstavligen runt på högvarv medan Gerschwins Fascinating Rhythm, Are You Lonsesome Tonight, ja Presleys hit, men i original, från 20-talet, 1920-talet, Les Nuits Moscovites med den misstänkte femtekolonnaren Tino Rossi och en massa annan musik från mellankrigsåren flödade ur den anakronistiska grammofonens tratt.

Middagsbordet var magnifikt uppdukat i en väldig matsal med kristallkronor och levande ljus och flamländska bonader på väggarna. I ett hörn stod en gammal riddarrustning intill en uppstoppad isbjörn. ”Den sköt jag när jag arbetade på Svalbard,” berättade Apotekaren, ”jag var så illa tvungen, ni vet, däruppe kan man inte gå obeväpnad, nästan som Amerika, haha, isbjörnarna är inte att leka med, den där knäppte jag när den tänkte göra processen kort med mig när jag satt på mitt gevär, som jag lagt mellan två stenar, och uträttade tvåan, som tur var visste jag hur farligt just det momentet kunde vara när man gett sig av ifrån tätorten, och jag satt där med revolvern redo, precis som jag lärt mig, självklart hade jag ryggen åt en klippa, så fienden kunde bara överfalla mig framifrån, och framifrån kom björnen just som jag ansåg mig klar, ja, den detaljen är inte oviktigt, livets små marginaler, hade björnen kommit en halv minut senare är det inte säkert att jag hunnit sikta och skjuta, men nu gjorde jag det, och ja, där står den nu, det var den eller jag.”

Apotekaren skötte allt själv: dukade på och av (silverbestick och kraakporslin från 1600-talet… sa iallafall Apotekaren att det var) , pysslade i köket (mycket arbete i köket så klart), öppnade vinflaskorna (mycket vin, Bordeaux och Côte-Rotie) och fyllde våra glas och underhöll oss med historier av alla möjliga slag. Det verkade som han rest jorden runt flera varv och det föreföll oss som om han arbetat snart sagt överallt. Vi undrade förstås hur han hunnit med allt det där. En undran som inte fick något svar. Istället började Apotekaren tala om vad som föreföll vara hans favoritämne: antropofagerna, kannibalerna i Salernes.

”Känner ni inte till det?” frågade han något häpen. ”Alla vet väl att kannibalismen har sitt ursprung i Salernes, ja, byn bara några mil bort. Det är där arkeologerna kunnat belägga de äldsta fynden av kannibalism. I världen. Det händer väl titt som tätt att folk äter folk. Stalingrad. Det där planet i Anderna. Nöden har ingen lag. Hungern ingen säkerhetsspärr. Och varför skulle den ha det? Fast jag har hört att människokött smakar gott. Många säger att det är det godaste köttet som finns. Det står också att läsa i Egyptens hieroglyfer och andra gamla uttrycksmedel genom historien. Grottan i Fontbrégoua utanför Salernes, där finns bevisen! Tusentals år före vår tideräkning. Redan då. Ja, säg den kultur som inte emanerar från oss fransmän, haha! Men hörni, hur smakar min Boeuf Bourguignon? Haha!”

Vi fann skämtet vansinnigt roligt och så påpassligt och vi gapskrattade alla ikapp med Apotekaren. Jag minns att jag förvånades över att Fabios mun kunde bli så stor när han skrattade för full hals och jag tyckte nog det var lite opassande att Marie-Jo och Apotekaren tittade på varandra, där de satt intill varandra, och skrattade så våldsamt att Marie-Jos långa hår fladdrade och toppen på Apotekaren pipskägg vippade. Kanslichefen Olivier Truc och hans fru skrattade så de trillade under bordet; från någonstans nedanför oss hördes Madame Trucs gälla skratt och kanslichefens fniss som till icke ringa del kom genom hans näsa, det högsta fniss jag någonsin hört, säkert 100 decibel, vilket imponerar ändå mer om man betänker att det framförallt kom från näsan. Den ende som inte skrattade var Mister Johnson som satt och tittade på sin hustrus vigselring som låg väl synlig i den nu nästan tomma grytan med boeuf bourguignon.