Har vid några tillfällen fått frågan vad jag tycker är så bra med Chateau Montelena, underförstått att vinerna, framförallt rödvinet, varit ”otypiskt” för Napa Valley i sin uppstramade smalhet. Jajo, och det är just därför jag gillar Montelena. När så gott som alla andra slog in på det mer power-drivna spåret som lades ut under andra delen av 80-talet och framförallt 90-talet, då UC Davis kommit på hur den sent skördade slipstenen skulle dras, fortsatte Montelena ungefär som förut. Det har gjort och gör att vinet blivit aningen ”otypiskt” för sitt ursprung, fast det egentligen inte är det.
Nu kan man likväl tycka vad man vill om stilen. Den som söker mer kraft blir besviken, den som är ute efter mer komplexitet och balans mellan doft, smak och eftersmak blir glad. Sedan hör till saken att Chateau Montelena, både ”Cabernet Sauvignon” och ”Chardonnay”, till skillnad från klassiska power-viner vanligtvis kräver några års lagring och att de ”smala” år som 2011 blir extra slimmade.
Nog av. I dagarna har en ny årgång lanserats både avseende ”Cabernet Sauvignon” och ”Chardonnay”. Det handlar om 2013 som är en ”bredare” årgång vilket också gör att Montelena, känt för att släppa fram det typiska för varje år, gjort lite maffigare viner. Således ett tillfälle för den som tyckte att 2011:orna var lite för uppstramade, och ett år med ändå mer för den som fann redan 2011 tillräckligt upplevelserik för sitt pris.
Chateau Montelena Chardonnay 2013, nr 71649, 379 sek.
Chateau Montelena Cabernet Sauvignon 2013, nr 71926, 379 sek.
Kort sagt kan den ostfrallesugna individen knappt tro sina ögon då den hittar en nästan gammaldags ostfralla i form av en så kallad källarfranska som är så sprängfylld av plastaktig ost att det vattnas både i ögonen och munnen och det är med största svårighet hen medan saliven droppar och skvätter får fram ett sluddrigt ”en ostfralla, tack!”, men döm då om den förvåning och den besvikelse som sänker sig över den ostfralleglada vandraren på livets stig då den, just som den ska sätta tänderna i den himmelska mackan, känner att det osar paprika om den nyss nämnda matbiten!
Men vänta nu! Något mystiskt är det allt med den där texten! Ser ni att Post Nord skrivits ihop till Postnord? Ett fa talt miss tag! Vem skri ver väl i hop ord nu för ti den? Kollade därför upp avsändaren som, om man klickade på avsändaren, visade sig inte alls vara Post Nord Sverige utan kaminomarkis.se – specialist på skorstenar, kaminer, solskydd och markiser.
Nu kan någon invända att det finns år då det går snabbare. Det stämmer. Precis som det stämmer att det finns år som tar ändå längre tid. Och det är mycket ovanligt att ett rosévin på naturlig väg hinner bli klart före utgången av januari. Däremot kan man förstås påskynda processerna. Det finns många processhjälpmedel för detta.
Palette i hjärtat av det då så kraftigt hajpade Provence. Dessutom var det ekologiskt och något så unikt som nästan uteslutande gjort på den i sammanhanget lika läckra som från vinmakarperspektiv fasansfulla druvan mourvèdre. Till råga på allt var det galet perfekt i hela sin apparition. Kort sagt ett sällan skådat under av perfekt rosévins-vinmakeri. Mycket riktigt förbigicks vinet med en talande tystnad. Bara för att hyllas, nästan tokhyllas, förra året, alltså ett år efter släppet.
Suck, omöjligt att resonera med yrvädret. Således här kommer den absolut sista testomgången av de osvavlade vinerna samt Björk 14 och 15 och det är, har jag lovat Hustrun på heder och samvete, slut med de gamla vinerna nu (den inre kretsen av HR:are uppmanas dock att läsa till slutet).
Björk 2015, björkvin öppnat för sex månader sedan: Fortsatt ljus, opåverkad färg, saknar frukt, visst träinslag i doften, lite som 2014 men alltigenom i en mildare variant. Samma sak: ett vin som bör drickas i nyöppnad form.
Det osvavlade vinet, alltså det osvavlade chardonnay-vinet från Domaine de Brescou årgång 2013, öppnat för 18 månader sedan: Bärnstensfärgat, helt okej, ganska stor doft, saknar fräsch frukt, men det finns massvis av gamla gula äpplen med skrynkligt skinn, inslag av gammal matkällare med vinteräpplen i ett hörn, viss oxidation, sherry (amontillado)-inslag i den ganska kraftfulla smaken, gamla, sega cheese doodles och lite eldighet i avslutet och eftersmaken, lätt beska och inslag av risbrännvin; oxiderat men inte alls dött eller oangenämt, men vad dricker man detta till? Ursprung som kan fastställas: vitt vin.
Det svavlade röda vinet, alltså det osvavlade cabernet-vinet från Domaine de Brescou årgång 2013, öppnat för 18 månader sedan: det här vinet var inte så kul ineldningsvis men blev bättre, nu börjar det få en tegelstensnyans i kanterna men färgen är fortsatt ganska vital, bra, rejäl doft av rustikt rödvin a la Mascara och Alger Rouge, lätt inslag av ej oangenäm urin på långt håll samt gröna blad i en klassisk blombukett från Interflora, ganska okej smak, saknar grundsyra men har inslag av flyktig syra, i smaken och en annars okej eftersmak finns lite ingefära och en pikant syra.
(Nu följer lite ”det är slut-musik” som Hustrun kommer höra och då kan jag berätta att det ju är slut med vinerna på terrassen, men till alla sanna HR vill jag säga att det är självklart så att det inte går att slänga de osvavlade vinerna när de befinner sig i sin prydo, ska bara posta det här inlägget sedan ska jag hitta ett gömställe för mina precious.)