Powervin på 17% – hur går det till?

Fick en fråga på inlägget ”Skörden: Logistik & vinäger”, om hur det fungerar med viner som håller upp emot 17% och som dessutom lagras länge på ek – blir inte koncentrationen enorm då? Den här frågan har nog ett hyggligt brett allmänintresse bland vinintresserad så svaret får ett eget inlägg. Det här.Ett vin gjort på i sig ”kraftfulla” druvor (syrah, cab, malbec…) som skördas vid 16,5 – 17% blir mycket koncentrerat – däremot inte med självklarhet balanserat, snarare lite klumpigt och baktungt. En del jagar den här övermogna frukten – särskilt vanligt när Parker- och Powerskolan regerade som värst, men även idag förekommande – för de vill ha ett vin med överdådig frukt, samtidigt som det upplevs som mjukt. Den övermogna frukten ger just ett sådant vin. Den höga alkoholhalten med mera ger dessutom ett vin som är lika lättdrucket som om det hade en relativt hög restsockerhalt. Med andra ord ett vin för den som söker något som smakar mycket samtidigt som det inte är surt eller strävt.

Nu ser vi mer sällan viner med alkoholhalter över 15%, för att inte tala om 16%. Likväl uppvisar vissa produkter precis den nyss nämnda smakbilden – tänk bara på alla dessa i Sverige så populära ”appassimento-amarone-ripasso-italienskmenverkarvaraamerikanskzin-vinerna”. Då kan det hända att producenten helt enkelt hällt på en skvätt vatten eller möjligen pangat på med lite omvänd osmos för att få ner alkoholhalten. På så vid uppnås den önskade arombilden samtidigt som etiketten utan att ljuga kan säga 14,5%.Skälet till att världens verkliga toppviner sällan uppvisar nyss nämnda arombild är, som nämnts, att vinerna riskerar bli klumpiga och baktunga. Samtidigt ska sägas att det finns undantag och för den som just vill ha den där överdådiga frukten och tycker att den lena, upplevda sötman är fina fisken, ja, då är det bara att köpa på sig mer av det vinet. Inget fel i det.

Personligen ser jag de här högalko-vinerna som problembarn i produktionen. Händer det att någon av mina kunder råkar missa rätt skördetillfälle och får för mycket alkohol försöker vi blenda bort de pytsarna med hjälp av mer lämpligt skördade volymer. I de lägena kan ”superkoncentraten” faktiskt komma till användning. I små mängder.Frågan till inlägget häromdagen gällde också om inte den långa ekfatslagring som vinerna i fråga utsatts för kunde vara intressant, detta i syfte att ytterligare koncentrera ett redan koncentrat vin. För all del. Men samma sak gäller där: för mycket av det goda blir inget bra. I det här fallet handlade det dessutom om illa valda fat – fel typ av fat i förhållande till vinet – och att vinet fått ligga på tok för länge. Därför var frukten ersatt av en mer träig upplevelse och en obehaglig beska i smaken.

Tips på ett bra powervin, som funkar tack vare en skicklig vinmakare och en i blenden ingående del med tidigare skördad must med hög syra och låg alkoholhalt.

Powertrio.

2017

Ni har säkert redan läst att 2017 är ett rekordår avseende liten skörd. Minsta sedan 61, säger en del och menar kanske 59, andra säger 45 och menar kanske något annat av krigsåren. Dåligt år, sammanfattar producenter inte sällan. Vad tycker du? frågar mig många. Jag tycker det är ett jättebra år. Visst, skörden är liten, och det kan innebära katastrof för enstaka odlare som drabbats av både frost och hagel – året utmärktes på många håll i Europa av mycket varm förvår och vår, då knopparna sköt fart ovanligt tidigt bara för att brutalt bringas av daga av en rejäl frostknäpp som svepte fram över stora delar av Europa i slutet av april, precis som 1991 (samma datum till och med , 21 april!) och när odlarna återhämtat sig från det slog haglet till och sedan regnade det och sedan blev det kruttorrt. Mest elände. Och ändå så bra.

År 2014 var, som tidigare återgetts här (och här) ett fantastiskt år för vitt och rosé. 2015 påminde i stora stycken om varma och torra 2003 men med mindre torka och fler odlare som kunde hantera den varma skörden. Ett år med, särskilt i de naturligt varma lägena, läckra och lättillgängliga rödviner och inte riktigt lika bra vitt och rosé (om man inte bara är ute efter kraft och rondör, men det stadiet har vinifierats HR:are passerat med råge så det vill ni inte veta mer om). 2016 är mer att betrakta som ett ”normalt” år med bra till hyfsade viner över hela linjen. Och 2017… 2017 lovar enormt mycket!

Vissa år står somliga druvaromer som kvastar ur provningsglasen och är så påtagliga att de hotar spränga tankarna de lagras i; som nystungna Tjuren Ferdinand i vätskeform far de runt inuti tanken och kräver att snarast få bli lössläppta så de kan förgylla världens vinkonsumenters såväl vardag som liv i sus och dus. Det händer ibland, och, som sagt, någon eller några druvsorter i stöten. 2017 står det kvastar ur anmärkningsvärt många glas med årets vin. Ser jag till Domaine de Brescou, som jag har koll på sedan 2006, har vi aldrig varit med om ett år då vi öppnar en provningskran på en tank och det flyger ut en vätska som fullkomligen skriker saker som ”syrah!!!”, ”grenache!!!”, ”mourvèdre!!!”… ja, till och med de redan blendade tankarna av vårt nya vita ”Château-vin” vrålsjunger som en Lemmy som ska bli en svan något i stil med ”grenache blanc roussanne marsanne clairette bourboleeeeenc!!!!!” för hur skulle det smaka om inte så som det gör 2017?

Kort sagt: köp vin från 2017. Även inkompetenta idioter lär lyckas få till ett eller annat drickbart glas detta år. Är det då långtidslagrare vi talar om? Det låter vi vara osagt än så länge, kanske, eller kanske, nog, inte, så bara köp och drick och fundera inte så förbannat mycket.

PS På Ästad Vingård, som jag också konsultar för sedan några år, blev det ett besvärligt år och skörden är mycket liten, dock återstår att se om den inte är riktigt riktigt bra å andra sidan.

Lemmy!

Ukrainska vittofflor nu på Brescou!

Döm om er utsändes i de ukrainska vittofflornas vitkalkade och osolkade och ljust vitt lysande värld när denne vid sin senaste konsultresa i västerled steg in i köket på Domaine de Brescou och tog gårdsägaren på bar gärning då denne muntert nynnandes lallade runt i nyss nämnda environg med ett fat buloter, eller valthornsnäckor som de eventuellt heter på svenska, i ena handen och ett gäng lammkotletter i den andra och ett stort, förnöjsamt leende i fejan, som tydligt indikerade att han var nöjd med kvällens måltid redan nu, och som pricken över i och grädde på moset ett par ukrainska vittofflor på fossingarna! Och där dansade han runt, ägaren, med sina vita fotsmycken som vore det den mest naturliga saken i världen. Djupt imponerade av mannens eventuellt goda smak och definitivt stora mod ställde vi oss handfallna att med stora ögon studera den vita köksdansen innan vi fick ur oss ett ”Får jag prova?” men se det fick vi inte och även om vi fått det var det fel storlek på de legendariska pjucksen så där vi fick stå och sukta och drömma som vore vi en styvsyster och ägaren Askungen.

Lemmy går fel. Och DJ Marky går fel. Elvis Costello går också fel. Till och med Bowie går fel. Men Emmylou går rätt.

Förbud mot smygpaprika!

Ett av vår samtids största gissel är den råa paprikan vars råhet endast överträffas av de gemena sällar som inte drar sig för att i såväl öppen dager som bakom de skummaste dimridåer placera ut paprika i alla dess kulörer och särskilt i rött och grönt i största allmänhet och inte minst i ituskurna frallor.IMG_0867Kort sagt kan den ostfrallesugna individen knappt tro sina ögon då den hittar en nästan gammaldags ostfralla i form av en så kallad källarfranska som är så sprängfylld av plastaktig ost att det vattnas både i ögonen och munnen och det är med största svårighet hen medan saliven droppar och skvätter får fram ett sluddrigt ”en ostfralla, tack!”, men döm då om den förvåning och den besvikelse som sänker sig över den ostfralleglada vandraren på livets stig då den, just som den ska sätta tänderna i den himmelska mackan, känner att det osar paprika om den nyss nämnda matbiten!IMG_0867

Fylld av de värsta farhågor en människa kan fyllas av öppnar så den, som det snart ska visa sig, dåraktiga ostfrallefreaken källarfranskan och hittar där en plastaktig ost (check), några gröna kvistar (hm, men låt gå) och… två rejäla bitar röd paprika (panik)! Ett skri av fasa fyller konditoriet! Världen stannar upp! Konditoriets gäster stelnar som vore de stenstoder med höjda ögonbryn, bekymrade rynkor i pannan och gapande munnar! Bilarna utanför konditoriets fönster kör ihop och en masskrocks beklagliga eftermäle ligger strax som ett oönskat, illaluktande täcke av oordning och sordin över den nyss så livliga gatan och trottoaren som gränsar till konditoriets fönster! Människan som sålt den förfärliga tingesten fylld av röd paprika är snart lika röd i fejan som den förkastliga grönsak hen just försökt lura på en naiv ostfralleälskare och hen ser ut att snart explodera av skuld och skam! Kort sagt: det går käpprätt åt helvete!IMG_0869

Innan något ändå värre händer, innan en skyldig och skamlös expedit exploderar och innan oskyldiga konditorigäster som bara gått till fiket för att ta en kopp kaffe stelnar till stenstoder för alltid kräver vinifierat ett omedelbart förbud mot smygpaprika i allmänhet och i ostfrallor i synnerhet! Med tanke på de konsekvenser paprikamissbruk kan leda till ska allt som har med samhällsfaran att göra förbjudas: odling, innehav, försäljning och konsumtion i alla dess former (som den är, i rejäla eller små bitar, som pulver, rå, riven, rökt, kokt, grillad eller stekt). För att inte krångla till det för lagstiftaren förefaller det lämpligt att all inblandning i paprikahantering vilken som ska jämställas med grovt narkotikabrott.IMG_0868

PS Notera hur den förhatliga paprikan förorenat den annars så tilltalande plastaktiga osten och den oostifierade delen av frallan: dess röda osmak finns där som en kletig hälsning från helvetet.

Hellraiser!