Svågern satte mig på spåret: vi slutade läsa Hornby efter ”How to be good”, en bok som inte höll Hornby-måttet varför vi dömde ut karln som en före detta. Sådan tur då att jag mot bättre vetande flera år senare tog mig an ”A long way down” häromveckan. Något som gav Hornby-mersmak inför den provencalska värmebölja som sedan en tid sköljer över oss härnere (jaja, ni med era 30 +, kom igen när ni balanserar runt och strax över 40 +) och mitt i denna vattendrivande värme ögnade vi därför igenom ”Slam”. En förtjusande liten bok om hur det är att få barn när man är 16 år. Nu kanske inte alla behövt oroa sig för slika situationer i tonåren men om någon har det kan den kanske känna igen somligt och den som de facto blivit förälder i tonåren känner säkert igen ändå mer och alldeles hursomhelst är det en i vanligt god Hornby-anda underhållande bok med många skratt samtidigt som den förmår behandla ett inte helt enkelt ämne på ett trovärdigt och respektfullt sätt. Rekommenderas. Slam/Wham Bang/Bam o s v.
Kategoriarkiv: Musik
Förbud mot fåraherdar!
När fåraherden slog sig ner på granntomten med sina 200 får och nio hundar var det, ärligt!, urgulligt. Visst, hundarna skällde om natten och fåren bräkte och luktade både det ena och det andra men på det hela taget var det pastoralt – även om nu inte våra hundar kanske höll med om just den saken. Således var jag inte så lite godmodig när jag stegade bort till herden för att få lite medhåll om att så där kunde det ju inte vara med tanke på att han lämnat flocken vind för våg dagen innan varför denna invaderat vår trädgård och ätit upp alla buskar och länsat gräsmattan på allt grönt. Att det tog er utsände i de försåtliga fårhjordarnas oberäkneliga värld en timme att jaga får och hundar på flykten tarvade också viss medömkan.
Hade nu Hustrun, som är en mästare på att skälla ut folk på franska, varit hemma hade nog herden fått sig ett och annat till livs, men nu stod jag där med mitt godmodiga leende och ett ”Fina får ni har där, min herre, och duktiga hundar, fast igår när ni inte var här åt de upp vår trädgård och…”. Alltså, det där är en stil som inte går hem härnere, särskilt om den frambringas med ett leende som kan uppfattas som vänligt, rent av inställsamt, och en konstig accent som skvallrar om att talaren inte är från Provence, eller Frankrike, sannolikt inte ens Paris. Mycket riktigt gick herden omedelbart till attack med sista tyngsta argument ”Det här är Provence! Och jag gör som jag vill i Provence!”. ”Men, min herre, vår trädgård är vår, även om den ligger i ert Provence…”. ”Helvete heller!, Provence är Provence, vi flyttar får som vi vill här. Fatta det!”
I ett sådant här läge kan man köra en armbåge i näsroten på den som huvudlöst gormar eller långsamt avlägsna sig medan man ser den huvudlösa kroppen i ögonen, eller i alla fall där ögonen skulle ha suttit om kroppen haft ett huvud, och talar lugnande och, så snart tillfälle gives, kräver förbud mot fåraherdar och det gör vi nu: vinifierat kräver ett omedelbart förbud mot fåraherdar!
Avslutar med lite musik och ett tips på bra vin till lammkorv: Domaine de Brescou ”Carisma”, nr 70921, 89 sek.
Grekland, kapitalförstöring, notan, duktiga idioter & Chris Squire
Bland alla fakta som presenteras i Thomas Pikettys ”Kapitalet i det tjugoförsta århundradet” hittar vi den kapitalförstöring som skedde under 1900-talet första hälft, främst genom världskrigen, och den ekonomiska omfördelning detta innebar, och indirekt den ekonomiska drivkraft detta bidrog till. Framförallt minskade då den rikaste procentens del av kakan och samhällena blev mer jämlika och fler fick del av välståndet när allt s a s började om efter 1945.
Om vi utgår från att Grekland är bankrutt och att övriga världen kommer att få skriva av stora delar eller rent av hela skulden kan vi tala om en hyggligt stor kapitalförstöring i mer modern tid – låt vara ej alls jämförbar med ett världskrig. Frågan är då vem som utöver greken på gatan kommer drabbas av denna. Hade man följt fullt liberala principer hade Grekland gått i konkurs redan då allt kollapsade för några år sedan med följden att flera banker och enskilda långivare och investorer fått ta den stora smällen, och i spåren av de problem detta förde med sig skulle enskilda företag, skattebetalare och en del andra i en relativt sett begränsad omfattning råka illa ut. När nu skulderna istället via politiska beslut flyttades över på skattebetalarna och i mindre mån belastar bankerna med flera är det istället just skattebetalarna som får ta smällen varmed det också är deras/vårt kapital som går i stöpet och vi lär knappast se någon utjämnande fördelningseffekt av den här kapitalförstöringen, istället kan det rent av bli så att bankerna och enskilda intressenter kommer att berika sig själva på skattebetalarnas, alltså majoritetens, bekostnad och vi får då se en hyggligt omfattande kapitalförstöring som till skillnad från de tidigare stora krascherna överför kapital uppåt istället för neråt.
Just detta att en alltför liten del blir alltför rik varnar Piketty (med flera) för eftersom det leder samhället närmare ett monopolförhållande, där kapitalet de facto går hand i hand med staten varmed de fria marknadskrafterna sätts ur spel samtidigt som den politiska makten riskerar gå medborgarna ur händerna. Ofta har Pikettys bok debatterats utifrån ett rent vänster-höger-perspektiv. Det är ett sömnigt sätt att ta sig an boken och framförallt de fakta den lägger upp framför oss. Det här handlar i grunden om frihet, broderskap och jämlikhet – med andra ord något de flesta skriver under på – och det är rimligtvis bara duktiga idioter som springer den rikaste procentens ärenden.
En av historiens bästa basister tillika en fantastisk sångare och gedigen låtskrivare, arrangör och producent har gått ur tiden och vi lyssnar på Fragile.
Jesper Roine: Thomas Pikettys Kapitalet i det tjugoförsta århundradet & Capital Inicial
Fransmannens Thomas Piketty bok ”Kapitalet i det tjugoförsta århundradet” är de senaste årens mest omdebatterade bok och förmodligen den text som kommer ha störst inflytande på den kommande generationens fördelningspolitik – oavsett hur man väljer att tolka och värdera Pikettys forskning, slutsatser och tankar. Boken kom ut på svenska först i år och i samband med det släppte förlaget Volante påpassligt en sammanfattning gjord av svensken Jesper Roine. Denne är docent i nationalekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm. Han forskar bland annat om inkomst- och förmögenhetsfördelning och långsiktig ekonomisk utveckling och är tillsammans med Daniel Waldenström den som bidragit med svenska fakta till Pikettys bok.
Skälet till att läsa en sammanfattning av det här slaget torde vara uppenbart: istället för att harva 970 sidor – som i sin tur är en sammanfattning av tusentals sidor forskningsrapporter – kan man få sig det väsentligaste till livs på drygt 100 sidor. Det säger självt att en så kort summering inte är heltäckande men Roine, som är väl insatt i frågeställningarna, har lyckats koka ner den omfattande informationen till en reduktion bestående av det du behöver veta för att kunna låta som om du har koll på Piketty och det senaste inom nationalekonomin.
Den debatt som uppstått kring ”Kapitalet i det tjugoförsta århundradet” är synnerligen välkommen både på ett mer individuellt och nationellt plan som i ett bredare, globalt perspektiv. Möjligen känns delar av den debatt som förts mer färgad av ideologiska skygglappar än sann vilja att gå i clinch med de svåra och extremt viktiga samtids- och, inte minst, framtids-frågor Piketty bollar upp åt oss och uppmanar oss att diskutera och föra framåt.
Jesper Roines bok är varken dyrare, längre eller mer komplicerad än att alla kan ta sig an den. Gör det. Och fundera vidare utifrån de frågeställningar både Piketty och Roine serverar i slutet av boken. Nu över till Brasilien.
PS Den som är intresserad kan följa en del av debatten och lära mer på www.ekonomistas.se
Hål i väggen i Bdx & Hole
I samband med årets stora vinmässa i Bordeaux, Vinexpo, krävde Clotilde Davenne och Françoise Feuillet-Juillot vinifierats närvaro i ett litet hål i väggen någonstans mitt i staden och närmare bestämt på krogen Soléna på 5 rue Chauffour och som er utsände bland de välljudande locktonerna sällan är nödbedd när sirenerna sjunger hastade densamme dit för att ta del av vad de hade att bjuda på för dagen och det hade de och för att inte göra ett kort inlägg längre än det behöver vara och redan är vill er favoritblogg rekommendera Bordeaux-resenären lill-krogen Soléna. Bra, vällagad mat, rimliga priser, okej vinlista med dito priser. Hole.
Restaurante Tienda Area de Boceguillas & Paco de Lucia
Någonstans mitt i smeten vid sidan om vägen Madrid-Burgos, som för övrigt är densamma som Burgos – Madrid, vilket innebär att den, vägen, går åt och på två håll och kan användas såväl för södergående som norröveråkande trafik, där ligger Restaurante Tienda Area de Boceguillas i höjd med lilla byn Boceguillas, det sista torde för vakna läsare framgå av namnet. Här tillverkar någon hemgjorda, runda brödkakor typ, som fylls med diverse godis som hackat kött eller grönsaker eller skinka eller ost. Stället är gigantiskt och har flera matsalar men den norr- eller södergående resenären hamnar förmodligen i baren eller på terrassen med en sådan där rund brödkaka eller lite tapas eller någon mer omfattande rätt och, inte minst, en flaska Alhambra, denna sydliga bira som på outgrundliga vägar hittat till just Restaurante Tienda Area de Boceguillas. Paco de Lucia.
La Monteria, Madrid & Luigi Boccherini
Låt oss gå rakt på sak: La Monteria på Lope de Rueda 35 i Madrid är en liten pärla. Fin, lagom omfångstrång bar ut mot gatan och en inte alltför omfattande matsal därbakom. Schysst vinlista med skogstokiga priser som 29 € för Muga Reserva Especial, 45 € för Alion, ändå mindre för Aalto och dryga 30 € för Viña Todonia blanco. Den som tar i så den kräks hamnar på dyrast av det dyraste och det är Flor de Pingus för 120 €. Och så maten. Prova Menu Classico för 35 pengar. Strålande. Morgonmusik från Madrid.
Romain Puértolas: Den fantastiska berättelsen om fakiren som fastnade i ett Ikeaskåp
Okej, erkänner, en sådan titel borde avhållit mig från inköp. Det är rödflagg lång väg på den. Men ni som till exempel tycker att en passage som den här är kul (när fakiren befinner sig på ett Ikea-varuhus) ”… Fakiren höll sig på den gula linjen på första våningen i tron att furumöblernas kungar placerat ut krypskyttar på skåpen för att förhindra flyktförsök och att de som plötsligt greps av frihetslängtan riskerade att genast bli nedskjutna” eller att det här är kul ”… och kusinen Ashmati (uttalas Astmatisk)…”, ja, alltså ni som tyckte att det var himla kul med de där infantila, usla passagerna i Nuet i ”Hundraåringen…”, ni kommer att tycka om också ”Den fantastiska…”. Med andra ord är humornivån så låg att man måste ha en skämskudde till hands vid genomläsningen. Samtidigt försöker boken förklara tragedin som utspelas med dem som försöker fly Afrika och andra ställen för att komma in i EU. Just det måste vara skälet till att boken alls kommit ut, men allt är så taffligt och omoget att det hela faller platt till marken. Har jag sagt att jag inte rekommenderar den här boken? Vi lyssnar på lite vintage-punk istället.
Rolling Stones
Mer än en HR har undrat varför det aldrig spelas Stones i original här på vinifierat och det är bara att hålla med och göra något åt saken. Trudilutt om en tummetott. Sång om vem som är ens vän egentligen. När Stones go got. Musikstycke om sådana som går förbi. Eventuellt något som inspirerat Eagles och definitivt har med Bowie att göra.
Rätt och fel om skräpvin
Hamnade häromdagen i ytterligare ett av alla dessa samtal om varför ”ni vinssnobbar talar om för oss andra vad vi ska tycka om och vad vi ska dricka”. I korthet var mitt svar på ovanstående:
”Trots det du säger tror jag inte att du behöver spärras in men det är uppenbart att du inte har all kunskap hemma. ’Vinsnobbar’ av samma art som jag själv talar aldrig om för dig vad du ska tycka är gott. Däremot kan du få tips på sådant som jag, vi, tycker är gott. Det är välmenta tips. Jämför gärna med att äta korv i bröd utan senap eller ketchup. Som tur är har någon talat om för oss andra att lite senap kan förhöja upplevelsen av korven. Med andra ord handlar det här om att skaka av sig komplexen och vara lyhörd för de tips som välvilligt regnar över en.
Däremot är det så att jag, vi, talar om för dig vad du inte ska konsumera och det är inte av omtanke om vare sig dig eller mig, oss. Det är av omtanke om de stackare som bokstavligen kanske fått slava för att du ska få din box och om alla dem som i oförstånd och utan att någon upplyst dem handhaft cancerframkallande bekämpningsmedel på ett olämpligt sätt; det är också av omtanke om vår gemensamma natur som får bra mycket mer stryk av att någon odlar druvor högintensivt med hjälp av gödningsmedel, vatten och växtbekämpningsmedel en masse, allt för att du ska få så billigt fredagsvin som möjligt. Det är i sin ordning att tycka om smaken på ett sådant vin men inte att köpa och dricka det, ungefär som du kan tycka att sweatshopproducerade datorer och sandaler är både snygga, billiga och bra men knappast något du vill inhandla eftersom du bidrar till fortsatt utsugning av dina medmänniskor. Ett väl så enkelt sätt som att uttrycka sin medmänsklighet och nivå av upplysning genom att skänka 100 kronor till Unicef direkt efter TV-reklamen är att betala lite mer för varorna du köper. Det gör också nytta.”
Nu ska villigt erkännas att personen ifråga mest på idiotens vis blev förbannad över svaret och det fick er utsände i de förblindade dårarnas lugubra hjärnkatakomber att fundera över hur klokt sagt det var det där första ”trots det du säger tror jag inte att du behöver spärras in…”, därför att visst vore det en bra idé. Förmodligen går det nu inte att spärra in de ignoranta och egoistiska men kanske kan man få något riksdagsparti att driva frågan om obligatoriska men gratis omskolningsläger för dem som med berått mod handlar skärpviner. Läger där de, så klart, bor i skjul med jordgolv och utan el, avlopp och varmvatten och arbetar med att utan skyddskläder bespruta grödor med systemiska bekämpningsmedel. Connie Francis.