De eländiga covid-tiderna har gjort att vi snart sagt dagligen överöses med förbud. Detta har i sin tur gjort att rättskaffens medborgare, suktande endast efter ordning och reda och ett uns rättvisa för den skötsamme och rättfärdige, har fått ligga lågt, ity i dessa dystra dagar, då det går tretton förbud på dussinet, försvinner ett välbehövligt förbud alltför lätt i mängden, men nu är det likväl dags för ett förbud! Staden Antwerpen, eller Anvers som den försåtligen försöker gömma sig som i den franska språkdräkten, har nämligen förbrukat de rättskaffens medborgarnas förtroende och på det skamligaste sätt utsatt er utsände på Belgiens ofarbara vägar för ett övergrepp så vittomfattande att inget mindre än ett förbud mot själva staden Antwerpen kan komma ifråga!
En stad som låter bygga om sitt vägnät på ett så försåtligt vis att också de mest rekorderliga bland de rekorderliga luras att ta fel avtagsväg, varmed de hamnar i den usla och numer förbjudna staden Antwerpens yttre kvarter och som, så snart den rekorderlige lurats in på stadens stinkande gator, låter fotografera denne och dennes bil och därefter skickar ett bötesföreläggande, ett bötesföreläggande!, därför att den nyss nämnde rekorderlige och i sammanhanget såväl aningslöse som oskyldige, ja rent av utnyttjade, tagit detta Sodoms gator i bruk under en tid som inte överstigit tio minuter med en dieselbil som denna korrupta stads höga herrar behagat bedöma som bötesgill!
Med anledning av att såväl den belgiska staten som det belgiska postverket medverkat till att detta Europas Sodom och Gomorra kunnat förfölja oskyldiga, laglydiga och föredömliga européer med löjliga krav på hundratals, hundratals!, euros för denna hittepå-brottslighet, som skapats av den kriminella ledningen för den numer förbjudna staden Antwerpen, måste vi också kräva ett förbud mot nationen Belgien!
Exakt när lukten och smaken började påverkas kommer jag inte ihåg nu, men kanske efter en knapp vecka. Dock blev det hela synnerligen påtagligt. Till att börja med förvånades jag över att världen var så ”ren”, kan inte uttrycka det på ett bättre vis. Kort sagt luktade inget någonting. På gott och ont, kan man tänka, men i mitt fall faktiskt mest på… gott. Detta sagt trots att till och med kaffet slutade lukta.
Men låt oss ta det från början, varför blev jag alls tillfrågad att ta det här uppdraget och därmed ansvaret på mina axlar? Jo, från början var Les Lauzeraies ett konventionellt klassat vin, alltså utan ekologisk certifiering. Allteftersom tiden gick utökade producenten sin andel ekologiska druvor och plötsligt uppstod möjligheten att göra en ekologisk variant av vinet. En stor möjlighet… och utmaning, för vinet skulle, menade producenten, i det närmaste vara identiskt med ”vanliga” Les Lauzeraies, alltså snarlikt i färg, doft och smak. Ingen självklarhet.
Nåväl, jag fick i alla fall uppdraget och har sedan dess åkt till Tavel varje år när vinet jäst klart. På plats har jag provat de olika tankarna och valt bort de som inte känns helt hundra eller som avviker för mycket i stil. När det väl är gjort har jag synat de kvarvarande delarna in i minsta detalj och gjort olika provblend till dess både producenten och jag utbrister ”Eureka!”.
Var på plats i Tavel nyligen och satte ihop 2019 års ekologiska variant av Les Lauzeraies. Måste erkänna att det i år såg ovanligt utmanande ut från start. På bordet med prover stod flera som jag direkt kunde se inte skulle fungera. Fel färg. Nu går det att fixa till färgen, till exempel genom att filtrera hårt. Samtidigt innebär varje sådant ingrepp att annat händer, som i det här fallet att frukt och smak försvinner med färgen. Inget jag brukar ägna mig åt då målet alltid är högsta möjliga kvalitet. Således: bort med de tankarna.
Skred så till mer konkret handling, det vill säga provade doft och smak. Här försvann ytterligare någon tank på grund av att jag uppfattade den som antingen inte helt ren eller i fel stil. Och vad blev då kvar? Jo, några tankar som alla föreföll att passa väldigt bra som Les Lauzeraies. Men bara för att varje enskild tank nu förefaller göra det, är det inte säkert att de fungerar i blenden. Vid den här punkten i arbetet gäller det att hitta beståndsdelarna som gör att ett plus ett blir tre, och att, framförallt, undvika tankarna som gör att ett plus ett blir mindre än två – för så kan det bli trots att allt ser perfekt ut före blendens genomförande.
Nu ska sägas att det där med vad som går och inte går efter 30 år i gebitet känns redan innan provblenden görs. Å andra sidan ska varje möjlig väg testas, om inte annat så för att utesluta att blendern tagit fel. Nog av. När röken lagt sig stod vi där med ett prov som låg så nära ”vanliga” Les Lauzeraies att producenten inte kunde skilja dem åt. Och, bäst att tillägga, vi tyckte alla att det var, ursäkta uttrycket, inihelvetes bra. Det där sista kan förstås bero på bristande självkritik, men vi var fem som tyckte så, och, sist men inte minst, de gånger det inte känns så där vet man att man misslyckats och gjort ett dåligt arbete, varför man, iallafall de gånger ”man” är jag, håller på till dess det känns bra.
PS Tar det där lång tid? Nej, hör och häpna, varje enskilt steg går mycket snabbt, låt vara att det ibland tar tid att sätta den där sista blenden, särskilt när många ska ha en syl i vädret. När blendandet tar lång tid, inte minst då den som leder övningen är för omständlig, är min erfarenhet att det aldrig blir riktigt bra.
(Bilderna är från senaste övningen i Tavel, inklusive lunchhaket, där vi arbetare möts över en plat du jour och i mitt fall en öl.)
Efter en vecka bestämde sig en alltmer desperat Ulla-Camilla för att fixa pumpen själv. Familjens samlade kroppsodörer fick henne att spy varje gång familjen samlades kring matbordet i köket eller framför teven i vardagsrummet och som hon inte alltid hann ut innan spyan kom ur henne gjorde inte hennes ansatta tillstånd saken bättre vare sig för henne själv eller övriga familjen. Med växande desperation och med svårartade uppstötningar av sur art satte hon ihop en enkel ställning med ett gammalt hjul med vars hjälp hon kunde dra eller snarare snurra upp den gamla pumpen, som befann sig ett femtiotal meter ner i det osedvanligt stora brunnshålet. Nu bar det sig inte bättre än att när hon nästan fått upp den gamla pumpen så snavade hon där vid sin ställning och föll ner i brunnen. Självklart saknade familjen henne på kvällen, men det negativa att inte få maten serverad uppvägdes av det positiva att Ulla-Camilla inte var där och kräktes medan de andra åt.
Barnen Pärson hade vid det här laget hunnit bli persona non grata bland kompisarna. Ingen stod ut med deras odörer och snabbt changerande sätt att föra sig. Kort sagt började de i sitt av törst och trötthet kraftigt försämrade allmäntillstånd och lätt omtöcknade förolämpa folk till höger och vänster och att skälla ut sina tidigare kamrater. Detta ledde till att de blev mäkta impopulära i trakten och de drog sig frivilligt tillbaka i hemmet, där de hittades i mitten av augusti i samband med att polisen kom för att hämta dem och se till så de efterlevde skolplikten. Alla tre hade skrumpnat ihop framför teven som fortsatt visade kanal 5.
Men då är det väl bra då? En effektiv getingfälla helt enkelt? Nej, det är betydligt mer komplicerat än så. Bara ett exempel: Herr A, som vi kan kalla berättelsens hjälte då denne vill vara anonym, köper en flaska med den frystorkade skiten (bildligt och kanske också bokstavligt talat), åker hem och ska blanda till den med vatten och hälla rubbet i fällan (en slags plastburk med ett inflygningshål). När Herr A öppnar flaskan med bete svimmar denne nästan. Inte av hänförelse. Utan av äckel och skräck. Att flaskans innehåll påstås vara ekologiskt vittnar om att produkten är en överleva från 60-talet då de första och minst hygieniska gröna vågarna gav sig ut i landets skogar.
När värmeböljan gick in på sin tredje vecka fungerade inget som det skulle längre. Bilarnas däck smälte och kletades ut när de sattes i rullning och rätt som det var körde de utmattade förarna på fälgarna utan att märka det. Oljudet var öronbedövande i städer och byar. Hård metall mot mjuk asfalt, smältande oljegrus och småsten. Det skar i öronen på känsliga personer och gav upphov till ett flertal tinnitus-diagnoser och jagade alla fåglar, möss och andra smådjur på flykt medan vildsvinen, hjortarna och rävarna blev galna och gick till anfall mot allt som kom i deras väg. Bara i byn Riensac hade under de senaste tre dagarna fyra människor dött till följd av djurattackerna och mångdubbelt fler fått läggas in i den tillfälliga sjukstuga som inretts i byns småskola, som i sin tur stängts på grund av den outhärdliga värmen och sedan den lätt ålderstigna rektorn, Madame Point, förtorkad och vanvettig av värmeslag lurat in barn på sitt kontor för att dricka deras, som hon skrek åt vaktmästaren, Monsieur Dutroix, när han försökte hindra vad som pågick, ”förbannade, svalkande blod!”.
Värst var kanske ändå när asfalten gav med sig; utan förvarning kunde vägarna förvandlas till svarta hav som slök alla som försökte segla på dess vågor. Bilar, cyklar, mopeder, motorcyklar… allt försvann ner i det svarta djupet. Andra gånger gled bara asfalten av vägen och ner i dikeskanten, där den guppade vidare som ett häftigt åskregn i augusti, ner mot närmaste flod, i det här fallet Argens, som förde den svarta sörjan vidare ut i Medelhavet. Vid flodens delta byggdes snart tidernas största oljekatastrof upp, strax utanför Saint Raphaël. De första dagarna, under den initiala uppbyggnadsfasen, vallfärdade ortsbefolkningen från inlandet och turisterna från Nice och Saint Tropez – turister som blivit strandsatta sedan all flygtrafik till södra Frankrike måst ställas in till följd av den däckförstörande hettan och sedan två plan fattat eld när de flugit in i värmeböljans hetaste områden – för att titta på den spektakulära miljökatastrofen och såväl senare vinnare i ”Årets bild” som amatörmässiga Insta-poster skickades ut över världen. Det var för övrigt i samband med en nöjesflygning över katastrofområdet som den kände skådespelaren och hans sällskap omkom i den där helikoptern vars rotorblad smälte när piloten på passagerarnas enträgna och berusade begäran envisades med att hänga kvar mellan solens förödande strålar och värmen som steg upp från det nu kokande havet. Det började genast talas om att resa en staty över skådespelaren i närbelägna Agay eller att åtminstone sälja leksaker i form av dockor som föreställer skådespelaren och hans sällskap och piloten och helikoptern och en metallsol applicerad på en infraröd värmelampa, alltså att skapa någon form av business byggd på katastrofen ”på det att något gott kommer ur eländet,” som Agays borgmästare Marianne Broussaille framförde saken då hon intervjuades på TF1 med helikoptervraket och dess av värme förvridna metalldelar spretande i bakgrunden.
På fältet strax utanför byn Riensac där fåraherden och knarklangaren Yves Rostang normalt sov bort dagarna, var det så varmt att denne tvingats söka skydd i den lilla bäck som genomkorsade hans och fårens boning och när vattnet tagit slut i fåran och stenarna blivit glödheta och hans knark tagit slut släpade sig Yves tillsammans med fyra får som ännu inte försmäktat eller blivit uppdruckna av kringstrykande vildsvin eller den efter polisförhör och av en slutkörd doktor genomförd sinnesundersökning frisläppta Madame Point in i skuggan i den lilla skogsdungen i bortre änden av fältet. Yves såg Madame Point ligga utfläkt i solen bland fårkadaver och med blod runt munnen och i det korta, grå håret och på den prydliga dräkt hon alltid bar. Även om han orkat hade Yves aldrig släpat med Madame Point in i skuggan. Hon var en sentida avläggare till Gråkoltarna kallad Gråkoltarna 2.0, en apokalyptiska sekt som verkade i rakt nedstigande led från den spiritualistiske teosofen Jakob Böhme och som menade att allt var bättre förr och att allt var någon annans fel och det gällde särskilt sådant individen själv kunde tänkas ha ett ansvar för förutsatt att individen var den klagande själv. Men det var inte det eviga gnället på regeringen, oppositionen, vädret, kommunisterna, pensionerna, försäkringsbolagen, kapitalisterna, tågen, biltillverkarna, Greta Thunberg, media, statsmedia, kommunstyret, bensinskatten, sjukvården, Europa, meteorologerna, invandrarna, utvandrarna, polisen, militären, bagarna och allt det andra som störde fåraherden och knarklangaren Yves Rostang. Det var att Gråkoltarna 2.0 var emot knark och sprit. Och nu när Madame Point, Gråkoltarna 2.0:s ledare i Riensac, låg där på fältet och svällde för var minut som gick, såg han i efterruset av dagens knarkdos fram emot att se kroppen så småningom explodera av värmen och det var då han kom ihåg svamparna som brukade växa bland träden, där vid sidan om fältet.