Corona & lukt & smak

Covid-19 drabbar oss människor på de mest oväntade och sinsemellan olika vis. Ett av de symptom många vittnat om är att de tappar lukt och smak. I samband med att jag nu haft en ett par veckor lång dust med corona-viruset, har jag haft tillfälle att direkt känna av det där med lukt och smak.

För min del började covid-sejouren med rethosta och lite feber. Detta följdes av trötthet. Så mycket värre än så har det inte blivit. Med andra ord tillhör jag de lyckligt lottade. Fast det var det där med lukten och smaken – nog så viktiga sinnen för en vinmakare och andra som till äventyrs lever på de där sinnena.Exakt när lukten och smaken började påverkas kommer jag inte ihåg nu, men kanske efter en knapp vecka. Dock blev det hela synnerligen påtagligt. Till att börja med förvånades jag över att världen var så ”ren”, kan inte uttrycka det på ett bättre vis. Kort sagt luktade inget någonting. På gott och ont, kan man tänka, men i mitt fall faktiskt mest på… gott. Detta sagt trots att till och med kaffet slutade lukta.

Den som arbetar med luktsinnet, som kanske fötts med ett väl utvecklat sinne för doft, som tränat sitt nasala organ, vet att detta med dofter är på gott och ont. När näsan behövs är den gudasänd. Men så snart arbetsuppgiften, kanske en vinblend, är klar, är det där överkänsliga organet mest till besvär.

För egen del har jag med åren tränat upp förmågan att stänga ner luktsinnet. Så känsligt som det är efter att ha arbetat på högvarv en dag i vinkällaren är en sådan förmåga ett måste.

Men vad hände nu då? Jo, till att börja med vill jag påstå att vi covidare inte tappar smaksinnet, ”bara” luktsinnet. Att många blandar ihop de båda hänger nog ihop med ovanan att använda de här sinnena på ett mer medvetet vis. För egen del förstärktes snarast smaksinnet när luktsinnet lade av. Ungefär som att prova ett vin och hålla för näsan i syfte att bättre känna vinets smaker, sötma kanske. När näsan vek ner sig upptäckte jag att jag till och med kände sälta i de mest oväntade saker – sälta är normalt min akilleshäl som provare, men nu hittade jag den lätt som en plätt.

Smakerna satt där alltså. Men inte dofterna. Oerhört skönt. En, som jag skriver ovan, ”ren” och fräsch värld. En fascinerande, spännande och, faktiskt, skön upplevelse, som, självklart, måste ta slut, för vad gör vinmakarkonsulten annars? Ljuger resten av livet? Hittar på saker som ”ja, mycket blommig bouquet på min ära och en sådan charmig bärighet där är”, ”men känner inte farbror att vinet är korkdefekt? dessutom luktar det gödsel och skurtrasa!”, ”va?, jajo, det förstås, självklart, men nu fokuserar jag på blommorna och bärigheten!”. Njoo, det skulle nog gå som vanlig vinbedömare, för då kan man säga mest vad strunt som helst eftersom så många andra inte heller vet vad de ska säga. Men som vinmakare och blender är det, dessbättre, omöjligt. I alla fall om kunderna ska stanna kvar. Vill med det sagt försäkra mina kunder om att mitt luktsinne är helt, h-e-l-t, återställt! Bättre och m-e-r värdefullt än någonsin.

Skämt åsido. När luktsinnet  för ett par dagar sedan hastigt och lustigt kom tillbaka, slog det till med oanad kraft. Kan inte påstå att jag direkt oroat mig, kanske mer njutit av vapenstilleståndet och den luktfria tillvaron, men självklart ville jag snarast ha tillbaka mitt luktsinne. Det fick jag, som sagt, med besked. Eller, förmodligen är sinnet precis som tidigare. Grejen var att det blev en smärre chock då det varit borta en vecka och jag hunnit vänja mig vid att saker och ting inte luktade. Nu, när allt kom tillbaka, hade jag glömt hur allt, a-l-l-t, luktar. När jag gick ut med hunden i morse kände jag dofterna av de mest märkliga ting. Självklart brinnande ved lång borta någonstans, rykande rimfrost (!), blöta grässtrån och jorden i de tinande rabatterna. Bollen som jag brukar kasta åt hunden. Hundens morgon-tvåa inne bland buskarna.

Sist men inte minst lite fakta kring det här med ett eventuellt förlorat luktsinne: Corona-viruset angriper stödceller i luktslemhinnan som hjälper luktreceptorerna att bearbeta lukter. Lämnar stödcellerna in, lämnar luktsinnet till slut in. Men viruset angriper också luktbulben i hjärnan, där lukterna bearbetas, vilket kan få oanade konsekvenser (se nedan).  Anosmi betyder att individen förlorar luktsinnet, hyposmi att förmåga att känna lukter minskar. Värst är kanske parosmi, som innebär felkopplingar, att luktsinnets förnimmelser misshandlas i hjärnan vilket kan leda till att en jordgubbsglass luktar gammal armsvett och en oljetrasa bacon. Ja, detta hemska, parosmi, kommer dyka upp i någon litterär text vad det lider, var så säkra, men till dess, Du som drabbats av parosmi: det finns hjälp att få! Dels förbättras ofta luktsinnet av sig självt med tiden, dels går det att luktträna (vid åtminstone några öra-näsa-hals-kliniker i Sverige).

Ray Ventura med vänner. Patti Smith tycker det osar katt eller något. Taste. A Taste of Honey. Doften av tomhet.

Henrik Brandão Jönsson: Där solen aldrig går ner

Med ett effektivt, journalistisk språk tar Henrik Brandão Jönsson oss med på en resa genom den lusofona världen: riket där solen aldrig går ner. Denna av många bortglömda gigant från Brasilien i väst till Macao och Timor-Leste i öst. Boken är fylld av intressanta fakta och underhållande anekdoter, och allt är skrivet i en inbjudande och lättsam stil, som glider fram över sidorna som en karavell på väg till Goa någon gång i 1500-talets början. Nog av. Läs boken och lär dig, att Rio de Janeiro varit Portugals huvudstad, att Luanda är väldens dyraste stad, att Macao är världens rikaste stad, att de fridlysta krokodilerna i Timor-Leste nu börjar bli så många att de äter upp befolkningen, att byråkratin i Angola är så förödande att den som en gång döpts till Hitler Samussuku får heta det livet ut, att hälften av de drygt 12 miljoner afrikaner som stals och skeppades över Atlanten hamnade i Brasilien, att uttrycket kanonbåtsdiplomati kommer från Vasco da Gamas massaker i Calicut (dagens Kozhikode), att…

PS Tipsade i januari 2014 om Henrik Brandâo Jönssons fina bok ”Gräset är alltid grönare…”. Läs den också.

Månskenssonett

Uppå mörka himlavalvet han lyser,

den muntert och glatt leende gule,

han, den allt annat än hemske och fule.

När vi honom ser, mår vi bra och myser.

 

Men ack, barn! Akten nu så noga eder!

Ity den så gult lockande fullmånen,

är rena ramaste faran för fånen!

Detta lovar och svär jag på min heder!

 

Vi tror att vi lovsjunger en goder vän,

när vi skrålar, sjunger och tar vår nubbe,

och glömmer för en stund vår grå grottekvarn.

 

Men den hemska, mörka sanningen är den,

att den gult leende är en ful gubbe,

en slem, som fulrapar och äter små barn!

 

 

Musik! Mer musik.

Otack är tacken – en elegi över en urspårad partyblottning i elva sapfiskischa strofer

 

Kära Partydjur! Skåda ni denna lem,

denna väldiga tingest, dold endast av

en gylf av gedignaste och bästa slag,

farlig att öppna!

 

Bäva månde Elektra, Ulla, Berit,

Therese och Ludmila, darra månde

vart sköte och var jazzgosse! Väldig att

skåda är lemmen!

 

Vem tror ni har förmågan att uppbära

en slik tingest, en sådan väldig doning?

Säg har ni mitt herrskap någonsin skådat

så stort och vackert?

 

Vafalls?! Vad är detta för ett barnkalas?!

Ett partaj för små snippor och små snoppar

som mäter sin omkrets i centimeter?

Inget för vuxna!

 

Jaha! Så nu får man inte gå runt med

Marsipandolken i det fria längre?

Nej vet ni vad, kära Partydjur, nu ni,

tackar jag för mig!

 

Ni är alla en samling oduglingar,

ovärdiga min Bubbaklubba och mig!

Nu tar jag bussen till stan, där finns alltid

någon som vill se!

 

Downtown! Med allt ljuset på Anakondan,

på vift i det fria: en väldig Batong,

på flykt från alla med vett och etikett.

Jagad av polis.

 

Släpp ut mig! Mig och min vackra Apparat!

Gylfen den  är stängd, cellen ordentligt låst,

Sparrisen kuvad, satt bakom lås och gylf,

förföljd och mobbad.

 

Nej, aldrig mer kommer jag förgylla er

värld med glansen av glansen på min Dolme,

aldrig ska ni denna väldiga doning

mer i frihet se!

 

Aldrig mer kommer Slemhelge byxorna

lämna, Aldrig mer kommer Polaren Jack

huvudet sticka ut till fröjd och glädje,

för ung och gammal!

 

Bedrövade, förföljda och slagna

till slakhet, hänger vi med huvudena,

min magnifika Åderpåle och jag,

skamligt utstötta.

Alkoholförsäljningen på Farfars tid

Det var bättre på Farfars tid. Bildbevis på detta – lånat från GudhemsAxet – presenteras här intill. Farfar Torsten var liksom sin far och sin son nämndeman och satt, tillsammans med sin syster, fars faster Gerda, dessutom i Ugglums Nykterhetsnämnd. Vidhängda bevis visar tydligt att det på den gamla goda tiden verkligen var ordning och reda . Iallafall på alkoholförsäljningen i Ugglum med omnejd.

Noterar att Systembolaget i Skövde begärt upplysningar om ”vissa personers skötsamhet samt anmärkningar ur nykterhets- eller annan synpunkt”. Det är fint att Herr GG i G-gården (namnen har anonymiserats av Axets redaktör Lars-Erik Kullenwall) får behålla sin ranson då ”det ej kommit till nämndes kännedom att han på något sätt missbrukat eller överlåtit sin inköpsrätt”. Kanske är Farfar och hans kollegor inte riktigt lika rätt på det när de drar ner stackars Herr FF i F-gårdens ranson till hälften med hänvisning till att herr FF i F-gården har tilläggspension och svag ekonomi.

Riktigt tufft blir beslutet rörande Herr KK i K-gården som 1940 hade en tilldelning på 2 liter per månad och som nu, i maj 1941, får se sin ranson minskad till 1 liter per kvartal (!). Hårda bud. Kanske var det fars handfasta faster som då också satt med i nämnden som vidtog detta drakoniska mått på grund av att Herr KK och hans hustru ”åtnjutit pensionstillägg samt har svag ekonomi”.

Sist men inte minst är jag glad att Farfar och kompani lät handlaren B Thurén, Nyborg, ”få försälja pilsnerdricka kl II till avhämtning”, samt att nämnden ansåg ”i övrigt att någon försämring av nykterhetstillståndet inom kommunen härigenom ej kan uppstå, befolkningen är känd för nyktert och ordentligt levnadssätt”. Huruvida det beslutet hade något att göra med den brand som ett år senare slök Thuréns affär framgår inte.

Kan avslutningsvis bara konstatera att såväl Systembolaget som landets nykterhetsnämnder förslappats avsevärt sedan den gamla goda tiden.

Blenda Tavel – När, Var, Hur, Varför?

Sedan några år blendar jag varje år den ekologiska varianten av Les Lauzeraies (se här) – ett rosévin från rosévinets Mecka Tavel, mitt i Provence, men just norr om det som i vinsammanhang menas med Provence, och ett stenkast från Châteauneuf-du-Pape (båda de här appellationerna tillhör för övrigt de äldsta i Frankrike: Ch9 för rött och vitt, Tavel för rosé). Les Lauzeraies har sedan vinet lanserades i Sverige 2011 varje år utsetts till ett av landets bästa roséviner när de svenska vinskribenterna röstar fram ”Årets rosévin”. Höga krav och stora förväntningar alltså, så det gäller att ”sätta” vinet varje år.Men låt oss ta det från början, varför blev jag alls tillfrågad att ta det här uppdraget och därmed ansvaret på mina axlar? Jo, från början var Les Lauzeraies ett konventionellt klassat vin, alltså utan ekologisk certifiering. Allteftersom tiden gick utökade producenten sin andel ekologiska druvor och plötsligt uppstod möjligheten att göra en ekologisk variant av vinet. En stor möjlighet… och utmaning, för vinet skulle, menade producenten, i det närmaste vara identiskt med ”vanliga” Les Lauzeraies, alltså snarlikt i färg, doft och smak. Ingen självklarhet.Nåväl, jag fick i alla fall uppdraget och har sedan dess åkt till Tavel varje år när vinet jäst klart. På plats har jag provat de olika tankarna och valt bort de som inte känns helt hundra eller som avviker för mycket i stil. När det väl är gjort har jag synat de kvarvarande delarna  in i minsta detalj och gjort olika provblend till dess både producenten och jag utbrister ”Eureka!”.Var på plats i Tavel nyligen och satte ihop 2019 års ekologiska variant av  Les Lauzeraies. Måste erkänna att det i år såg ovanligt utmanande ut från start. På bordet med prover stod flera som jag direkt kunde se inte skulle fungera. Fel färg. Nu går det att fixa till färgen, till exempel genom att filtrera hårt. Samtidigt innebär varje sådant ingrepp att annat händer, som i det här fallet att frukt och smak försvinner med färgen. Inget jag brukar ägna mig åt då målet alltid är högsta möjliga kvalitet.  Således: bort med de tankarna.Skred så till mer konkret handling, det vill säga provade doft och smak. Här försvann ytterligare någon tank på grund av att jag uppfattade den som antingen inte helt ren eller i fel stil. Och vad blev då kvar? Jo, några tankar som alla föreföll att passa väldigt bra som Les Lauzeraies. Men bara för att varje enskild tank nu förefaller göra det, är det inte säkert att de fungerar i blenden. Vid den här punkten i arbetet gäller det att hitta beståndsdelarna som gör att ett plus ett blir tre, och att, framförallt, undvika tankarna som gör att ett plus ett blir mindre än två – för så kan det bli trots att allt ser perfekt ut före blendens genomförande.Nu ska sägas att det där med vad som går och inte går efter 30 år i gebitet känns redan innan provblenden görs. Å andra sidan ska varje möjlig väg testas, om inte annat så för att utesluta att blendern tagit fel. Nog av. När röken lagt sig stod vi där med ett prov som låg så nära ”vanliga” Les Lauzeraies att producenten inte kunde skilja dem åt. Och, bäst att tillägga, vi tyckte alla att det var, ursäkta uttrycket, inihelvetes bra. Det där sista kan förstås bero på bristande självkritik, men vi var fem som tyckte så, och, sist men inte minst, de gånger det inte känns så där vet man att man misslyckats och gjort ett dåligt arbete, varför man, iallafall de gånger ”man” är jag, håller på till dess det känns bra.PS Tar det där lång tid? Nej, hör och häpna, varje enskilt steg går mycket snabbt, låt vara att det ibland tar tid att sätta den där sista blenden, särskilt när många ska ha en syl i vädret. När blendandet tar lång tid, inte minst då den som leder övningen är för omständlig, är min erfarenhet att det aldrig blir riktigt bra.(Bilderna är från senaste övningen i Tavel, inklusive lunchhaket, där vi arbetare möts över en plat du jour och i mitt fall en öl.)

Musik.

När Pärsons blev persona non grata och pappa Pelle Astrid

Fram till dess deras pump gick sönder var familjen Pärson en familj som andra. Mamma Ulla-Camilla hade förvisso ett konstigt namn men var i allt väsentligt en vanlig skolfröken, ämneslärare i matematik och fysik på högstadiet i tätorten någon mil bort (namnet kom sig av att hon, Ulla Johansson, alltid velat heta Camilla och att hon tyckte det skulle vara cool att heta något som rimligtvis ingen eller i vart fall få andra hette, när hon sedan gifte sig med Pelle Pärson blev hon Ulla-Camilla Pärson). Pappa Pelle var en populär medarbetare på kommunkontoret i tätorten, där han var kamrer. Hans problem med schizofreni var inget som påverkade hans arbete eller position annat än att alla var på sin vakt när han dök upp, för det hade hänt några gånger att han kommit till jobbet och varit någon annan; gått in på fel kontor och gjort någon annans arbete eller påstått sig vara en missnöjd kommuninvånare och nu krävde han upprättelse, men även vid de tillfällena hade det hela löst sig på bästa sätt sedan Malm, vaktmästaren med den platta näsan och de blomkålsaktiga öronen och före detta svensk mästare i lätt tungvikt – en viktklass han lämnat med följd att hans slag nu var än tyngre och när han fick för sig att gå i clinch var det ingen som kom loss med mindre än att Malm ville ha det så – helt enkelt lappat till Pärson på ett sådant vis att denne fick föras till ortens lasarett för väckning och schizofrenibehandling. De tre barnen Pärson, tolv, 14 respektive 16 år gamla var som vilka andra ungdomar som helst. Varken populära eller impopulära. Medelmåttor i det mesta. På fredagarna hände det att barnen fick klara sig själva när Ulla-Camilla och Pelle åkte på dans och de närmast abonnerade på en plats på Dansbandsveckan i Malung. De diggade musiken och atmosfären och de var duktiga på att dansa. Pelle hade till och med placerat sig topp tio i SM i jitterbug en gång i ungdomen. När Ulla-Camilla och Pelle var på Dansbandsveckan brukade barnen vara hos sina morföräldrar i Tidaholm. Kort sagt var Pärsons en tämligen vanlig medelmåttig familj bosatt på landet någon mil från tätorten.

I likhet med alla andra där på landet någon mil från tätorten hade Pärsons egen brunn och allt var frid fröjd i både familjens liv och i den närliggande tätorten fram till dagen då pumpen i brunnen gick sönder. ”Det är lugnt, vi ringer brunnsborrar’n, han fixar det här på en dag eller två och så länge ska vi nog stå ut med våra tilltagande kroppsodörer, det växande berget av disk och en diet utan vätska,” menade den ibland något naive Pelle. Det visade sig snart att brunnsborrar’n var på semester i två veckor och så här i juli var det inte så lätt att hitta någon annan som kunde komma och fixa brunnen åt Pärsons. ”Nåja, vi får ge oss till tåls,” sa Pelle till övriga familjen och utan att beakta att det här hände sommaren 2018, under rådande värmebölja, grillförbud och torka.

Ganska snart började det köra ihop sig för familjen. Kanske startade Pärsons resa mot undergången när pappa Pelle i samband med frukosten dag tre noterade en påträngande, mystisk lukt. Han sa det också ”Satan i gatan vad ni luktar, ungdjävlar!” Ulla-Camilla noterade att han framförde sin mening på ett både rättframt och lätt brutalt vis. Inte den vanlige Pelle riktigt. Barnen å sin sida tittade förskrämda ner i bordet och skämdes. ”Ja, det är bra, skäms på er, era förbannade apor!” sa Pelle.Efter en vecka bestämde sig en alltmer desperat Ulla-Camilla för att fixa pumpen själv. Familjens samlade kroppsodörer fick henne att spy varje gång familjen samlades kring matbordet i köket eller framför teven i vardagsrummet och som hon inte alltid hann ut innan spyan kom ur henne gjorde inte hennes ansatta tillstånd saken bättre vare sig för henne själv eller övriga familjen. Med växande desperation och med svårartade uppstötningar av sur art satte hon ihop en enkel ställning med ett gammalt hjul med vars hjälp hon kunde dra eller snarare snurra upp den gamla pumpen, som befann sig ett femtiotal meter ner i det osedvanligt stora brunnshålet. Nu bar det sig inte bättre än att när hon nästan fått upp den gamla pumpen så snavade hon där vid sin ställning och föll ner i brunnen. Självklart saknade familjen henne på kvällen, men det negativa att inte få maten serverad uppvägdes av det positiva att Ulla-Camilla inte var där och kräktes medan de andra åt.Barnen Pärson hade vid det här laget hunnit bli persona non grata bland kompisarna. Ingen stod ut med deras odörer och snabbt changerande sätt att föra sig. Kort sagt började de i sitt av törst och trötthet kraftigt försämrade allmäntillstånd och lätt omtöcknade förolämpa folk till höger och vänster och att skälla ut sina tidigare kamrater. Detta ledde till att de blev mäkta impopulära i trakten och de drog sig frivilligt tillbaka i hemmet, där de hittades i mitten av augusti i samband med att polisen kom för att hämta dem och se till så de efterlevde skolplikten. Alla tre hade skrumpnat ihop framför teven som fortsatt visade kanal 5.

Nu undrar du kanske vart pappa Pelle tagit vägen? Jo, det kan jag berätta för dig att efter ett tiotal dagar fick han för sig att han var Astrid Lindgren. Nu kanske du undrar vem Astrid Lindgren är och det kan jag tala om för dig. Det är en sagotant och när pappa Pelle Pärson blivit hon och klätt upp sig i väl utvalda kläder han hittat i Ulla-Camillas garderob tog hen familjens gamla DKW och åkte till Astrid Lindgrens värld i Vimmerby och krävde att få bli gud eftersom det var hens värld. Det fick hen nu inte. Istället internerades hen i Säter och såvitt jag vet sitter hen där än.

Förbud mot vämjeliga getingfällebeten!

Vill redan från början göra klart att er utsände i de illaluktande dofternas förrädiska och uppkastframkallande ångor inte har något emot svinhus eller de dunster som utgår från dessa och som lägger sig som en terapeutisk måbrafilm över landsbygden och understryker att det är skillnad på stad och land. Däremot är det för den nyss nämnde ofattbart att det kan finnas så sjuka hjärnor att de tänker ut något så djävulskt som att koncentrera  doften från svinhusets gödselränna, frystorka den och sälja den som bete till getingfällor! Är de här fällorna effektiva? Flyger de mer perversa än vi någonsin kunnat ana getingar in i fällorna? Kort sagt: Dras getingarna som flugor till skit till de här fällorna? Svaret på alla dessa frågor är Ja!Men då är det väl bra då? En effektiv getingfälla helt enkelt? Nej, det är betydligt mer komplicerat än så. Bara ett exempel: Herr A, som vi kan kalla berättelsens hjälte då denne vill vara anonym, köper en flaska med den frystorkade skiten (bildligt och kanske också bokstavligt talat), åker hem och ska blanda till den med vatten och hälla rubbet i fällan (en slags plastburk med ett inflygningshål). När Herr A öppnar flaskan med bete svimmar denne nästan. Inte av hänförelse. Utan av äckel och skräck. Att flaskans innehåll påstås vara ekologiskt vittnar om att produkten är en överleva från 60-talet då de första och minst hygieniska gröna vågarna gav sig ut i landets skogar.Nåväl. Herr A försöker blanda ihop den vämjeliga äckelprodukten med vatten, han gör detta med väl utsträckta armar och huvudet bortvänt, alltmedan plågade uttryck far fram över hans anlete, hulkningar hörs från hans i hals och tårar rinner ur hans ögon. Till slut är brygden blandad. Han skyndar att skruva ihop fällan och hänger upp den i ett träd, och inser att han luktar fan. Rusar in i huset. Kastar av sig kläderna. Duschar. Duschar. Duschar. Men nej. Doften försvinner inte. Den sitter i håret. I minnet. I porerna. Och värst av allt: Den sitter i näsborrarna. Med en tydlig bild av hur flera pilska getingar, eggade av den märkliga doften, hastar in i fällan, inser Herr A att han på inga villkor får komma i kontakt med en geting förrän lukten försvunnit ur kroppen. Och särskilt näsan.Från sitt hem, med igenbommade fönster och dörrar och spjäll i skorstenen, kort sagt som fånge i sitt eget hus som vore det en film av Hitchcock, kablar han så ut en desperat vädjan om ett omedelbart förbud mot lömska getingfällebeten. Må världen höra honom och skänka honom mycket kärlek och inte bara införa det efterfrågade förbudet utan också bestämt och framförallt hårt straffa dem som producerar, säljer eller på annat vis lurar på andra människor denna historiens värsta åtel, denna det yttersta beviset för hur sjuk en människohjärna kan bli och hur lågt den kan sjunka.

 

Värmeböljan i Riensac 2019

De franska meteorologerna hade med lätt skärrad uppsyn varnat för värmeböljan under lång tid och nu var den här. Den drabbade hela landet men allra värst var det i de sydöstra delarna, ner mot italienska gränsen till, och i de sydligaste delarna av Provence. Solen vräkte sig över de snabbt uttorkade floderna och grödorna och satte hänsynslöst eld på buskage och vanskötta trädgårdar. Med risk för solsting och värmeslag köade folk utanför affärerna som fortfarande hade fläktar, mobila luftkonditioneringar eller is eller vad som helst att kyla med. En del strök med där de stod i den gassande värmen utan annat solskydd än ett nött paraply eller en smått anakronistisk papperstidning över huvudet; på morgonen, när de intog sin plats bakom de mest desperata, de som valt att sova på stentrottoaren utanför butikens entrédörr, stod de upprätta och förhoppningsfulla på en plats som rimligen innebar att de inte skulle komma över någon fläkt eller ens lite is idag heller och senare på dagen, när solen och den vibrerande hettan gjort sitt, sjönk de flämtande och skrumpna och utan hopp ihop på den glödheta marken. Folk klev över dem eller trampade i värsta fall på dem; alla var trötta och vimsiga av värmen och inte längre så noga med mänsklig värdighet och hänsyn. För dem alla hägrade drömmen om ett uns kyla att lätta den börda den utdragna torkan och hettan lagt på dem.När värmeböljan gick in på sin tredje vecka fungerade inget som det skulle längre. Bilarnas däck smälte och kletades ut när de sattes i rullning och rätt som det var körde de utmattade förarna på fälgarna utan att märka det. Oljudet var öronbedövande i städer och byar. Hård metall mot mjuk asfalt, smältande oljegrus och småsten. Det skar i öronen på känsliga personer och gav upphov till ett flertal tinnitus-diagnoser och jagade alla fåglar, möss och andra smådjur på flykt medan vildsvinen, hjortarna och rävarna blev galna och gick till anfall mot allt som kom i deras väg. Bara i byn Riensac hade under de senaste tre dagarna fyra människor dött till följd av djurattackerna och mångdubbelt fler fått läggas in i den tillfälliga sjukstuga som inretts i byns småskola, som i sin tur stängts på grund av den outhärdliga värmen och sedan den lätt ålderstigna rektorn, Madame Point, förtorkad och vanvettig av värmeslag lurat in barn på sitt kontor för att dricka deras, som hon skrek åt vaktmästaren, Monsieur Dutroix, när han försökte hindra vad som pågick, ”förbannade, svalkande blod!”.Värst var kanske ändå när asfalten gav med sig; utan förvarning kunde vägarna förvandlas till svarta hav som slök alla som försökte segla på dess vågor. Bilar, cyklar, mopeder, motorcyklar… allt försvann ner i det svarta djupet. Andra gånger gled bara asfalten av vägen och ner i dikeskanten, där den guppade vidare som ett häftigt åskregn i augusti, ner mot närmaste flod, i det här fallet Argens, som förde den svarta sörjan vidare ut i Medelhavet. Vid flodens delta byggdes snart tidernas största oljekatastrof  upp, strax utanför Saint Raphaël. De första dagarna, under den initiala uppbyggnadsfasen, vallfärdade ortsbefolkningen från inlandet och turisterna från Nice och Saint Tropez – turister som blivit strandsatta sedan all flygtrafik till södra Frankrike måst ställas in till följd av den däckförstörande hettan och sedan två plan fattat eld när de flugit in i värmeböljans hetaste områden – för att titta på den spektakulära miljökatastrofen och såväl senare vinnare i ”Årets bild” som amatörmässiga Insta-poster skickades ut över världen. Det var för övrigt i samband med en nöjesflygning över katastrofområdet som den kände skådespelaren och hans sällskap omkom i den där helikoptern vars rotorblad smälte när piloten på passagerarnas enträgna och berusade begäran envisades med att hänga kvar mellan solens förödande strålar och värmen som steg upp från det nu kokande havet. Det började genast talas om att resa en staty över skådespelaren i närbelägna Agay eller att åtminstone sälja leksaker i form av dockor som föreställer skådespelaren och hans sällskap och piloten och helikoptern och en metallsol applicerad på en infraröd värmelampa, alltså att skapa någon form av business byggd på katastrofen ”på det att något gott kommer ur eländet,” som Agays borgmästare Marianne Broussaille framförde saken då hon intervjuades på TF1 med helikoptervraket och dess av värme förvridna metalldelar spretande i bakgrunden.På fältet strax utanför byn Riensac där fåraherden och knarklangaren Yves Rostang normalt sov bort dagarna, var det så varmt att denne tvingats söka skydd i den lilla bäck som genomkorsade hans och fårens boning och när vattnet tagit slut i fåran och stenarna blivit glödheta och hans knark tagit slut släpade sig Yves tillsammans med fyra får som ännu inte försmäktat eller blivit uppdruckna av kringstrykande vildsvin eller den efter polisförhör och av en slutkörd doktor genomförd sinnesundersökning frisläppta Madame  Point in i skuggan i den lilla skogsdungen i bortre änden av fältet. Yves såg Madame Point ligga utfläkt i solen bland fårkadaver och med blod runt munnen och i det korta, grå håret och på den prydliga dräkt hon alltid bar. Även om han orkat hade Yves aldrig släpat med Madame Point in i skuggan. Hon var en sentida avläggare till Gråkoltarna kallad Gråkoltarna 2.0, en apokalyptiska sekt som verkade i rakt nedstigande led från den spiritualistiske teosofen Jakob Böhme och som menade att allt var bättre förr och att allt var någon annans fel och det gällde särskilt sådant individen själv kunde tänkas ha ett ansvar för förutsatt att individen var den klagande själv. Men det var inte det eviga gnället på regeringen, oppositionen, vädret, kommunisterna, pensionerna, försäkringsbolagen, kapitalisterna, tågen, biltillverkarna, Greta Thunberg, media, statsmedia, kommunstyret, bensinskatten, sjukvården, Europa, meteorologerna, invandrarna, utvandrarna, polisen, militären, bagarna och allt det andra som störde fåraherden och knarklangaren Yves Rostang. Det var att Gråkoltarna 2.0 var emot knark och sprit. Och nu när Madame Point, Gråkoltarna 2.0:s ledare i Riensac, låg där på fältet och svällde för var minut som gick, såg han i efterruset av dagens knarkdos fram emot att se kroppen så småningom explodera av värmen och det var då han kom ihåg svamparna som brukade växa bland träden, där vid sidan om fältet.Något besviken kunde han snart konstatera att där bara fanns torr röksvamp att tillgå. ”Å andra sidan”, tänkte han, ”om jag trycker till så röken puffar ut och om jag då snabbt inhalerar den blir det som att gå på skitnödig stjärnkrog och bli hög samtidigt, kan fungera”. Sagt och gjort och efter nio-tio svampar var Yves fylld av energi igen och den svåra törsten bortglömd. När han så hörde ett ”poff!” som från en gigantisk röksvamp och såg Madame Points inre skvätta upp i luften och han kände en vidrig stank sprida sig över området, kunde han inte låta bli att skratta och där satt han fortfarande och skrattade när antiterroriststyrkan G5 Sahel – speciellt influgen från Mali och van vid hetta – stormade fältet sedan byborna slagit larm då de var övertygade om att de utsattes för ett överlagt och dödligt gasangrepp – på inga villkor kunde de tro att det var Madame Point som exploderat i Yves Rostangs hage. Det kunde inte heller de gasmaskförsedda antiterroristerna i Sahel G5 så för att vara på den säkra sidan sköt de Yves Rostang innan de gick i närkamp med det trasiga och illaluktande kadavret efter Madame Point, ur vilket förvisso dödlig gas nu steg upp.Samtidigt, inne i byn Riensac, hade den desperata befolkningen nyss kunnat se hur det slutade rinna vatten i de många brunnarna. Något som aldrig tidigare hänt. Inte under österrikarnas obehagliga ockupation efter Napoleon-krigen, inte under de båda världskrigen, inte ens under den långa torkan 1720 i samband med pesten eller när författaren Pagnol korkade igen byns tillflöden i syfte att skaffa sig stoff till sina romaner. Hade det funnits en bastilj att storma hade pöbeln gjort det. Nu var det närmaste en offentlig byggnad de kunde komma på att storma den hastigt till sjukstuga inredda småskolan. Den rasande människomassans första offer blev vaktmästaren Monsieur Dutroix som skrumpen och hålögd men ändå tämligen myndigt ställde sig i vägen för pöbeln och hostade – vinden förde fortsatt med sig de apokalyptiska dunsterna från Madame Points kadaver –  ”Stopp! Erkannerligen säger jag eder: Jag släpper ingen Djävul över bron!”. Detta tog nog nu inte den skränande hopen någon större notis om där den rusade vidare in i småskolan; frågan är om den ens märkte att den sprang ner vaktmästaren och att denne snart kletades ut och blev till ett illaluktande – allt luktade illa i värmen – men ändå färgglatt inslag i den annars grå betongen på skolgården, just innanför grinden.Väl inne i småskolan gjorde pöbeln processen kort med doktorn, de frivilliga sjuksköterskorna och patienterna och det var först när antiterroriststyrkan Sahel G5 kom dit som ordningen kunde återställas sedan styrkan nedgjort den skränande hopen, vilken försvarade sin småskola med vanvettiga blickar, ilsket morrande munnar med tänder som spruckit i hettan och, ibland, med hår som fattat eld när upphetsningen helt enkelt blivit för mycket för kroppen i den vibrerande hettan. Kort sagt var folk lättantändliga i den enorma värmen.

På värmeböljans tjugofemte dag kom så det befriande regnet. Det började med att himlen inte ville ljusna en morgon och allteftersom klockan gick insåg de överlevande Riensac-borna och den nu avvaktande antiterroriststyrkan Sahel G 5, som fått strikta order från Paris att se till så inga Riensac-bor kunde lämna byn, att det var mitt på dagen men fortsatt kolsvart. På slaget klockan tolv brakade så helvetet loss på riktigt. Blixtarna rungande så tätt att de fick de gamla Stalin-orglarna att verka långsamma. Åskan mullrade och dånade så människor blev galna av oväsendet och lyckliga var de som fick  sina trumhinnor sprängda eller sina öron föråskade till dövhet. Och så kom det antediluvianska regnet. Madame Point och hennes vänner i Gråkoltarna 2.0 hade varnat för syndafloden och nu var den här. Den svepte med sig alla, de överlevande byborna, hörande som döva, både de med hela trumhinnor och de med trasiga trumhinnor, alla kadaver som låg lite varstans, inte bara i småskolan och däromkring, antiterroriststyrkan Sahel G5: allt och alla.

Värmeböljan i Riensac 2019 har gått till historien som den varmaste och dödligaste värmeböljan i Frankrikes historia och ännu idag står knarkarna i närbelägna Draguignan utan langare och Gråkoltarna 2.0 är ett minne blott. I Agay arrangeras en gång om året, under en vecka i juli, ”Skådespelar-veckan”. Då kommer ett kringresande tivoli till den lilla staden och överallt slår månglare upp sina stånd för att sälja helikoptrar och repliker av skådespelaren och hans sällskap i alla de former och material, trä, plast, metall, till och med halm och de inofficiella världsmästerskapen i asfaltskokning arrangeras. Regerande världsmästare är Irland.

Småprat över en hund

”God dag!”

”God dag!”

”Oj, en sådan liten söt hund ni har!”

”Ja, hon är verkligen fin.”

”Ja, det vill jag lova. Vad kan en sådan här söt liten sak heta då?”

”Hon heter Fitta.”

”Va, nej men, hm, det, det kan hon ju inte heta.”

”Vad menar ni?”

”Ja, hon kan ju inte heta det där ni sade.”

”Fitta?”

”Ja.”

”Varför kan hon inte heta Fitta? Hon heter ju Fitta.”

”Men, men snälla ni, det är ju ett könsord!”

”Fitta?! Skulle Fitta vara ett könsord? Nej min själ, det var väl något med det dummaste jag hört!”

”Ja, men nu är det i alla fall så att det är ett könsord. Ni kallar er hund för ett könsord.”

”Det var det värsta! Passa er ni så ni inte åker på ett rejält kok stryk! En propp! En sittopp! Påstå att Fitta är ett könsord! Skulle min hund heta ett könsord?! Det finns många sjuka människor i världen och ni, ni tillhör definitivt inte de friskas skara!”

”Ta det lugnt! Det finns ingen anledning att bli våldsam! Jag säger bara som det är! Er hund heter ett könsord!”

”Nej, det gör ni inte och det gör hon inte! Hon heter Fitta! Ska det vara så svårt att fatta? Fitta! Ni står här och blåljuger så ni tror er själv och blott Gud vet vad för sjukt skäl som får er att göra detta! Perversa människa! Ge er iväg härifrån! Ögonaböj! Annars ska ni få lära er vad rammelbuljong är för något, naturvidriga varelse! ”

MusikMusik. Musik.