Liten vinfrossa hos Vinvännen Göran i Cannes & Neil Young & Pearl Jam

Den som troget följer vinifierat.se vet, att Vinvännen Göran i Cannes, bortsett från att han inte har alla hemma, den givmilde token, är en riktig filur och upptågsmakare. I år ringde han, inför Långfredagslunchen, och förvarnade: ”Infinn er i förväg och ni får något extra

Cannes

gott!” Vi hängde, förstås, på låset klockan åtta i fredags morse. När Vinvännen Göran i Cannes så äntligen släppte in oss när solen närmade sig zenit, var vi både uttorkade, småförbannade och redo att svepa en treliters Laurent Perrier om det skulle vara så. Det var det nu inte. Där stod istället en Dom Ruinart 1996 och väntade, i solskenet, på terrassen. Ett riktigt läckert vin med en stor, härlig, smått fantastisk doft, bra mousse, mycket god syra, sköna mognadstoner, bra husstil och ja, det var mycket bra. När vi så klarat av det fick vi… en trelitare från Laurent Perrier. Lagrad i Vinvännen Göran i Cannes källare de senaste sju åren och som det så ofta går med LP hade lagringen gjort underverk med vinet: fin mognad, härlig mineral-stil, snudd på lite animaliska toner (!), fin LP-syra, en del lie, god. Sedan ville Vinvännen Göran i Cannes att vi skulle hjälpa honom att kolla av lite gamla flaskor för att ”se om de går att dricka”. Vin-Anders – som sedan flera år flyttat tillbaka till Sverige men som är lika vingniden som jag och inte för sitt liv vill missa en Långfredagslunch i Cannes – och jag, tog oss an den digra och viktiga uppgiften, att skilja druvorna från stjälkarna och, än viktigare, hitta på trovärdiga lögner om varför de bästa vinerna inte längre skulle vara drickbara så att övriga gäster, när de strax dök upp, skulle ge sig i lag med de mindre bra pannorna. Detta lyckades vi med. Folk kastade sig över de nu väl bedagade, men en gång i tiden ytterst stiliga, vinerna från Leroy (Pommard 71, Beaune 1er Cr 72, Chambolle-Musigny 80) och vit Clos des Mouches 97 (Drouhin) samt flaska nummer två av Drouhins Meursault En Luraule 99 och flaska tre av Château Grand Puy Ducasse 95 och Château Gloria 89 (drick nu, mogen, klassisk, stall, blivit påtagligt kort i smaken), medan vi försökte dölja att vi serverade oss Meursault En Luraule 99 ur den magnifika, först öppnade buteljen (Meursault i kvadrat, ren, ny ek, fräsch, snudd på för ung, ett fåtal väl inpassade mognadstoner, härlig frukt, ändå bättre syra, strålande!), Pic Chablis 1er Cru 89 (mogen, exotisk frukt överraskar i mognaden, petroleum, fin syra, kvardröjande frukt i smak och eftersmak, bra) och butelj ett av Château Grand Puy-Ducasse 95 (klassisk, begynnande mognad, stall, integrerad ek, börjar torka lite, bra). På allmän begäran Neil Young.

Robert Sinskey, Supremes & Smashing Pumpkins eller Cabernet franc åt folket

Nå, hur gick det?! undrar alla Cabernet franc-älskare i allmänhet och hängivna fans och

Doktor Sinskey

vanekonsumenter av Robert Sinskeys Cabernet franc i synnerhet, kunde du ordna mer Cab franc åt oss i Sverige? Eller var det där inläggetom att du skulle försöka ordna biffen, eller i vart fall Cab francen åt oss, bara pompöst poserande i skrift? Det där sista vill jag låta stå oemotsagt, för vem gillar inte att posera pompöst i skrift?, men visst har jag ordnat biffen, eller i vart fall Cab francen! En pall 2006 kommer att nå Sverige vad det lider och vi får även en garanterad tilldelning av den lilla mängd som därefter gjorts och den ändå mindre mängd som från och med nu görs.

Vinmakare Jeff

Och, ni ska veta att det inte bara blev så av en ren händelse, ingen, jag upprepar ingen, har rimligtvis slickat Robs och vinmakare Jeffs stövlar lika grundligt som er utsände. Men det är det värt. Tillsvidare finns lite 2005 kvar i lager i Sverige och missa för all del inte heller Doctor, jo, han kallas så för han är det, doktor, Sinskeys Marcien, som är i toppform just nu. Vi lyssnar på två fina låtar med, i tur och ordning, The Supremes och The Smashing Pumpkins. Två val som Doctor Sinskey kanske skulle uppskatta. Avseende Smashing Pumpkins är rekommendationen, att Siva ska avlyssnas tre gånger dagligen och på

Smashing Smashing Pumpkins

mycket hög volym

Twoson-lunch # 1 2012

Årets första Twoson-lunch, en av två, genomfördes i förra veckan på Pontus by the sea i Stockholm. Specialgäster var Pascale Jolivet från Sancerre och Mats Wallin från Provence. Den förste levererar i år en unik magnumvariant av sin ”Sauvage” från det varma, och högst personliga, året 2009, ett vin som de 40 Twoson-medlemmarna får som paket nummer tre i år. Den andre levererar en ren och högst potent och snygg, och för Twoson specialgjord, Grenache från 2010 – vin nummer ett 2012. Båda vinerna provades liksom årets kommande champagne – en Blanc de Blancs – specialare från Pierre Pieters och 2002 – och en Merlot från Washington State, som var vin nummer fyra förra året. Allt ackompanjerat av Pontus till vinerna anpassade mat och mycken munterhet. Om någon undrar så är klubben fulltecknad i år, men man kan alltid sätta upp sig på väntelistan för år 2013.

Ny vinfrossa i västerled & Chartreuse i Seattle

Av olika skäl blev det ingen vinfrossa i fina krogstaden Seattle den här gången. Däremot är det glädjande att kunna meddela, att Chartreuse – framförallt Chartreuse i sin ädlaste form: grön V.E.P. – blivit innedrycken framför andra i staden! Och, det har i stället vinfrossats hos kompisar i St Helena, Napa. Här kommer en sammanfattning av denna frossa: Hewitt 2005 (typisk Napa, bra i sin stil, för mycket av allt), Shafer Relentless (missade årgången, snygg power, att det är Syrah framgår som tur är av etiketten), Château d´Ampuis 1998 (lite ungt och sannolikt i en tunnel, men snyggt, elegant och ett härligt exempel på Rhône-Syrah, mycket bra), Hedges Limited Cabernet sauvignon 2005 (klart jag tycker det är bra, dessutom ett bra uttryck för Cab på Red Mountain – och bortsett från att jag är inblandad i vinet så är just 05 den bästa Caben vi fått till hos Hedges, tycker jag), Shafer Red Shoulder Ranch Chardonnay 2009 (mycket Nya Världen-Chardonnay,  saknar syra och bett, hade annars kunnat vara riktigt bra), Clos Dière 2003 (första årgången då ”Cuvée I” försvann ur namnet, fortsatt purung, vägrade öppna sig helt trots en brutal kastrullering, klart jag tycker det är bra), Jean-Luc Colombo ”Terres Brulées” Cornas 2007 (snygg Syrah, bra balans, bra vinmakeri, tydlig 13,5 % – stil, sticker av i en frossa i Napa Valley…), Robert Sinskey Vineyards Cabernet sauvignon 2002 (verkar vara gjord på unga stockar, lite ryggradslös, klingade snabbt bort), Robert Sinskey Vineyards Cabernet franc 2006 (snygg, bra Cab franc, den bästa i Kalifornien?, fortsatt ganska ung, bra vin), Pride Mountain Vineyards Cabernet franc 1996 (bra och som sig bör vid den här tiden, 96, i Napa, gjord i en mer tydlig 13,5 % – stil (den uppgivna alkoholhalten är 13 %), håller ihop bra, ren), 007 Petit verdot (enligt uppgift från vår värd, den förträfflige vinentreprenören Mike Towers som har fingrar, eller i vart fall pengar, i en rad vinprojekt i USA, kommer detta mystiska vin från en liten del av en mycket känd vingård,i Napa, där vinmakaren varje år gör några flaskor ren Petit verdot åt ett fåtal kompisar, går inte att köpa och är så hemlighetsfullt att det verkade smått olagligt hela projektet, och eftersom ni aldrig kommer att kunna prova vinet vill jag bara ha sagt att det är sjukt bra, eller kanske mest för mycket av allt och lite obalanserat, men mystiskt är det förstås), Spottswoode Cabernet sauvignon 2005 (besvikelse, Spottswoode brukade vara väldigt snyggt och elegant, nu var det mest utslätad power fast förankrad i syltburken; har hoppat över skaklarna och vänstrat med Parker, förefaller det), Duckhorn Sauvignon blanc 2010 (vår värd har varit delägare i den här gården, det hjälper nu inte, vinet är förvisso rent och fruktigt, men också onödigt högt i restsötman och lågt i syran, synd, hade kunnat vara bra, kanske), Flowers Pinot noir 2009 (totalt kass första timmen, doftade enbärskryddade lingon och färskt tallkåda, öppnade sig sedan och bjöd på fina Pinot-toner, orkade dock inte ända fram i smaken och var väl högt i den upplevda alkoholen, får ändå godkänt, nästan), Wilmart ”Cuvée Creation” 2000 (oerhört lätt att definiera, typisk fluffighet för året 2000 och en väl avvägd mix där Chardonnay stöttas av Pinot noir i en fin 80/20-blend (jo, vi ringde Champagne och kollade för säkerhets skull, men det gick verkligen att känna, snyggt), bröd, toast, fin liekaraktär, stor, mogen, god, lång, ren, perfekt att dricka nu (i alla fall den här buteljen inköpt i St Helena), g-o-d), Cade Sauvignon blanc 2010 (för blyg och försiktig för att få dansa, annars hyggligt elegant och syrarik i ett försök att göra en snygg Sauvignon blanc från Napa), Chateau Montelena Chardonnay 2009 (bra, snygg, väl ung), Chateau Montelena Chardonnay 2007 (mer utvecklad än 09, väl integrerad ek, snyggt, fortsatt ungt, men trevligt att dricka nu, görs utan malolaktisk jäsning, men med återhållen ek och mindre alkohol än kusinerna i Napa, mycket bra), Chateau Montelena Estate Cabernet sauvignon 2008 (ljus färg för Napa, dock tydlig Napa i doften, spetsat med ett uns kardemumma av alla tokiga saker man kunde tänka sig hitta i det här vinet, bra syra, rent, väl avvägd ek, ungt, nyklassiskt), Chateau Montelena Estate Cabernet sauvignon 2005 (mer utvecklat, viss mognad, integrerad ek, bra syra, mindre alkohol än medelvinet från Napa, både mörka och röda körsbär, mycket bra), Henriot ”Cuvée  des échanteleurs” 1995 (mogen, mycket god, perfekt att dricka nu, typisk husstil), Spottswoode Sauvignon blanc 2010 (frisk och lätt lovande doft, inte lika bra i smaken, nej, Spottswoode har gått vilse i den kommersiellt anpassade stilpannkakan, synd), Pride Mountain Vineyards ”Reserve Claret” 2006 (många runt bordet älskade det här, själv ser jag det som ett vin för tidigare limsniffare, behöver jag tillägga att den flyktiga syran sprängt alla rimliga gränser?), DLD Les Gosses Vineyard ”Cuvée Marcel Dupont” (schysst Red Mountain-syrah…), Merry Edwards (någon av jänkarna tyckte absolut att vi skulle prova det här och visst var det riktigt intressant: en amerikansk Liebfraumilch), Heitz Cellars Cabernet sauvignon 1999 (en ovanligt ren årgång från legendariska Heitz, bra balans och i en stil som aldrig hört talas om Parker, bra).

Svensk vinförsäljning: status quo i 45 år!

Medan utvecklingen avseende Vinsverige i stort varit helt fantastisk de senaste 45 åren, har så gott som ingenting hänt beträffande massmarknadens mest populära produkter. Vid en blindprovning på

Fortfarande bäst

Gustibus sommelierskola i Malmö fick idag 26 elever, blint, prova den 45 år gamla Parador (senaste tappningen, är bäst att tillägga för dem av oss som är mer korkade än andra) och en av dagens storsäljare, en box för 149 kr. En förkrossande majoritet föredrog Parador! Nu skulle man kunna tro att poängen med det här inlägget är, att eleverna måste ha fel, men det är tvärtom: massmarknaden och alla tillskyndare av skräpboxar har fel. Tveklöst var Parador minst lika bra och, även i min gom, bättre än sin efterföljare. Den stora skillnaden mellan vinerna är, att den moderna boxen berikats med ett inslag av mocka från ekchips eller –stavar. Samtidigt är det vinet både mindre rent och mer skitbeskt än Parador. Och, den är, förstås, mer rik på alkohol (14 mot 12 %). På papperet innehåller Parador mer socker, men smakmässigt är det svårt att känna det, tvärtom upplevs boxen som pimpad med såväl sötma som syra i en ohelig allians, som borde få varje människa med normala smaklökar och normal bildning att sky den. Tyvärr är alltså kontentan av dagens provning, att inget egentligen hänt under de 45 åren Parador, denna 1960- och 70-talens storsäljare, funnits. Skäms på oss.

Prowein, Menger-Krug & två halva svenska Masters of Wine

I början av veckan ägde den allt större och mer betydelsefulla vinmässan Prowein rum i Düsseldorf. Bortsett från en… fascinerande och oförglömlig… provning med Regina Menger–Krug, där hon satt i en VW-buss och bokstavligen talat höll hov på mässans parkering medan vinden slet i oss som andäktigt stod utanför bilen och frös och njöt av hennes fullständigt briljanta viner – närmare ett sadomasochistiskt förhållande än så lär jag inte komma – och en del mer normalfantastiska viner inne i mässhallarna, stod även på programmet en middag med två av de alltfler svenska vinmänniskorna som gör internationell karriär i det tysta. Louise Sydbeck har klarat teoriprovet för att bli Master of Wine, men inte det praktiska (nytt försök i juni i år). Med Anne Thysell förhåller det sig på omvända viset. Louise driver sedan flera år en lika exklusiv som framgångsrik vinhandel, vars affärsidé är att försörja Rivierans lyxjakter med vin. ”Jag säljer mest toppnumren från Bordeaux, champagne och supertuscans,” berättade Lousie, ”att Cristal 04 är tokung bryr sig inte mina kunder om  och om det står Montrachet på etiketten är det också bra. Mest säljer jag nog Tignanello, Sassicaia och Petrus och andra franska toppnamn.” Anne gör en helt annan karriär. Hon är chef för vininköpen på gigantiska Spar i Österrike. En av landets tre stora vinhandlare, med ett omfattande utbud av allt från skräp till det bästa. Även om hon själv ligger lågt med det är det få, i världen, som köper in lika mycket vin som hon. Att de båda unga damerna dessutom är trevliga och ödmjuka gör inte saken sämre. Kanske synd att vi inte får se mer av dem i Sverige bara eller att de, för den delen, uppmärksammas mer – om inte annat så för att visa yngre förmågor vad som är möjligt. Bonus: Här kan man se hur Regina Menger-Krugs tränade grisar plöjer jorden efter skörden.

MDLVX 06 – 11, Adrian Belew & Prince

Första årgången, 2006, av Miguel Merinos och mitt riojanska Carignan-vin, Mazuelo de la Quinta Cruz, var ovanligt tillgänglig för att vara en Mazuelo

MDLVX

. De följande åren, 07 och 08, var, på gott och ont, betydligt mer typiska för druvan, inte minst avseende syran (påtaglig), de röda bären i doften (påtaglig) och stramheten (påtaglig). Kort sagt: viner för lång lagring. Sedan 09 har vi valt att göra vinet mer likt 06 och därmed mer tillgängligt. Man kan invända att vi tar slutprodukten ett steg från det druvtypiska. På det svarar vi, att ja, som tur är. Carignan/Mazuelo är, i likhet med många andra druvor, underbar bara då den tyglats något. I Sverige kan man just nu, via Systembolagets beställningssortiment, köpa såväl 08 som 09 och, om man så vill, jämföra de båda stilarna. 10:an kommer förmodligen att släppas senare i år i Sverige. Den är kanske väl tillgänglig, enligt mitt tycke. Att det blivit så beror på att det här, faktiskt, fortfarande är ett vin i sin linda; vi har bara gjort fem-sex årgångar, och vi fortsätter skruva och förbättra och söka med ett litet öra mot ”marknaden” och ett stort mot våra hjärtan. Om man gör en jämförande provning med 08:an och 09:an kan man musiksätta 08 med ”Writing on the wall” och 09 med ”While my guitar gently weeps”.

Liten vinfrossa, lång text: Middag med Manu Muga

Rummet är, egentligen, stort. Väldigt stort. Men det gigantiska bordet gör det mindre. Kring det runda bordet: sex personer. Långt ifrån varandra. Emellertid är akustiken god så det går, mot förmodan, att föra samtal som alla kan delta i. Bakom spanjoren placerad längts in i rummet, så att säga, sprakar en munter brasa i en majestätisk eldstad, där en halv fura ryms (inom parentes är det ingen tillfällighet att den nyss nämnde spanjoren, för övrigt ingen mindre än Miguel Merino Navajas, strippat av sig ända in på t-skjortan). Snett mitt emot den avklädde – ja, ni vet vem han är nu – sitter kvällens värd, Manu Muga, stor som en basketspelare och kastar, målmedvetet, vin på övriga sällskapet. Knappt märkbart, mellan vinskvättandet, smyger en svartklädd skugga fram överfyllda fat med vit sparris, pata negra, chuletas och annat smått och gott. Som en aptitretare bollar Manu iväg en Tempranillo gjord enligt konstens alla macération carbonique – regler i… öppna kar, ”jo vi måste vara försiktiga när vi lägger druvorna i tanken”, underdriver Manu och pyser korken ur en cava, gjord på Garnacha och zero dosage – ännu inte på marknaden (vi talar alltså inte om Conde de Haro) och därför känns det otroligt skönt att konstatera, att det kanske är Spaniens bästa mousserande vin. Nya årgången av Blanco, mer nedtonad i eken nu och snyggare än någonsin och oerhört rätt i tiden, följs av Spaniens bästa rosado som är lika bra i klädedräkten 2011 som alltid. En Prado Enea 1969, den första någonsin, visar sig vara utrustad med en rutten kork och måste, trots att den mycket värdigt gått i graven, kasseras. Den ersätts med en crianza från 1970, fortfarande fullt vital och extremt ursprungstypisk med sin blandning av vekhet och frisk pondus – ett resultat av att man på den tiden alltid hade mer eller mindre Viura i rödvinerna, förklarar Manu förstrött medan han sliter kapsylen av en Prado Enea 2004, ett vin som lanseras i begränsad upplaga i Sverige i april. ”Bra, va?” säger Manus bisittare Jesus Viguera, som får säga sådant som Manu själv inte kan säga. Vi nickar belåtet och inser att även om Prado Enea 2004 är bra redan nu så ska den antagligen sparas 20 år eller så, om korken håller, och anar i ögonvrån att svarta skuggan i samma stund, stånkade, släpar in en ny halvfura, som han med möda och efter ett farligt balanserande på eldstadens rand till slut lyckas få att falla in i den enorma eldhärden och det så till den milda grad att ett smärre gnistregn slår ut och får den bakre delen av rummet att likna ett skeppsvarv på ackord. På andra sidan de klassiska och ändå rena och moderna tonerna som flödar ut ur Prado Enean, in i näsan och upp i hjärnan, noterar jag ett svagt gnyende borta från eldstaden i samma stund som ett väldigt sprakande hörs och, när jag nu tänker på saken, visst pep svarta skuggan när den flydde ut i serveringsgången, lätt hopkrupen? Sedan fick Manu ett Reserva-spel och kastade årgångar och flaskstorlekar över oss som vore han en diversehandlare i just Reservor. En villfarelse han snabbt tar ur oss. ”Det är bara på export vår Reserva existerar”, säger han, ”här i Spanien säljer vi Muga”. Vi nickar som om vi förstått och sneglar förbi Gran Reservan från 1989, bort mot Torre Muga-avdelningen, som den svarta skuggan, uppenbarligen renoverad och möjligen inkletad i någon lämplig salva och kylbalsam, just svept över, sig efterlämnandes en svag förnimmelse av pomada och ett antal karaffer, som snart står på vårt bord och från den stunden struntar vi, högst vanvördigast mot vår värd, allra ödmjukast mot vårt vin, i vad vår värd säger och, handen på hjärtat, det gör nog han också. Och även om inte Manu på vår fråga kan instämma i att medan Prado Enea är en snudd på optimal Rioja för källaren är Torre Muga snudd på sinnebilden av optimalt vinmakeri och som sådant ett vin som ska konsumeras i närtid, kan Jesus göra det åt honom. ”Si,” säger han och ser ut att mena vartenda ord.

Prinskorv & sötsur sås: Perez Cruz – ett långtidstest

Om nu Perez Cruz viner är så himla bra till allsköns mat och det ”perfekta krogvinet” enligt vinifierat.se, hur klarar de då att, i god restauranganda, serveras på glas två dagar efter att buteljen öppnats och halvfull ställts på diskbänken utan kork, kort sagt: hur klarar Perez

MVG i testet: fixar prinskorv, makaroner och ketchup även på den tredje dagen.

Cruz viner ett långtidstest? Samvetsgranna hängruntare drar sig till minnes att vinerna som provades var Perez Cruz Reserva Cabernet Sauvignon och, det för närvarande i Sverige inte sålda, Perez Cruz Limited Edition Cot. Båda de här vinerna klarade tredagstestet väl: på dag tre gick de fortsatt bra till prinskorv och makaroner och ketchup och de hade, snudd på fullt ut, behållit sin smått vulgärt inbjudande frukt. Efter en vecka hade dock Cot spårat ur och uppvisade en, tämligen påtagligt, förhöjd halt flyktig syra, som bara den mest fanatiske naturvinsanhängaren kan uppskatta, medan Perez Cruz Reserva Cabernet Sauvignon hjälpligt hängde ihop, men hade svårt att fixa prinskorvs- och makaroner-provet – och det var snarare oxidation än mycket ketchup som fällde avgörandet. På det hela taget får dock Perez Cruz båda viner MVG i långtidstestet, i alla fall upp till tre dagar – den som korkar igen den öppnade flaskan och ställer den svalt kan rimligtvis dricka vinet med visst behag även efter fem-sex dagar.

Prinskorv & sötsur sås: Perez Cruz – det perfekta krogvinet?

Bestämde mig i en stund av dum- och ensamhet för att söka svaret på vad man bäst äter till chilenskt vin. Hade dock bara två viner att prova med. Samtidigt inskränker sig min köksfranska till påstortellini, kyckling i Uncle Bens sötsura sås, makaroner med prinskorv samt vidbränt kött med påssås, varför mitt forskningsprojekt fick ta avstamp i dessa rätter. Normalt brukar, för sitt eget bästa, eventuella gäster aldrig få tillfälle att närmare känna efter vad maten smakar; kort sagt dövas, före matintaget, deras sinnen med, för gäster, på tok för bra viner. Nu var jag, som framgått, ensam och kunde därför ge prinskorvarnas, makaronernas och påstortellinins subtiliteter fritt spelrum. Och till det Perez Cruz Reserva Cabernet Sauvignon 2009 och Perez Cruz Limited Edition Cot 2009 (finns ej att köpa i Sverige, men kommer, enligt pålitliga källor, att lanseras i en begränsad upplaga fram emot sommaren eller så). Ganska snart stod det klart, att när man tillreder rätter med, ska väl erkännas, ett begränsat mått finess så sitter en relativt sett återhållen och elegant chilenare som en smäck. Allra bäst var vinet, ja båda vinerna, till makaroner, med i olivolja välstekt prinskorv och ketchup (nej, ketchupen hade inte stekt i olivolja, någon måtta på mina köksdumheter är det). Knäcka med smör fick det att kantra lite, men det var nog inte vinets fel utan min iver att slå för många flugor i en smäll. Genom åren har jag förstört många bra viner, och ganska säkert också många smaklökar och rent av middagar, med min sötsura kyckling. I det här fallet klarade sig dock vinet bra. Den snudd på överdrivna frukten orkar med den vulgära såsen och den brända köttbiten mötte sin överman i framförallt Perez Cruz Cot. Avseende min paradrätt, påstortellini, beror, förstås, mycket på hur den tillreds. Jag brukar koka den i vatten och servera den som den är och då gick båda vinerna riktigt bra. Tillsätter man en skvätt grädde, gröna ärtor, torkad skinka och ett uns muskot går de ändå bättre. Vad är då slutsatsen? undrar ni, spänt och uppriktigt intresserat. Jo, den för mitt vidkommande något tvetydiga insikten, att mitt kök går väldigt bra ihop med Perez Cruz viner. Negativt, därför att jag fram till nu levt i villfarelsen att mitt kök går bäst ihop med La Tache – alla förlorade år, och, viner… -, positivt, därför att det svider betydligt mindre i plånboken om jag kan dölja mina tillkortakommanden i köket med Perez Cruz Reserva Cabernet Sauvignon.  (Däremot, ska ödmjukt erkännas, är det knappast goda nyheter för Perez Cruz, att deras viner rekommenderas till min mat.)