Vinakademien i Sverige höll höstmöte på Pontus! häromdagen. Efter att pliktskyldigast ha talat om Systembolagets sortimentspolitik, Vinets Dag 2013 (22 januari, på Strindbergs födelsedag och St Vincents dag), hur medelamerikanens sockerintag ( över 60 kg per person och år, godis oräknat) påverkar smaklökarna negativt, var det så äntligen dags att hugga in på menyn (canapeer, vol-au-vent på kalvbräss och champignoner, Challandaise-anka, ost och Grand Marnier-suffle) och, framförallt, vinerna: Pol Roger Cuvee Winston Chruchill 1985 mgm (mycket god, mognad men också påtaglig vitalitet, frisk, bröd), Charles Heidsick 1983 mgm (tagit lite korkstryk – alltså inte defekt utan lagringsstryk, ändå stor, mycket bra syra, mogen bouquet, bättre med luft, härlig), Pascale Jolivet ”grande cuvee” Sancerre 2001 (mogen, honung, Loire-terroir snarare än Sancerre rakt av, lite bortytis), Corton-Charlemagne Grand Cru (Faiveley) 1990 (lite murken,okej frukt men väl mogen), Domaine de Chevalier blanc 1990 ( har klarat det varma och torra året bra!, mycket ny fransk ek i enlighet med samtidens modevinmakeri (Dubordieu), petroleum, blyerts, bra), Marimar Torres Chardonnay ”Acero” 2010 (jäststams-päron och dito tropisk frukt, onödig avsaknad av syra, Marimar har gjort bättre viner…), Mouton-Rothschild 1976 (mogen, lite uttorkad, håller bra i glaset, imponerande för torråret 76), Mouton-Rothschild 2001(mycket bra, strålande frukt, bra balans, god, lång, härlig syra), La Mouline (Guigal) 1984 (mogen, ursprungstypisk, stor doft, bra syra, pepprig, lång, ren, elegant, utmärkt!), La Mordoree (Chapoutier) 1999 (lite kokt, koncentrerad, kraftfull, ganska ung, mörka bär, eldig, lång, god), Chapelle-Chambertin Grand Cru ”Reserve Jean Trapet” 1989 (bra frukt, jordgubbe, ganska ung, lite smal, bra), Charmes-Chambertin Grand Cru (Laurent Ponsot) 2007 (Pinot noir, ointegrerad ek, mycket ung, lagra, bra), Haut-Bergeron 1990 (det här slottets enda hit, nästan brun färg, mogen, rund, koncenterad, god, söt, mycket bra), Chateau d’Yquem 1983 (petroleum, kraft, koncentration, flyktig syra, ek, söt, dill, en syra som ha en vass udd som inte borde finnas där, ganska god).
Kategoriarkiv: Provade viner
Ek-projektet & Jacques Loussier
Thorslundkagges ek-projekt går för min del nu in i sin slutfsas – för övriga inblandade återstår ännu en diger arbetsbörda innan vindelen av projektet kan presenteras i mars nästa år. Var igår på Grythyttan Vin och provade vad som ska bli cirka 250 eklådor med svensk, fransk respektive amerikansk ek och som förmodligen kommer att säljas via beställningssortimentet i april nästa år. Eken som är enklast att skilja från de två andra är den amerikanska. Gemene man kommer dock ha svårt att avgöra vad som är svensk respektive fransk ek, gissar jag.
Någon gång under våren kommer också ett drygt tusental flaskor med ett vin som långtidslagrats på svenska fat från Thorslundkagge – ett tillfälle för den som vill lära känna vår inhemska ek. Eklådorna är redan på butelj, den kvarvarande volymen tappas strax före jul då vinet, enligt mig, fått så mycket ek att även en kartongdrickare ska kunna upptäcka den. Whisky-delen av arbetet kommer att presenteras först senare. Vi tittar på bilder från ek-projektet och lyssnar på Bach i jazzform.
Ny vinfrossa med Vinakademien & Jan Holmström
Under överinseende av fjolårets pristagare, Helena Lindberg på Tenuta di Bizerno, gick Vinakademien i Sveriges stora pris i år, välförtjänt, till
vinskribenten med mera Janne Holmström, men det där är för somliga av oss blott ett svepskäl för att få släppa loss i en hygglig eller, i bästa fall, ohygglig vinfrossa. I år kastade vi bland annat i oss Pol Roger ”Cuvée Winston Chruchill” 1982 (ganska mogen, rund, fin), Legras & Haas Twoson Solera (elegant och ovanligt snygg blanc de blancs från Chouilly), Billecart-Salmon ”Cuvée Nicolas Francois Billecart” 1996 (frisk, bra syra, metall, mycket bra), ”Pierre Péters ”Les Chétillons” 2002 (okej), Meursault (Coche-Dury) 1996 (flaska ett för gammal, superäcklig smak; flaska två storartad, 110 procent Meursault, aningen brutal finish), Château Rayas blanc 2000 (komplexitet,
spännande, låg syra men ändå vital, ganska fet, kräver sin drickare), Twoson (Jobard) Meursault ”En Luraule” 2005 (bra nu, snygg syra),Hermitage blanc(JL Chave) 2000 (ungt, mycket bra, börjar öppna sig, runt), Carbase mgm (Rabiega/Château d´Esclans) 2000 (ren Carignan, bra dricka nu, eken helt integrerad, nästan utplånad, schysst frukt), Château du Tertre mgm 2000 (ung, strålande, drick nu eller spar), Vigne de l´Enfant Jesus 1980 (dålig butelj, tagit stryk av naturkorken), Nuits St Georges (Leroy) 1971 (mogen, god, vital smak och syra), Clos Dière ”Cuvée I” 1990 (om jag får tycka så själv: ren, snygg; bra att dricka nu, fullt vital, fin druvkaraktär (Syrah)), Château Moulin Saint-Georges mgm 1990 (mycket bra, mogen, tydligt inslag av svamp som trots allt fungerar), Marquez de Haro mgm (Rioja Alta SA) 1970 (smörig, god, med ålderns rätt aningen vek), Moulin-Touchais 1976 (så ojämna de här vinerna är, den här pannan var mest bara trist och luktade gammal behållare), Château Lafaurie-Peyraguey 1990 (varmt år, dock rent ut sagt lysande (om än med aningen låg syra)).
Côte-Rôtie (P Jaboulet Aîné) 1959 2.0
I förrgår, när Hustrun och jag förberett en skaldjursplatå för gästerna, dök Vingårdsvännen upp med, ytterligare, en Côte-Rôtie från Jaboulet och 1959. Skälet, påstod han, var att han glömt att han vid ett tidigare tillfälle redan haft med en. Jag är dock övertygad om att han trodde att Hustrun inte var hemma och att han skulle äta min mat. Icke desto mindre förty slank även den här versionen ner. Faktiskt än fräschare än förra upplagan, på grund av att korken inte grumlat till doften på gammelkorkens vis. Annars hade jag laddat upp med en, visade det sig, väldigt ursprungstypisk, Mouton från 1990. Inte jättesmart, men vad ska man annars dricka till skaldjuren? sa jag till gästerna och fick dem att gå lös på 90:an så jag fick ha det egentliga huvudnumret för mig själv: Bienvenues Batard-Montrachet GC 1998 (Domaine Leflaive). Himla god, hygglig mognad, stor komplexitet, läcker syra. Om någon annan ville ha vitt? Jodå, men då fick de Rabiega Signature från 2004. Eko-odlad Rolle jäst och rejält lagrad på ny fransk ek. Var faktiskt inte dum alls, eken har satt sig utan att vinet oxiderat och den från början väl höga syran är nu riktigt fin, sa jag till gästerna och fortsatte dricka Batarden, som de andra också försökte dricka av, men sedan jag fyllt mitt Riedel till brädden fanns det inte så mycket kvar.
Michelangelo 2012: Liten vinfrossa
Som avslutning på den veckolånga vintävlingen passade vi domare på att kasta
medhavda viner på varandra. Följande buteljer provades: Wallin 2008 (medhavt vin från Provence, första årgången av blend-versionen av Wallin rouge, av falsk blygsamhet vill jag inte kommentera det, men alla andra tyckte det var superbra…); Ktma Argyro 2011 (grekiskt, småblygt, rent och lätt spritzigt vitvin, som bör fungera utmärkt till grekisk mat), Sancerre Jadis (Henri Bourgeois) 2002 (druvtypiskt på alla sätt och vis, stort vin, bra, mjukt och runt nu, mycket bra); Åhus Solaris 2010 (frisk, ren, blyg doft, viss frukt, mognad, hybridkaraktär i smaken men ändå rund i avslutningen); Boloun Ryzlink (Laski Riesling från Tjeckien) 2010 (frisk, ren, viss druvkaraktär, frukt, halvtorrt, bra); Amavi Collection (Walla Walla) 2008 (typisk Walla Walla – stil, stor, fruktig, lätt laktisk doft, mycket frukt, saknar lite syra); Andrew Will ”Two Blondes Vineyard” (Washington State) 2007 (stor, ursprungstypisk doft, integrerad ek och frukt,
saknar lite frukt som balans mot eken i smaken, men bra); Clos Dière ”Cuvée I” (Côtes-de-Provence) 2000 (mycket komplext och bra, ja, vaddå? skulle jag ta med skräpviner? börjar visa mognad, men har många år kvar i källaren för den som så önskar); Ridge California Mazzoni Home Ranch 2003 (Zin, Carignan och Petit verdot som uppvisar en stor, fruktig doft med inslag av russin och fruktsötma från övermogen frukt, noterbart är att flaskan var behäftad med en liten släng av kork annan än
TCA, som knappast hjälpte till); Morrow Valley ”Madeleine Angevine” 2007 (walesiskt hybridvin med en ren och liten doft, liten sötma); Pullus ”Ranski Riesling” TBA 2008 (sött och gott från Slovenien, stor doft, honung, persiska, mango, koncentrerat, sött, mycket bra); Montelle ”Norton” 2009 (hybridvin från Missouri, stor svartvinbärsdoft, mint, lite trögflytande, riktigt bra smak för att vara en blå hybrid); Anima Libera ”Vigna Favassa” Etna Rosso 2010 (ganska ljus färg, körsbär och körsbärskärnor, rent, klassiskt italienskt vin i distinkt stil, ganska strävt, lång och ren eftersmak med ren bitterhet, snyggt vinmakeri av Emiliano Falsini, cool); Abadía Retuerta ”Sago Garduña” Syrah 2009 (powervin från Spanien, tät färg, stor doft och smak där ek och frukt slåss om utrymmet på powervinets vis, disciplinerat och snyggt, saknar lite syra, lång eftersmak, bra gjort i sin stil); Augusta Winery ”Vignolle” 2010 (Missouri-vin på gammal, fransk hybrid, blygt, hygglig frukt med inslag av jordgubbe, tydligt hybridavtryck i smaken som är en aning robust men också nyanserad, lite grovhuggen hybrid-syra, fruktig ren
eftersmak med tropisk frukt); Kasugayama (sake från Musashino Shuzo – mycket bra!); Simonsig ”Redhill Pinotage” 2004 (stor, fruktig doft, varmt klimatavtryck i såväl doft som smak, välgjort i sin stil); Ayres ”Pinot Noir” 2006 (PN från Oregon, som behövde tid i glaset för att komma till sin rätt och som sedan tappade av väl snabbt, annars trevlig frukt och väl integrerad ek); Clos Henri ”Sauvignon Blanc” 2011 (Bourgeois´vin från Nya Zeeland, stor doft, sparris, nässlor, ungt, friskt, rent, mycket bra); Interkardinal Solaris 2010 (mer svenskt vin, lite blyg doft och smak med hygglig frukt, inslag av ostbågar och begynnande mognad, rent och snyggt); Glyndwr 2010 (dessvärre, eller inte, korkdefekt hybridvin från Wales på Rondo, Regent och Triumph d´Alsace).
Två något udda viner & Queen
Domaine Chrstiane Rabiega blanc 1987 (Provence, Frankrike), Ugni blanc och lite Clairette, lång lagring på jästfällningen: Vacker, gyllengul färg, ganska stor, mogen doft med inslag av ostbågar, honung och gula äpplen, medelfylligt, rent, väl moget men fortsatt intakt i smaken, lång, ren eftersmak, saknar syra för att vara riktigt bra, men oj, det
överraskar. Sariza 2004 (Plovdiv, Bulgarien), 80 % Rubin och 20 % Cabernet sauvignon, lagrat i franska, amerikanska och bulgariska ekfat, källarprov före slutbehandling och tappning, har lagrats i rumstemperatur sedan 2006: tegelkantat, ganska stor, mogen doft med hygglig komplexitet, inslag av rostad ek, vanilj och frukt och bär i en mix av mörka och röda bär, medelfylligt, lång, ren eftersmak, saknar lite syra och är på fenoliskt ej mogen Rubins typiska vis grovhugget, annars ursprungstypiskt och ganska okej, bättre än förväntat. Queen.
Michelangelo 2012: Sydafrikansk rosé
I samband med årets Michelangelo International Wine Awards of South Africa, fick jag
bland annat tillfälle att döma i en panel som provade roséviner från ja gissa varifrån. Okej, jag ska inte hålla er på halster: från Sydafrika. Hade jag förutfattade meningar om slika viner? Trodde jag att de alla var ljusa rödviner med hög halt av tillsatt syra och svavel och att de alltid avslutade på ett direkt oangenämt och skitaktigt vis? Självklart, trodde jag det. Ni har väl provat de sydafrikanska rosévinerna i Sverige? Nåväl, kanske på grund av min förutfattade mening, kanske därför att vinerna faktiskt var bra, fick jag mig en överraskning. Naturligtvis fanns där en del viner lika usla som dem som nämns ovan, men lika många var rena och snygga, om än allt som oftast väl färgrika. Å andra sidan: är vinet bra, är färgen av underordnad betydelse. Förhoppningsvis efterfrågar vårt monopol snart sydafrikansk rosé som gör landet rättvisa och, då gör det ingenting om det kostar skjortan, om det nu skulle vara så att det är ett högt pris som tarvas för att få sig en bra
roséskvätt från denna sydliga söder. För övrigt lärde mig Christine Rudman, som bland annat är medförfattare till den sydafrikanska vinbibeln ”Platter´s Wine Guide”, att en sydafrikansk ”Blanc de Noir” är ett ljust rosévin från Sydafrika och oftast kommer det från en bra producent, är torrt och håller en hög kvalitet så varför inte efterfråga en dyr, sydafrikansk ”Blanc de Noir”?
Michelangelo 2012: Märkligt blir märkligare
Som för att visa att KWV:s märkliga provning häromdagen inte var det tokigaste Michelangelos jury 2012 kunde råka ut för, slog Pernod Ricard
South Africa till med en helt fantastisk övning igår kväll. Kort sagt bjöd de in alla domarna till en provning och ganska välklädda och mycket förväntansfulla och inställda på att få prova PR:s första kanonviner från ZA reste vi från vår bas i Stellenbosch till PR:s HK i Kapstaden. Där väntade tre trevliga men ointresserade personer i jeans och utanpåbyxornaskjortor med fyra spanska Campo Viejo – standardviner och ett halvt dussin australiska Jacob´s Creek – standardprodukter.
KWV Likeurwyn 1937
Det började illa: någon mindre välbetänkt person på KWV/Laborie hade fått för sig att det var okej att utsätta 12 internationella vindomare, som just plöjt runt 75 viner vardera, för en blindprovning, där domarna skulle ge företaget gratis feed back på produkterna som presenterades. Som om det inte var nog med det malde en förskräcklig panflöjtsversion av ABBAs ”Thank you for the music” i bakgrunden – när refrängen kom dubblerades den hysteriska panflöjten, med en effekt som säkert inte var vare sig skivproducentens eller panflöjtspelarens intention. Som tur var för arrangörerna var den genomsympatiske Jean-Christophe Bourgeois från Sancerre och genomrolige Doug Frost MW pigga på att bistå med några frågor och glada tillrop, och svenska Mischa Billing försökte bidra med några kloka synpunkter. Genomgående besvarade den ansvarige vinmakaren detta med små grymtningar eller ganska nonchalanta ”yes”, som luktade ”säg något mer jag skiter i” lång väg. Med andra ord började Michelangelo International Wine Awards jurys besök på KWV Laborie inte särskilt bra, men… det skulle bli bättre. När den något misslyckade provningen genomlidits serverades en fantastisk middag med springbok och en massa läckerheter från trakten – visserligen startade spelverket med panflöjtsmassakern av ABBA om när förrätten kom in, men det förlät man gärna med tanke på vad som vankades – och
som grädde på moset dök ett sött vin, KWV Likeurwyn, från 1937 upp. Ingen visste hur det var gjort och Laborie-folket gissade själva på Chenin blanc, för det har de massvis av i Sydafrika. Själv gissar jag på en icke ringa andel Muscat – vinet påminde, kort sagt, väldigt mycket om en lika gammal, söt muscat från de uråldiga källarna i Ukraina, där man, faktiskt, kunde konsten att göra bra Muscatviner då det begav sig. Gjort i en upplaga om blott 168 buteljer och med en välvaxad topp, som säkert bidragit till att bevara vinets fräschör, och med 220 gram socker, ett pH på 4 och 13,5 volymprocent alkohol var KWV Likeurwyn från 1937 ett alldeles underbart vin: komplext, nötigt, massor av honung på näsan, behaglig russinkaraktär, torkade frukter en masse, väl balanserad smak och en helt fantastisk, lång, nötig eftersmak som satt i käkarna på oss alla när vi glada och nöjda lämnade KWV/ Laborie.
Krug Cuvée du Mesnil 1988
Ibland får man offra sig för den goda saken. Se det så här: Om jag aldrig kommer med något gott till Vinvännen Göran i Cannes, kanske han slutar kasta löjligt dyra och unika viner på mig. Kort sagt ska man understundom taktikbjuda och endast undantagsvis låta snålheten bedra visheten.
Således har jag under flera år lagrat en Krug Cuvée du Mesnil 1988 avsedd för Vinvännen Göran i Cannes – ett vin han visat vissa svagheter inför. När vi så nu sammanstrålade i Sverige tyckte jag att det var lämpligt att kasta flaskan på honom. Såvitt jag kan bedöma fick det avsedd effekt eftersom han snart började stampa nervöst och skrapa med fötterna och strax sprang ner i sin svenska källare och plockade upp en Grande Dame 1986, som förvisso var rund och fin på hustypiskt vis, men som fick rejält med pisk av den smöriga, friska, komplexa, smakrika, mineraliga, rena, långa och… purunga Krugen. Möjligen ska man till Grande Dames försvar säga, att vi mellan de båda skumporna åt rikliga mängder av Hjälmare-kräftor – snudd på lika bra som Klangahamns Vättern-kräftor – samt avsmakade ett par snapsar, av diverse ursprung, och öl från det utmärkta bryggeriet i Nynäshamn och en Château d´Yquem 1989 (ganska ”smal”, lite murken som Guiraut brukar kunna vara, men bra för att vara Yquem).






