Påstod i det gamla inlägget om Ornellaia 1994, att jag hade Ornellaia 1991 – 1995 i fina högar. Stämmer inte. Har även 1996 i en fin hög. Sista året innan stilen på vinet ändrades. Noterbart är, för övrigt, de insiktsfulla, och profetiska, orden om lasagne i inlägget om Ornellaia 1994. Läs och begrunda och banna er själva för att ni glömt var ni först läste det. Åratal i förväg. Nå, hur var då Ornellaia 1996, sista årgången av mitt favoritvin sådant det ska vara på den gården? Det ligger nära till hands att påstå att det var något i hästväg, men, nej, ett bra vin är något mycket allvarligt. Kort sagt gör man sig inte lustig över bra viner. Man är kort och koncis och olustig. Således: Ornellaia 1996, lagrat under tämligen gynnsamma omständigheter, är idag inget annat än snudd på ett fulländat vin: inte en så stor men väl så komplex doft, en smak i perfekt balans och med en fruktskjuts i eftersmaken som, gissningsvis, är så nära en heroinkick vi vindrickare kan komma och som får knäna att vika sig, andan att hämta sig, ögonen att tåras, näsan att rinna och ynkliga pip att hoppa ut som små grodor ur strupen. Således ett vin att undvika på offentliga platser.
Kategoriarkiv: Provade viner
Beaulieu George de Latour Private Reserve 1982, Granville & Local Natives
Smet i förra veckan ut i den sorgliga vinkällaren för att leta fram något kul till den dagens kvälls middag och skälet till att detta först nu blir känt för den stora allmänheten, den som följer vinifierat, är att ett visst mått av skam dväljs i denna berättelse. Kort sagt plockade jag till mig ett par inte längre särskilt tydligt etiketterade flaskor ur en av hyllorna för ”fina italienare av okänt ursprung” samt, och detta är det viktiga, ett annat vin, vars synnerligen osammanhängande etikett försvann helt och hållet då flaskan snyggades till inför middagen. Detta hade nu inte varit så farligt om jag bara varit någorlunda fokuserad på Nuet. För vad gör jag när gästerna väl anlänt? Jo, jag presenterar de tre vinerna som tre okända italienare. Nåja, två av dem ganska kända – en av Banfis gamla ikonviner från cirka 1990, mycket bra och i överraskande bra form, och en Sfursat från okänt år på 90-talet, också i utmärkt form. Det tredje, plötsligt, okänt. För att inte framstå som den dummer jag var, och sannolikt är, drog jag då till med att ”detta är en Brunello från 1985, men jag minns inte exakt vilken, men den är bra, eller hur?”, åt detta kunde vi alla nicka instämmande och vi kunde också hitta både år och ursprung, eller, ja, de andra kunde det, sedan jag, mer eller mindre och meddels honungslen röst och mord i blicken, tvingat dem att göra det. Själv tyckte jag att vinet var väl moget för en vinmakarnäsa, men för all del inte helt dött och, tveklöst, reminiscensen av något som varit väldigt bra. Gott så och jag önskar att det stannat vid detta, men så, plötsligt, dagen därpå, då jag hade viktigare saker för mig än att fundera på vad jag provat dagen innan, slogs jag av hågkomsten om vilket vin det där tredje faktiskt var: Beaulieu Georges de Latour Private Reserve 1982! En favorit från förr, från tiden innan Parker och Rolland blivit stora, innan UC Davies presenterat sitt standardrecept för vin, innan Napa-stilen etablerats, innan powervinerna gjort sin entré, kort sagt på den tiden då en jänkare kunde tas för fransos och alkoholhalten balanserade mellan 12,5 och 13 procent. För att inte göra ont värre byter vi nu ämne till Local Natives nya album ”Hummingbird (Infectious)” och Granvilles debutalbum ”Les Voiles”. Trevlig fredag på er – själv ska jag ägna dagen åt botgörning.
Château L´Arnaude sålt & Wallin
Svenskägda Château L´Arnaude är, om inget oförutsett inträffar, sålt och byter ägare under våren. Den som vill köpa på sig lite Château L´Arnaude rouge ska nog passa på att göra
det nu. Det är inte särskilt sannolikt att den nya ägaren kommer exportera till Sverige. Mats Wallin, som tillsvidare äger Château L´Arnaude, kommer, vad det verkar, att fortsätta med sitt eget märke, ”Wallin”, varför vi lär kunna hitta de vinerna i Sverige framöver. Till skillnad från ”Château-vinet”, som görs i en ganska traditionell och, enligt vinifierat som saknar distans i frågan, utmärkt stil är ”Wallin-vinerna” mer inspirerade av Nya Världen och visar mer frukt och mindre komplexitet. Vad man föredrar är upp till var och en eller, kanske snarast, tillfället och maten. Idag provade vi de tre årgångarna som finns av Wallin Rouge samt Wallin Rosé och, ett särdeles speciellt, Wallin Confidentiel Carignan. Så här tyckte vinifierat, som, vilket torde vara uppenbart för hängruntarna, i synnerlig grad är inblandad i de här vinerna: Wallin Rosé 2012 (en ”toppad” rosé på ekfatsjästa, mogna druvor, mycket cab, 250 flaskor inalles; stor och komplex doft med inslag av smultron, örter, citrus, gula plommon, Plumcake piptobak och lite vanilj, något återhållen (nybuteljerad), bra balans med väl avvägd, frisk syra, lång, ren,
rik eftersmak, ett vin att försöka komma över en butelj av), Wallin Confidentiel Carignan 2008 (cirka 300 flaskor, ung, blåröd färg, väl integrerad ek, komplext, typisk Carignan med mörka bär, inte minst svarta vinbär, toppade med röda bär som lingon, medelfylligt, frisk Carignan-syra, lång, ren eftersmak), Wallin Rouge 2011 (900 flaskor, blåröd, ung färg, har till skillnad från andra Wallin-viner fått lång tid på ek, i det här fallet jäst på ny ek och sedan lagrad på samma fat i ungefär ett och ett halvt år, sent skördade druvor, Provencalskt powervin, kraft och koncentration, ek och frukt, toffee, kokos, mycket (frukt)rik smak, ganska mjukt, balanserad syra, mycket ungt, men fungerar för vinpedofilen redan med en rejäl köttbit, rent), Wallin Rouge 2009 (drygt 1500 flaskor, ung, blåröd färg, kraftfullt, mörka bär och blyerts på näsan, lätt touch av yoghurt, väl integrerad ek, bra koncentration, relativt mjukt, bra syra, lång, ren eftersmak, ungt och outvecklat men fungerar med en köttbit, bör dock lagras något), Wallin Rouge 2008 (1200 flaskor, lätt tegelröd färg, viss mognad, ganska stor doft med inslag av kaffe, mocka, mörka bär, örter och blyerts, ganska mjukt och smakrikt, bra balans, lång, ren eftersmak, mycket gott nu). Samtliga Wallin Rouge är gjorda på cirka 80 procent Syrah kompletterad med Cabernet sauvignon.
Maratonglöggtest & kartor
Sommelierskolan Gustibus har i år, eller snarare 2012, till glädje för er som är avundsjukt lagda och till sorg för oss som älskar att glassa med sådant som andra inte kan få, bestämt sig för att inte göra mer glögg. Istället för en ny, unik produkt, som bara ett litet fåtal utvalda får prova, skickar Gustibus en Italien-karta som tack för det gångna året. En mycket detaljerad sådan, rent av fantastisk: man ser knappt Italien för all information. Problemet är, förstås, att man inte kan dricka den. Och den lär inte heller vara god att äta eller röka.
Så det enda man kan göra är att titta på den. Det har tagit veckor av terapeutiska samtal och meditation för att komma över detta slag. Emellertid befinner vi oss nu i ett nytt år och har en ny giv på handen. Således samlar vi ihop oss och genomför, trots det övergrepp på vår status slaget under bältet innebär, den traditionella provningen av tidigare glöggar: Gustibus Baconglögg 2011 (påbörjad för ett år sedan, en i sockerlagsliknande kristaller väl förankrad kork, ljust tegelröd färg, doftar och smakar som en mix av klassiska Dessert och Mamma Scan i sina bästa baconstunder, söt), Gustibus Finglögg D.O.P. 2011 (påbörjad för två år sedan, överraskande lättskruvad kork, ljust tegelröd färg, doftar inte så mycket glögg, snarare, som tidigare, Rosita, vilket sannolikt kommer sig av de spritmacererade Julenissar som kommit till användning under produktutvecklingen och – tillverkningen, smakar som Rosita i högform spetsad med Beckers vita fasadfärg och ett eller två uns beska), Gustibus Finglögg 2.0 2009 (påbörjad för tre år sedan, kletig, svåröppnad kork, grumlig tegelfärg, doftar verkligen glögg om än spetsad med färskt sågspån, men också kardemumma, pomerans och, med tiden, i glaset, etylacetat, rejält med etylacetat, smakar som om Karlssons Klister bestämt sig för att göra en glögg, i den sista skvätten – ja, nu är den dessvärre slut! – simmar något som påminner om en jungfrufödd vinägermoder, smakar inte på den).
Château Lafite Rothschild 1947
Barndomsvännen och jag hade kommit överens om att någon gång dela på min 47:a Lafite. När han blev rejält förkyld och tvingades ställa in sitt nyårsfirande i år, passade jag därför på att plocka fram nämnda pava,
med vilken jag gömde mig i ”förberedelserummet” alias ”gamla köket”. Hann dock bara få den smuliga, om än ganska hela och välbevarade, korken ur, och, det ska erkännas, delvis i, buteljen, förrän Hustrun slet upp dörren till pavans och mitt myshörn och, som om vi höll på med något skamligt, skrek, där hon bredbent stod som en vaktpost i dörröppningen, ”Lars har gömt sig i gamla köket med en 47:a Lafite, kom hit allihop!” Detta chockade mig så djupt att jag inte har en aning om hur vinet var. Enligt de övriga som, som om de saknade uppfostran och vandrade på Jorden utan minsta tillstymmelse till skam i kroppen, girigt sög i sig den åldriga nektaren från Bordeaux, var den inte god alls: mogen, rent av övermogen, fortsatt fin ek dock på gammallaftiskt vis, russin, acetaldehyd, etylacetat, tom Felix ketchupflaska samt lite våt gasbinda och murken gammalkork. Dagen därpå, idag, var, faktiskt, vinet bättre, sägs det, med mer av allt det nyss nämnda med undantag för gasbindan, vilken var som försvunnen, som vore den förra årets smak.
Nyårsvinfrossan 2012
Till saken: Montagny 1er Cru ”Les Coères” (Feuillat-Juillot) 2010 (snygg, elegant, ren, ung, chardonnay, godis för syra- och oekad chardonnay-freaken), Thea´s Selection (Lemelson) 2009 (mycket Pinot, mycket ung,
mycket lovande och bra, lagra gärna något år), Pierre Peters Brut (frisk, ren, elegant, mineral, bra), Mesnillésime (Guy Charlemagne) 2004 (ung, frisk, chardonnay, bra, lagra), Jacquart 1998 (som det ska vara, inte mitt champagneglas, andra mer förtjusta, ostbåge på doften), Palmer 1996 (njaee, den här buteljen har tappat stinget, mycket bröd, taskig svavelreaktionsutveckling), Piper-Heidsick ”Cuvée Sublime” (varje Nyårsaftons fula ankunge, överraskade oss åter vi tolvslaget med sin fräschör och äppliga charm), Charles Lafite Brut (en annan tolvslagsskumpa som får mer än godkänt som sådan, ganska rund och fräsch, allt i ett klockan tolv), Solaia 2002 (mycket bra, komplex, frukt, fin ek, mycket god), Quinta do Pinto 2008 (kul, bred, bra balans, gula äpplen, lite kryddig, lång, ren eftersmak, god, bra till konjaksspetsad hummersoppa), Wallin rouge (Château L´Arnaude) 2011 (buteljerad i december 2012, ändå ganska maffigt som sig bör för ett powervin från Provence, mycket av allt, föga
förvånansvärt tycker jag det är ett utmärkt vin), Malhadinha red 2008 (ett av kvällens bästa viner vid sidan om Solaia och Pequeno Joao, sjungande Alentejo-frukt, mycket bra och god, utmärkt till oxfilén), POM Ingrid Marie (Viness) 2011 (äpplemust, på Ingrid Marie från Rudu by i Vätterbranten, som berikats med äpplebrännvin, vacker färg, stor doft och smak av nykokt äpplemos, god till ost och nötter, rekommenderas, snyggt blendningsjobb av skickliga Solveig Sommarström på Viness), Saint-Bris Vieilles Vignes magnum (Clotilde Davenne) 2008 (komplext, svartvinbärsblad, långt, rent, djupt,coolt), Alpa Zeta Amarone 2009 (alkoholpotent gladiator med upplevd sötma, inte riktigt mitt vinglas), Pequeno Joao (Malhadinha) 2008 (stor fruktdriven doft av klassiska dimensioner, koncentration, svarta vinbär, mycket bra nu, kvällens bästa), Château Romefort 1988 (härtappat av Vin- och Spritcentralen 1990, mannen, numer spritfabrikör i Malmköping, med ansvar för den tappningen bland gästerna, fick en tår i ögat, tyckte inte om vinet, som var utgånget om än drickbart, 12,5% och rejält med syra, så görs de inte längre…).
Calvados Pays d´Auge ”Vénérable” (R Groult)
När Katalanske kocken mot slutet av middagen, högt och ljudligt, berättade, att han, när han häromsistens var ute och reste, hittat Torres Jaime Primero, ringde alla varningsklockor och jag svarade med
återkommande stönanden i stil med ”nähä, det är en dag i morgon också”, ”oj, vad tiden går när man har kul”, ”vad sa ni att vi skulle göra i morgon förmiddag?”. Hustrun däremot gick, med ett tomtemorsaktigt leende på läpparna, rakt i den slukt gillrade, spanska fällan. ”Åh, men du har ju tagit med dig din fina Calvados till Sverige, Lars!” utbrast hon och jag såg hur Katalanske kockens anlete, i ett slag, målades i förnöjelsens och självgodhetens grälla färger och ta mig tusan om han inte kastade ett öga åt mitt håll också! Bortsett från att jag sedan tvingades sitta där och se på när Katalanske kocken fröjdade sig med min fincalva, vågade jag inte gå och lägga mig förrän han gjorde det eftersom jag var, och är fortsatt, övertygad om att mina giftiga blickar hade en lugnande inverkan på hans spritintag. För att undvika ett liknande debacle kommande natt ämnar jag nu gå ut och påta ner Calvan – denna vällagrade, äppledoftande och komplexa dryck – i trädgårdslandet.
Nyårsvinfrossa 2012: uppladdningen & kalenderflicka
Halvljummen uppladdning i år på grund av tövädret, dock vissa
höjdpunkter: Lemelson ”Dry Riesling” 2010 (ganska stor doft, petroleum, Riesling, frisk syra, fin utveckling med luft, bättre dag två än dag ett), Cedula Real 1982 (njaee, sur ålderskork förstörde dagen, annars en hygglig, gammal Gran Reserva därbakom någonstans), Monteagrelo Syrah (Bressia) 2008 (oj, fin utveckling här, riktigt bra nu, frukt, väl integrerad, vacker ek), Montagny ”Les Crêts” (Feuillat-Juillot) 2010 (Clotilde Davennes bästis, gör viner som är nästan lika rena, distinkta och snygga som Mäsatarinnans, mycket bra, oekad Chardonnay i sin prydo – kvinnan bakom vinet kommer till Stockholm 8:e mars 2013, missa inte det), De Bortoli Gewurztraminer-Riesling 2011 (enkelt, men välgjort och välsmakande, halvtorrt, blommigt och lätt kryddigt vin, som fungerade fint till anklever), Les Lauzeraies Tavel (lika kraftfullt, fruktigt och snyggt som alltid, perfekt till gårdagens välmatade fisksoppa), Conjuro (Bressia) 2004 (Bressias
finaste och ett av Argentinas två bästa viner, fin utveckling, lite mer sansat nu och eken nästan helt och hållet på sin plats, oerhört bra, vackert vinmakeri av Walter Bressia), Mammuth (Vinzavod Assenovgrad) 2001 (ett av vinerna jag skapade åt bulgarerna på den tid det begav sig, utsett till ett av Bulgariens bästa av ingen mindre än Jancis Robinson, fortsatt fullt vitalt, ganska stor, fruktig doft med lätt nötig karaktär, 80 % Mavrud och därför lite korthugget, men ändå ren, kvardröjande smak), Doyard-Mahé Carte d´Or Brut ( fruisk, ren, mineral, okej, bättre med luft), Doyard-Mahé 2006 (först oren pga svavel/svavelväten, som dock luftar ur efter ett tag, blir då riktigt bra i en ganska komplex, ren, mineralig stil, ofärdigt idag), Doyard-Mahé Rosé (hoppsan! riktigt bra, fin Pinot-.karaktär, välgjort), Domaine de Nalys 2010 (ung, sluten Châteauneuf-du-Pape, mycket lätt, behaglig touch av flyktiga syror, ganska enkel, men samtidigt god, blir bra med luft), Domaine de Nalys ”Le Châtaignier” 2009 (ganska fin Grenache-kola-karaktär, ungt och oförlöst, helt okej), Domaine de Nalys ”Réserve” (ungt, slutet, komplext, inte lika spännande som basvinet, Paco y Lola (finfin, fräsch Albarino). Kalenderflicka.
Krohn Colheita 1991
Jodå, Svågern kom insvassandes med ett stort leende och ett ”Kolla här, inköpt i Helsingfors!”, som om vinet inte fanns i Sverige och som om jag skulle slå tre volter och låta som ett sjölejon bara för att han inte hade med
sig en Vintage Port utan en medelmåttig Colheita till julfirandet. ”Jamen, vi har ju firat med Colheita förr,” pep svikaren, ”och en medalj har den vunnit, guld, i Bordeaux, 2009”. Suck. Av etiketten framgick dessutom att vinet buteljerats i år, 2012. Efter, vaddå?, 20 år på fat? Och, tre år efter guldmedaljen i Bordeaux? Mycket, djup, suck. Å andra sidan. 1991 är faktiskt 21 år sedan. Det kanske inte var ett barnarov han hade med sig? Och min, i sammanhanget skulle det visa sig positiva, negativa attityd hade skrämt bort de flesta från tanken att prova vinet. Mer åt mig. Och tur var det för Colheitan var bra: tämligen komplex, russin, nötig och med, tro det eller ej, väl fungerande ekintegration. Bäst av allt: den var ändå bättre dagen därpå då gästerna åkte hem utan en tanke på den skvätt Colheita de lämnade efter sig och som förgyllde resten av dagendärpådagen för mig.
Rebelle Cuvée No 2
Någon gång på 1980-talet fick Bordeaux-firman Dulong, numer, tror jag, Dulong-Huet, för sig att göra ett vin som skulle heta Rebelle och inte bara det, vinet skulle vara gjort som man fordom gjorde de röda Bordeaux-vinerna, det vill säga ”hermitagerat”, alltså med en
skvätt Syrah, för att runda av eller, i förekommande fall, förstärka eller fixa till årgångar som saknade mognad eller vilka skäl man nu skulle kunna komma på för att hämta Syrah i Rhône-dalen till Bordeaux. Med tanke på blenden gick det inte att få en appellations-klassificering på ”Rebelle” och därmed inte heller en årgång på etiketten. Lösningen blev att kalla vinerna ”Rebelle Cuvée No 1” år ett, ”Rebelle Cuvée no 2” år två och så vidare. När vinifierat för sina hängruntares skull nu dragit en Rebelle Cuvée No 2 ligger det något beklagligt i att vinifierat inte minns vilket år det första vinet gjordes. Inte heller går detta att utforska via nätet, i alla fall inom rimliga tidsramar. Gissningen är att Cuvée No 2 är årgång 1989 (hugade petimätrar är mer än välkomna att berätta hur det egentligen förhåller sig). Hursom så var vinfierat på besök hos Dulong i samband med Vinexpo 1991 och fick då prova vad som kanske var Cuvée No 3 eller möjligen No 4. Saken är i alla fall den att det vinet luktade väldigt mycket Carignan och då provningsledaren från Dulong ställdes inför det påståendet kom denne av sig och sa att ja, så är det och avslöjade vidare att ”Syrah- druvorna” inte heller alltid kom från Rhône. Fascinerande och kul. Vinet då? Joo, det är riktigt bra. En spännande brytning mellan Bordeaux och Sydfrankrike. Fortsatt vitalt. Rent. Integrerad ek. Moget. Rent.


