Vinbacken Björk 2012 & Nicolai Dunger

Publicerat 2013-05-21 av Lars Torstenson

Svara

vinifierat har fått ett varuprov på, och bedömer här och nu, Vinbacken Björk 2012, ett vin gjort på sav från ett 15-tal björkar i Bassholma, mellan Klippan, Örkelljunga och Munkaljungby, som tappats två veckor före lövsprickningen för att, som producenten själv säger, undvika den beska som uppstår om löven hinner komma. Vinet har sedan jästs till 12 % och tillsatts ett fåtal, naturliga, smakämnen. Årgången gjordes det 200 st 50 cl-flaskor – bara en sådan sak: merparten av ni andra kommer a-l-d-r-i-g att få sätta vare sig näsan eller smaklökarna i det här vinet och det får det att smaka extra bra. Hur smakar det då? frågar ni som kan se er i stjärnorna efter det här vinet oss som har provat. Jotack, vid första sniffen ligger lite dum alkohol och väntar på ytan, denna får dock snart välbehövligt sällskap av en doft av fräsch björksav och en lätt fruktighet av för min näsa obestämbar, rund, art, mjukt, balanserad syra, fin, ren smak av sav, lång, ren eftersmak av sav och ostbågar. En lite antydan till svavelväten spelar diskret i bakgrunden och bidrar säkert till vinets rondör samtidigt som det håller igen några av de aromer vi annars skulle känna tydligare. Vinet provades både i rumstemperatur och väl kylt. Tveklöst avnjuts det, som Vinbacken föreslår, bäst väl kylt och, tycker jag, gärna dekanterat/luftat. Den stora frågan är då bara: när dricker man det här? Och för den delen: hur får man folk att dricka detta? I dessa naturvinstider torde den här ”annorlunda” typen av vin ligga mångas näsor och smaklökar nära och som det är mer än en restaurang som försöker hitta spännande kombinationer både genom ”nya”/”nygamla” råvaror och produkter tror vinifierat att det finns en marknad. Både för det här vinet och andra liknande projekt som jämtländska bubbelvinet Sav. Vinbacken själva låter hälsa att vinet går bra till en kantarelltoast och tänk, det låter verkligen som att det skulle kunna fungera. Om ni kan komma över en flaska, förstås. Ganska förskräcklig björkmusik. Nicoali Dunger.

Terrada – ett argentinskt äventyr & Gotan Project & Sven Tumba

Publicerat 2013-05-20 av Lars Torstenson

Arbetade under åren 2007 – 2011 som rådgivare åt vingården Bodega Terrada i Mendoza. Vi startade från noll och med den gemensamma ambitionen att skapa ett vin olikt de ofta, gäller inte minst de dyrare varianterna, tråkextraherade och orena vinerna från området; vi ville ha mer stramhet och elegans, mer tango. Projektet kom att leva årgångarna 2007 – 2010, men därefter lades det ner. För att göra en lång historia kort: det är inte helt enkelt eller riskfritt att äga och driva en verksamhet i Argentina om du inte är på plats hela tiden, vilket ägaren fick erfara. Problem som inte var direkt knutna till tillverkningen ledde till att ägaren bestämde sig för att från och med 2011 sälja sina druvor, vilket han nu gör och det till tämligen kända producenter med hög status. Bra druvor, alltså. Kunde vi då göra ett bra vin? Ja, det måste man säga, låt vara att somliga av oss talar i egen sak. Under inte helt enkla förutsättningar – vi hyrde in oss hos andra producenter och arbetade i deras lokaler – fick vi till ett par bra viner. Själv skulle jag mer än gärna se att småskvättar av malbec-vinerna från 07, 08 och 10 fann sin väg till det svenska beställningssortimentet eller kanske en näthandlare. Det första vinet, 07, är riktigt gott idag (uppenbar Malbec från Mendoza, men trots det ganska ljust i färgen och inte mer än medelfylligt, mer komplexitet än kraft, snygg balans, lång, ren eftersmak, bra och gott), 08:an är förmodligen det bästa vi fick till och inte minst därför kräver det ytterligare några års lagring för att komma till sin rätt (medelhög färgintensitet, blåröd nyans, djup färg, ungt, outvecklat, stramt, elegant, oförlöst frukt, bra ek som behöver ytterligare något år för att släppa till frukten på doften, klar fruktdominans i smaken, lång, ren eftersmak), 10:an är den lättaste av årgångarna och ganska öppen idag (ursprungstypiskt på doften men inte i smaken, har fått lite för mycket ek som det aldrig kommer återhämta sig från, känns att det på gott och ont fått svavelväten bortluftade, trots de invändningarna mycket trevligt, lätt och elegant i en för Malbec, särskilt i Mendoza, ovanlig stil, här har vi nästan gått ett steg för långt i jakten på elegans men vad gör det när det är gott?). Årgången 09 är inte lika bra som övriga. Inte dåligt, men i min näsa inte lika kul då det har en släng av gamla fat och därmed lite död frukt på näsan och aningen dumbeska i smaken, lite torkat är det också. Å andra sidan fin stramhet och gott för den som tycker om viner där eken står över frukten. Slutsats? Jo, hade vi fått hålla på något år till hade vi satt fullträffen och, inte minst, det går att göra elegant, snygg, stram Malbec i Mendoza. Synd att så få försöker göra det. Gotan Project. PS: VM-guld!

Concha y Toro Late Harvest Sauvignon Blanc 1987 & Opeth

Publicerat 2013-05-09 av Lars Torstenson

Det här inlägget kunde lika gärna rubriceras Moulin Touchais 1959 för det var det vinet och Concha y Toros LH som lite improviserat provades till en salig dessertröra, eller möjligen en välavvägd desserttallrik, bestående av flytande öar, chokladmousse, vaniljglass, ofrysta jordgubbar, ofrysta blåbär, jordgubbstårta, melon och något mer som, uppenbarligen, slunkit vinifierat ur minnet och därför måste antas ha varit av mindre vikt. Moulin Touchais 1959 var precis som det skulle: chenin blanc-stuk, lite ostbågar, finfin syra, vitalt, hygglig frukt, ganska smakrikt och tämligen trist på den här dessertvinstypens karakteristiska vis. Concha y Toro Late Harvest Sauvignon Blanc 1987 var inte helkul när det kom då för hundra år sedan, men är, till vinifierats förvåning, betydligt roligare nu. Höll ihop fint, bjöd på mycket och numer också tämligen balanserad syra och sötma. Fortsatt vitalt för att inte säga ungt, bra koncentration som lättats upp lite genom lagringen och det får fullt godkänt på alla sätt och vis och hade det inte tillhört klassen tråkviner hade det säkert suttit fint med ett glas till. Harvest.

Systembolagets nyheter i mars: eftertest

Publicerat 2013-05-01 av Lars Torstenson

Svara

vinifierat har vid flera tillfällen gått igenom nyheterna på Systembolaget (SB) och jämfört dem med vad som efterfrågats i offerterna som föregått inköpen. I förra veckan var det marsnyheternas tur att nagelfaras och för första gången delar här vinifierat med sig av sina erfarenheter. Följande slutsatser kan dras: 1. Utsläppet är inte felfritt, men överlag bra eller mycket bra. 2. I tillfredsställande många fall har man köpt in vad som efterfrågats. 3. I andra fall överensstämmer, fortsatt, inte det som köpts in självklart med det som efterfrågats, i vart fall skiljer sig SB:s beskrivning av det inköpta vinet från det som efterfrågats och man kan också via en provning konstatera att det ibland är svårt att finna ”offertens vin”. 4. I ett fall har ett vin med, enligt SB:s egna uppgifter, 14 g/l socker köpts in och saluförs nu trots att offerten stipulerade maxgränsen 10 g/l (Sauvignon blanc från Nya Världen), i ett annat, mindre anmärkningsvärt, fall har maxgränsen satts till 6 g/l medan det saluförda vinet enligt SB:s hemsida håller 7 g/l (italiensk eko-box). 5 Trots att SB nu säger sig inte efterfråga så många boxar, tetra brik och framförallt inte billiga fairtrade/eko-viner släpptes i mars, till exempel, en treliters fairtrade-box för 170 sek och en enliters tetra gjord på ekologiskt odlade druvor och det för 68 sek. Övrigt: I något fall beskrivs ett vin som torrt fast det innehåller 8 g/l socker och inte anmärkningsvärt mycket syra, det upplevs också, åtminstone i vinifierats provningsgrupp, som halvtorrt (ett rosévin från Nya Världen), kanske inte helt lyckat för diabetiker? vinifierat konstaterar också att rosévinerna från södra hemisfären har lite svårt att hävda sig eftersom de flesta är gjorda för att konsumeras inom ett år från skörd samtidigt som de i Sverige, av självklara skäl, lanseras då de redan är ett år. På det hela taget dock, som inledningsvis nämndes, ett bra släpp. Spiders from Mars

Twoson på Pontus!,urläcker Petit verdot, Pierre Peters & Lill-Babs

Publicerat 2013-04-29 av Lars Torstenson

Årets första Twoson-lunch avhölls, sistlidna fredag, på Pontus! . Eller möjligen, och snarare, på Pontus!s nya bistro Pocket, som ligger där Pontus!s skaldjursbar låg. Twoson har, alltså, flyttat från saligt avsomnade Pontus by the Sea till riktiga Pontus och det har, föga förvånansvärt, gått utmärkt. Pontus, mannen bakom Pontus! och alla andra Pontus, håller alltid en hög klass i allt han gör och varhelst han gör det och som den kloke företagsledare han är ser han till att omge sig med kunniga och förstklassiga medarbetare. Med andra ord förlöpte allt väl och maten var, som alltid på Pontus!, utmärkt. Själva Twoson-lunchen såg som sina gäster Fabienne och Rodolphe Peters från Champagne Pierre Peters – de levererade förra årets skumpa, en lågdoserad Twoson-variant av ”Les Chétillons”. Vi fick prova deras toppnummer ”Les Chétillons” 02, 97 och 88. Samtliga i avskalad och snygg Pierre Peters-stil och mycket goda. 02:an var knuten och ung, 88:an om inte fullt mogen så i alla fall väl utvecklad och öppen, rund och god. 97:an är, som tidigare meddelats på denna blogg, fantastiskt bra för sitt år. Vid sidan om de här tre godingarna, samtliga, som sig bör på en Twoson-tillställning, på magnum, serverades förra årets sista Twoson-vin och årets första dito: Twoson Chambolle Musigny från 09 och Ponsot och Twoson Barolo Campé från La Spinetta och 05. Båda, om vinifierat får tycka så eller ja, försök hindra mig!, mycket goda, den förra tokung, den senare börjar komma ur en lång tunnel och bli drickklar. Som grädde på moset serverades också ett kommande Twoson-vin, det smått sensationella Twoson Washington State Petit Verdot från Hedges och 06, alltså, kort sagt: man får leta efter ett bättre druvuttryck (Petit verdot, för er som inte riktigt hängt med i texten) av denna inte särskilt ofta väl uttryckta, utan snarare allt som oftast överextraherade, druva; urläckert vin! (Ja, jag är part i målet, men det skulle vara mig främmande att ljuga för mina HR) Lill-Babs.

En lunch i Cannes & Clas Yngström

Publicerat 2013-04-22 av Lars Torstenson

En Comtes de Champagne 1998 fick mig att bli misstänksam. Varför kastade Vinvännen Göran i Cannes en sådan godbit på mig bara så där, när själva idén med vårt möte var att äta en lunch på Hotel Martinez dubbelstjärna Palme d’Or? Han hade påstått att Palme d’Or, efter en tids kulinarisk ökenvandring, åter var bara såå himla bra. Varför då försmörja mig med en Comtes i bästa form; en del utvecklade, snudd på mognadstoner i doften och en underbar syra som skvallrade om att om vi inte varit så heta på gröten och begått detta vin just nu, hade det kunnat leva väldigt många år till? Mycket riktigt. Palme d’Or är lika förföriskt vacker som alltid, där den ligger en våning upp i Martinez och med utsikt över hotellets inbjudande djupblå pool, den myllrande strandpromenaden La Croisette och, förstås, Medelhavet och dess explosioner i smaragdgrönt och turkos varuti ljusgula solkatter ses skutta muntert omkring och servicen är, med undantag för en okänslig typ som går omkring och talar en för alla,

Inget att orda om.

inklusive sig själv, obegriplig engelska istället för att bara säga som det är på franska, utmärkt och vinlistan bra – den här dagen testades en alldeles underbar Conseillante från 2001, ett utmärkt, för att inte säga perfekt, val – och, ja, då borde allt vara frid och fröjd? Nej, inte riktigt. Maten är bra. För all del. Men inte outstanding. Bara så ni vet. För helt billigt är det inte. Nu insåg snart Vinvännen Göran i Cannes hur illa han bettet sig när han bjöd dit oss för lunch och hans dåliga samvete fick honom att, då vi kom hem igen, öppna flaskor en masse och av dessa vill jag bara nämna en Mouton Rothschild 1983, som, ja ni vet väl vid det här laget att Mouton inte riktigt är min grej, var riktigt bra, så bra en Mouton kan bli,

Beauty.

mycket god helt enkelt och ganska lagom drickmignuform, men detta lät jag, förstås, inte Vinvännen Göran i Cannes ana; jag satt mest och surade och sa att jag inte mådde så bra efter lunchen och så försökte jag se illamående ut, vilket inte var lätt med tanke på att jag mådde alldeles utmärkt och njöt för fulla vinglas av Moutonen. Hela skådespeleriet, förstås, bara för att få honom att känna sig som en nedrans svikare, som borde leta fram ändå fler godbitar ur vinkällaren för att få mig på gott humör igen. Som ni som förstått textens betydelse ovan förstått, lyckades detta och avslutningsvis vill jag bara också nämna en Taylor’s Vintage Port 1985, som, efter en hel del luft, lågprofilsexploderade på typiskt elegant Taylor’s-vis i en kaskad av vintage port-vinernas allra vackraste och mest subtila nyanser. Såå vacker. Clas Yngström.

Björkvinet SAV – ett långtidstest

Publicerat 2013-04-03 av Lars Torstenson

Har, sedan i början av november förra året, haft fyra flaskor SAV stående, halvfulla och utan kork, på den provencalska terrassen. Två av pavorna innehåller årgången 2008, två 2009. Inget av vinerna var en höjdare då, i november, men som vinifierats hängruntare vet, pågår ett intensivt

Björk

utvecklingsarbete där i Östersundstrakten och vi kommer förhoppningsvis få se lite snyggare och mer intressanta versioner allteftersom. Hur var nu då de här öppnade buteljerna, hälsovådligt skräp eller? undrar nu de mest vakna av er som förstått, att själva grejen med det här inlägget är hur pass äckligt ett björkvin blir efter att ha utsatts för syre under cirka fem månader. Till min besvikelse var samtliga flaskor inte odrickbara på något vis. Två av dem, en av varje årgång, både doftade och smakade björkvin (!) och hade, under förutsättning att du tycker om just det, en riktigt fin eftersmak av detsamma. En flaska uppvisade tydlig oxidation och ett trubbigt och onödigt äppleskruttbeteende, en hade passat på att utveckla etylacetat så till den milda grad att det hade varit svårt att förmå sig att bjuda ens de mest ovälkomna gästerna på det. Slutsatsen av försöket är, att SAV håller sig förbaskat väl även i öppnad form; förvisso var så gott som all mousse borta och förvisso var inte vinerna några höjdare från början, men det här är positivt i skenet av de kvalitetsframsteg som görs i kommande årgångar. Björk med sockersött sällskap.

Långfredagslånglunchsvinfrossa & Reeperbahn

Publicerat 2013-03-31 av Lars Torstenson

Långfredag och traditionsenligt gick säkringen på Vinvännen Göran i Cannes som fick för sig satt kasta en kaskad av unika viner på oss inte särskilt nödbedda och just denna dag synnerliga goda vänner. För att göra en lång historia kort inledde token med ett par Louise 2000 på magnum (medan Pommery inte alltid får världen att stanna är Louise aldrig en besvikelse och den här inte helt självklara årgången i Champagne har man än en gång lyckats med att få till en fräsch och god vara, mycket gott), varpå ett urval vita viner följde och för att ingen ska gå miste om den smälek ni som inte var med måste känna har vinifierat lagt två strån i kors för att få med allt: Baron de L 2008 magnum (fantastiskt bra, Sauvignon blanc i sin prydo), Meursault (Drouhin) 1999 (kork), Clos des Mouches (Drouhin) 1997 (fin fransk ek fortsatt på näsan, bra frukt, syran på sin plats, bra), Corton-Charlemagne GC 1993 (först lite väl thiolig för en vinmakares smak, sedan väldigt smörig och snygg, bra och med tiden utmärkt), Pic 1er 1990 (brukar vara lite ojämna, den här flaskan utmärkt, mogen, fortsatt läcker syra (trots året)), Bienvenues Batard-Montrachet (Remoissenet) 1986 (mogen, gammelsötma, mycket bra, läcker). Efter vitviner följde så ett knippe rödtjut: La Chapelle (Jaboulet) 2005 (lysande Syrah och Hermitage, mycket bra), Clos Dière 2003 (på karaff ett par timmar före servering, likväl fortsatt tokung, dock tveklöst en Clos Dière och koncentrerad Provence-syrah, god om jag får tycka så och Herregud! vem skulle hindra mig från det?), La Chapelle magnum 1999 (lite gammelkork dessvärre, annars mycket bra och fortsatt ytterst vital (såklart)), Pommard ”Les Vignots” (Leroy) 1991 (mogen PN, mycket Pommard, bra, på gränsen men mycket bra nu), Chambolle-Musigny (Leroy) 1986 (mycket ljus, mogen, väl mogen), Beaune 1er Cru (Leroy) 1972 (mycket ljus, mogen, på gränsen, men okej för den som tycker om gammalt rödtjut). Och allra bäst var som alltid den avslutande gröna Chartreuse V.E.P., som i år även användes i syfte att än en gång bevisa att sötman i den ädla drycken sitter som en smäck till ett Gillardeau-ostron. Reeperbahn.

Richebourg (DRC) 1985

Publicerat 2013-03-28 av Lars Torstenson

Svara

För många år sedan gjorde jag, i samband med att Svågern gav mig fri tillgång till sin vinkällare, något fantastiskt. Enkelt uttryckt hade han inte råkoll, men han är ett sådant där golfpro och därför hade han en massa viner i källaren. Som dörren stod lika öppen som famnen på den då ack så oerfarne och av livet uppenbarligen ännu inte tillräckligt tilltygade Svågern, tog jag till det ute i trädgården stundande grillpartyt med mig de två Richebourg (DRC) 78 jag hittade och som de flesta var upptagna med att elda kol, tvätta sallad och allt vad nu folk gör för att de tror att grillpartyn är mödan värd kunde jag i lugn och ro dissekera de båda flaskorna, vilka var underbart goda och bra båda två. En stor upplevelse. Sedan är det det här med Hustrun. Hon har allt sedan den där dagen för så länge sedan gång efter annan påmint mig om hur jag lurade av hennes då så naive bror de där flaskorna. Inte för att jag har dåligt samvete, men när Svågern nu kom hit till påsk tänkte jag att jag väl kunde bjuda igen på en Richeborug (DRC). Det gjorde jag igår. Å andra sidan var det Richebourg (DRC) och det var 85 så för att vara på den säkra sidan att de andra inte skulle dricka så mycket öppnade jag därför först en Château Giscours 1985 från de där lådorna där var tredje flaska är enormt bra och två av tre står med halva flaskan i de sälla vinmarkerna. Övertygad om att flaskan jag huggit var en usel en, serverade jag övriga Giscours och, lite så där i smyg, mig själv Richebourg. En alldeles, alldeles underbar Richebourg med massvis av mogen Pinot noir i bästa form, men då! hörs från Svågern, som lärt sig ett och annat om vin och nu måste tas på allvar, saker som ”Jädrar vilket bra vin! Bästa Bordeauxen på länge och en av de bästa 85:or jag druckit!” Ajajaj, hur kunde jag vara så korkad? Resten av middagen blev en pina, där jag försökte dricka Giscours och Richebourg samtidigt och samtidigt som jag, desperat, försökte intressera de andra för ett tredje vin, vars namn inte ska avslöjas då det serverades som kanonmat. Det gick förstås inte så bra och det faktum att Hustrun tittade varmt, nöjt och uppskattande på mig för denna min storslagna generositet och för att jag äntligen betalat tillbaka för, i hennes ögon, begångna synder, värmde inte ett dugg. Bland det dummaste jag gjort. Stina Nordenstam. Lisa Ekdahl.

Prowein 2013 & Radiohead

Publicerat 2013-03-28 av Lars Torstenson

Charles Perez, Mas Bécha

Dags att summera årets upplaga av vinmässan Prowein i Düsseldorf – en mässa som går från klarhet till klarhet och som, även om Vinexpo fortfarande är större, utvecklats till Europas viktigaste ”wine fair”. Cirka 4500 utställare och över 44 000 besökare i år – alla fokuserade på någon form av affärsmässigt utfall; något som inte är självklart på alla mässor, vilka lika gärna i första hand kan handla om social gemenskap och relationsbyggande. Mycket bra organisation. Resumé av vad vinfierat sprang på och känner ett oemotståndligt behov av att dela med sig av: Bästa smutten: Comtes de Champagne rosé 2005 (Taittinger). Näst bästa smutten: Comtes de Champagne 2004. Bästa bekräftelsen (är två): 1. Charles Perez och Mas Bécha, ekologisk Côtes-de-Roussillon-villages, mycket alkohol och ändå oerhört fräscht och disciplinerat, 2. Birgit Braunstein, biodynamisk Burgenland, väldigt rena, snygga och eleganta viner, till och med rent qvevrivin som kostar mer än skjortan dock, å andra sidan gör hon en fantatsisk Pinot Blanc för ingenting. Bästa tjatsegern: Maria Ponzi och hennes Ponzi-viner (Oregon) – äntligen kommer vi att få se dem i Sverige (kommer i höst), har tjatat på henne i åratal, men vinerna har alltid varit slut. Bästa måste-bara-till-Sverige-nu: Les Frères Couillaud och deras absolut outstanding, i pytteupplagor gjorda, Muscadet-viner från Château de la Ragotière, har dessutom en utmärkt, billig IGP Chardonnay (!) från området. Bästa upptäckt: Vitt baserat på Roussanne från Clos Bagatelle i Saint Chinian. Bästa nyheten för Sverige: Provade Pircas de Liguai från Perez Cruz, ett nytt, riktigt bra höghöjdsvin gjort på svindyra Liguai-druvor och som i juni kommer att försvinna på en gång när 1200 flaskor släpps för 169 sek, tro mig… Bästa kompisen: Miguel Merino, som krängde inte bara sina övriga viner utan framförallt vårt gemensamma kärleksbarn Mazuelo de la Quinta Cruz (MDLVX) i Rioja-montern. Bara det sista var värt resan. Radiohead.