Kategoriarkiv: Provade viner

Årets kräftskiva: vinfrossa

Publicerat av
5

Den årliga kräftskivan drar till sig både kreti och pleti. Kort sagt dyker en massa så kallade vänner upp för att vräka i sig kräftor medan jag tvingas se dem göra det. Försökte i år få dem att tänka på annat genom att kasta en massa vin på dem. Ett lyckat grepp! Larvigast var Barndomsvännen som varit dum nog att ta med sig en Yago Condal Gran Reserva 1957 på halvflaska och en dito helflaska från 1949; först tjöt han, där han stod i fula gubbshorts och en passande rutig skjorta och medan hans flickvän skämdes, ”nu får jag gåshud, titta!”, ungefär som om inte alla redan lagt märke till att han såg ut som en igelkott, och sedan när han fick 49:an i glaset började han nästan lipa tillsammans med Katalanske kocken, som trodde sig ännu en gång ha fått bevisat att den spanska kulturen är överlägsen alla andra genom historien kända kulturer. För egen del fann jag 57:an gammal och doftande av nyupptagen potatis, dock ej död, medan 49:an, måste erkännas, var helt fantastisk: vital och ursprungstypisk, om än en aning vek på ålderns höst (ja, jag fick också en tår i ögat samt en släng av gåshudsfenomenet, vinet var, trots allt, 63 år). Utöver de nämnda vinerna utmärkte sig särskilt Château d´Yquem 1983, genom att det är så förbannat dyrt och det fick majoriteten av de församlade girigbukarna att gå i spinn. Själv drack jag pliktskyldigast så mycket som möjligt av ren snålhet, ity vinet i sig är ganska orent och skriker flyktig syra. Dessutom är det sött. I övrigt då? Jo så här: Veuve Cliquot 1996 (hygglig mognad, mycket bra, komplext, typiskt både för huset och året), Jean-Noël Haton ”Cuvée Prestige” (pinotig, lagrad hemma flera år, mogen, helt ok), Nicolas Feuillatte 1997 (udda år, riktigt bra, mycket pinot?, ganska mogen), De Venoge ”Cordon Bleu” (lagrad flera år hemma, mogen, rund, helt ok, Pinot igen gissar vi), Leon Dormido ”Tempranillo, Garnacha” 2011 (ung, ganska stor doft där mörka bär dominerar, fruktig både i doft och smak, bra balans), Leon Dormido ”Reserva” 2007 (klassisk Rioja, ursprungstypisk, hygglig frukt i avslutningen), Leon Dormido 2007 (stor, komplex doft, dito smak, snygg, bra), Lasso 2010 (Quinta do Pintos och Portugals finaste: snygg, elegant, frisk, god; ingen var i närheten av att gissa rätt på ursprunget), Melipal Cabernet Franc 2009 (bra Cab Franc, snyggt ekarbete, bra balans, god, lätt ”Argentina-beska” i avslutningen), Antao Vaz 2010 (från Malhadinha Nova, underbart, cool, kryddigt, ursprungs- och druvtypiskt, runt, fungerade till oxfilé och kantarellsås), Baltos 2009 (komplext, kraftfullt, koncentrerat, ändå harmoniskt, lång, ren eftersmak), Spinyback Sauvignon Blanc Rosé 2011 (typisk nyzeeländsk Sauvignon blanc i doft och smak, vad det nu ska tjäna till i ett rosévin? bortsett från det sjuka konceptet är det ett bra vitvin), Madonna del Piano 1985 (fortsatt vital Brunello från fina 85, mogen, komplex; hade de inte envisats med att lägga den i slavonsk ek i fyra år hade den sannolikt varit ändå bättre idag, mycket bra), Käfer Cabernet Sauvignon 2007 miniatyrflaska (övermogen syltburk från Chile), Kahurangi Pinot Noir 2006 (pålitlig budget-Pinot från Nya Zeeland, frågan är om inte 06:an är den bästa någonsin, mycket bra, håller fint), lat42 Gran Reserva 2003 (traditionell, ointressant, inte helt välgjord Rioja), Clod Dière blanc 2000 (efter tolv år börjar den mogna; brända mandlar, toast och frukt på näsan, bra balans med bevarad fräschör, god, för er som har vett nog att undra så är den gjord på Sauvignon blanc och Chardonnay och lite Viognier), Costa de Vigne 2003 (vitt från Pigoto Riviera Ligure di Ponente, mogen, lite petroleum, lite krita, vid liv men ointressant), Lemelson Riesling 2010 (har hela sin syrarika kropp i Europa, förutom lilltån som hänger kvar i Oregon, strålande), Lemelson Pinot Noir ”Thea´s Selection” 2010 (favoriten från Oregon slog till ännu en gång och fick alla att gå bärsärk i sina försök att få ytterligare en droppe av godiset, vilket också var skälet till att den kom fram samtidigt som kräftorna, flera timmar efter oxfilén och övriga frossan).

Katalanske kocken & lilla vinfrossan

Publicerat av
Svara

Normalt handlar en vinfrossa om att se till att man själv får så mycket som möjligt av det bästa, samtidigt som övriga får så lite som möjligt av det samma. Enda undantaget är när min vän Katalanske kocken får för sig att göra stor tapasafton, något som kräver flera dagars förberedelser och att man får stå ut med hans fantiserande och ständiga ordsvada om allt han ska göra. Det är det nu värt eftersom hans tapasaftnar får självaste San Sebastian att verka blott halvbra. Nackdelen är att man plötsligt står inför dilemmat hur man ska kunna äta mest själv medan… ja ni har förstått. Hur gör man då? Jo, man gör, hur mycket detta än svider i snåltarmen, en avledningsmanöver med hjälp av en liten vinfrossa. Således förberedde jag lite viner medan Katalanske kocken tillverkade sina tapas och eftersom jag inte vet exakt vad det var jag åt (hänvisar här istället till den utmärkta boken ”Mamma Lopez Katalanska Kokbok”, varuti man hittar en del av Katalanske kockens påhitt) får jag istället berätta om vinerna, som, må de vila i frid, dessvärre strök med denna afton: Château L´Arnaude ”Cuvée de Therese” 2011 (har det mesta av vad ett fullödigt rosévin ska ha; lagom kraft, mycket elegans och en hel del frukt och en lång, ren eftersmak, hade inte kunnat göra det bättre själv), Pourpre de Salvignan 2007 (en Côteaux du Languedoc, som det var något speciellt med som jag glömt), Malhadinha 2008 (ren, sjungande frukt från en av Portugals bästa producenter, aningen ung, men redan god att inmundiga, passade utmärkt till en mixad palett av typen tapasbuffé), Vignobles des 2 Lunes ”Pinot Gris” 2009 (extremistbiodynamiskt från Alsace, helt okej, snygg etikett), Grand Cros (Clos Cavenac) 2006 (Marmandais klart bästa producent och vin, kanske lite för mycket ny ek lite för lång tid, annars utmärkt och bra att dricka nu), Chateau Tahbilk ”Marsanne” 1987 (håller fortfarande, efter 25 år, ihop snyggt!, riktigt god dessutom, hatten av!), Château L´Arnaude Blanc 2011 (överlägset bästa vitvinsårgången hittills från producenten, ungefär så mycket disciplinerad frukt man kan kräma ur en Rolle utan att göra den jäststams-tuttifruttig/päronbananig och obalanserad, lyckad lie-lagring som kommer igen både i doft och smak), Goedhart Bel’ Vila Syrah 2008 (mycket bra utveckling under det senaste halvåret, mycket god, fullödig amerikansk Syrah som nu fått eken på rätt plats, dvs i bakgrunden), Muga Gran Reserva 1973 (lilla vinfrossans bästa!, vid synnerligen god vigör, visade det bästa av såväl producenten som området och året, allt intakt och perfekt att dricka nu), Domaine Serene ”Evenstad Pinot Noir” 2006 (haha, Katalanske kocken förlorade sig i det här, visste väl det, mycket gott vin och perfekt att dricka nu, men inget mot all maten jag hann äta medan de andra tjatade om Serene), Viña Real Gran Reserva 1985 (trodde jag skulle bli dagens bästa, var bra och vid god vigör, men fick pisk av Mugas 73:a, saknade lite ryggrad, men i övrigt mycket bra), Trio Infernal 2003 (Priorat i toppform och med bara ett litet negativt inslag av det varma och torra året, bra), Melipal 2007 (Mendoza´s finest, utmärkt att dricka nu, fick, medan jag högg in på Pata negran, övriga bordssällskapet att förlora sig i en av mig initierad, meningslös diskussion om huruvida Melipal på mapuche betyder Södra korset eller inte), Twoson Alsace Grand Cru Pinot Gris 2008 (senaste vinet som gått ut till medlemmarna i Twoson Club, en fullödig, oerhört snygg Pinot Gris från Domaine Weinbach, fortfarande väl ung, levererad i elegant Alsace-dubbelflöjt, bara en sådan sak), Tenuta di Tre Rose Vino Noblie di Montepulciano 1985 (ytterligare en positiv överraskning, tänkte bara få de andra att etikettsdricka årgången, som jag trodde var trött och utgången, men vinet var riktigt bra och vid full vigör, perfekt att dricka nu, synd…).

Pedagogiskt skryt & svensk ek

Publicerat av
Svara

Som vinifierat tidigare meddelat, pågår i Thorslundskaggesregi ett omfattande arbete med att profilera svensk ek – till nytta för, om inte andra, svenska vin- och sprittillverkare. Var häromveckan i Grythyttan, där

Johan Thorslund, tunnbindare

proverna lagras hos Per Fritzell, och provade de 20 vinfaten. Prickade blint in 17 av dem och vad de tre kvarvarande beträffar så var de, uppenbart och lätt urskiljbart, för låga i det fria svavlet, varför ”off-flavours” tog överhanden och dolde vinets egentliga egenskaper. Detta berättar jag framförallt för att det är bra för mitt ego – de andra hade, vardera, tre-fyra rätt – men också därför att det har en pedagogisk poäng. Det bevisar nämligen, att svensk ek har egen karaktäristika och inte nog med det; man kan rent av skilja på svenska ekfat av olika rostningsgrad. Och det är precis vad vi vinmakare vill ha: distinkta karaktärer på våra ekfat. Det känns, förstås, oerhört bra att berätta om de övrigas tillkortakommanden i provningen, men även det har sin pedagogiska poäng: det bevisar att för den otränade – läs den som inte är aktiv vinmakare och provar fat dagarna i ända, året runt – är det hart när omöjligt att skilja svensk ek från fransk – eken de mestadels prickade var den mellan- respektive hårdrostade amerikanska, som är mycket speciell – och det är väl ett kvalitetsbetyg gott som något för svensk ek?

Les Preuses-hyllning

Publicerat av
2

Vi satt där, i hjärtat av Chablis, och provade i lugn och ro, när det precisa vinmakeriets mästarinna, Clotilde Davenne, undslapp sig, att det mest spännande och bästa Grand Cru-läget är Les Preuses. Tveklöst. ”Äh, lägg av,” sa vi mot, vad som vi borde ha förstått var, bättre vetande, ”alla vet att Les Clos spöar skiten ur Les Preuses vilken dag som helst”. Det goda med detta var, att Clotilde fick spelet och hämtade fram Grand Cru-buteljer på löpande band, som vi lyckligt doftade och smakade på, och understundom, antingen därför att driften var starkare än förnuftet eller av pur snikenhet, smygsvalde av och efter en rejäl mangling, som var en ”overkill” av Guds nåde, hade vi klart för oss att det mest spännande och bästa Grand Cru-läget i Chablis är Les Preuses. Tveklöst. Varför? Därför att inget annat läge bjuder en så spännande utveckling och till slut en sådan elegans och komplexitet. Kort sagt personifierar Les Preuses det som vinlagring handlar om: förändring. En sann vinvän blir tårögd bara av att skriva detta. PS För att inga missförstånd ska uppstå: Les CLos spöar skiten ur det mesta, dock ej Les Preuses.

Äta i Peking: Bellagio, Chaoyang District

Publicerat av
Svara

Låt er inte bedras av namnet på krogen. Det är inte en italienare. Det är en hederlig, pålitlig kines och ett uttryck för den generellt sett höga klassen på Pekings matställen: inget märkvärdigt, lite rörig service, billigt, snuskigt gott och bra. Ett tips: visst, det är kul att prova det kinesiska rödtjutet från Grace och billigt är det, runt 190 sek, men, allvarligt talat, välj ett av de andra vinerna. Hur det var? Omogna druvor, hög syra, lätt kartigt, ingen druvkaraktär (Cabernet sauvignon och Merlot enligt etiketten), totalt ointressant och ett slöseri med värdefull tid och god smak. Dock: Bellagio i övrigt rekommenderas, som ni förhoppningsvis förstått, varmt.

Vinakademien & svenskt vin på Grand Hotel

Publicerat av
4

Vid Vinakademiens sammankomst igår avnjöts efter det oerhört viktiga och esoteriska mötet också en middag på Grand Hotel, där mästersommelieren Lasse Solum dukat upp med, bland annat, svenskt vin, eller, mer precist, tre viner från entusiasten Göran Amnegård på Blaxta, utanför Flen. Hos Amnegård, som tillbringat många år i Kanada, dominerar hybriden Vidal och den används på kanadensiskt vis för att göra superkoncentrerade isviner. Druvorna skördas och pressas i fruset

Mästersommelierens tillhåll

tillstånd. Årgången 2007 var utmärkt att dricka nu, till citron- och färskostmousse på mandelbotten med citruscurd och rabarberkompott. Med tanke på hybridstatusen ska man nog, trots syra och sötma, inte lagra de här vinerna för länge dock. Ett aber är priset: drygt 699 sek i butik för en äkta kvarting – 250 ml för som inte förstår – är ganska saftigt (årgång 2005). Ett mer udda vin är 2009 Rosehip Icewine – ett isvin på nypon. Helt okej, men mer kul än bra med sina lite väl tydliga kantigheter – å andra sidan får man verkligen hoppas att Amnegård fortsätter att utveckla också sina viner gjorda på annat än vindruvor, som äpplen och plommon och allt vad han nu sysslar med. Avslutningsvis provades 2008 Blaxta Merlot, som åtminstone i min näsa och gom ger mer hybrid-indikationer – röda bär/lingon, endimensionell frukt – än Merlot-typiskhet. Varför det är så vet jag inte eftersom jag inte har en aning om hur vinet gjorts. Ett välgjort vin dock, som förvisso för många motiverar sitt pris genom sin unicitet, men som, hur ont det än gör i hjärtat att säga det, inte är någon höjdare mätt mot andra Merlot-viner ute i världen. För övrigt fick vi ingen påstortellini, bara krämig soppa på vit sparris med kallrökt regnbågslax och arenkakaviar, stekt bjärekycklingfilé och vårmurkelfylld ballotine serverat med primörgrönsaker och anklevergrädssås och Brie de från Hervé Mons i Roanne med fikonkompott.

Liten vinfrossa hos Vinvännen Göran i Cannes & Neil Young & Pearl Jam

Publicerat av
2

Den som troget följer vinifierat.se vet, att Vinvännen Göran i Cannes, bortsett från att han inte har alla hemma, den givmilde token, är en riktig filur och upptågsmakare. I år ringde han, inför Långfredagslunchen, och förvarnade: ”Infinn er i förväg och ni får något extra

Cannes

gott!” Vi hängde, förstås, på låset klockan åtta i fredags morse. När Vinvännen Göran i Cannes så äntligen släppte in oss när solen närmade sig zenit, var vi både uttorkade, småförbannade och redo att svepa en treliters Laurent Perrier om det skulle vara så. Det var det nu inte. Där stod istället en Dom Ruinart 1996 och väntade, i solskenet, på terrassen. Ett riktigt läckert vin med en stor, härlig, smått fantastisk doft, bra mousse, mycket god syra, sköna mognadstoner, bra husstil och ja, det var mycket bra. När vi så klarat av det fick vi… en trelitare från Laurent Perrier. Lagrad i Vinvännen Göran i Cannes källare de senaste sju åren och som det så ofta går med LP hade lagringen gjort underverk med vinet: fin mognad, härlig mineral-stil, snudd på lite animaliska toner (!), fin LP-syra, en del lie, god. Sedan ville Vinvännen Göran i Cannes att vi skulle hjälpa honom att kolla av lite gamla flaskor för att ”se om de går att dricka”. Vin-Anders – som sedan flera år flyttat tillbaka till Sverige men som är lika vingniden som jag och inte för sitt liv vill missa en Långfredagslunch i Cannes – och jag, tog oss an den digra och viktiga uppgiften, att skilja druvorna från stjälkarna och, än viktigare, hitta på trovärdiga lögner om varför de bästa vinerna inte längre skulle vara drickbara så att övriga gäster, när de strax dök upp, skulle ge sig i lag med de mindre bra pannorna. Detta lyckades vi med. Folk kastade sig över de nu väl bedagade, men en gång i tiden ytterst stiliga, vinerna från Leroy (Pommard 71, Beaune 1er Cr 72, Chambolle-Musigny 80) och vit Clos des Mouches 97 (Drouhin) samt flaska nummer två av Drouhins Meursault En Luraule 99 och flaska tre av Château Grand Puy Ducasse 95 och Château Gloria 89 (drick nu, mogen, klassisk, stall, blivit påtagligt kort i smaken), medan vi försökte dölja att vi serverade oss Meursault En Luraule 99 ur den magnifika, först öppnade buteljen (Meursault i kvadrat, ren, ny ek, fräsch, snudd på för ung, ett fåtal väl inpassade mognadstoner, härlig frukt, ändå bättre syra, strålande!), Pic Chablis 1er Cru 89 (mogen, exotisk frukt överraskar i mognaden, petroleum, fin syra, kvardröjande frukt i smak och eftersmak, bra) och butelj ett av Château Grand Puy-Ducasse 95 (klassisk, begynnande mognad, stall, integrerad ek, börjar torka lite, bra). På allmän begäran Neil Young.

Robert Sinskey, Supremes & Smashing Pumpkins eller Cabernet franc åt folket

Publicerat av
2

Nå, hur gick det?! undrar alla Cabernet franc-älskare i allmänhet och hängivna fans och

Doktor Sinskey

vanekonsumenter av Robert Sinskeys Cabernet franc i synnerhet, kunde du ordna mer Cab franc åt oss i Sverige? Eller var det där inläggetom att du skulle försöka ordna biffen, eller i vart fall Cab francen åt oss, bara pompöst poserande i skrift? Det där sista vill jag låta stå oemotsagt, för vem gillar inte att posera pompöst i skrift?, men visst har jag ordnat biffen, eller i vart fall Cab francen! En pall 2006 kommer att nå Sverige vad det lider och vi får även en garanterad tilldelning av den lilla mängd som därefter gjorts och den ändå mindre mängd som från och med nu görs.

Vinmakare Jeff

Och, ni ska veta att det inte bara blev så av en ren händelse, ingen, jag upprepar ingen, har rimligtvis slickat Robs och vinmakare Jeffs stövlar lika grundligt som er utsände. Men det är det värt. Tillsvidare finns lite 2005 kvar i lager i Sverige och missa för all del inte heller Doctor, jo, han kallas så för han är det, doktor, Sinskeys Marcien, som är i toppform just nu. Vi lyssnar på två fina låtar med, i tur och ordning, The Supremes och The Smashing Pumpkins. Två val som Doctor Sinskey kanske skulle uppskatta. Avseende Smashing Pumpkins är rekommendationen, att Siva ska avlyssnas tre gånger dagligen och på

Smashing Smashing Pumpkins

mycket hög volym

Twoson-lunch # 1 2012

Publicerat av
4

Årets första Twoson-lunch, en av två, genomfördes i förra veckan på Pontus by the sea i Stockholm. Specialgäster var Pascale Jolivet från Sancerre och Mats Wallin från Provence. Den förste levererar i år en unik magnumvariant av sin ”Sauvage” från det varma, och högst personliga, året 2009, ett vin som de 40 Twoson-medlemmarna får som paket nummer tre i år. Den andre levererar en ren och högst potent och snygg, och för Twoson specialgjord, Grenache från 2010 – vin nummer ett 2012. Båda vinerna provades liksom årets kommande champagne – en Blanc de Blancs – specialare från Pierre Pieters och 2002 – och en Merlot från Washington State, som var vin nummer fyra förra året. Allt ackompanjerat av Pontus till vinerna anpassade mat och mycken munterhet. Om någon undrar så är klubben fulltecknad i år, men man kan alltid sätta upp sig på väntelistan för år 2013.

Ny vinfrossa i västerled & Chartreuse i Seattle

Publicerat av
Svara

Av olika skäl blev det ingen vinfrossa i fina krogstaden Seattle den här gången. Däremot är det glädjande att kunna meddela, att Chartreuse – framförallt Chartreuse i sin ädlaste form: grön V.E.P. – blivit innedrycken framför andra i staden! Och, det har i stället vinfrossats hos kompisar i St Helena, Napa. Här kommer en sammanfattning av denna frossa: Hewitt 2005 (typisk Napa, bra i sin stil, för mycket av allt), Shafer Relentless (missade årgången, snygg power, att det är Syrah framgår som tur är av etiketten), Château d´Ampuis 1998 (lite ungt och sannolikt i en tunnel, men snyggt, elegant och ett härligt exempel på Rhône-Syrah, mycket bra), Hedges Limited Cabernet sauvignon 2005 (klart jag tycker det är bra, dessutom ett bra uttryck för Cab på Red Mountain – och bortsett från att jag är inblandad i vinet så är just 05 den bästa Caben vi fått till hos Hedges, tycker jag), Shafer Red Shoulder Ranch Chardonnay 2009 (mycket Nya Världen-Chardonnay,  saknar syra och bett, hade annars kunnat vara riktigt bra), Clos Dière 2003 (första årgången då ”Cuvée I” försvann ur namnet, fortsatt purung, vägrade öppna sig helt trots en brutal kastrullering, klart jag tycker det är bra), Jean-Luc Colombo ”Terres Brulées” Cornas 2007 (snygg Syrah, bra balans, bra vinmakeri, tydlig 13,5 % – stil, sticker av i en frossa i Napa Valley…), Robert Sinskey Vineyards Cabernet sauvignon 2002 (verkar vara gjord på unga stockar, lite ryggradslös, klingade snabbt bort), Robert Sinskey Vineyards Cabernet franc 2006 (snygg, bra Cab franc, den bästa i Kalifornien?, fortsatt ganska ung, bra vin), Pride Mountain Vineyards Cabernet franc 1996 (bra och som sig bör vid den här tiden, 96, i Napa, gjord i en mer tydlig 13,5 % – stil (den uppgivna alkoholhalten är 13 %), håller ihop bra, ren), 007 Petit verdot (enligt uppgift från vår värd, den förträfflige vinentreprenören Mike Towers som har fingrar, eller i vart fall pengar, i en rad vinprojekt i USA, kommer detta mystiska vin från en liten del av en mycket känd vingård,i Napa, där vinmakaren varje år gör några flaskor ren Petit verdot åt ett fåtal kompisar, går inte att köpa och är så hemlighetsfullt att det verkade smått olagligt hela projektet, och eftersom ni aldrig kommer att kunna prova vinet vill jag bara ha sagt att det är sjukt bra, eller kanske mest för mycket av allt och lite obalanserat, men mystiskt är det förstås), Spottswoode Cabernet sauvignon 2005 (besvikelse, Spottswoode brukade vara väldigt snyggt och elegant, nu var det mest utslätad power fast förankrad i syltburken; har hoppat över skaklarna och vänstrat med Parker, förefaller det), Duckhorn Sauvignon blanc 2010 (vår värd har varit delägare i den här gården, det hjälper nu inte, vinet är förvisso rent och fruktigt, men också onödigt högt i restsötman och lågt i syran, synd, hade kunnat vara bra, kanske), Flowers Pinot noir 2009 (totalt kass första timmen, doftade enbärskryddade lingon och färskt tallkåda, öppnade sig sedan och bjöd på fina Pinot-toner, orkade dock inte ända fram i smaken och var väl högt i den upplevda alkoholen, får ändå godkänt, nästan), Wilmart ”Cuvée Creation” 2000 (oerhört lätt att definiera, typisk fluffighet för året 2000 och en väl avvägd mix där Chardonnay stöttas av Pinot noir i en fin 80/20-blend (jo, vi ringde Champagne och kollade för säkerhets skull, men det gick verkligen att känna, snyggt), bröd, toast, fin liekaraktär, stor, mogen, god, lång, ren, perfekt att dricka nu (i alla fall den här buteljen inköpt i St Helena), g-o-d), Cade Sauvignon blanc 2010 (för blyg och försiktig för att få dansa, annars hyggligt elegant och syrarik i ett försök att göra en snygg Sauvignon blanc från Napa), Chateau Montelena Chardonnay 2009 (bra, snygg, väl ung), Chateau Montelena Chardonnay 2007 (mer utvecklad än 09, väl integrerad ek, snyggt, fortsatt ungt, men trevligt att dricka nu, görs utan malolaktisk jäsning, men med återhållen ek och mindre alkohol än kusinerna i Napa, mycket bra), Chateau Montelena Estate Cabernet sauvignon 2008 (ljus färg för Napa, dock tydlig Napa i doften, spetsat med ett uns kardemumma av alla tokiga saker man kunde tänka sig hitta i det här vinet, bra syra, rent, väl avvägd ek, ungt, nyklassiskt), Chateau Montelena Estate Cabernet sauvignon 2005 (mer utvecklat, viss mognad, integrerad ek, bra syra, mindre alkohol än medelvinet från Napa, både mörka och röda körsbär, mycket bra), Henriot ”Cuvée  des échanteleurs” 1995 (mogen, mycket god, perfekt att dricka nu, typisk husstil), Spottswoode Sauvignon blanc 2010 (frisk och lätt lovande doft, inte lika bra i smaken, nej, Spottswoode har gått vilse i den kommersiellt anpassade stilpannkakan, synd), Pride Mountain Vineyards ”Reserve Claret” 2006 (många runt bordet älskade det här, själv ser jag det som ett vin för tidigare limsniffare, behöver jag tillägga att den flyktiga syran sprängt alla rimliga gränser?), DLD Les Gosses Vineyard ”Cuvée Marcel Dupont” (schysst Red Mountain-syrah…), Merry Edwards (någon av jänkarna tyckte absolut att vi skulle prova det här och visst var det riktigt intressant: en amerikansk Liebfraumilch), Heitz Cellars Cabernet sauvignon 1999 (en ovanligt ren årgång från legendariska Heitz, bra balans och i en stil som aldrig hört talas om Parker, bra).