Kategoriarkiv: Provade viner

Liten vinfrossa, lång text: Middag med Manu Muga

Publicerat av
2

Rummet är, egentligen, stort. Väldigt stort. Men det gigantiska bordet gör det mindre. Kring det runda bordet: sex personer. Långt ifrån varandra. Emellertid är akustiken god så det går, mot förmodan, att föra samtal som alla kan delta i. Bakom spanjoren placerad längts in i rummet, så att säga, sprakar en munter brasa i en majestätisk eldstad, där en halv fura ryms (inom parentes är det ingen tillfällighet att den nyss nämnde spanjoren, för övrigt ingen mindre än Miguel Merino Navajas, strippat av sig ända in på t-skjortan). Snett mitt emot den avklädde – ja, ni vet vem han är nu – sitter kvällens värd, Manu Muga, stor som en basketspelare och kastar, målmedvetet, vin på övriga sällskapet. Knappt märkbart, mellan vinskvättandet, smyger en svartklädd skugga fram överfyllda fat med vit sparris, pata negra, chuletas och annat smått och gott. Som en aptitretare bollar Manu iväg en Tempranillo gjord enligt konstens alla macération carbonique – regler i… öppna kar, ”jo vi måste vara försiktiga när vi lägger druvorna i tanken”, underdriver Manu och pyser korken ur en cava, gjord på Garnacha och zero dosage – ännu inte på marknaden (vi talar alltså inte om Conde de Haro) och därför känns det otroligt skönt att konstatera, att det kanske är Spaniens bästa mousserande vin. Nya årgången av Blanco, mer nedtonad i eken nu och snyggare än någonsin och oerhört rätt i tiden, följs av Spaniens bästa rosado som är lika bra i klädedräkten 2011 som alltid. En Prado Enea 1969, den första någonsin, visar sig vara utrustad med en rutten kork och måste, trots att den mycket värdigt gått i graven, kasseras. Den ersätts med en crianza från 1970, fortfarande fullt vital och extremt ursprungstypisk med sin blandning av vekhet och frisk pondus – ett resultat av att man på den tiden alltid hade mer eller mindre Viura i rödvinerna, förklarar Manu förstrött medan han sliter kapsylen av en Prado Enea 2004, ett vin som lanseras i begränsad upplaga i Sverige i april. ”Bra, va?” säger Manus bisittare Jesus Viguera, som får säga sådant som Manu själv inte kan säga. Vi nickar belåtet och inser att även om Prado Enea 2004 är bra redan nu så ska den antagligen sparas 20 år eller så, om korken håller, och anar i ögonvrån att svarta skuggan i samma stund, stånkade, släpar in en ny halvfura, som han med möda och efter ett farligt balanserande på eldstadens rand till slut lyckas få att falla in i den enorma eldhärden och det så till den milda grad att ett smärre gnistregn slår ut och får den bakre delen av rummet att likna ett skeppsvarv på ackord. På andra sidan de klassiska och ändå rena och moderna tonerna som flödar ut ur Prado Enean, in i näsan och upp i hjärnan, noterar jag ett svagt gnyende borta från eldstaden i samma stund som ett väldigt sprakande hörs och, när jag nu tänker på saken, visst pep svarta skuggan när den flydde ut i serveringsgången, lätt hopkrupen? Sedan fick Manu ett Reserva-spel och kastade årgångar och flaskstorlekar över oss som vore han en diversehandlare i just Reservor. En villfarelse han snabbt tar ur oss. ”Det är bara på export vår Reserva existerar”, säger han, ”här i Spanien säljer vi Muga”. Vi nickar som om vi förstått och sneglar förbi Gran Reservan från 1989, bort mot Torre Muga-avdelningen, som den svarta skuggan, uppenbarligen renoverad och möjligen inkletad i någon lämplig salva och kylbalsam, just svept över, sig efterlämnandes en svag förnimmelse av pomada och ett antal karaffer, som snart står på vårt bord och från den stunden struntar vi, högst vanvördigast mot vår värd, allra ödmjukast mot vårt vin, i vad vår värd säger och, handen på hjärtat, det gör nog han också. Och även om inte Manu på vår fråga kan instämma i att medan Prado Enea är en snudd på optimal Rioja för källaren är Torre Muga snudd på sinnebilden av optimalt vinmakeri och som sådant ett vin som ska konsumeras i närtid, kan Jesus göra det åt honom. ”Si,” säger han och ser ut att mena vartenda ord.

Prinskorv & sötsur sås: Perez Cruz – ett långtidstest

Publicerat av
Svara

Om nu Perez Cruz viner är så himla bra till allsköns mat och det ”perfekta krogvinet” enligt vinifierat.se, hur klarar de då att, i god restauranganda, serveras på glas två dagar efter att buteljen öppnats och halvfull ställts på diskbänken utan kork, kort sagt: hur klarar Perez

MVG i testet: fixar prinskorv, makaroner och ketchup även på den tredje dagen.

Cruz viner ett långtidstest? Samvetsgranna hängruntare drar sig till minnes att vinerna som provades var Perez Cruz Reserva Cabernet Sauvignon och, det för närvarande i Sverige inte sålda, Perez Cruz Limited Edition Cot. Båda de här vinerna klarade tredagstestet väl: på dag tre gick de fortsatt bra till prinskorv och makaroner och ketchup och de hade, snudd på fullt ut, behållit sin smått vulgärt inbjudande frukt. Efter en vecka hade dock Cot spårat ur och uppvisade en, tämligen påtagligt, förhöjd halt flyktig syra, som bara den mest fanatiske naturvinsanhängaren kan uppskatta, medan Perez Cruz Reserva Cabernet Sauvignon hjälpligt hängde ihop, men hade svårt att fixa prinskorvs- och makaroner-provet – och det var snarare oxidation än mycket ketchup som fällde avgörandet. På det hela taget får dock Perez Cruz båda viner MVG i långtidstestet, i alla fall upp till tre dagar – den som korkar igen den öppnade flaskan och ställer den svalt kan rimligtvis dricka vinet med visst behag även efter fem-sex dagar.

Prinskorv & sötsur sås: Perez Cruz – det perfekta krogvinet?

Publicerat av
2

Bestämde mig i en stund av dum- och ensamhet för att söka svaret på vad man bäst äter till chilenskt vin. Hade dock bara två viner att prova med. Samtidigt inskränker sig min köksfranska till påstortellini, kyckling i Uncle Bens sötsura sås, makaroner med prinskorv samt vidbränt kött med påssås, varför mitt forskningsprojekt fick ta avstamp i dessa rätter. Normalt brukar, för sitt eget bästa, eventuella gäster aldrig få tillfälle att närmare känna efter vad maten smakar; kort sagt dövas, före matintaget, deras sinnen med, för gäster, på tok för bra viner. Nu var jag, som framgått, ensam och kunde därför ge prinskorvarnas, makaronernas och påstortellinins subtiliteter fritt spelrum. Och till det Perez Cruz Reserva Cabernet Sauvignon 2009 och Perez Cruz Limited Edition Cot 2009 (finns ej att köpa i Sverige, men kommer, enligt pålitliga källor, att lanseras i en begränsad upplaga fram emot sommaren eller så). Ganska snart stod det klart, att när man tillreder rätter med, ska väl erkännas, ett begränsat mått finess så sitter en relativt sett återhållen och elegant chilenare som en smäck. Allra bäst var vinet, ja båda vinerna, till makaroner, med i olivolja välstekt prinskorv och ketchup (nej, ketchupen hade inte stekt i olivolja, någon måtta på mina köksdumheter är det). Knäcka med smör fick det att kantra lite, men det var nog inte vinets fel utan min iver att slå för många flugor i en smäll. Genom åren har jag förstört många bra viner, och ganska säkert också många smaklökar och rent av middagar, med min sötsura kyckling. I det här fallet klarade sig dock vinet bra. Den snudd på överdrivna frukten orkar med den vulgära såsen och den brända köttbiten mötte sin överman i framförallt Perez Cruz Cot. Avseende min paradrätt, påstortellini, beror, förstås, mycket på hur den tillreds. Jag brukar koka den i vatten och servera den som den är och då gick båda vinerna riktigt bra. Tillsätter man en skvätt grädde, gröna ärtor, torkad skinka och ett uns muskot går de ändå bättre. Vad är då slutsatsen? undrar ni, spänt och uppriktigt intresserat. Jo, den för mitt vidkommande något tvetydiga insikten, att mitt kök går väldigt bra ihop med Perez Cruz viner. Negativt, därför att jag fram till nu levt i villfarelsen att mitt kök går bäst ihop med La Tache – alla förlorade år, och, viner… -, positivt, därför att det svider betydligt mindre i plånboken om jag kan dölja mina tillkortakommanden i köket med Perez Cruz Reserva Cabernet Sauvignon.  (Däremot, ska ödmjukt erkännas, är det knappast goda nyheter för Perez Cruz, att deras viner rekommenderas till min mat.)

Tryffel & triss i Vintage Port

Publicerat av
Svara

Vinvännen Göran i Cannes, som ni säkert saknat lika mycket som min gom, hörde äntligen av sig igen. ”Kom över på en bit mat, vet jag”, sa han och visst gjorde vi det och vi hann knappt innanför dörren vi satt där med en magnum Grande Année 1990 och låtsades att vi dricker sådant varje dag, varför vi lite slött sa något i stil med ”hustypisk, tydligt 1990… vad kan det bli annat än yppigt och fluffigt?, mogen, nej men, den är väl okej” (åh, den var såå god, perfekt att dra i sig nu!). Så fick vi mat, bland annat en köttbit som kunnat aspirera på att vara ”köttbitarnas Köttbit” om den serverats på en krog, och lite blandade bordeauxer till det, vilka vi alla förnöjsamt drog i oss, men ändå inte riktigt kunde njuta av eftersom vi såg att Vinvännen Göran i Cannes laddat upp med stilton och tre vintage på ett sideboard! Således kastade vi i oss maten och undslapp oss sedan ett ”ja, det var bra med lite bukfylla, men nu skulle allt lite ost sitta fint” och när Vinvännen Göran i Cannes då sa ”en sån tur då att vi har lite ost, och så har jag förberett lite port till det”, stod vi snart, innan han hunnit tala till punkt, vid sideboardet och jämförde Fonseca 85 med Taylor´s 83 och Warre´s 77. Alla tre utmärkta och hustypiska (jag inlät mig här, för att försöka släta över det faktum att jag, ganska brutalt och utan att ägna tuggandets grundprinciper något större utrymme i samband med det nyss genomförda matintaget, kastat i mig köttbiten, den av Vinvännen Göran i Cannes egenhändigt inhandlade färska tryffeln, potatisen och det andra, i en liten diskussion om de olika husstilarna och det slutade i konsensus kring de paralleller man kan dra mellan Taylor´s och Château Lafite, alltså det där eleganta, lite veka) och hyggligt utvecklade, med undantag för Fonsecan som var purung, vilket jag dock aktade mig för att säga till Vinvännen Göran i Cannes. Till honom sa jag istället, bekymrat, ”den här måste du nog dricka upp inom två år, men jag tycker den är okej så du behöver inte dra dig för att servera den när vi ses igen”. Man kan tro att det är farligt att säga sådant där till Vinvännen Göran i Cannes, men han är dels så snäll att han inte förstår sig på machiavelliskt lagda hjärnor, dels läser han inte vinifierat.se. Klart det är synd att dricka upp Fonseca 85 redan nu – den är fruktansvärt bra! och skrämmande ung: en milstolpe i Vintage Port-historien – men hellre det än att några framtida läckergommar, som kanske, hemska tanke, är barn nu, ska få njuta av den, eller, ändå värre, att några andra vänner skulle få njuta av den om tio år då den i alla fall kommer att vara lite mer drickfärdig än idag.

Gustibus Baconglögg 2011 2.0 & Mando Diao

Publicerat av
Svara

Faktum är att baconsmaken sitter ganska fint i den uppvärmda varianten och, framförallt, eftersmaken på Gustibus Baconglögg 2011 är extremt lång: en timme efter avslutad provning sitter där fortsatt en, definitivt, behaglig, ren eftersmak kvar i gommen med inslag av bacon och en komplex kryddblandning. För övrigt kan även i köket en knäckig kvarleva av provningen förnimmas. Mando Diao.

 

Gustibus Baconglögg 2011 & Franz Ferdinand

Publicerat av
2

Som jag väntat på att Glöggernas Glögg årgång 2011 skulle dimpa ner i brevlådan, eller i vart fall levereras av brevbäraren. Det första jag kontrollerar på etiketten är hur många buteljer som gjorts. 42 stycken jämför med 50 året innan! Det går åt rätt håll och det känns skönt att åtta tidigare mottagare nu exkluderats ur vår lilla exklusiva krets av finglöggsdrickare. Däremot är det minst sagt oroväckande att jag nedgraderats från att ha varit nummer 18 till att nu vara nummer 25. Det nyss nämnda faktumet störde inledningsvis min provning av Gustibus Baconglögg 2011 avsevärt, men jag lyckades ta mig samman för att kunna sammanställa en lite provningsnota åt er, eller, äsch, klart jag bara vill skräppa och göra er avundsjuka, ni som aldrig kommer att få prova Glöggernas Glögg: Gustibus Baconglögg (2011) har en färg påminnande om ett ganska moget rödvin; kryddorna slår, när drycken är sval, inte igenom i någon större utsträckning, däremot får jag – må gudarna och Gustibus förlåta mig! och låt inte detta peta ner mig ändå längre ner än plats nummer 25! – en snabb minnesbild av ett, märk väl!, ny- och välstädat, kabinett i Luxembourg runt 1980, då den som städade toaletter i Sverige kallades kabinettsvakt (det minns jag nämligen att jag talade med städfarbrodern i Luxembourg om), vidare finns det ett klart fruktigt inslag i doften och en söt förnimmelse, som jag får för mig kan vara muscovadosocker, sedan jag på etiketten kunnat utläsa att det ingår i brygden, eller så beror det på att en liten skvätt av Gustibus D.O.P 2010 blandats i den nya årgången och därmed lite tomteskumsmacerat, utöver detta får man en doftbild av något fläskigt, köttigt… ja, bacon, förstås, och när jag provar om glöggen efter en stund är det just denna bacontouch som slår an på näsan; smaken är ganska fyllig för att vara Gustibus glögg, i sval form är den väl söt; i sin rätta form, uppvärmd, ändras, som vanligt, allt till det bättre – man kan här inte låta bli att undra om produktutvecklarna faktiskt står där vid en stor, upphettad kittel och rör och häller på kryddor och annat till dess brygden är så som man vill att den ska vara, eller om det är en ren tillfällighet att den blir så mycket bättre när värmen sätts till. Som en bonus för vinifierats följare lät jag i år yngsta dottern dofta på glöggen och göra en beskrivning av den samma, så här lät hennes utlåtande: ”Det är något grillat i doften och så är där någon krydda, en lite söt doft, saffran?, kryddnejlika, pomerans, pepparkaka/ingefära, mistel (?) och bakelser.” Måste nu erkänna att kommen till den nyss satta punkten började det lukta bränt något så förgjordat och jag har, sedan den nämnda punkten, varit i köket och tagit grytan med Gustibus Baconglögg av plattan och hällt vatten i den samt öppnat fönstren och även om det var en oplanerad del av Årets stora glöggtest kan jag, inte utan viss stolthet, berätta att Gustibus Baconglögg 2011, om man har tålamod, antar en knäckig ton då man reducerar den. Franz Ferdinand.

Gustibus Finglögg D.O.P 2010 2.0 & Arctic Monkeys

Publicerat av
Svara

Så har ett år förflutit sedan Gustibus Finglögg D.O.P. 2010 provades senast. Vad har hänt? undrar förstås ni alla, som inte tillhör de 50 utvalda som får chansen att prova denna Glöggernas Glögg. Nu påminner den till utseendet om en mogen, röd bourgogne; doften är fortsatt svårfångad med inslag av frukt och… Rosita!… fast det är förmodligen skumtomtemaceratet som orsakar den bilden, som, vill jag betona, inte har några negativa sidor i mitt doftskafferi; även i smaken återkommer frukten och Rosita, men nu mer i form av skumtomtar, som vi ju vet ingår, vidare en förnimmelse av vindestillat, mycket tydlig anis och en del kardemumma i eftersmaken. På det hela taget en mer harmonisk och mer utvecklad produkt med ett års lagring, vilket också får mig att tro att 2011 år upplaga av Finglöggen bör lagras ett år eller två (se kommande inlägg). Arctic Monkeys.

Gustibus Finglögg 2.0 5.0

Publicerat av
Svara

Måste erkänna att jag slarvat med den här, min första upplaga av Glöggernas Glögg. Först lät jag en fransman smaka av den – okej det räknas inte med fransmän som provar glögg, men volymen minskade lik förbannat – och sedan hade jag för lite glögg för att kunna lagra den på ett klokt vis och då la jag den i kökshyllan, vilket, förstås, inte gjorde saken bättre. Efter ett par års kökslagring i Provence är Gustibus Finglögg 2.0 2009 brunsvart i färgen; doften är, trots allt, förvånansvärt bra med inslag av kardemumma, kanel och färskt sågspån som lagts i rödvin, en släng av Karlssons klister går emellertid inte att komma förbi; smaken domineras av klistertuben och en surhet som inte kan kallas frisk syra. På det hela taget börjar Gustibus Finglögg 2.0 2009 rasa ihop, men, med en stor portion ångerfylld melankoli, tvingas jag inse att det är jag som tagit livet av den. Helt i onödan. Men mest är jag på trött på fransmannen, som hade mage att tacka ja när jag undrade om han ville prova den unika glöggen och som för övrigt kommer på middag ikväll och frågan är om han då inte ska få Gustibus Finglöägg 2.0 som aperitif medan vi andra njuter en skumpa.

Nyårsvinfrossan: Dagen efter-testet

Publicerat av
Svara

Ingen seriös provning med mindre än att vinerna även provas dagen efter och gärna ett par dagar efter dagen efter. Syftet är, förstås, att utröna dels hur de olika dryckerna utvecklas över tid, dels hur väl de klarar lite syre och lagring i fria luften. Rödvinerna brukar lämnas okorkade i rumstemperatur medan vit- och rosévinerna korkas och sätts i kylen. Det är ogörligt att här närmare redogöra för hur alla de vinerna som provades över helgerna varit dagen efter, men här följer en uppräkning av ett antal tappra buteljer, som inte bara höll bra utan rent av var bättre och mer uttrycksfulla dagen efter än dagen före dagen efter och det även dagen efter dagen efter: Bel´ Villa Vineyard Syrah (Goedhart) 2007 (låt vara att den flyktiga syran ökade efter ett dygn i det fria), Mumm 2002, Malhadinha 2008, Guy Charlemagne Brut Nature, Six Vineyards Pinot Noir (Lemelson) 2007, Clos Dière blanc 2003 och 2000, Clos Dière rouge 2003, Clos Dière ”Cuvée I” 1999 och 1998, Ententa 2004, Chablis 2010 (Clotilde Davenne), Bourgogne Blanc 2010 (Clotilde Davenne), Piper-Heidsick, Viña Collado 2010, Domaine Serene ”Coeur Blanc” 2007, Mazuelo de la Quinta Cruz 2009 och Tavel Les Lauzeraies 2010.

Huttenheimer Engelmannsberg Spätlese 1959

Publicerat av
5

Ytligt sett förefaller Spritfabrikören och Spritfabrikörskan vara ungefär så normala som spritmänniskor i bästa fall kan vara. Till exempel hade de till Nyårsafton 2011 med sig den egenhändigt producerade Alberts Brännvin, som visade sig vara en riktigt bra vodka, med ett synnerligen positivt och smakrikt Wyborowa-drag parat med finess och väl avvägd rondör – tveklöst är Spritfabrikörskan, som skapat drycken, en fingom av Guds nåde. Dock kan man inte låta bli att fundera över hur ångorna i en spritfabrik påverkar människor. Varför, till exempel, hade Spritfabrikören med sig en 59:a till Nyårsfirandet, då det enda man med säkerhet vet är, att antingen kommer Barndomsvännen och jag att dricka upp allt i Förberedelserummet, eller så kommer givaren att tvingas se hur ett gäng giriga gommar slukar drycken på nolltid utan andra syften än att se till så att de andra inget får? Och varför, frågar man sig, försöker inte Spritfabrikörskan stoppa honom när han får sådana där idéer? Hur som helst kan vi som hann få i oss något av vinet innan det glupskt slöks av församlingen meddela, att det var helt fantastiskt! Gamla tyskar är snudd på oslagbara. I det här fallet tror vi oss veta att det var en Riesling, men något sådant gick inte att uttyda av etiketten och om någon vinifierat.se-hangaround vet varför det stod både ”Kabinet” och ”Spätlese”  och, för den delen, ”Naturrein” på etiketten får den personen gärna träda fram och sprida ljus över detta, för oss ovetande, stora mysterium.