Vinvännen Göran i Cannes, som ni säkert saknat lika mycket som min gom, hörde äntligen av sig igen. ”Kom över på en bit mat, vet jag”, sa han och visst gjorde vi det och vi hann knappt innanför dörren vi satt där med en magnum Grande Année 1990 och låtsades att vi dricker sådant varje dag, varför vi lite slött sa något i stil med ”hustypisk, tydligt 1990… vad kan det bli annat än yppigt och fluffigt?, mogen, nej men, den är väl okej” (åh, den var såå god, perfekt att dra i sig nu!). Så fick vi mat, bland annat en köttbit som kunnat aspirera på att vara ”köttbitarnas Köttbit” om den serverats på en krog, och lite blandade bordeauxer till det, vilka vi alla förnöjsamt drog i oss, men ändå inte riktigt kunde njuta av eftersom vi såg att Vinvännen Göran i Cannes laddat upp med stilton och tre vintage på ett sideboard! Således kastade vi i oss maten och undslapp oss sedan ett ”ja, det var bra med lite bukfylla, men nu skulle allt lite ost sitta fint” och när Vinvännen Göran i Cannes då sa ”en sån tur då att vi har lite ost, och så har jag förberett lite port till det”, stod vi snart, innan han hunnit tala till punkt, vid sideboardet och jämförde Fonseca 85 med Taylor´s 83 och Warre´s 77. Alla tre utmärkta och hustypiska (jag inlät mig här, för att försöka släta över det faktum att jag, ganska brutalt och utan att ägna tuggandets grundprinciper något större utrymme i samband med det nyss genomförda matintaget, kastat i mig köttbiten, den av Vinvännen Göran i Cannes egenhändigt inhandlade färska tryffeln, potatisen och det andra, i en liten diskussion om de olika husstilarna och det slutade i konsensus kring
de paralleller man kan dra mellan Taylor´s och Château Lafite, alltså det där eleganta, lite veka) och hyggligt utvecklade, med undantag för Fonsecan som var purung, vilket jag dock aktade mig för att säga till Vinvännen Göran i Cannes. Till honom sa jag istället, bekymrat, ”den här måste du nog dricka upp inom två år, men jag tycker den är okej så du behöver inte dra dig för att servera den när vi ses igen”. Man kan tro att det är farligt att säga sådant där till Vinvännen Göran i Cannes, men han är dels så snäll att han inte förstår sig på machiavelliskt lagda hjärnor, dels läser han inte vinifierat.se. Klart det är synd att dricka upp Fonseca 85 redan nu – den är fruktansvärt bra! och skrämmande ung: en milstolpe i Vintage Port-historien – men hellre det än att några framtida läckergommar, som kanske, hemska tanke, är barn nu, ska få njuta av den, eller, ändå värre, att några andra vänner skulle få njuta av den om tio år då den i alla fall kommer att vara lite mer drickfärdig än idag.
Kategoriarkiv: Provade viner
Gustibus Baconglögg 2011 2.0 & Mando Diao
Faktum är att baconsmaken sitter ganska fint i den uppvärmda varianten och, framförallt, eftersmaken på Gustibus Baconglögg 2011 är extremt lång: en timme efter avslutad provning sitter där fortsatt en, definitivt, behaglig, ren eftersmak kvar i gommen med inslag av bacon och en komplex kryddblandning. För övrigt kan även i köket en knäckig kvarleva av provningen förnimmas. Mando Diao.
Gustibus Baconglögg 2011 & Franz Ferdinand
Som jag väntat på att Glöggernas Glögg årgång 2011 skulle dimpa ner i brevlådan, eller i vart fall levereras av brevbäraren. Det första jag kontrollerar på etiketten är hur många buteljer som gjorts. 42 stycken jämför med 50 året innan! Det går åt rätt håll och det känns skönt att åtta tidigare mottagare nu exkluderats ur vår lilla exklusiva krets av finglöggsdrickare. Däremot är det minst sagt oroväckande att jag nedgraderats från att ha varit nummer 18 till att nu vara nummer 25. Det nyss nämnda faktumet störde inledningsvis min provning av Gustibus Baconglögg 2011 avsevärt, men jag lyckades ta mig samman för att kunna sammanställa en lite provningsnota åt er, eller, äsch, klart jag bara vill skräppa och göra er avundsjuka, ni som aldrig kommer att få prova Glöggernas Glögg: Gustibus Baconglögg (2011) har en färg påminnande om ett ganska moget rödvin; kryddorna slår, när drycken är sval, inte igenom i någon större utsträckning, däremot får jag – må gudarna och Gustibus förlåta mig! och låt inte detta peta ner mig ändå längre ner än plats nummer 25! – en snabb minnesbild av ett, märk väl!, ny- och välstädat, kabinett i Luxembourg runt 1980, då den som städade toaletter i Sverige kallades kabinettsvakt (det minns jag nämligen att jag talade med städfarbrodern i Luxembourg om), vidare finns det ett klart fruktigt inslag i doften och en söt förnimmelse, som jag får för mig kan vara muscovadosocker, sedan jag på etiketten kunnat utläsa att det ingår i brygden, eller så beror det på att en liten skvätt av Gustibus D.O.P 2010 blandats i den nya årgången och därmed lite tomteskumsmacerat, utöver detta får man en doftbild av något fläskigt, köttigt… ja, bacon, förstås, och när jag provar om glöggen efter en stund är det just denna bacontouch som slår an på näsan; smaken är ganska fyllig för att vara Gustibus glögg, i sval form är den väl söt; i sin rätta form, uppvärmd, ändras, som vanligt, allt till det bättre – man kan här inte låta bli att undra om produktutvecklarna faktiskt står där vid en stor, upphettad kittel och rör och häller på kryddor och annat till dess brygden är så som man vill att den ska vara, eller om det är en ren tillfällighet att den blir så mycket bättre när värmen sätts till. Som en bonus för vinifierats följare lät jag i år yngsta dottern dofta på glöggen och göra en beskrivning av den samma, så här lät hennes utlåtande: ”Det är något grillat i doften och så är där någon krydda, en lite söt doft, saffran?, kryddnejlika, pomerans, pepparkaka/ingefära, mistel (?) och bakelser.” Måste nu erkänna att kommen till den nyss satta punkten började det lukta bränt något så förgjordat och jag har, sedan den nämnda punkten, varit i köket och tagit grytan med Gustibus Baconglögg av plattan och hällt vatten i den samt öppnat fönstren och även om det var en oplanerad del av Årets stora glöggtest kan jag, inte utan viss stolthet, berätta att Gustibus Baconglögg 2011, om man har tålamod, antar en knäckig ton då man reducerar den. Franz Ferdinand.
Gustibus Finglögg D.O.P 2010 2.0 & Arctic Monkeys
Så har ett år förflutit sedan Gustibus Finglögg D.O.P. 2010 provades senast. Vad har hänt? undrar förstås ni alla, som inte tillhör de 50 utvalda som får chansen att prova denna Glöggernas Glögg. Nu påminner den till utseendet om en mogen, röd bourgogne; doften är fortsatt svårfångad med inslag av frukt och… Rosita!… fast det är förmodligen skumtomtemaceratet som orsakar den bilden, som, vill jag betona, inte har några negativa sidor i mitt doftskafferi; även i smaken återkommer frukten och Rosita, men nu mer i form av skumtomtar, som vi ju vet ingår, vidare en förnimmelse av vindestillat, mycket tydlig anis och en del kardemumma i eftersmaken. På det hela taget en mer harmonisk och mer utvecklad produkt med ett års lagring, vilket också får mig att tro att 2011 år upplaga av Finglöggen bör lagras ett år eller två (se kommande inlägg). Arctic Monkeys.
Gustibus Finglögg 2.0 5.0
Måste erkänna att jag slarvat med den här, min första upplaga av Glöggernas Glögg. Först lät jag en fransman smaka av den – okej det räknas inte med fransmän som provar glögg, men volymen minskade lik förbannat – och sedan hade jag för lite glögg för att kunna lagra den på ett klokt vis och då la jag den i kökshyllan, vilket, förstås, inte gjorde saken bättre. Efter ett par års kökslagring i Provence är Gustibus Finglögg 2.0 2009 brunsvart i färgen; doften är, trots allt, förvånansvärt bra med inslag av kardemumma, kanel och färskt sågspån som lagts i rödvin, en släng av Karlssons klister går emellertid inte att komma förbi; smaken domineras av klistertuben och en surhet som inte kan kallas frisk syra. På det hela taget börjar Gustibus Finglögg 2.0 2009 rasa ihop, men, med en stor portion ångerfylld melankoli, tvingas jag inse att det är jag som tagit livet av den. Helt i onödan. Men mest är jag på trött på fransmannen, som hade mage att tacka ja när jag undrade om han ville prova den unika glöggen och som för övrigt kommer på middag ikväll och frågan är om han då inte ska få Gustibus Finglöägg 2.0 som aperitif medan vi andra njuter en skumpa.
Nyårsvinfrossan: Dagen efter-testet
Ingen seriös provning med mindre än att vinerna även provas dagen efter och gärna ett par dagar efter dagen efter. Syftet är, förstås, att utröna dels hur de olika dryckerna utvecklas över tid, dels hur väl de klarar lite syre och lagring i fria luften. Rödvinerna brukar lämnas okorkade i rumstemperatur medan vit- och rosévinerna korkas och sätts i kylen. Det är ogörligt att här närmare redogöra för hur alla de vinerna som provades över helgerna varit dagen efter, men här följer en uppräkning av ett antal tappra buteljer, som inte bara höll bra utan rent av var bättre och mer uttrycksfulla dagen efter än dagen före dagen efter och det även dagen efter dagen efter: Bel´ Villa Vineyard Syrah (Goedhart) 2007 (låt vara att den flyktiga syran ökade efter ett dygn i det fria), Mumm 2002, Malhadinha 2008, Guy Charlemagne Brut Nature, Six Vineyards Pinot Noir (Lemelson) 2007, Clos Dière blanc 2003 och 2000, Clos Dière rouge 2003, Clos Dière ”Cuvée I” 1999 och 1998, Ententa 2004, Chablis 2010 (Clotilde Davenne), Bourgogne Blanc 2010 (Clotilde Davenne), Piper-Heidsick, Viña Collado 2010, Domaine Serene ”Coeur Blanc” 2007, Mazuelo de la Quinta Cruz 2009 och Tavel Les Lauzeraies 2010.
Huttenheimer Engelmannsberg Spätlese 1959
Ytligt sett förefaller Spritfabrikören och Spritfabrikörskan vara ungefär så normala som spritmänniskor i bästa fall kan vara. Till exempel hade de till Nyårsafton 2011 med sig den egenhändigt producerade Alberts Brännvin, som visade sig vara en riktigt bra vodka, med ett synnerligen positivt och smakrikt Wyborowa-drag parat med finess och väl avvägd rondör – tveklöst är Spritfabrikörskan, som skapat drycken, en fingom av Guds nåde. Dock kan man inte låta bli att fundera över hur ångorna i en spritfabrik påverkar människor. Varför, till exempel, hade Spritfabrikören med sig en 59:a till Nyårsfirandet, då det enda man med säkerhet vet är, att antingen kommer Barndomsvännen och jag att dricka upp allt i Förberedelserummet, eller så kommer givaren att tvingas se hur ett gäng giriga gommar slukar drycken på nolltid utan andra syften än att se till så att de andra inget får? Och varför, frågar man sig, försöker inte Spritfabrikörskan stoppa honom när han får sådana där idéer? Hur som helst kan vi som hann få i oss något av vinet innan det glupskt slöks av församlingen meddela, att det var helt fantastiskt! Gamla tyskar är snudd på oslagbara. I det här fallet tror vi oss veta att det var en Riesling, men något sådant gick inte att uttyda av etiketten och om någon vinifierat.se-hangaround vet varför det stod både ”Kabinet” och ”Spätlese” och, för den delen, ”Naturrein” på etiketten får den personen gärna träda fram och sprida ljus över detta, för oss ovetande, stora mysterium.
Nyårsvinfrossan 2011: Nyårsafton
Med förevändningen och självlögnen att konsumentupplysa, vill jag här och nu berätta vad jag, och inte ni, hinkade kopiösa mängder av på Nyårsafton 2011: Ernest Ropeneau Brut (överdoserad budgetskumpa, som hade kunnat vara bra), Palmer & Co (pålitlig tolvslagsdricka), Guy Charlemagne Brut Nature (syrafast stål i blanc de blancsform, gott), Bollinger Grande Année 2002 (hustypisk stil, överraskande mognad för att vara 02, bra), Piper-Heidsick (underskattat bubbel som med ett par års hemmalagring utvecklas positivt, bra fräschör och spänst), Egly-Ourier (viss mognad, pinotig, gick bra vid midnatt), Mumm 2002 (bra år, fortsatt ung, bra), Abraxas (Robert Sinskey) 2008 (personligt, komplext, gästerna var 50/50 för/emot Abraxas som färskhummervin), Clotilde Davenne Chablis 2010 (vad säger man? bättre hummervin blir det bara om man köper Clotildes Grand Cru… strålande), Clotilde Davenne Bourgogne Blanc 2010 (oekad, ren Chardonnay i sin prydo), Puligny-Montrachet ”Les Garennes” 1er Cru (Dupard Ainé) 1985 (mogen, fantastisk Bourgogne med lätt botrytisanstrykning, inte bäst till hummern, men bäst i vitvinstestet), Huttenheimer Engelmannsberg Spätlese 1959 (se kommande inlägg), Mazuelo de la Quinta Cruz 2009 (ung, stram, bra, ska lagras något år till), Rust en Vrede 2003 (bra för att vara sydafrikan, sparrisburksnäsa), Pequeno Joao (Malhadinha) 2008 (strålande, ung, sjungande Alentejo-frukt), Perez Cruz Cot ”Limited Edition” 2009 (elegant för att vara Chile, höghöjdsfriska, snygg balans och mycket frukt), Perez Cruz Cabernet Sauvignon Reserva 2009 (lillasyskon till nyss nämnda, i samma friska stil som Chile kan vara stolt över), Vina Collado 2009 (gästerna lärde mig att det här vinet heter ”kålla då!” på Västkusten, nu gör det inget så länge de, eftersom jag inte bara gjort vinet utan också tjänar pengar på det, köper litervis Collado, som faktiskt fungerade även till en oxfilé med diverse tillbehör som något konstigt mos och annat), Domaine Mas du Bouquet 2007 (oxid, kvällens karaffvin), Muga Reserva 2006 (pålitligt, bra, snyggt), Alpha Zeta Amarone 2008 (här finns allt och inget hänger ihop), Bem Bi Bre (Dominio de Tares) 2006 (cool, bra balans mellan rejäl frukt och ny, fransk ek, behövde sin köttbit och fick det), Torre Muga 2006 (perfektion från Rioja!), Six Vineyards Pinot Noir (Lemelson) 2007 (Thea´s Vineyard fortsatt slut på Systembolaget – kommer enligt uppgift in igen om en vecka – så lillasyskonet fick rycka in även på Nyårsaftonen och det skämde som vanligt inte ut sig, mycket gott, om än inget bra val till oxfilé).
Nyårsvinfrossan 2011: Förspelet
Först dök bara någon enstaka gäst upp i ”förberedelserummet” där jag hålls med de vinflaskor som senare, eventuellt, ska serveras gästerna. Men snart stod a-l-l-a gästerna och trängdes runt mig där jag försökte öppna dagens vinare. ”Varför står ni här allihop?!” utbrast jag till slut smått desperat. Själva poängen med att jag förbereder vinerna i min ensamhet är ju att jag ska kunna välja ut vilka viner jag ska gömma för de andra. Svaret kom som ett dråpslag: ”vi har alla läst din blogg!”. Med andra ord är det snart slut på den här bloggen och framförallt dess uppriktiga ton. (F ö har det, eftersom alla hade koll på vilka viner som komma skulle, aldrig varit så svårt att lura de andra som i år. Men jag lyckades. Bland annat genom att 1 ställa ut lite blandade flaskor på bordet 2 försiktigt smyga upp en karaff vid min plats och 3 så snart Hustrun ropade ”Lars har en karaff – ta den!” utbrista ”neeej!” och ge ifrån min karaffen och 4 vänta tills alla fyllt sina glas med karaffvinet och då slänga fram en Torre Muga och fylla mitt glas till bredden. Karaffvinet? Kvällens enda oxiderade flaska (se kommande inlägg).)
Château Haut Brion 1989
I stort är det inget fel på Barndomsvännen. Tvärtom är han naiv, har dåligt omdöme och är en ändå sämre människokännare. Detta får honom att år efter år kommer släpandes med en massa dunderviner till min enkla lya i Sverige. I år hade han till Dagen före Nyår bland annat med sig en Château Haut Brion 1989. Till saken hör att jag när jag, till och från, läste i Bordeaux, vid ett flertal tillfällen provade det här vinet då det befann sig i sin trävagga. Magiskt vin, tyckte inte bara vi studenter utan också vår lärare och folket på slottet. Sedan dess har jag dessvärre inte haft tillfälle att följa upp mina tidiga iakttagelser av vinet ifråga. Med andra ord blev jag alldeles till mig när Barndomsvännen med välvilja och naivitet lysande ur ögonen dök upp med flaskan i sin hand. ”Men du,” sa jag och låtsades vara ointresserad, ”du gillar ju inte Haut-Brion?” ”Nej,” svarade han och började trots det förväntansfullt öppna buteljen. Så snart han gjort detta och hällt upp lite vin i ett glas slet jag åt mig glaset, stack näsan i det, höll på att gå i däck, men samlade mig snabbt och sa ”nja, den här halvmesyren lär inte omvända dig till en Haut-Brion-vän”. Nu gick han inte på den enkla. Även han insåg att H-B 89 väl matchar klassiker som H-B 1904, 1953 och 1959 (såå bra!). Å andra sidan är vi inte vänner för inte: självklart bar vi inte ut den här flaskan till stora köksbordet där de andra satt och dissekerade alla de övriga vinerna i provningen. I alla fall inte förrän Hustrun, misstänksam som hon är, dök upp i ”föreberedelserummet” och, lätt irriterat och med ett tonfall av ”hur gamla är ni egentligen”, sa ”ni står väl inte här och gömmer vin för oss igen?”.