Kategoriarkiv: Provade viner

Champagne & Samarin

Publicerat av
4

Långa flygresor, som Paris – Santiago (14 timmar), har en eländig förmåga att bygga flatulens och att på annat vis oroa magen. Ett bra trick för att motverka detta är att dricka lite Samarin då planet lyft. Igår, på väg till Chile, provade jag för skojs skull att hälla lite Samarin i champagnen. Detta resulterade i den äckligaste dryck jag någonsin utsatt mig själv för. Fascinerande otäckt (salt, bränt, rostat bröd för att nämna några av alla de aromer som på ett häpnadsväckande vis kom till liv i den kemiska reaktionen). Måste provas!

Kjarkas – (de kommer från Bolivia, men de är populära i Chile också).

The Invention of Lying – riktigt kul film med Ricky Gervais

Domaine Clusel-Roch Côte – Rôtie 2001

Publicerat av
4

Det bar sig inte bättre än att jag var övertygad om att jag öppnat och slagit upp en Nero d´Avola – variant från Sicilien (ja, ni vet, eller så vet ni inte, att man tummar på en butelj, får ett störande tillrop från matavdelningen, kommer av sig, måste skynda på, rycker buteljen (fast det i själva verket nu är en annan butelj), skyndar sig att öppna, maten står på bordet och blir kall, man är sent ute som vanligt, skvätter upp lite vin i glaset, scannar kork och defekter och letar efter det som gör att just det här vinet inte är fullkomligt (ja, det är så vi vinmakare provar vin, tyvärr)) och vad var det här?, en Nero d´Avola som fullkomligen skrek Syrah och Côte-Rôtie, inte ens en förhärdad vincyniker och stolpskott till blindprovare som jag kunde tycka annat än att det var en suverän Syrah-karaktär på den här syditalienaren och det drev mig, som tur var, till att kasta ett öga på buteljen som också skrek ”Côte-Rôtie”. Så skönt! Vad jag öppnat var den förtjusande Domaine Clusel-Roch Côte-Rôtie 2001. Har legat varmt och gott i mitt kök de senaste fem – sex åren och fått en liten extra skjuts i mognaden. Perfekt att dricka nu och i min bok ett skolexempel på vad det faktiskt utger sig för att vara. Sa jag att det var gott?(Och nej, jag hittade inga fel på det)

Château Lafite Rothschild 1985

Publicerat av
Svara

Har inte sagt hela, hemska sanningen om mina vinkällare. Det var oordning och kaos, det vet ni. Småningom omgärdades pavorna av glömskans mossa och kaosets ogenomträngliga törnen, för att nu citera mig själv. Så, en dag, fick jag ordning på det där. Kaotiska vingömmor en masse blev blott ett fåtal gömmor, där det mesta lades i ordnade högar.

Det var då det hemska hände. Min nya, fina vinkällare, där merparten av samlingen hamnade, läckte. Under ett par ödesdigra veckor då jag befanns på resande fot tog den vatten. När jag kom hem från min resa och gick för att gosa med mina flaskor möttes jag av en förskräcklig syn: där låg de stackars vinarna och plaskade fruset i en blöta som ingen av oss trott var möjlig.

Buteljerna som drunknat var det bara att fiska upp och placera, etikettlösa som de numer var, i en hög som snabbt fick namnet ”okända pavans hörn”. De mögelangripna flaskornas, de var legio, etiketter gick ibland att rädda någotsånär, ibland hamnade även de här buteljerna i ”okända pavans hörn”.

Vad det gäller mina Château Lafite Rothschild från 1985 och 1986 (ja, det viktigaste med det här inlägget är att få berätta att jag har Lafite inte bara från ett år utan flera år) var de genomgående illa angripna och det bar sig inte bättre än att de fick läggas, halvnakna, i ett hörn som heter ”Lafite 85 eller 86”.

Kom att tänka på det där hörnet i samband med den korkade pannan i Seattle härförleden. Kort sagt fick jag inspiration att kolla en 86. Övertygad om att det, trots allt, är bäst att prova av de här buteljerna en och en, valde jag på måfå ut en pava och öppnade den. Som vakna läsare förstått av rubriken var det en 85:a. När skjuter ingen hare, å andra sidan:

Château Lafite Rothschild 1985 har allt detta bästa av 1985 och av Lafite. ”85 i kvadrat, Lafite i kvadrat, Åh så gott” är min enda minnesanteckning från provningen (ja, det där med ”Åh så gott” är minst sagt patetiskt, men det är ju sådana vi är när vi sitter där och ojar oss över något storslaget, patetiska). En och annan engländare skulle säkert yra om källardoft och så, men här återfinns framförallt, och inte minst i smaken, en frapperande, god frukt, otroligt god och lång eftersmak. Ett vin i högform.

Domaine de Chevalier 1986

Publicerat av
4

Blir det mer Sémillon än så här? Smaken är underbar, och lång, med sin fylliga och honungslena balans mellan ålder och fortsatt spänstig syra och livskraft. Imponerande samspel mellan eken och frukten. Inga ålderskrämpor här inte och Domaine de Chevalier visar än en gång att det är ett av världens vita toppviner. Faktum är att 86:an aldrig varit så bra som nu. Bra Sémillon behöver tid.

Men så var det det här med våra engelska vänner. De hängde upp sig på doften. ”Mouldy, musty” och andra besvärande omdömen slank ur deras av okunnighet fyllda munnar och sinnen. Inget ont i det. De fattade noll och jag kunde hälla i mig pavan själv (nåja, i viss kamp med min just då irriterande hustru) medan engländarna njöt en enkel Viognier – Muscat – blandning med slagkraftig frukt på näsan och utan besvärande eftersmak.

Dock, låt oss stanna upp vid den här mögliga unkenheten De Okunniga och De Föraktvärda talar om. Ligger det något i det, tro? Visst gör det det och det är skälet till att man kunde önska att topproducenter som Domaine de Chevalier hade modet att buteljera sina viner med glaskork och rekommendera att vi konsumenter lagrar pavorna på stående fot. På så vis kommer inte vinet i kontakt med plastringen i glaskorken och allt är frid och fröjd.

Eller så måste de lacka sina flaskor och se till att korken sitter fast i lacken så den inte trillar ner om den med tiden skulle torka ihop i den här lackade buteljen, som också ska lagras stående.

Problemet är dessvärre, som analytiskt lagda läsare redan förstått, att naturkorken över tid sätter smak på vinet (en påverkan som inte helt sällan bedöms som Brettanomyces eller, i förekommande fall, gammal ek). Inget nytt i sig, men den, alltså smaken av naturkorken, blir, där har engländarna rätt, synnerligen påfallande i gamla Bordeaux-viner. Faktiskt både röda och vita, även om det är enklast att sätta fingret på problemet när det gäller de vita (där f ö Brettanomyces inverkan rent vetenskapligt och därmed bevisligen är mindre).

Hursomhelst, ni som har gamla, vita Bordeauxer ska inte behöva utsätta er för den här unkna korkigheten och jag som i grunden är en mycket god människa, både lite religiöst och filantropiskt lagd när jag tänker närmare på saken, hjälper er gärna ur den besvärande knipa ni, kanske intet ont anande, befinner er i. Således, har ni lite vit Domaine de Chevalier, Laville Haut-Brion, Haut-Brion och andra likartade problemviner ställer jag gärna upp. Det är t o m så att jag både kan tänka mig att betala i alla fall en femtiolapp per panna och att hämta dem från era källare.

Gustibus Finglögg 2.0 2.0

Publicerat av
Svara

Ska man prova en ny och unik produkt, ska man göra det ordentligt (om inte annat så ger det fler tillfällen att få tala eller skriva om saken). Således har jag provat om Gustibus Finglögg 2.0, som stått öppnad sedan sjätte januari .

Färgen har utvecklats och man ser nu att det är finare vin än normalt i den här glöggen. Doften hänger ihop bra. Möjligen har kryddningen fallit tillbaka lite och tappat något av sin komplexitet, men det finns inga toner av oxidation. När glöggen är kall märks framförallt pomeransen och, faktiskt, vinet. I varmt tillstånd sticker kanelen och kanske också den gröna kardemumman ut. Där finns också en, ny tror jag, doft av russin.

Passar på att göra en rättelse: min flaska har inte nummer 35 av 50 utan 33 av 50. Men det viktiga är nu inte numret på min flaska utan att det bara gjordes 50 buteljer av den här helt fantastiska glöggen. Tyvärr, för er som inte får tillfälle att prova…

Inlägg med jetlag nu inlagt

Publicerat av
Svara

Barolo, Heitz, Serene & Lafite

Var som vanligt på Barolo i samband med mitt Seattle-besök, i väntan på avfärd till ökenlandskapet runt Red Mountain, på andra sidan Cascades, tre timmars bilfärd ostsydost om Seattle. Nyss nämnda stad har alltid varit trevlig, men sedan jag 1997 kom hit första gången har en fantastisk utveckling skett. Idag formligen kryllar det av bra krogar och vinbarer. Barolo är ett av de här ställena. Waterfront och nyöppnade Mistral är ytterligare två bra tips i staden.

Inledde med ett besök på The Waterfront, där blandade ostron stod på programmet. Världens största ostronbankar återfinns i sundet utanför Seattle så det är ingen tillfällighet att man äter bra ostron här. Waterfront är en av ytterst få ostronkrogar i världen (kanske den enda) som är så sofistikerad att den har grön Chartreuse V.E.P i sitt sortiment. Bara en sådan sak. (Jodå, de har Lillet också)

Från The Waterfront styrde vi kosan till Barolo, där flera av vännerna i Seattle dök upp. Mycket bilprat (de är upprörda över att Brawn blir Mercedes, men det var det ju redan i stort sett) och vin, förstås. Egentligen var nog en 86 Lafite Rothschild bästa vinet, men det var så tillvida korkdefekt att det inte är lätt att veta – dock föreföll det mycket spänstigt och Lafitigt god, där bakom korkångorna. 89 Mouton Rothschild var nog som den borde vara, men ändå inte riktigt bra. Tillfällig svacka i bästa fall. Cayus Syrah både doftar och smakar lite Grenache och är bättre är Cayus dyrvin Crazy Frog, som i sig också är bra, inte för mycket power och vinmakaren lyckas ta vara på sitt klimatområdes svalare fördelar. Sist men inte minst Hedges nya projekt: Syrah-vingården Les Gosses (på Red Mountain), ett vin gjort på ettåriga (!) stockar och riktigt hyggligt i både struktur och smak. Vi ser med tillförsikt tiden an avseende Les Gosses (eller Descendents Lesnågonting Dupont, som det ska heta, uppkallat efter Ann-Marie Hedges franska förfäder).

Mistral slutligen, öppnade bara för några veckor sedan, ligger också på Westlake, en vinspott från Barolo. Trevligt, modernt designat. Subtil, god och välkomponerad mat. Bäst av allt: jag som är ett rejält stolpskott när det kommer till att pricka viner i blindprovningar satte faktiskt 06 Domaine Serene Evenstadt. Lätt som en plätt. Och en riktigt bra Pinot från Oregon. Vid sidan om det bl a en Heitz Cellars från 1985 (Anniversary Edition) med en massa acetaldehyd, men visst, det är ett kul vin på sitt vis, men för min del bara när jag vet vad det är så jag vet att jag ska låta impad.

Gustibus Finglögg 2.0

Publicerat av
4

Vill man bli något i vinvärlden gäller det att tala sist (såvida man inte sett etiketten), att ljuga och att berätta om viner som ingen annan kommer att kunna prova. Gustibus Finglögg 2.0 görs i blott 50 exemplar om 50 cl och jag har fått nummer 35.

Om man tänker sig att varje flaska provas av tre personer kommer som mest 150 personer att prova den här produkten. Om man som jag dricker allt själv blir det färre än 150 personer. Det tycker jag räcker för att kvala in som en unik skrytprodukt. (Om övriga utvalda också inser att vår unicitet ökar om de inte låter andra smaka, kan det hända att blott 50 personer i hela världen får prova den här glöggen)

Hur den var? Tja, herrarna på Gustibus gör som Peter Thustrup och samlar under året ihop slattarna av riktigt bra viner, som de sedan förbättrar med diverse kryddor och sprit. Klart det blir bra. Och framförallt unikt.

Eftersom jag sett etiketten på den här unika glöggen och redan ljugit om att jag drack den själv, kan jag avslöja att det blir lite mer sanning om jag säger att jag lät ytterligare en person prova dryckjomen. Han är dock fransman, varför det inte riktigt räknas. Dessutom fick han skriva på ett NDA så han kommer aldrig att kunna berätta om upplevelsen.

Hursomhelst så tyckte fransosen att det doftade ”pain d´épice”, en fransk slags kryddkaka som doftar och smakar pomerans m m, så han var inte helt fel på det. Jag hittade tydlig pomerans både i vätskan och på etiketten. Dessutom kom såväl kanel som kaffe fram när man provade glöggen varm (och tittade närmare på etiketten). Sötman var lite hög när drycken serverades kall i vinglas, men satt som pricken över i när värmen kom till. Saffran inköpt på marknaden i Jerez (kändes tydligt att den var), grön kardemumma m m skänkte den komplexitet som den här produkten behövde för att för alltid ta plats i Glöggens Hall of Fame.

Bäst av allt: när glöggen svalnade och provades i s k fisljummet tillstånd, stod även tanninerna ut och det indikerar om inte annat att man här använt mycket bättre vin än i de glöggar som vanliga människor dricker.

Olivolja

Publicerat av
Svara

Gick en kurs i olivoljeprovning för 15 år sedan. Vore lögn att påstå att jag minns så mycket av det. Dessutom skedde allt på franska så när jag nu ska skriva om olivoljeprovning är mitt svenska ordförråd minst sagt rumphugget.

Nog av. Här i Lorgues har jag en nabo som gör sin egen olja. Ekologiskt, liten skala, sortrent. Domaine oléicole de Gigery – Oliveraie du Domaine du Pin heter oljan om ni vid tillfälle har lyckan att stöta på den (säljs bara härnere i området). Har förstås länge varit nyfiken på den så där mer i detalj och till slut gav ägaren, M. Sappa, upp och gav mig fem sortrena oljor att prova, bara för att få tyst på mig efter att jag förnedrat mig under en längre tid.

Så här tyckte jag om de olika sorterna:

Cayet Roux: Gul färg med grön nyans, grön/olivkartig, frisk, ren och ung doft, fet, koncentrerad, nötig. Okej på mackan, bra i sallad.

Picholine: Gul färg med mörkgrön nyans, frisk, olivig(”druvig”) doft, ren, koncentrerad, aningen stark smak. Bra att doppa bröd i, kanske bra för matlagning (men vad vet jag om sådant, egentligen).

Cayon bouteillan: Grön färg, grön, olivkartig doft, mycket frisk, ren, uppenbart ung. Elegant. Högst sannolikt bra för matlagning.

Becu de Lorgues: Ljusgrön färg med gul nyans, stor, fruktig doft, stor, lång smak, nötig. Mycket god på mackan.

Cayon: Ljusgrön färg, stor, fruktig, komplex doft, lång, koncentrerad, fet smak. Mycket god på mackan.

Bara så ni vet.

Bra olivsite

Vistalba Corte A 2004

Publicerat av
10

Det var inte alls meningen, men jag hetsades av de andras medhavda viner och framförallt av de typiska argentinare som hamnat på bordet. Somligt vi bearbetat under Nyårsaftonens eftermiddag och förkväll var utomordentligt bra, inte minst alla skumporna som vi försökte bräcka varandra med och som jag inte ens orkar namndroppa här. Och så fanns där, som sagt, lite typiska argentinare. Alltså viner med otroligt fin näsa, okej smak vid första påseendet men ack så felextraherat och skitigt beskt när man tänkte lite mer noga på saken.

Att 90 procent av de argentinska (och i förekommande fall inhyrda amerikanska) vinmakarna tror att det är okej med den där sktibeskan innebär inte att vi som konsumenter behöver acceptera den. Dessvärre verkar en stor del av de tränade vinprovarna inte riktigt ha koll på den. Jag tycker det är ungefär som att inte känna kork: det gör absolut ingenting så länge konsumenten är lycklig, men det är alltid trist med korkade konsumenter som inte förstår sitt eget bästa.

Hursomhelst så stod där lite argentinare på bordet. Bland annat ditställda av svågern som varit på jobb i Argentina och inte följt mina råd utan trott att han kunde köpa med sig vad som helst bara det var dyrt och expediten i vinbutiken sa att det var bra.

Det som nu hände var, att flera av dem som satt runt bordet på ett lika ignorant som positivt vis började oja sig över de här halvtaskiga argentinarna och till slut fick jag nog och gjorde något som jag bittert ångrar idag: jag gick och hämtade min sista Vistalba Corte A 2004 och dängde den i bordet med ett rytande: ”Här! Det här är ett bra argentinsk vin! Era skitviner kan slänga sig i väggen eller åtminstone i vasken!”

Självklart var detta ett både pinsamt och patetiskt uppträdande, men än värre blev det när den samlade församlingen snabbt slog upp min sista Vistalba Corte A 2004, skrek ”Wow!”, ”Vilket vin!”, ”Ja, nu förstår jag vad du menar! Häll ut skitbeskan!” och utan att jag hann reagera tömde buteljen .

Med andra ord vet jag inte hur Vistalba Corte A 2004 var den här gången, men alla de gånger jag tidigare provat vinet har det varit fulländat i sin vinmakning med en otroligt vacker balans mellan kraft och elegans, mellan frukt och ek, mellan traditionell och modern vinmakning och när den där skitbeskan i eftersmakens sista skjuts (eller redan före det…) förstör så många andra nästan utomordentliga argentinare så uppvisar Vistalba Corte A blott renhet och snyggt hantverk.

Enligt mina gäster var Vistalba Corte A 2004 precis sådant även på Nyårsafton 2009.