Det här vinet hade inte legat och blivit belupet av glömskans mossa, oåtkomligt bland kaosets törnen. Nej, det hade inte försvunnit, som så mycket annat, i mina misskötta vinkällare; det här vinet hade istället misskötts i sig självt: det hade legat flera år, gissningsvis sju år, i ett vinställ i mitt kök. Ett vinställ som f ö står på behagligt avstånd från spisen så vinerna slipper frysa på vintern.

Således uppvisade vinet en mognadens bärnstensrodnad när det nu blev dags att korka och hälla upp. Eller rodnad och rodnad: det såg klart övermoget ut. Eftersom jag tänkte att vinet säkert var kass, tog jag med det som gå-bort-gåva till en middag i torsdags.

De som kunde lite om vin tyckte att det var ju en gentil gåva (även om de tittade lite konfunderat, och möjligen med ett uns avsmak, mellan etikettens årgång, vinets färg och mig). De som inget kunde om vin gick på mitt tugg om att Yquem kan slänga sig i väggen och sådant (”när färgen börjar anta den här bruna tonen, det är då det är som bäst”). Jag var hjälte. För en stund, därför att rätt som det var fick värden, den opålitliga ormen, för sig att servera vinet till efterrätten, som var en slags mango-hallon-crumble.

Nej, det går inte ihop och gjorde det inte heller. Å andra sidan måste jag säga att Rieussecen hade klarat min långvariga misshandel på bästa vis. Det fanns en sådan där liten murken underton och obalans, som fellagrade viner brukar ha (provencalska kök brukar toppa runt 30 + på sommaren) men på det hela taget var vinet utmärkt. Moget förstås och gott. Och helt fel till efterrätten.

År 1998 bjöds jag av någon outgrundlig anledning med på en fransk ”vinstudieresa” till Chile. Kanske hade de franska myndigheterna kollat mina militära betyg (utmärkta, ska ni veta) och utifrån dem gjort bedömningen att jag är att lita på i kampen mellan det goda och det onda.

Övriga resenärer var, liksom jag själv på den tiden, vinproducenter. Vårt uppdrag var att se och notera för att sedan lämna en liten rapport efter resan. En av de övriga vinproducenterna var Daniel Coulon från Chateauneuf-du-Pape-gården Domaine de Beaurenard. Bortsett från att han såg ut som om någon just klippt ut honom ur ett Asterix-album stod det snart klart att han hade ganska bra koll på läget oavsett om vi talade vingård eller vinkällare.

Några år senare var jag förbi Beaurenard för att hälsa på Daniel och hans bror Frédéric. Lite småpinsamt var att jag, medan jag verkligen gillade deras vita viner, upplevde alla rödviner som överekade och jag var inte ett dugg förvånad över att Parker noterat dem skamligt högt. För att inte vara en gris köpte jag dock även lite rött av bröderna.

Sedan gick det som det brukade gå för mina viner på den här tiden: jag la dem i en av mina vinkällare och där uppslukades de snart av glömskans mossa och kaosets ogenomträngliga törnen. I alla fall de röda. De vita slank ner i strupen som en oljad blixt.

När jag för några månader sedan likt prinsen i Törnrosa högg mig fram genom kaosets törnen, in till det som var min samlade, mossbelupna vinförmögenhet, hittade jag även lite Beaurenard, både standardvinet Beaurenard och toppvinet Boisrenard. Det sistnämnda var så kraftigt ekat på sin tid att jag inte vågat sätta sågen i det ännu, men häromdagen var det dags för en Beaurenard 1998 att dissekeras.

Vilken utveckling! Visserligen hade jag inga höga förväntningar, men vinet har utvecklats på ett remarkabelt sätt och det är rätt och slätt urgott. Fortfarande ungt efter elva år i glömskans tomrum, uppvisade det en underbar balans, en väl avvägd och väl integrerad ek som på det mest harmoniska vis beblandade sig med allsköns frukter och en markant touch av Grenache i högform. Jag är oerhört imponerad och ångrar djupt att jag tyckte att Daniel förvisso var trevlig och kunde låta som om han visste något men förmodligen var värdelös i övrigt.

Det bästa med SAS nu nedlagda rutt Köpenhamn- Seattle var att det gick att få Henriot Årgång. Antingen genom att uppgradera till business eller genom att tjata till sig ett glas. Under många år serverades 1995 och sedan – de senaste två åren, om jag inte missminner mig – 2000. När jag idag öppnade en Henriot 2000 slog det mig att det var första gången jag provade årgången på marken. Och då blev det olidligt spännande, för hur skulle den här över-Atlanten-favoriten uppfattas av mina sinnen när de befann sig i avspänt mark- och hemmaläge? Skulle vinet kanske vara för runt, ha en skrikig och besvärande syra, smaka för mycket, smaka för lite, vara vulgärt, överdoserat? Men nej, den enda skillnaden var att det var ännu bättre.

Strax före sekelskiftet såg sig Räddningstjänsten (La Sécurité Civile) i agglomeratet Draguignan nödsakad att slå på stora larmet och evakuera staden med omnejd på grund av ett hotande klorgasmoln, som hängde som en Little Boy över Änglakullen, Col de l´Ange, väster om staden. Ännu idag är det outrett varifrån klorgasen kom och vem som var och är skyldig till den tragiska händelsen.

Fram till nu, därför att häromåret preskriberades brottet – tio år – och igår hittade jag lådan med Sassicaia 1993 i min numer iordningsställda vinkällare (se tidigare inlägg om detta) så nu ska sanningen fram:

När jag strax före sekelskiftet öppnade den första buteljen i min låda med Sassicaia 1993 visade sig denna var behäftad med en TCA-defekt som var så rejält tilltagen att jag som öppnade buteljen och mina gäster, som flockades som slaktboskap omkring mig, räddades endast av det faktum att vi stod på terrassen till mitt hus och att det blåste en lätt, västlig vind, som drog iväg TCA-eländet mot Draguignan till (där TCA-eländet blev hängande vid Col de l´Ange i tre dagar innan det så småningom upplöstes i tomma intet utan att någon människa kommit till skada – att evakueringen av Draguignan kostade någon miljon är förstås en annan sak).

Nåväl, det händer att även den dyraste buteljen är behäftad med TCA-elände så jag gjorde som man gör i sådana lägen (ler mot gästerna och låtsas att man har råd att lägga hundratals- och tusentals kronor på korkade flaskor och gick och hämtade en ny butelj). Lite tungt var det att även butelj två var korkad. Lika rejält som den första (det var nu larmet gick nere i Draguignan; vi trodde det var första måndagen i månaden när vi hörde brandlarmen svepa över nejden, fast vi borde vetat bättre) och då fick jag nog och öppnade ett annat vin och det är skälet till att lådan med de kvarvarande buteljerna Sassicaia 1993 blev bortglömd i det kaos som mina vinkällare utgjorde på den tiden.

Igår var det så dags att öppna butelj nummer tre ur lådan. Den här gången vidtog jag alla försiktighetsåtgärder och såg framförallt till att jag var ensam när jag drog ur korken. Inte så mycket för att andra inte skulle skadas av en eventuellt aggressiv form av TCA, snarare för att undvika pinsamheten att stå där med ännu en korkdefekt pava och se dum ut inför sina gäster (jag tycker att värdar och värdinnor, för att nu inte tala om sommelierer, som öppnar korkdefekta buteljer ska se dumma ut inför sina gäster). Dock, visade det sig, till all lycka, var vinet inte korkdefekt den här gången.

Hur var då vinet? Ja, först kom det en sådan där härlig Sassicaia – doft, som Sassicaia hade på den tiden: en mix av vad vi i Sverige skulle kalla röda och mörka bär och väl integrerad ek. Snyggt. Lycka. Men, man kan konstatera att vi borde dragit den här buteljen för några år sedan (jo, jag vet att Sassicaia inte är världens mest utvecklings- eller lagringsbara vin, men nu var det det där med oredan i mina vinkällare, samt, i viss mån, rädslan för en ny klorgasattack på omnejden). Efter en tid trädde den typiska Sassicaia-frukten tillbaka och in smög sig, långsamt och närmast försynt, både lite murkna toner och en dunst flyktig syra, som inte gick att upptäcka till att börja med (det är skit att vara vinmakare när man själv ska njuta vin; man ser dessvärre bara problemen och när man låter positiv är det bara för att göra omgivningen glad) och som sedan inte gick att bortse från, inte helt och hållet.

Jag minns inte hur Sassicaia 1993 är gjort eller hur man säger att det är gjort. Förmodligen bara ny ek (?), men det här murkna inslaget i kombination med flyktig syra är för mig ett typiskt tecken på några inte helt nya ekfat i blenden. Annars är det korkeländet som präglat även det här vinet i doften (murken doft kommer inte sällan från korken; se tidigare inlägg om Montus 1993) och den flyktiga syran har förstås alltid funnits där men inte gått att upptäcka så länge alla de goda aromerna orkade dominera doften.

Så vad tycker jag då? Tja, jag har några pannor kvar och ska njuta dem inom det närmaste året (om jag inte glömmer dem igen, då säljer jag dem till någon som tror att Sassicaia 1993 håller i all evighet) och det är ett ganska gott betyg, tycker jag.