Kategoriarkiv: Provade viner

Vistalba Corte A 2004

Publicerat av
10

Det var inte alls meningen, men jag hetsades av de andras medhavda viner och framförallt av de typiska argentinare som hamnat på bordet. Somligt vi bearbetat under Nyårsaftonens eftermiddag och förkväll var utomordentligt bra, inte minst alla skumporna som vi försökte bräcka varandra med och som jag inte ens orkar namndroppa här. Och så fanns där, som sagt, lite typiska argentinare. Alltså viner med otroligt fin näsa, okej smak vid första påseendet men ack så felextraherat och skitigt beskt när man tänkte lite mer noga på saken.

Att 90 procent av de argentinska (och i förekommande fall inhyrda amerikanska) vinmakarna tror att det är okej med den där sktibeskan innebär inte att vi som konsumenter behöver acceptera den. Dessvärre verkar en stor del av de tränade vinprovarna inte riktigt ha koll på den. Jag tycker det är ungefär som att inte känna kork: det gör absolut ingenting så länge konsumenten är lycklig, men det är alltid trist med korkade konsumenter som inte förstår sitt eget bästa.

Hursomhelst så stod där lite argentinare på bordet. Bland annat ditställda av svågern som varit på jobb i Argentina och inte följt mina råd utan trott att han kunde köpa med sig vad som helst bara det var dyrt och expediten i vinbutiken sa att det var bra.

Det som nu hände var, att flera av dem som satt runt bordet på ett lika ignorant som positivt vis började oja sig över de här halvtaskiga argentinarna och till slut fick jag nog och gjorde något som jag bittert ångrar idag: jag gick och hämtade min sista Vistalba Corte A 2004 och dängde den i bordet med ett rytande: ”Här! Det här är ett bra argentinsk vin! Era skitviner kan slänga sig i väggen eller åtminstone i vasken!”

Självklart var detta ett både pinsamt och patetiskt uppträdande, men än värre blev det när den samlade församlingen snabbt slog upp min sista Vistalba Corte A 2004, skrek ”Wow!”, ”Vilket vin!”, ”Ja, nu förstår jag vad du menar! Häll ut skitbeskan!” och utan att jag hann reagera tömde buteljen .

Med andra ord vet jag inte hur Vistalba Corte A 2004 var den här gången, men alla de gånger jag tidigare provat vinet har det varit fulländat i sin vinmakning med en otroligt vacker balans mellan kraft och elegans, mellan frukt och ek, mellan traditionell och modern vinmakning och när den där skitbeskan i eftersmakens sista skjuts (eller redan före det…) förstör så många andra nästan utomordentliga argentinare så uppvisar Vistalba Corte A blott renhet och snyggt hantverk.

Enligt mina gäster var Vistalba Corte A 2004 precis sådant även på Nyårsafton 2009.

Warre´s Vintage Port 1975

Publicerat av
Svara

Av olika skäl kom jag tidigt i kontakt med de bästa portvinerna. Inte så mycket tawny, men väl vintage. Som vinproselyt upptäckte jag att flera vänner och släktingar hade en massa värstingar från det magiska vintagedecenniet 1960 i sina 1980-talskällare. Självklart lismade, intrigerade och stövelslickade jag till dess inte en endaste droppe 60-tal återstod.

Sedan träffade jag min lättledde svåger. Han gillade också port, visade det sig, och, han hade en massa vintage i källaren. Således dröjde det inte länge förrän vi började det idoga arbetet med att se till att hans vintage inte oxiderade, vilket jag som vinexpert kunde tala om för honom kunde bli fallet om han inte satte lite fart.

Detta utmärkta arrangemang fungerade fram till dess min svåger med lätt sorgsen blick en jul undslapp sig ”I år får jag nog gå på 80-talarna, är inte det lite ungt?”. Detta var på 1990-talet, vilket gav honom rätt i sak, men det viktiga, och hemska, var att även min hustru hörde hans ynkliga och förrädiska kvidanden. Hon sa ”Men Lars, vi (vi?) har ju en massa gammal vintage i källaren!”.

Komna till 2009 kan jag nu konstatera att ”vi” inte alls har en massa vintage kvar och i år var det dags för den sista 75:an. Lika mediokra som de flesta Bordeauxerna varit från 1975, lika bra har Vintage Porterna varit. Ifjor (som skåningen säger och jag tycker om att säga för att visa att jag bott i Skåne och kan det här med svenska dialekter) gick en Taylor´s och den var lika hustypisk som alla andra vintage från 1975 varit. I år var det alltså dags för inte bara den sista 75:an utan också den sista Warre´s – de tidigare buteljerna hade varit minst sagt utmärkta.

Hur var då den här buteljen, undrar ni förstås spänt. Ja, jag vet inte. När jag drog den fortfarande fulländade korken ur buteljen tårades mina ögon så till den milda grad att min givmilda hustru fick servera vinet (”Usch, vad du är barnslig…”) och när jag skulle dofta på vinet tog sig inte en enda arom genom de av moddig sorg blockerade näsborrarna. Smaken var en enorm besvikelse eftersom allt jag kunde känna i min sorgliga skepnad och ändå värre tillstånd var alkoholbeska och – ångor. Lika bittert och ång(est)fyllt som jag själv i denna stund.

Det som förmörkat mitt julfirande i lika hög grad som att sista Warre´s Vintage Port 1975 gick åt igår, är de ord som i skrivande stund fortfarande ringer i mina öron och som kom från svågern och andra släktingar, vilka muntert undslapp sådant som ”bästa 75:an hittills”, ”vilken av 60-talarna slår det här?”, ”sjukt bra”, ”löjligt vital”, ”som den växer med lite luft!” samt utlåtanden i stil med hur det brukar låta ur sådana som inte kan ett smack om vin ”lite surt, va?”, ”Ja, och beskt, usch”, ”nej., det här får gå i vasken”, eller ändå värre ”ja men, det här var ju gott, fast det är inte lika bra som Chill out”.

Petrus 1982

Publicerat av
Svara

Grattis du som har så mycket flis att du kan sprätta runt och köpa Petrus 82 för tjugofemtusen pannan. Det är ett mycket bra vin. Men om du inte redan har koll så är såväl Château Latour som Château Chéval-Blanc och Château Trotanoy från 1982 minst lika bra. Jag hoppas att du lyckas köpa dem nästa gång och kan rekommendera en jämförande provning som du bjuder in mig till.
vinauktion

Carbase 2001 & Lynch-Bages 1993

Publicerat av
Svara

Dag tre, igår, som gräsänkling. Yngsta dottern har fått nog. Basta med pasta och inköpt pizza och kinamat. Igår kväll lagade hon tournedos, pommes duchesses och bernaissås. Underbart gott och ett trevligt avbrott i min mathållning, måste jag säga.

Jag tyckte att jag var värd ytterligare ett favvovin (se Ornellaia 1994) men kände mig kanske lite lutheranskt skamsen så jag tog sikte på ett vin som jag bedömt ska drickas av mig inom en överskådlig framtid, Château Lynch- Bages 1993 (se Lynch Bages & smörgås) . Som jag inte behövde tänka på matlagningen kunde jag koncentrera mig på viktigare saker, följaktligen drog jag även ett av husets viner, Caribase 2001 – ett vin som behövde tittas till, kände jag alldeles bestämt samtidigt som jag lugnade Luther ety det här med husvinerna är inget annat än jobb, alltså viner jag måste titta till då och då för att fullt ut kunna förstå mig på dem.

Carbase är en ren Carignan som jag gjorde på Château d´Esclans i La Motte (Provence) 1995 – 2001, eller rättare sagt 1996 – 2001. Första årgången blendade jag bort i gårdens bulkvin. Gick åt skogen helt enkelt. Dracks av plastdunksköpande lokalbefolkning och tillresta turister med utvecklingsbara smaklökar och bristande vin- och självinsikt. Ungefär samma konsument om handlar box i Sverige, gissar jag.

Årgången 2001 är däremot utmärkt om än i min gom inte lika bra som åren 1998 – 2000. Skälet till detta är att jag maxade kraften 2001, bara för att se hur det skulle gå och det gick ganska bra och gav ett riktigt gott och trevligt vin på 14,5 % (Carignan!) som jag inte bedömde skulle ha särskilt bra vare sig lagrings- eller utvecklingsmöjligheter. Kanske lagring upp till sju – åtta år.

Där är vi idag, sju – åtta år senare, och vinet är fortsatt vid bästa vigör – och har dessutom utvecklats bort från power mot struktur, elegans och fördjupad komplexitet (har jag nog aldrig varit med om förr, powervinerna brukar bara sakta klinga av). Jag vågar lägga till ytterligare 7 – 8 år i vinkällaren.

Carignan är helt enkelt en fantastisk druva – oförutsägbar och läcker i sin nyansrikedom (under förutsättning att druvorna odlas och vinifieras klokt, vill säga). Ni som har åren 1998 – 2000 av det här vinet kan lugnt låta dem ligga kvar i källaren om det faller er i hågen.

Lynch-Bages 1993 var mycket bra. Klart bättre än buteljen jag tidigare skrivit om (se länken ovan). Det kan bero på att jag bara var glad över att slippa laga mat och att bli bjuden på en ståtlig middag av yngsta dottern. Å andra sidan skämtar vi inte när det gäller vin i det här huset. Därtill är vi alltför lutheranska. Ergo: den här buteljen var bättre.

Ornellaia 1994

Publicerat av
Svara

Gräsänkling med blott yngsta dottern hemma, vad passade då bättre än djupfryst lasagne – för ordningens skull värmd till rumstemperatur – och lite Ornellaia? Ja, påstortellini är ett bättre alternativ, men eftersom dottern fått nog av dylikt slog jag på stort och försökte mig på konststycket att få till en perfekt lasagne, vilket inte är det lättaste ska ni veta.

Fabrikanternas exakta recept varierar för att nu inte tala om allt skräp som tillsätts före djupfrysningen (alla har väl läst ”Hemlige kocken” vid det här laget?). Sedan har vi det här med ugnars förmåga att uppträda kapriciöst. Ibland betyder 200 just 200, men ibland betyder det 150 eller 250. Lika pålitliga som en folkomröstning i Sverige.

För att vara på den säkra sidan – som ni förstått kan mycket gå fel när man ska värma lasagne – samt därför att jag inte hade någon som snyltade på innehållet, bestämde jag mig för att hämta upp ett favvovin. Efter visst sökande i min numer enormt disciplinerade vinkällare hittade jag till avdelningen med Ornellaia. Där ligger de på rad, 1991 – 1995. I stora, välordnade högar.

Varför har jag så mycket Ornellaia just? Jo, som sagt gammalt favvovin, men också därför att en tokpanna till spritlangare i Ventimiglia – precis på andra sidan gränsen; det är dit fransmännen åker för att handla billig sprit: Italiens svar på Bordershop – varje år tog emot en omgång Ornellaia från sin distributör, som, specialiserad på crap som han var, inte kunde bli av med det här dyra vinet. Min dealer gjorde helt enkelt distributören en tjänst. Och jag, jag köpte sedan orneallaiorna från min langare för att göra honom lycklig. Nåja, även för min del var det ganska okej eftersom dealern inte gjorde något påslag, desperat som han var att bli av med dyrvinet.

Tyvärr tog detta utmärkta arrangemang slut i samband med att Ornellaia helt eller delvis (minns inte längre hur det mer exakt förhöll sig) såldes och för övrigt även ändrade stil från och med årgången 1997. Från att ha varit sinnebilden av exakt vinmakning, vilket inte är helt lätt att åstadkomma, blev det ett bra vin i powerskolan, som inte är fy skam det heller men inte lika imponerande, eftersom nästan vem som helst, till och med Paul Hobbs, kan göra ett powervin.

Nog av. Ornellaia blev det till den inte med full framgång uppvärmda lasagnen – dottern är dock van och tog en youghurt eller något istället – och jag ansträngde mig verkligen för att hitta fel på vinet, men det gick inte. Visst hade den flyktiga syran blivit lite mer påtaglig med åren, men för övrigt var det, som det alltid varit, fulländat i sin eleganta och balanserade vinmakning. Snyggt. Gott. Hatten av. Ska nog drickas de närmaste åren så det gäller att inte vila på hanen utan att göra sin plikt. Mer lasagne framöver alltså.

hemlige kocken

Beaujolais Nouveau 2009

Publicerat av
Svara

Enligt ett ganska välspritt, franskt e-nyhetsbrev är 2009 seklets årgång. Skälet är, enligt skribenten, att det är en årgång som slutar på 9 och det finns så många legendariska 9-årgångar tidigare, till exempel champagne från 1899, menar samme skribent.

Jag skulle vilja påstå att Fronsac 1539 var ännu bättre. För att nu inte tala om de fantastiska rosévinerna som gjordes i Galliléen år 9.

Om vi nu tar en titt på 2009 kan vi konstatera att Beaujolais Nouveau är här. Jag har provat två olika och det som utmärker dessa är att de inte har ett inslag av banan. Med andra ord har de här producenterna inte använt sig av en ”primörjäst” som B71 i år. Istället påminde båda vinerna om Beaujolais Nouveau före primörjästernas ankomst till det kuperade landskapet norr om Lyon (alltså före 1987 ungefär). Med andra ord dök en gammal klassisk beskrivning upp innehållande ord som lätt, fruktigt, inslag av hallon, röda bär och jäst. Det går alltså att anta att den för något år sedan påbörjade trenden bort från primörjäst som adderar banan till vinets doft fortsätter i Beaujolais.

För övrigt kan man säga att årets Beaujolais Nouveau är av exakt samma kvalitet som alla andra års Beaujolais Nouveau.

Rieussec 1999

Publicerat av
Svara

Det här vinet hade inte legat och blivit belupet av glömskans mossa, oåtkomligt bland kaosets törnen. Nej, det hade inte försvunnit, som så mycket annat, i mina misskötta vinkällare; det här vinet hade istället misskötts i sig självt: det hade legat flera år, gissningsvis sju år, i ett vinställ i mitt kök. Ett vinställ som f ö står på behagligt avstånd från spisen så vinerna slipper frysa på vintern.

Således uppvisade vinet en mognadens bärnstensrodnad när det nu blev dags att korka och hälla upp. Eller rodnad och rodnad: det såg klart övermoget ut. Eftersom jag tänkte att vinet säkert var kass, tog jag med det som gå-bort-gåva till en middag i torsdags.

De som kunde lite om vin tyckte att det var ju en gentil gåva (även om de tittade lite konfunderat, och möjligen med ett uns avsmak, mellan etikettens årgång, vinets färg och mig). De som inget kunde om vin gick på mitt tugg om att Yquem kan slänga sig i väggen och sådant (”när färgen börjar anta den här bruna tonen, det är då det är som bäst”). Jag var hjälte. För en stund, därför att rätt som det var fick värden, den opålitliga ormen, för sig att servera vinet till efterrätten, som var en slags mango-hallon-crumble.

Nej, det går inte ihop och gjorde det inte heller. Å andra sidan måste jag säga att Rieussecen hade klarat min långvariga misshandel på bästa vis. Det fanns en sådan där liten murken underton och obalans, som fellagrade viner brukar ha (provencalska kök brukar toppa runt 30 + på sommaren) men på det hela taget var vinet utmärkt. Moget förstås och gott. Och helt fel till efterrätten.

Beaurenard 1998

Publicerat av
Svara

År 1998 bjöds jag av någon outgrundlig anledning med på en fransk ”vinstudieresa” till Chile. Kanske hade de franska myndigheterna kollat mina militära betyg (utmärkta, ska ni veta) och utifrån dem gjort bedömningen att jag är att lita på i kampen mellan det goda och det onda.

Övriga resenärer var, liksom jag själv på den tiden, vinproducenter. Vårt uppdrag var att se och notera för att sedan lämna en liten rapport efter resan. En av de övriga vinproducenterna var Daniel Coulon från Chateauneuf-du-Pape-gården Domaine de Beaurenard. Bortsett från att han såg ut som om någon just klippt ut honom ur ett Asterix-album stod det snart klart att han hade ganska bra koll på läget oavsett om vi talade vingård eller vinkällare.

Några år senare var jag förbi Beaurenard för att hälsa på Daniel och hans bror Frédéric. Lite småpinsamt var att jag, medan jag verkligen gillade deras vita viner, upplevde alla rödviner som överekade och jag var inte ett dugg förvånad över att Parker noterat dem skamligt högt. För att inte vara en gris köpte jag dock även lite rött av bröderna.

Sedan gick det som det brukade gå för mina viner på den här tiden: jag la dem i en av mina vinkällare och där uppslukades de snart av glömskans mossa och kaosets ogenomträngliga törnen. I alla fall de röda. De vita slank ner i strupen som en oljad blixt.

När jag för några månader sedan likt prinsen i Törnrosa högg mig fram genom kaosets törnen, in till det som var min samlade, mossbelupna vinförmögenhet, hittade jag även lite Beaurenard, både standardvinet Beaurenard och toppvinet Boisrenard. Det sistnämnda var så kraftigt ekat på sin tid att jag inte vågat sätta sågen i det ännu, men häromdagen var det dags för en Beaurenard 1998 att dissekeras.

Vilken utveckling! Visserligen hade jag inga höga förväntningar, men vinet har utvecklats på ett remarkabelt sätt och det är rätt och slätt urgott. Fortfarande ungt efter elva år i glömskans tomrum, uppvisade det en underbar balans, en väl avvägd och väl integrerad ek som på det mest harmoniska vis beblandade sig med allsköns frukter och en markant touch av Grenache i högform. Jag är oerhört imponerad och ångrar djupt att jag tyckte att Daniel förvisso var trevlig och kunde låta som om han visste något men förmodligen var värdelös i övrigt.

Fasoli Gino

Publicerat av
4

Fasoli Gino var en av de första producenterna i Italien som ställde om till ekologiskt vinbruk. Det har snart gått en generation sedan bröderna Fasoli tog det då mycket stora steget. Idag är det mer än en italiensk odlare som förhört sig med bröderna innan den vågat ta steget över till den ekologiska sidan. Föregångare, absolut, och värda både respekt och uppmärksamhet.

I Sverige representeras Fasoli Gino av vinet Borgoletto – en Soave i den eleganta, rena och fräscha skolan, och ett stycke italiensk vinhistoria. Kan helt enkelt inte låta bli att göra reklam för det här vinet, som finns både på hel- och halvflaska (och i Systembolagets ”T2-sortiment”, d v s ungefär varannan butik har det i lager, i övriga butiker måste det beställas). Det är så elegant och smäckert att det lätt kommer bort i både provningar och mediebevakning. Pinsamt billigt för övrigt.
Borgolettofakta
Utländskt skryt
Mer utländskt
www.fasoligino.com
Recept

Henriot 2000

Publicerat av
Svara

Det bästa med SAS nu nedlagda rutt Köpenhamn- Seattle var att det gick att få Henriot Årgång. Antingen genom att uppgradera till business eller genom att tjata till sig ett glas. Under många år serverades 1995 och sedan – de senaste två åren, om jag inte missminner mig – 2000. När jag idag öppnade en Henriot 2000 slog det mig att det var första gången jag provade årgången på marken. Och då blev det olidligt spännande, för hur skulle den här över-Atlanten-favoriten uppfattas av mina sinnen när de befann sig i avspänt mark- och hemmaläge? Skulle vinet kanske vara för runt, ha en skrikig och besvärande syra, smaka för mycket, smaka för lite, vara vulgärt, överdoserat? Men nej, den enda skillnaden var att det var ännu bättre.