När vi nu ändå är inne på turistnäringen i hemmets närområde: här är ett knippe provençalska marknader att, förmiddagar, besöka i de södra delarna av landskapet. Tisdagar: Lorgues. Lördagar: Aups (även tryffelmarknad november – januari). Söndagar: Salernes. Utöver dessa tre är en fika på Draguignans marknadsplats ett givet inslag i den upprymde resenärens provençalska vardag.
Lorgues
Borta bra men hemma bäst. Eller i vart fall mycket bra och nästan hemma. Vi talar om det för Nice-resenären obligatoriska besöket på klassiska Café de Turin. Skaldjur och fisk. Muscadet och atmosfär. Historiens vingslag. En vacker plats. Brasserie. Missa inte att prova Medelhavets bästa ostron från Bouziges.
Pappa och Yngsta dottern på solig färd i pappas Alfa Spider. Pappa sträcker ut handen och höjer volymen när Clash kommer åkande i en Cadillac i stereon. Yngsta dottern himlar lätt med ögonen och muttrar, tillräckligt högt för att även en gammal grytas öron ska höra det: ”Gubbe, gubbil, gubbmusik”. Garanterad gubbmusik.
Gubbil
Det är väl allombekant, åtminstone i Västergötland och bland Linnés lärjungar, att Västergötland är Sveriges vackraste landskap och bland allt vackert här tillhör Kinnekulle det vackraste. Det är rimligtvis därför ingen tillfällighet att
White Guides uteätare hittat till Orangeriet på Hellekis Säteri, eller Hellekis Trädgårdscafé & Kök, och det är högst begripligt att de envisas med att komma tillbaka år efter år för att ånyo njuta av ställets inte särskilt tillkrånglade, men vällagade och -smakande mat och bakverk, vilka serveras i en härlig miljö och, på västgötsk vis, med stora famnen. Har ni ännu inte varit faggorna bör ni skämmas och vad Orangeriet beträffar är det förstås en lucka i var resande gourmets meritlista att inte ha varit där och mumsat hembakat eller ätit gös eller ärtsoppa under vinrankorna. The Ronettes.
Vägg i vägg hukar de vackra och ofta färglada husen längs Lissabons paradgator, med sin falnande puts trängs de i de smala gränderna och med sin stolta historia fast
Entrén, York House
förankrad i väggarna blickar de drömmande ut över det oändliga och lockande vatten som deras hemstad omges av. Portugal i allmänhet och Lissabon i synnerhet är Europas bedagade skönhet och som sådan synnerligen intagande Det är inte svårt att se varifrån Lobo Antunes fått inspiration till sina ofta lugubra miljöer och feta spindlar, som kryper runt bland kandelabrar i den unkna källarens hörn (lästips). Och samtidigt är allt oerhört vackert, suggestivt och tilltalande, ja, som hos Lobo Antunes. Mitt i historiens vingslag, på en gata med småbutiker som säljer allt från packningar till pumpar via bakverk till gigantiska motorsågar och radioapparater, ligger York House. Vackert, stämningsfullt och härmed kraftigt rekommenderat som tillfällig bopåle i Lissabon. På hotellet finns dessutom en hygglig restaurang, vars i Portugal världsberömda hamburgare kan rekommenderas. Därtill går det att göra rejäla fynd på vinlistan, till exempel formstarka Quinta do Carmo 97 eller 98 för 45 respektive 42.50 euro.
Den som förvillar sig norrut från Lissabon kan, med lite tur eller skicklighet, hamna i vackra Santarem. Oavsett om detta sker med vilje eller av misstag, lär ankomsten till staden inbjuda till fördjupade studier i högst den samma och kanske blir man, planerat eller lite oförhappandes, kvar över natten. Det kan då vara bra att ha med sig vinifierat så man enkelt kan påminna sig om att det där fantastiska stället, på toppen av kullen, det gamla slottet som inretts till ett personligt och läckert hotell med riktigt bra frukost, bassäng och, bokstavligen talat, tidernas utsikt heter Casa do Alcacova.
Portugisisk biluthyrare (utan glimt i ögat): ”Grattis! Ni har blivit uppgraderad till en diesel!”
Hustrun utbrast förfärat, efter att ha läst blogginlägget ”Flygetygsotyg”: ”Men vad är det med dig, det är väl fint och bra på alla sätt och vis att en cockpitmänniska dyker upp och visar sitt intresse för resenärerna, redo att ta emot både ris och ros? Känner du aldrig en strimma av insikt, som säger ’grumpyyy’, strila in i ditt medvetandes töcken då och då?” Saken är nu
den, att Hustrun inte har hela bilden klar för sig. Det var inte bara den idogt klämmande ungen i stolsraden bakom som ställde till det, det var en annons och en artikel också: 1. Annonsen: ”Supportern, ’den 12:e och viktigaste spelaren’” (Herregud!), kunde köpa sig en blågul EM-T-shirt med texten ”Vi har seglat över havet/för att se det bästa laget” (Hallååå?). Det hjälper inte att detta är en direkt fortsättning på barndomens friskt rappande hejaramsa, ”Heja Sverige friskt humör, det är det som susen gör, skjortan hänger utanför, heja, heja, heja”, man blir grumpy i alla fall. 2. Artikeln: DI skriver om ”Dikten ekonomernas nya verklighet” och låter två ekonomer publicera verk ur sin nyutkomna diktsamling och hur låter det? Ekonom 1: ”Den skuldsatte”: ”Ett tragisk liv var att vänta…” (gissar vi redan här att ordet ”ränta” snart dyker upp?) ”…/Ett tragiskt liv det blev/ Allt handlade om lån och ränta/ sammanfattat i ett skuldebrev”. Ekonom 2: ”Den porlande bäcken”, författad av den, enligt artikeln, mer filosofiskt lagde av de båda diktarna: ”Att höra den porlande bäcken/ är att fånga den fria viskningen/ Det rinnande vattnet är livets flöde/ En sinnebild av vår Livets resa/.” Det hjälps inte att det är gulligt och oförargligt, man kan bli sur även av dylikt: poesins boxvin. Självklart var jag butter när jag klev av planet. PS Okej, det kunde varit värre, där på planet.
SAS har fått för sig, att vi resenärer uppskattar om någon ur cockpit, i samband med att passagerarna lämnar planet, visar upp sig; alltså står där till allmän beskådan just som man ska slinka ut ur flygmaskinen. Varför? kan man undra. Förväntas man le mot personen ifråga eller ska man, som jag, 
surt försöka att inte låtsas om den? Eller ska man rent av säga ”tack”? Men varför då? Resenären har, faktiskt, betalt för att få följa med. Och cockpitpersonen som visar upp sig har fått bra betalt för att flyga till, i dagens aktuella fall, Nice. Kort sagt utgår resenären från att piloten flyger dit den fått betalt för att flyga. Det är, liksom, den odiskutabla grunden för samspelet mellan reseköparen och – säljaren. Därför kräver jag, att den som går ut ur cockpit och försöker påkalla ens trötta uppmärksamhet – idag var det en blöjunge i stolsraden bakom som la en macka redan när planet lyfte, men tro inte att den ansvarslösa föräldern tog tag i saken, som gjorde sig påmind i lika återkommande som obehagliga dunster, förrän vi var i höjd med södra Tyskland – ska vara en glad och munter gök, som, när den ser mig, kanske utbrister: ”Nej, men snälla du, låtsas inte om mig, gå bara förbi så där asocialt som du brukar, se sur ut du bara, stirra ner i marken, du har helt rätt, det är jag som ska tacka, du betalar min lön, tro inte att jag är helt omedveten om den saken, kort sagt: jag älskar dig som du är!”
Uppriktigt sagt: varför ska man släppa ombord hostande människor och barn på normala
flygningar? Där sitter man jetlagad på anslutningsflyget hem från en hub och tvingas lyssna på falsetter i 120 decibel å ena sidan och hostande och snörvlande spektakel å andra sidan och hem kommer man sur och tvär och med molande huvudvärk och en begynnande förkylning. Det är hög tid att förpassa barnen och de förkylda till specialavdelningar nere i lastutrymmet. Och för att inga missförstånd ska uppstå: reser du eller jag med ett barn eller en rejäl förkylning som sällskap, ska även 
vi sitta därnere. Och, den som tar av sig skorna och inte har koll på att fötterna luktar fotsvett, eller som, för den delen, stinker i största allmänhet, ska placeras i en madrasserad avdelning med egen, sluten slinga för den cirkulerande luften. Detta sistnämnda är för övrigt något även SJ bör besinna: ingen annanstans i världen, utom möjligen Norge, finns det människor som tar av sig fuktiga stövlar och kängor och blottlägger stinkande ullstrumpor och kommer ostraffat undan med det. I Sverige är det mer riskabelt att vara nio år och resa utan biljett än att förpesta en hel tågvagn och ge sina medresenärer obehagliga och endast med största ansträngning kontrollerbara kväljningar. Stoppa snusktågen nu! (Learn to fly)