Ostron & glass i Nice

I förra veckan kom några huliganvågor och raserade merparten av strandrestaurangerna och betalplagerna i Nice. Det händer lite då och då. För 20 år sedan tog sig en jättevåg upp på Promenade des Anglais och gav sig inte förrän den fick med sig en bil inklusive chaufför ut i havets djup. Hursomhelst bestämde jag mig igår för att trotsa hotande oväder och åka till Nice för att äta en bra glass – även om det regnar och är svinkallt även i södra Frankrike denna ”vår” är det hög tid att bada i havet och äta glass, eller i alla fall det sistnämnda (ett antal badare skymtades dock bland vågorna, enligt vad Nice-borna sa mig ”de vanliga skandinaverna och lite ryssar”). Och glass i Nice det är det samma som Fennochio. Återfinns på två ställen i Vieux Nice, Gamla stan alltså, i vars närhet man för övrigt också äter de bästa ostronen och andra läckra havsföreteelser på Café Turin.

Coppola gör vin, jag film 2.0

Fick häromveckan återigen greppa webbloggkameran och kan därför förse er med ännu ett knippe klassiker som skulle göra vilken dogmafilmare som helst avundsjuk:

Lost in La Mancha 1 – starring Miguel Merino Hijo
Lost in La Mancha 2 – starring Miguel Merino Hijo, co-starring Andreas Karlsson
Lost in La Mancha 3 – starring Miguel Merino Hijo, co-starring Andreas Karlsson

Merinovin

Une table à Tavel

Une table à Tavel eller som engelsmannen säger A table in Tavel. Det var vad jag och den chaufför som under min konvalescens kör omkring på mig – häromdagen kände jag mig som Michel Rolland och funderade på att sätta mig i bilens baksäte, men när jag gav luft åt denna åsikt, stukades jag snart av chaufförens rättframma anmärkning ”det är din stukade fot jag kör runt på, inte dig och foten sitter bra där den sitter” – hittade när vi hungriga som vargar strök runt i den förvisso charmiga men för dagen så gott som helt nedsläckta byn Tavel; vi smög bland gränderna, skrämda av våra egna, långa skuggor och de klickande, ekande ljuden från mina kryckor och kunde, viskande, konstatera att så otäcka som vi verkade var det inte så konstigt att vi inte såg till andra levande väsen, det var som gjort för en skräckfilm om kryckmördaren, som dödar genom att slå vilt med sina kryckor eller helt enkelt genom att köra en krycka i halsen på den som råkar ha oturen att möta honom i nattliga gränder. Restaurangen vi hittade, Le Physalis, var riktigt bra. Trots att menyn fick oss att tro att detta var ännu en tråkig, fransk dussinrestaurang, visade det sig att så var inte alls fallet. Köket är utmärkt och deliciöst, vinlistan kort med naggande god för den som vill ha local heroes och servicen mycket bra och trevlig. Faktum är att Le Physalis är värt en avstickare om man är i trakten.

Ackompanjemang till nattliga kryckeskapader

Eyjafjallajökull & en våldsam seglats längs Autobahn

För att göra en lång historia kort bar det sig inte bättre än att jag fick sätta mig en 25 år gammal bil som gått 25 000 mil och styra kosan mot hemmet i Frankrike. Ingen visste när Eyjafjallajökull tänkte sluta spruta aska och skulle man tro den gode Reynir Bödvarson var det inte osannolikt att den skulle kunna hålla på i upp till två år.

Det som var lika fascinerande som skrämmande med min retur var att segla fram i höger körfält på Autobahn. I hastigheter över 120 km/h krängde bilen våldsamt, särskilt vid svängar och inbromsningar – detta avhjälpte jag förvisso delvis i höjd med Frankfurt genom att kolla trycket i däcken – och varje gång jag försökte mig på en omkörning kom en sådan där som jag normalt sett är körande i vänster körfält, tokfort, och vips! var han (alltid en han) uppe i min bakruta och min fulbil och jag krängde av fasa och skam.

Så här patetisk har jag inte varit som chaufför i Tyskland sedan jag för 100 år sedan tappert styrde min VW Kleinbus från norr till söder och från söder till norr utan att toppa över 105 km/h annat än i kraftiga nedförsbackar då jag understundom fick upp min protesterande Kleinbus i både 107 och 108 km/h.

Hittade dock ett riktigt trevligt ställe utanför Slagelse på Själland: Vilcon Golfhotell, där man bor bra till ett resonabelt pris. Allra bäst är dock den närliggande golfrestaurangen – det är väl känt att golfare är både prismedvetna och kräsna, varför golfrestauranger ofta byter arrendatorer och inte sällan är prisvärda – där man kan äta både hemgjord sill och pariserböf samt dricka Lux och Aalborg Krone.

Den galne sommelieren i Valencia

Aalto – årgång 2005 i det här fallet – är ett av världens mest välgjorda powerviner, varför man mer än gärna dricker det. Kostar det dessutom inte mer än 47 € på krogen är det straffbart att inte slå till. Då undrar ni förstås var man kan köpa Aalto för ingenting och ja, det finns förstås ett litet aber: ni måste åka till Valencia. Där hittar man Raco del Turia, en restaurang med fantastisk skinka, utmärkt kött och paella valenciano samt en chefssommelier som hissen inte gått hela vägen upp på. Vinlistan skäms verkligen inte för sig och priserna är så låga att det är billigare att handla på Raco del Turia än i någon av stadens vinbutiker. Vi provade även en Pommery 1996, som var för ung men till ett pris av 57 € gjorde inte det så mycket. Vi kommer tillbaka.

Socuellamos stadsplan

Okej, låt mig säga det direkt: har ni hamnat i Socuellamos har ni problem. Bäst är om ni aldrig förvillar er in i den av täta gränder kaotiskt mönstrade hålan där det enda ni kan vara säkra på är att om ni kommer till platsen med ett stridsplan upphängt på en betongpelare då kommer ni att ställa er frågan ni aldrig får svar på: vad gör planet här? En urinvånare påstod när jag som den sanningssökande person jag i grunden är, med risk för livet tog mig in i (och, lyckligtvis, så småningom även ut ur) hålan för att omvärlden, ni, en gång för alla skulle få veta vad som dväljs i hålans mitt (nu vet ni: ett stridplan upphängt på en betongpelare), att planet finns där för att hedra flygplanens helgon, en annan försäkrade att planet är en gåva från en flyggeneral som kommer till Socuellamos en gång om året (numer för att titta på planet), en tredje menade att det var självklart att planet finns där eftersom högsta ledningen för spanska flygvapnet sammanträder i Socuellamos en gång om året. För att nu nämna några föga trovärdiga svar jag fick mig till livs. Som tur var hittade jag också krogen Casa Francisco så om ni har oturen eller oskickligheten att hamna i La Mancha i allmänhet och Socuellamos i synnerhet ska ni inte missa Casa Francisco. Däremot är det ingen dum idé att missa La Mancha.

Alcalá de Henares

Om ni anländer tillräckligt sent till Barajas eller om ni vill bo i närheten av flygplatsen och undvika både flygplatshotell och storstaden Madrid, då är Alcalá de Hernares ett bra tips. Vacker, gammal stadskärna och Cervantes födelseort, bara en sådan sak. Bra att känna till: om ni bor på Husa el Bedel ska ni veta att männen som går runt i frukostmatsalen klädda som servitörer inte har med saken att göra, varför man med fördel kan bo på det trevligt belägna hotellet, men inta frukost på annat håll.

Väder & vin på Sicilien

Från Sicilien kan jag rapportera att det varit en blåsig och nederbördsrik vinter, att våren kom dit så sent som för några dagar sedan, att det blåste en tilltagande Sirocco i början av veckan och att blendningsarbetet förflöt väl. Tittade dels på en Syrah-box som Systembolaget efterfrågar, dels de blend som jag sedan tidigare gör hos Firriato i Trapani; en ny årgång Zeta Merlot-Cabernet kommer om några månader och det samma gäller för Santagostino Nero d´Avola-Syrah och Santagostino Cataratto-Chardonnay. Det sistnämnda är årgång 2009 och det var, åtminstone hos Firriato, ett ritigt bra år för de vita druvorna. Avseende de blå uppfattar jag variationerna mellan de senaste årgångarna som små. I den mån vinerna skiljer sig från varandra beror det snarast på skördetillfälle och – uttag. Senare skörd ger mer kraft och syltighet, tidigare skörd mer stramhet och kryddighet. Vad som är bäst beror på vilket vin man vill åstadkomma och, förstås, hur pass skickligt och medvetet producenten utför sitt hantverk.

Trattoria al Solito Posto– bra krog i Trapani, missa inte deras antipasti (via Orlandini, 30, tel 0923 24545)
Ytterligare ett sicilianskt påskvin

Det altruistiska Alitalia

I runda slängar hittar Alitalia på en pigg överraskning för sina resenärer en gång av två.
Inget annat flygbolag har en sådan förmåga att få oss resenärer att tillbringa nätterna där vi kanske inte skulle ha hamnat annars eller, som igår, gör sig Alitalia omaket att flyga hem oss från Sicilien via Frankfurt, istället för att bara hålla tiden och flyga Palermo-Rom-Nice. Och vad väntade på flygplatsen i Frankfurt om inte korv och Champion´s League? Håll med om att en sådan finess kräver viss planering från Alitalias sida. Det är klart att jag missade andra halvlek men i alla fall.

Någon hävdar nu kanske att allt det där är uttryck för att Alitalia är världens mest inkompetenta flygbolag, men jag föredrar att betrakta företaget som resenärens bästa vän.

Sicilianskt påskvin