Inlägg med jetlag nu inlagt

Barolo, Heitz, Serene & Lafite

Var som vanligt på Barolo i samband med mitt Seattle-besök, i väntan på avfärd till ökenlandskapet runt Red Mountain, på andra sidan Cascades, tre timmars bilfärd ostsydost om Seattle. Nyss nämnda stad har alltid varit trevlig, men sedan jag 1997 kom hit första gången har en fantastisk utveckling skett. Idag formligen kryllar det av bra krogar och vinbarer. Barolo är ett av de här ställena. Waterfront och nyöppnade Mistral är ytterligare två bra tips i staden.

Inledde med ett besök på The Waterfront, där blandade ostron stod på programmet. Världens största ostronbankar återfinns i sundet utanför Seattle så det är ingen tillfällighet att man äter bra ostron här. Waterfront är en av ytterst få ostronkrogar i världen (kanske den enda) som är så sofistikerad att den har grön Chartreuse V.E.P i sitt sortiment. Bara en sådan sak. (Jodå, de har Lillet också)

Från The Waterfront styrde vi kosan till Barolo, där flera av vännerna i Seattle dök upp. Mycket bilprat (de är upprörda över att Brawn blir Mercedes, men det var det ju redan i stort sett) och vin, förstås. Egentligen var nog en 86 Lafite Rothschild bästa vinet, men det var så tillvida korkdefekt att det inte är lätt att veta – dock föreföll det mycket spänstigt och Lafitigt god, där bakom korkångorna. 89 Mouton Rothschild var nog som den borde vara, men ändå inte riktigt bra. Tillfällig svacka i bästa fall. Cayus Syrah både doftar och smakar lite Grenache och är bättre är Cayus dyrvin Crazy Frog, som i sig också är bra, inte för mycket power och vinmakaren lyckas ta vara på sitt klimatområdes svalare fördelar. Sist men inte minst Hedges nya projekt: Syrah-vingården Les Gosses (på Red Mountain), ett vin gjort på ettåriga (!) stockar och riktigt hyggligt i både struktur och smak. Vi ser med tillförsikt tiden an avseende Les Gosses (eller Descendents Lesnågonting Dupont, som det ska heta, uppkallat efter Ann-Marie Hedges franska förfäder).

Mistral slutligen, öppnade bara för några veckor sedan, ligger också på Westlake, en vinspott från Barolo. Trevligt, modernt designat. Subtil, god och välkomponerad mat. Bäst av allt: jag som är ett rejält stolpskott när det kommer till att pricka viner i blindprovningar satte faktiskt 06 Domaine Serene Evenstadt. Lätt som en plätt. Och en riktigt bra Pinot från Oregon. Vid sidan om det bl a en Heitz Cellars från 1985 (Anniversary Edition) med en massa acetaldehyd, men visst, det är ett kul vin på sitt vis, men för min del bara när jag vet vad det är så jag vet att jag ska låta impad.

Tom Hedges & Jancis Robinson

Fick nyss ett mail från Tom Hedges på Hedges Family Estate, som jag är konsulterande vinmakare hos sedan 2001. Det här är en firma som, sedan sonen Christopher tog över marknadspinnen, inte skickar in viner för bedömningar. Chris tycker fritt översatt att poängbedömning av vin är crap . Trots detta gällde Toms mail en poängbedömning – dock gjord av en recensent som köpt in vinerna hon provade och i sådana fall kan, förstås, även Hedges förekomma.

Det är Jancis Robinson som provat igenom vinerna i Washington State och hon rankar några riktigt bra, t o m så högt som 17,5 p (av 20) – en poäng hon sällan ger, vilket ni som följer henne vet. Ett av de ytterst få vinerna som fick just 17,5 var från Hedges. Så här skrev Jancis:

”Hedges Family Merlot/Cabernet 2006 Red Mountain 17.5 Drink 2007-12 ?Very dark. Attractive evolution. Still marked tannins, but a good, vital expression. Complete wine – nice stuff! Complex and well balanced.”

Kul, särskilt med tanke på att det här är gårdens andravin och att 2006 är första året Tom & co gick med på att skörda i flera omgångar, vilket lett till ökad komplexitet och ett mer livfullt vin. Nu hoppas jag att Jancis Robinson vid tillfälle också provar någon av våra Single Vineyards, som toppvinerna heter (ren Syrah, Cab, Merlot eller i förekommande fall Petit Verdot och Malbec). Hedges Syrah 06 hamnade f ö på nionde plats när Allt om Vin för något år sedan provade sig igenom världens bästa Syrah-vinerna.

Sist men inte minst så bär det på lördag av till Washington State, där jag ska gå igenom Hedges skörderesultat från 2009. Ser fram emot det, inte minst som jag vet att Tom är på gott humör nu.

Vistalba Corte A 2004

Det var inte alls meningen, men jag hetsades av de andras medhavda viner och framförallt av de typiska argentinare som hamnat på bordet. Somligt vi bearbetat under Nyårsaftonens eftermiddag och förkväll var utomordentligt bra, inte minst alla skumporna som vi försökte bräcka varandra med och som jag inte ens orkar namndroppa här. Och så fanns där, som sagt, lite typiska argentinare. Alltså viner med otroligt fin näsa, okej smak vid första påseendet men ack så felextraherat och skitigt beskt när man tänkte lite mer noga på saken.

Att 90 procent av de argentinska (och i förekommande fall inhyrda amerikanska) vinmakarna tror att det är okej med den där sktibeskan innebär inte att vi som konsumenter behöver acceptera den. Dessvärre verkar en stor del av de tränade vinprovarna inte riktigt ha koll på den. Jag tycker det är ungefär som att inte känna kork: det gör absolut ingenting så länge konsumenten är lycklig, men det är alltid trist med korkade konsumenter som inte förstår sitt eget bästa.

Hursomhelst så stod där lite argentinare på bordet. Bland annat ditställda av svågern som varit på jobb i Argentina och inte följt mina råd utan trott att han kunde köpa med sig vad som helst bara det var dyrt och expediten i vinbutiken sa att det var bra.

Det som nu hände var, att flera av dem som satt runt bordet på ett lika ignorant som positivt vis började oja sig över de här halvtaskiga argentinarna och till slut fick jag nog och gjorde något som jag bittert ångrar idag: jag gick och hämtade min sista Vistalba Corte A 2004 och dängde den i bordet med ett rytande: ”Här! Det här är ett bra argentinsk vin! Era skitviner kan slänga sig i väggen eller åtminstone i vasken!”

Självklart var detta ett både pinsamt och patetiskt uppträdande, men än värre blev det när den samlade församlingen snabbt slog upp min sista Vistalba Corte A 2004, skrek ”Wow!”, ”Vilket vin!”, ”Ja, nu förstår jag vad du menar! Häll ut skitbeskan!” och utan att jag hann reagera tömde buteljen .

Med andra ord vet jag inte hur Vistalba Corte A 2004 var den här gången, men alla de gånger jag tidigare provat vinet har det varit fulländat i sin vinmakning med en otroligt vacker balans mellan kraft och elegans, mellan frukt och ek, mellan traditionell och modern vinmakning och när den där skitbeskan i eftersmakens sista skjuts (eller redan före det…) förstör så många andra nästan utomordentliga argentinare så uppvisar Vistalba Corte A blott renhet och snyggt hantverk.

Enligt mina gäster var Vistalba Corte A 2004 precis sådant även på Nyårsafton 2009.

Warre´s Vintage Port 1975

Av olika skäl kom jag tidigt i kontakt med de bästa portvinerna. Inte så mycket tawny, men väl vintage. Som vinproselyt upptäckte jag att flera vänner och släktingar hade en massa värstingar från det magiska vintagedecenniet 1960 i sina 1980-talskällare. Självklart lismade, intrigerade och stövelslickade jag till dess inte en endaste droppe 60-tal återstod.

Sedan träffade jag min lättledde svåger. Han gillade också port, visade det sig, och, han hade en massa vintage i källaren. Således dröjde det inte länge förrän vi började det idoga arbetet med att se till att hans vintage inte oxiderade, vilket jag som vinexpert kunde tala om för honom kunde bli fallet om han inte satte lite fart.

Detta utmärkta arrangemang fungerade fram till dess min svåger med lätt sorgsen blick en jul undslapp sig ”I år får jag nog gå på 80-talarna, är inte det lite ungt?”. Detta var på 1990-talet, vilket gav honom rätt i sak, men det viktiga, och hemska, var att även min hustru hörde hans ynkliga och förrädiska kvidanden. Hon sa ”Men Lars, vi (vi?) har ju en massa gammal vintage i källaren!”.

Komna till 2009 kan jag nu konstatera att ”vi” inte alls har en massa vintage kvar och i år var det dags för den sista 75:an. Lika mediokra som de flesta Bordeauxerna varit från 1975, lika bra har Vintage Porterna varit. Ifjor (som skåningen säger och jag tycker om att säga för att visa att jag bott i Skåne och kan det här med svenska dialekter) gick en Taylor´s och den var lika hustypisk som alla andra vintage från 1975 varit. I år var det alltså dags för inte bara den sista 75:an utan också den sista Warre´s – de tidigare buteljerna hade varit minst sagt utmärkta.

Hur var då den här buteljen, undrar ni förstås spänt. Ja, jag vet inte. När jag drog den fortfarande fulländade korken ur buteljen tårades mina ögon så till den milda grad att min givmilda hustru fick servera vinet (”Usch, vad du är barnslig…”) och när jag skulle dofta på vinet tog sig inte en enda arom genom de av moddig sorg blockerade näsborrarna. Smaken var en enorm besvikelse eftersom allt jag kunde känna i min sorgliga skepnad och ändå värre tillstånd var alkoholbeska och – ångor. Lika bittert och ång(est)fyllt som jag själv i denna stund.

Det som förmörkat mitt julfirande i lika hög grad som att sista Warre´s Vintage Port 1975 gick åt igår, är de ord som i skrivande stund fortfarande ringer i mina öron och som kom från svågern och andra släktingar, vilka muntert undslapp sådant som ”bästa 75:an hittills”, ”vilken av 60-talarna slår det här?”, ”sjukt bra”, ”löjligt vital”, ”som den växer med lite luft!” samt utlåtanden i stil med hur det brukar låta ur sådana som inte kan ett smack om vin ”lite surt, va?”, ”Ja, och beskt, usch”, ”nej., det här får gå i vasken”, eller ändå värre ”ja men, det här var ju gott, fast det är inte lika bra som Chill out”.

Petrus 1982

Grattis du som har så mycket flis att du kan sprätta runt och köpa Petrus 82 för tjugofemtusen pannan. Det är ett mycket bra vin. Men om du inte redan har koll så är såväl Château Latour som Château Chéval-Blanc och Château Trotanoy från 1982 minst lika bra. Jag hoppas att du lyckas köpa dem nästa gång och kan rekommendera en jämförande provning som du bjuder in mig till.
vinauktion

Carbase 2001 & Lynch-Bages 1993

Dag tre, igår, som gräsänkling. Yngsta dottern har fått nog. Basta med pasta och inköpt pizza och kinamat. Igår kväll lagade hon tournedos, pommes duchesses och bernaissås. Underbart gott och ett trevligt avbrott i min mathållning, måste jag säga.

Jag tyckte att jag var värd ytterligare ett favvovin (se Ornellaia 1994) men kände mig kanske lite lutheranskt skamsen så jag tog sikte på ett vin som jag bedömt ska drickas av mig inom en överskådlig framtid, Château Lynch- Bages 1993 (se Lynch Bages & smörgås) . Som jag inte behövde tänka på matlagningen kunde jag koncentrera mig på viktigare saker, följaktligen drog jag även ett av husets viner, Caribase 2001 – ett vin som behövde tittas till, kände jag alldeles bestämt samtidigt som jag lugnade Luther ety det här med husvinerna är inget annat än jobb, alltså viner jag måste titta till då och då för att fullt ut kunna förstå mig på dem.

Carbase är en ren Carignan som jag gjorde på Château d´Esclans i La Motte (Provence) 1995 – 2001, eller rättare sagt 1996 – 2001. Första årgången blendade jag bort i gårdens bulkvin. Gick åt skogen helt enkelt. Dracks av plastdunksköpande lokalbefolkning och tillresta turister med utvecklingsbara smaklökar och bristande vin- och självinsikt. Ungefär samma konsument om handlar box i Sverige, gissar jag.

Årgången 2001 är däremot utmärkt om än i min gom inte lika bra som åren 1998 – 2000. Skälet till detta är att jag maxade kraften 2001, bara för att se hur det skulle gå och det gick ganska bra och gav ett riktigt gott och trevligt vin på 14,5 % (Carignan!) som jag inte bedömde skulle ha särskilt bra vare sig lagrings- eller utvecklingsmöjligheter. Kanske lagring upp till sju – åtta år.

Där är vi idag, sju – åtta år senare, och vinet är fortsatt vid bästa vigör – och har dessutom utvecklats bort från power mot struktur, elegans och fördjupad komplexitet (har jag nog aldrig varit med om förr, powervinerna brukar bara sakta klinga av). Jag vågar lägga till ytterligare 7 – 8 år i vinkällaren.

Carignan är helt enkelt en fantastisk druva – oförutsägbar och läcker i sin nyansrikedom (under förutsättning att druvorna odlas och vinifieras klokt, vill säga). Ni som har åren 1998 – 2000 av det här vinet kan lugnt låta dem ligga kvar i källaren om det faller er i hågen.

Lynch-Bages 1993 var mycket bra. Klart bättre än buteljen jag tidigare skrivit om (se länken ovan). Det kan bero på att jag bara var glad över att slippa laga mat och att bli bjuden på en ståtlig middag av yngsta dottern. Å andra sidan skämtar vi inte när det gäller vin i det här huset. Därtill är vi alltför lutheranska. Ergo: den här buteljen var bättre.

Beaujolais Nouveau 2009

Enligt ett ganska välspritt, franskt e-nyhetsbrev är 2009 seklets årgång. Skälet är, enligt skribenten, att det är en årgång som slutar på 9 och det finns så många legendariska 9-årgångar tidigare, till exempel champagne från 1899, menar samme skribent.

Jag skulle vilja påstå att Fronsac 1539 var ännu bättre. För att nu inte tala om de fantastiska rosévinerna som gjordes i Galliléen år 9.

Om vi nu tar en titt på 2009 kan vi konstatera att Beaujolais Nouveau är här. Jag har provat två olika och det som utmärker dessa är att de inte har ett inslag av banan. Med andra ord har de här producenterna inte använt sig av en ”primörjäst” som B71 i år. Istället påminde båda vinerna om Beaujolais Nouveau före primörjästernas ankomst till det kuperade landskapet norr om Lyon (alltså före 1987 ungefär). Med andra ord dök en gammal klassisk beskrivning upp innehållande ord som lätt, fruktigt, inslag av hallon, röda bär och jäst. Det går alltså att anta att den för något år sedan påbörjade trenden bort från primörjäst som adderar banan till vinets doft fortsätter i Beaujolais.

För övrigt kan man säga att årets Beaujolais Nouveau är av exakt samma kvalitet som alla andra års Beaujolais Nouveau.