Av olika skäl kom jag tidigt i kontakt med de bästa portvinerna. Inte så mycket tawny, men väl vintage. Som vinproselyt upptäckte jag att flera vänner och släktingar hade en massa värstingar från det magiska vintagedecenniet 1960 i sina 1980-talskällare. Självklart lismade, intrigerade och stövelslickade jag till dess inte en endaste droppe 60-tal återstod.

Sedan träffade jag min lättledde svåger. Han gillade också port, visade det sig, och, han hade en massa vintage i källaren. Således dröjde det inte länge förrän vi började det idoga arbetet med att se till att hans vintage inte oxiderade, vilket jag som vinexpert kunde tala om för honom kunde bli fallet om han inte satte lite fart.

Detta utmärkta arrangemang fungerade fram till dess min svåger med lätt sorgsen blick en jul undslapp sig ”I år får jag nog gå på 80-talarna, är inte det lite ungt?”. Detta var på 1990-talet, vilket gav honom rätt i sak, men det viktiga, och hemska, var att även min hustru hörde hans ynkliga och förrädiska kvidanden. Hon sa ”Men Lars, vi (vi?) har ju en massa gammal vintage i källaren!”.

Komna till 2009 kan jag nu konstatera att ”vi” inte alls har en massa vintage kvar och i år var det dags för den sista 75:an. Lika mediokra som de flesta Bordeauxerna varit från 1975, lika bra har Vintage Porterna varit. Ifjor (som skåningen säger och jag tycker om att säga för att visa att jag bott i Skåne och kan det här med svenska dialekter) gick en Taylor´s och den var lika hustypisk som alla andra vintage från 1975 varit. I år var det alltså dags för inte bara den sista 75:an utan också den sista Warre´s – de tidigare buteljerna hade varit minst sagt utmärkta.

Hur var då den här buteljen, undrar ni förstås spänt. Ja, jag vet inte. När jag drog den fortfarande fulländade korken ur buteljen tårades mina ögon så till den milda grad att min givmilda hustru fick servera vinet (”Usch, vad du är barnslig…”) och när jag skulle dofta på vinet tog sig inte en enda arom genom de av moddig sorg blockerade näsborrarna. Smaken var en enorm besvikelse eftersom allt jag kunde känna i min sorgliga skepnad och ändå värre tillstånd var alkoholbeska och – ångor. Lika bittert och ång(est)fyllt som jag själv i denna stund.

Det som förmörkat mitt julfirande i lika hög grad som att sista Warre´s Vintage Port 1975 gick åt igår, är de ord som i skrivande stund fortfarande ringer i mina öron och som kom från svågern och andra släktingar, vilka muntert undslapp sådant som ”bästa 75:an hittills”, ”vilken av 60-talarna slår det här?”, ”sjukt bra”, ”löjligt vital”, ”som den växer med lite luft!” samt utlåtanden i stil med hur det brukar låta ur sådana som inte kan ett smack om vin ”lite surt, va?”, ”Ja, och beskt, usch”, ”nej., det här får gå i vasken”, eller ändå värre ”ja men, det här var ju gott, fast det är inte lika bra som Chill out”.