Medan det är en del av konceptet att ett uttalat vinvarumärke alltid ska smaka likadant, är en av flera tjusningar med de mer årgångsdrivna produkterna att de, på gott och ont, sällan smakar likadant mellan åren. Bra producenter saluför inga dåliga viner/år. Däremot kan det vara stor skillnad på det ena och det andra, och det gör att vi som konsumenter/fans kan bli mer eller mindre glada av det nya. 
Har precis varit i Rioja och testat av de nya årgångarna som kommer släppas av Rioja Bordón och Viña Soledad om ett par månader. Hur står sig det nya jämfört med de årgångar som det senaste halvåret charmat oss så till den milda grad här i Sverige att de tagit slut snabbare än tänkt? Ja, det den förvetne kan göra är att läsa vidare ity i de kommande styckena kommer flera stora avslöjanden.
1.Viña Soledad, nr 75639,149 sek, går från 2005 till 2006. Jo, det stämmer, än en gång släpps det här kultiga vitvinet först då det fyllt tio år. 100 procent viura och två år på fat gjorda på ek från Ohio och Missouri. Oemotståndligt knäppt. 2006 gör oss inte besvikna och det är, hör och häpna, en aning ungt! Lite kantigt saknar det ännu den där självklara elegansen som den utgående 05:an skämt bort oss med. Å andra sidan är det bara att lägga undan vinet något halvår så kommer allt att sitta på sin plats. Någon skillnad i övrigt? Ja, 2006 har lite mer kraft och även om Bodegas Franco-Españolas är ytterst försiktig med att byta ut ekfaten mellan åren, känns här en aningen tydligare ton av ny ek än i 05:an. Eller, hallå! Köp 05:an nu och 06:an då den kommer om några månader och känn efter själv. Varför ska er utsände i de årgångsbytande, vita riojornas moget och ändå ofärdigt doftande korridorer med honungsdrypande frukt och gula äpplen och plommon i stora klassar på väggarna, nödvändigtvis vara den som ska göra allt jobbet?
2.Rioja Bordón Reserva, nr 2726, 95 sek, går från 2009 till 2011. Jupp, här hoppar de två år, de lekfulla upptågsmakarna på Bodegas Franco-Españolas. Och det finns inga skäl att beklaga detta. Årgången 2011 är ett snyggt steg upp från den i sig ärliga, ursprungstypiska och goda 09:an. Allt det där fina i 09:an är kvar men nu kompletterat med en mer synlig ryggrad och en mer framträdande frukt. Bara att tacka och ta emot!
3.Rioja Bordón Gran reserva, nr 86815,155 sek, går från 2006 till 2007. Som sig bör ett snäpp upp både i kvalitet och pris jämfört med reservan ovan. Här kan vi inte rapportera en lika tydlig förändring som i fallet med småsyskonet. Sammanfattningsvis är 07:an väldigt lik 06:an men, så klart, det ligger i sakens natur, och det vore själva hin håle om det inte var så, ett år yngre, vilket känns i doft och smak. Ett vin både för den som vill lägga undan ett decennium eller två eller hinka på direkten då det släpps någon gång i augusti-september (håll ögongluggarna öppna).
En del har kanske mer sådär en passant funderat över det genialiska i att sno titeln ”Judgement of Paris” från de gamla grekiska sagorna och mer närvarande över om det nog inte trots allt var något fuffens med den där provningen. Tja, till att börja med är sällan vinprovare hälften så bra som de själva tror, och om de får prova mer mogna och/eller välutvecklade saker jämsides med mer strama och eleganta varianter springer majoriteten på det lättillgängliga – det är för övrigt det som förklarar att väl mogna år alltid hyllas i sin ungdom, som nu 2015 (vilket, märk väl, inte alltid är fel). Det som hände 1976 var att utmärkta viner från USA med en mer tillgänglig sida ställdes mot purunga, mer svårspelade godingar från bland annat Bordeaux.
Juryn bestod av allt från provare som kunde det här med elegans, grundkvalitet och potential, sådana som trodde att de kunde det och sådana som varken kunde eller hade lust att kunna. Inte så konstigt att USA vann, i så väl röda som vita klassen. En del jury-medlemmar försökte ändra sina betyg i efterhand och flera menade att allt inte gått rätt till. Dumheter. Det är så det blir det när man vill vara något man inte är.
Idag, då vinvärlden krympt och mognat, är det inte så konstigt att det som skedde 1976 i Paris skedde, och det är inte konstigt att jänkare och andra emellanåt vinner över de fantastiska referenserna från Frankrike. Avseende de internationella domarpanelerna vill er utsände i de inte alltid helt pålitliga bedömarnas grumliga synvinklar säga, att, utifrån 30 års vana av internationellt jury-arbete (
Judgement of Paris 1976, 40 år sedan i år. Vann på den vita sidan gjorde Chateau Montelena Chardonnay 1973. För er som är nyfikna på det här vinet så finns det i Sverige – i en yngre upplaga, sagt till er som är tappade bakom en vagn – och inte nog med det, här finns även den röda varianten av Montelena. Båda gjorda i samma med dagens mått mätt strama stil som då – Chateau Montelena är en av får producenter som aldrig fallit in i powerskolan. Vinerna:
Rosé
2. 
3. 
2. 
Suck, omöjligt att resonera med yrvädret. Således här kommer den absolut sista testomgången av de osvavlade vinerna samt Björk 14 och 15 och det är, har jag lovat Hustrun på heder och samvete, slut med de gamla vinerna nu (den inre kretsen av HR:are uppmanas dock att läsa till slutet).
Björk 2015, björkvin öppnat för sex månader sedan: Fortsatt ljus, opåverkad färg, saknar frukt, visst träinslag i doften, lite som 2014 men alltigenom i en mildare variant. Samma sak: ett vin som bör drickas i nyöppnad form.
Det osvavlade vinet, alltså det osvavlade chardonnay-vinet från Domaine de Brescou årgång 2013, öppnat för 18 månader sedan: Bärnstensfärgat, helt okej, ganska stor doft, saknar fräsch frukt, men det finns massvis av gamla gula äpplen med skrynkligt skinn, inslag av gammal matkällare med vinteräpplen i ett hörn, viss oxidation, sherry (amontillado)-inslag i den ganska kraftfulla smaken, gamla, sega cheese doodles och lite eldighet i avslutet och eftersmaken, lätt beska och inslag av risbrännvin; oxiderat men inte alls dött eller oangenämt, men vad dricker man detta till? Ursprung som kan fastställas: vitt vin.
Det svavlade röda vinet, alltså det osvavlade cabernet-vinet från Domaine de Brescou årgång 2013, öppnat för 18 månader sedan: det här vinet var inte så kul ineldningsvis men blev bättre, nu börjar det få en tegelstensnyans i kanterna men färgen är fortsatt ganska vital, bra, rejäl doft av rustikt rödvin a la Mascara och Alger Rouge, lätt inslag av ej oangenäm urin på långt håll samt gröna blad i en klassisk blombukett från Interflora, ganska okej smak, saknar grundsyra men har inslag av flyktig syra, i smaken och en annars okej eftersmak finns lite ingefära och en pikant syra.
(Nu följer lite ”det är slut-musik” som Hustrun kommer höra och då kan jag berätta att det ju är slut med vinerna på terrassen, men till alla sanna HR vill jag säga att det är självklart så att det inte går att slänga de osvavlade vinerna när de befinner sig i sin prydo, ska bara posta det här inlägget sedan ska jag hitta ett gömställe för mina precious.)
Bland många som snabbt lyfte fram Franco-Españolas viner fanns magasinet Munskänken. När en tidning hajpar ett vin kan det ha väldigt olika effekter. En del hissar så många produkter att genomslaget av ett fynd uteblir. Andra är mer sparsmakade och då händer det desto mer när fyndstämpeln plockas fram. Munskänken tillhör den senare kategorin och när magasinet fyndade tre av fyra viner och gav det fjärde ”mer än prisvärt” lät inte reaktionerna vänta på sig och närmast per omgående tog vinerna slut i det svenska lagret och nästan lika snabbt var det jul, vilket innebar att det tog lite tid innan lagren kunde fyllas på. Men nu är det gjort! Och för att fira denna tilldragelse har importören Terrific Wines bett de slipade ynglingarna på 
Först ut på fredag femte februari är Girard Artistry Red Blend 2012, nr 99659, 349 sek. Den här blenden är något av ett flaggskepp för vineriet. 59% cabernet sauvignon, 13% petit verdot, 11% malbec, 9% cabernet franc och 8% merlot. Samma sköna balans på gränsen till vad som inte går för sig och en rejäl munfyllare. Eller som Girard-folket själva säger ”De senaste 40 åren har vi framförallt fokuserat på balansen i våra viner. Vi försöker skörda vid exakt rätt tidpunkt och vi försöker alltid få till den perfekta ek-hanteringen för varje liten del i våra viner. Inte minst arbetar vi väldigt detaljerat i våra odlingar.” Druvorna i Artistry kommer flera olika lägen i Napa Valley (cab från St Helena, Oakville och Pope Valley, merlot och malbec från Yountville, Carneros och Rutherford, cab franc och petit verdot Pope Valley) och smakar precis så mycket som en äkta Girard ska göra utan att tappa fattningen. Den femte februari släpps 900 flaskor av Artistry som tillfällig lansering så passa på då.
Längre fram i februari, närmare bestämt den tjugofemte, släpps 120 flaskor Girard Diamond Mountain Cabernet Sauvignon 2013, nr 90239, 499 sek. Ett annat vin från Napa Valley som heter duga, eller nåja, de flesta säger nog Diamond Mountain Cab och inte duga, men i alla fall, det här är ett annat fullödigt vin med en osviklig förmåga att fylla munnen och näsborrarna och sinnet och att tränga igenom båda vinterförkylningar och oväsen och andra störande inslag i vardagen. Om vi får tro avsändaren fungerar det här fruktpaketet bra med ”chipotle honey barbecue ribs” och med tanke på Girard-folkets genomgående oskuldsfulla och väna uppenbarelser finns det ingen anledning att inte tro på det.
Ovan utlovades lite mer om Girard Old Vine Zinfandel och det som ska tilläggas är att nämnda vin de facto är det enda vinet i Systembolagets sortiment som är en zinfandel från Napa Valley! Detta tänker man nog mer sällan på men övriga listade produkter kommer från andra delar av Kalifornien eller rent av från Italien. Det finns ett par zinfandel från Napa Valley i beställningssortimentet och de kostar ungefär det dubbla och där har vi ytterligare två saker som gör Girard spännande: det är Napa Valley och även om det inte är direkt billigt är priserna humana för sitt ursprung. Och på tal om det, sist men inte minst ett ord om läckra 
