I åratal har vi än fått höra att det är politikernas fel att det barkar åt Pisa till med den svenska skolan, än är det lärarnas fel, än invandrarnas, än någon annans. Men ingen har sagt som det är. Sannolikt på grund av att media är pk och alla andra befinner sig i en åsiktskorridor. Sådan tur då att vinifierat finns där och säger som det är: Eleverna är inte som förr. För att gå rakt på sak är barnen helt enkelt mer dumma i huvudet nu än när vi var små.
Nu kan någon högljutt protestera mot detta och mena på att så där kan man bara inte säga. Det är möjligt, men icke desto mindre förty är det dagens sanning. Om någon har en annan åsikt kan den i detta nu inleda en kampanj och för de dumma ungarnas räkning kräva saker som 50 % ungar i börsstyrelserna, barn som rektorer och specialistläkare, genomgående barn på Rapport och så vidare. Ja, ni hör själva. Klart vi vuxna är så mycket smartare och bättre på allt. Och det var vi redan när vi var små.Huruvida barnens krympande mentala gåvor beror på miljöförstöringen, socker, sociala medier och/eller något annat är svårt att sia om. Uppenbart är att skolan och de svenska skattebetalarna står inför en oöverstiglig uppgift om forna Pisa-nivåer ska uppnås på nytt. Sannolikt är enda sättet att uppnå forna Pisa-nivåer att köpa hjälp av de professionella skolprovsfuskarna – de vet hur man når resultat långt över den egna kompetensnivån.
Bevis på barnens begränsade mentala gåvor: sådant här tycker de är jättebra.
Men här är en vuxen som inte bara kan sjunga, han gör det på italienska dessutom!
som en uppmaning, ”spåra packet”. Sagt och gjort. Vem har skickat det där egentligen? Den här gången är det Resoluteman. Igår var det någon i Italien och då vägde packet 3.99 kg, nu väger det 2,78 kg. Med andra ord är det någon på Postnord som konsumerar packet. Därför vägrar jag lösa ut det. Bara så ni vet, Postnord. Ni kan behålla ert pack.
Måndagsmusik 
dragen också i det lilla, och det lillas betydelse för helheten. När de här undantagsmänniskorna begåvas med förmågan att vara socialt trevliga, ödmjuka men ändå närvarande i det offentliga rummet och dessutom på ett enkelt och otvunget vis kan sprida sin visdom genom föreläsningar och böcker blir de än mer betydelsefulla, rent av undantagsviktiga. En av de där undantagsviktiga är idé- och lärdomshistorikern, professorn med mera Karin Johannisson som nu vid 72 års ålder lämnat oss åt vårt öde. Förhoppningsvis kommer hennes klokskap och böcker leva vidare och spridas under lång tid och då också till alla de som sig själva ovetandes behöver dem.
killen som sitter på andra sidan om programledaren och är gubbe men pratar som om han fortfarande är femton år och understryker det genom att ha en för stor och snedvinklad basebollkeps på huvudet. Inte bara jag ville att jag skulle få det jobbet. Hustrun var också på. ”Då kanske du kan uppföra någorlunda moget här hemma,” sa hon torrt då jag dryftade min nya karriäridé. Dock föll det hela på att Hustrun vägrade låta mig gå till bords med en för stor snedvinklad basebollkeps och barnen, som jag skickade en test-gestvideo till – alltså, gesterna understryker med emfas att kepsen är på riktigt: genom att rytmiskt vifta med armarna och peka med fingrarna då och då talar jag om att jag är ett barn av hip hopen och, med viss risk för att hip hop är igår, att jag inte vuxit ifrån det – sa att de föredrar när jag spelar luftgitarr iförd 
