Sedan konfliktens början har striderna i Syrien i västmedia utmålats som en svartvit kamp mellan det Onda och det Goda. Denna kraftigt förenklade verklighetsbild har fått många unga idealister att bokstavligen talat ge sig in i kampen på vad de tror är den enkom goda sidan. Sanningen är, förstås, att allt är en grå sörja och att ingen är enbart god i den här synnerligen ruttna och hänsynslösa konflikten. Det är lätt att se att både media och politiker i väst svikit sitt ansvar gentemot Syriens befolkning – i vissa västpolitikers fall sätts grannländers, som Saudi-Arabien, särintressen före ett eldupphör. En fråga som ligger bortom de rimliga omfångsgränserna för en bloggpost här är hur det kommer sig att media och politiker i väst idag är mer naiva och vindflöjelsbenägna än för låt säga 35 år sedan – sagt även med Kalla kriget taget i beaktande. I dagarna har vi så fått ta del av Irans önskan att vara med i Geneve 2 – förhandlingarna och mångas uttryckliga motstånd mot detta. Man kan tycka vad man vill om den ene eller den andre i den här smutsiga konflikten, men att tro att man kan uppnå en fungerande kompromiss utan Iran är naivt. I gårdagens DN skrev Lena Ag (generalsekreterare Kvinna till kvinna) och Jens Orrback (generalsekreterare Palmecentret) om vikten av att också inkludera kvinnorna både i Geneve 2 och andra fredssamtal, kort sagt menar de ”inget hållbart avtal utan kvinnornas medverkan”. En sanning som är så självklar att det är en pinsamhet att det måste sägas och snarare en direkt än indirekt uppmaning till media och politiker att anlägga ett feministiskt perspektiv på varje konflikt i världen. Side Effects.