Skrev för några år sedan om Göran Bomans bok om vinerna i Provence. Sedan dess har en engelsk version kommit och, hör och häpna, nu har ärevördiga La Revue du Vin de France recenserat och utsett den engelska (!) versionen till ”månadens bok”. Rätt cool ändå…
Inte ens september och redan är hälften, eller mer, av druvorna skördade på Domaine Rabiega. Tidig mognad, eller snarare normal mognad utifrån den nya skördekalenderns tideräkning. När jag började min första vända på Domaine Rabiega 1988 skördade vi syrah i slutet av september/början av oktober. Nu gäller sena augusti/tidiga september.
Året, 2021, har utmärks av eländes elände och massvis av tur. Det förra för alltför många av våra kollegor, det sista för oss. Skörden kommer förvisso bli väldigt liten på grund av den långa torkan i år, men vi får i alla fall en skörd och – paradoxalt nog tack vare torkan – den är galet bra: små druvor med fantastisk koncentration. Faktum är att druvorna är så koncentrerade och laddade att vi bestämt oss för att inte göra något rosévin i år. Enkelt uttryckt har druvorna fel balans och sammansättning för att fungera i målbilden för vårt rosévin.
Det eländes elände som drabbat så många började i april – den kallaste aprilmånaden i mannaminne, toppad av flera dygn med kraftig frost. Frost som dels tar knoppar av daga, dels stör mognadsprocessen. På detta följde längre norrut i Frankrike oväder och regnstormar medan vi i södern drabbades av en flera månader lång torka. När vädret så började rätta till sig norröver, drabbades vi i söder, särskilt i de sydöstra delarna av Frankrike, av bränder. Torkan i kombination med hårda vindar är mums för mumma för elden, och när intellektuellt allt annat än överbegåvade individer välvilligt hjälper den på traven genom att kasta fimpar i torrt gräs eller rent av grilla på engångsgrillar i den fria naturen, står det inte länge på förrän tusentals hektar mark har härjats av elden.
Vingårdar brinner inte. Tvärtom utgör de väl fungerande brandgator. Men att de inte brinner innebär inte att stockar inte kan torka sönder eller att druvor kan skrumpna ihop eller få sin smak förstörd av rök eller rent av det saltvatten vattenbombarna hämtar i havet. Oräkneliga av våra kollegor har fått årets skörd spolierad på det här viset. Och när alla trodde att nu kan det inte bli värre drog ett oväder fram här i förra veckan och dränkte vissa fält medan andra slogs sönder av hagel.
Nej, det är inget lätt år i år, och för många kommer det att vara det värsta någonsin. För konsumenterna bör det rimligtvis innebär att rosévinerna från Provence kommer gå upp något i pris, alternativ ner i kvalitet. Det sista inte därför att alla sitter med superkoncentrerade druvor utan därför att skörden kommer att bli mycket liten. Massvis av odlingar har förstörts helt eller delvis samtidigt som det är lite vätska i druvorna till följd av torkan.
När det ser ut som ovan är den som klarat sig undan med blotta fasan, och en liten skörd, mer än tacksam och medan andra slickar såren kan vi planera för en exceptionellt bra årgång, låt vara med en aning blandade känslor.
Årets ovanliga kalla april i Europa och Frankrike och den stora frosten då, fick stor uppmärksamhet både i Sverige och på annat håll. Rätt så. Det där är en frost som inte bara kommer påverka årets skörd utan också nästa års. Skälet är att vinrankan är en överlevare och som sådan tenderar den att växa mer och ge mer frukt än normalt året efter frosten. Är inte det bra då? Jo, men bara för den som gör enkla, massproducerade viner vars främsta plikt är att vara billiga. Den som istället jagar kvalitet har ingen nytta av den där effekten. Tvärtom ger den mer arbete då det blir extra mycket att gallra bort.
Hur har 2021 sett ut efter frosten? Inget vidare dessvärre. Förra veckan drog ett rejält oväder med virvelvindar, slagregn, hagel och översvämningar fram över Frankrike. Några delar, som Provence, klarade sig bra, men i princip alla andra vinområden drabbades, inte minst Bordeaux, Loire, Champagne och Bourgogne. I skrivande stund har ovädren upphört men det är fortsatt svalt, snarast dålig svensk sommar i stora delar av Frankrike. Ska man se positivt på detta är det inte alls fel för till exempel Champagne, som numer snarare har problem med för mycket sol, värme och torka – basvinet till champagne ska i första vara rent och syrligt, inte fruktigt och alkoholrikt – men på det hela taget är det, förstås, inte så bra.
Vad är det då som händer, är det klimatförändringarna alla talar om? Sedan sena 80-talet har enormt mycket förändrats för oss vinbönder. Vissa saker är vi själva ansvariga för, som att vi valt att plantera tidigt mognande kloner. Annat ligger utanför det som vi kan påverka. Vädret i södra Provence nu i förhållande till åren runt 1990 utmärks av mer extremväder: varmare, längre värmeböljor, kallare vissa perioder, längre torrperioder, fler och häftigare slagregn och översvämningar, mer frost… Sicket elände, som salig Peps skulle säga.
En sak verkar stämma avseende klimatet och vädret och det är man ska akta sig för att dra förhastade slutsatser och att se saker isolerade från varandra. Ändå vill jag killgissa följande: Mina första år som vinbonde 1988-1999 var ganska lika de förhållanden som under lång tid då gällt. Det var stora årgångsskillnader. Mognaden uppnåddes eller uppnåddes inte, mer sällan uppnåddes den med råge, folk kunde tänka sig att chaptalisera (tillsätta socker för att få mer alkohol) vissa år. 2000-2010 påtagligt många lätta år att arbeta med, potentiellt full fenolisk mognad i druvorna en möjlighet snart sagt varje år . 2010-2020 en påtaglig skillnad i mognaden jämfört med 90-talet. Kanske har detta varit vinets gyllene decennium med massvis av enkla år att arbeta med, fin mognad och allt som oftast schysst naturlig syra. Tveklöst fler extrema väderförhållanden men under decenniets första år inte allmänt gällande, utan mer fråga om regionala katastrofer, som översvämningarna i södra Provence 2010 (med många dödsoffer, vilket nog få har koll på i Sverige). De senaste åren, som kan sägas leda in i 2020-2030, har extremvädren tilltagit och det har börjat bli mer riskabelt att odla vin. Hagel, slagregn, torrperioder, frost och översvämningar ställer till stora problem och så blir det nog framöver (och så småningom även i Sverige). Förhoppningsvis har jag fel…
PS Fick en fråga om hur skadligt hagel och slagregn är under perioden mellan blomningen och innan druvorna så att såga blivit på riktigt. Svaret är att druvorna nog oftast klarar extremvädren. Problemet är att lövverket kan slås ut helt (och då blir det ingen skörd) och att det kan bli stora skador på vinrankans stam och grenar, skador som bjuder in svampar och annat för stocken skadligt.
Vissa viner, viner som görs för att ha en inbyggd utvecklingspotential, alltså inte bara lagringspotential, alltså viner som lever och frodas, sådana viner, går en eller flera gånger in i en tunnel. En självutnämnd lustigkurre och tönt till rubriksättare skulle kunna tala om viner med tunnelseende. Men vad är nu detta? Jo, det innebär att vinet genomgår olika faser i sitt liv. Aromer kommer till och aromer försvinner i en långsamt pågående bildningsroman fast på riktigt och för vin.
Den som föredrar enkla och publikfriande viner behöver inte bry sig. Sådana viner är inte gjorda för att utvecklas och de är alldeles för enkla till sin konstruktion för att ovan nämnda kroniska metamorfoser ska infinna sig. De ska drickas per omgående och utan något yvande och eftertanke. Samma sak gäller de kraftfulla powervinerna; de är inte heller gjorde med någon finess och de saknar den medfödda förmågan till förändring och utveckling. De här vinerna ska bara vara mycket, vilket de vanligtvis också är då det är det som är powervinets raison d’être. 
För egen del tycker jag att vinmakeriets essens är att få skapa viner med utvecklingspotential. Till del därför att det är den största utmaningen, till del därför att sådana viner lever med en under så lång tid; de utvecklas ända in i döden, och varje gång man öppnar en pava väntar en ny upplevelse, en ny sida av denna lilla skapelse: är vinet inne i en tidig trotsålder, eller tonåren, har det lagt sig till ro, och är det i så fall bara tillfälligt, en liten kronblomare på kökssoffan… och så plötsligt, ibland, prickar man bull’s eye och inser att det är nu, just nu, som det här i ständig rörelse satta vinet befinner sig på sitt livs höjdpunkt och vilken lycka att då få vara vid dess sida.
Anledningen till ovanstående smått introverta och obehagligt småtöntiga men också högst sanna utgjutelse är, att jag precis provat Domaine Rabiega rouge 2020, cirka två och en halv månad efter buteljeringen. Det här vinet var i samband med tappningen tokdrivet av frukt och hade en knappt skönjbar ryggrad av ekburen stabilitet. Nu är det mitt i en tunnel. Frukten är knappt skönjbar, istället dominerar den där ekburna ryggraden. Är då vinet märkt av fatlagringen? Nej, det är inte så det fungerar. Om ett vin är märkt av eken på det viset kommer det alltid att vara det. I det här fallet är det en påverkan som framförallt märks i… tunnlarna.
Mitt råd till den som skaffat en pava eller två av Domaine Rabiega rouge 2020 (nr 52260, 159kr), eller tänker göra det: Öppna inte förrän fram i september. Då kommer vinet vara ute ur tunneln. Men därmed inte sagt att allt är frid och fröjd. Min bedömning är att vinet kommer tunnla ett par gånger till de närmaste två åren. Så den som vill vara hundra på att tunnlandet är över och att vinet befinner sig i en mer förutsägbar och harmonisk fas, ska helst inte börja öppna sina flaskor förrän sommaren, eller rent av hösten, 2023.
PS Kommer det en ny Clos Dière också, på samma nivå som fordom? Har fått frågan från så många håll. Ja, det kommer en ny Clos Dière, gjord av mig på årgången 2020, den som väntar på något gott… återkommer i frågan, kan dock säga att allt ser oförskämt bra ut så här långt.
Rent allmänt blir det inte sällan så, att en utsaga från någon kopieras av någon annan och kopieras igen och så är det plötsligt en sanning. I vinvärlden gäller detta mer än i största allmänhet. Dels därför att vår värld är fylld av petimätrar, dels därför att många skribenter är okunniga eller lata eller både och. En sådan ”sanning” är att frosten 2021 blev så svår på grund av att det varit ovanligt varmt i mars, alltså före frosten, och att knopparna skjutit fart i förtid. Medan det antagandet – att tidig värme satt fart på knoppandet i vad som traditionellt varit att anse som förtid – stämmer på snart sagt varje år det senaste decenniet, stämmer det inte på 2021. Förvisso begåvades Frankrike med några rekordvarma dagar både i början och slutet av månaden, men på det hela taget bromsades knoppningen upp av kalla nätter, och årets knoppning är snarare att betrakta som sen – låt vara att det förekommer regionala avvikelser från detta.
Skälet till att årets frost är så speciell är snarare att det i april i år blev ovanligt kallt, alltså mycket svår frost, och det vid flera tillfällen under en tvåveckorsperiod. Faktum är att april 2021 var den kallaste aprilmånaden på 20 år i Frankrike. Därtill slogs det flera köldrekord under månaden och temperaturer som inte mätts upp de senaste 70 åren noterades. Sett över 100 år landar april 2021 på plats 35 på listan över seklets kallaste april (kallaste april inträffade 1986 följd av 1973 och 1958). Sett bara till de kallaste temperaturerna som uppmätts en aprilmånad hamnar april 2021 på plats 6 – inte sedan 1973 har så här låga temperaturer noterats.
Tilläggas ska att bortsett från de låga temperaturerna som uppmättes så höll dessa i sig över lång tid och fick på många håll hjälp av för kylan gynnsamma vindar – ytterligare två skäl till att frosten 2021 går till historien.
Sist men inte minst (eftersom många frågat om hur det ser ut på gårdarna jag arbetar med i Frankrike): På Domaine Rabiega är skadorna de som tidigare nämnts, alltså 60-80% av fjolårsplanteringens knoppar och begränsade skador på ”vieilles vignes grenache” – kunde varit mycket värre, till del klarade vi oss så pass ”bra” på grund av nattkylan under mars som höll tillbaka knoppningen. På Domaine de Brescou drabbades framförallt stockarna på de lägst liggande markplättarna och nära de bäckar som rinner bland gårdens odlingar och på de platserna växer gårdens enklaste druvor – med andra ord hade vi relativt sett flyt där också (låt vara att skadorna är kännbara).
Det har nog inte förbigått någon att det varit rejält med frost i framförallt de franska vingårdarna i år. Samtidigt som detta rapporterats heter det från vissa håll att det är ”inte så farligt” och ”det brukar ordna sig”. I dessa tider då folk blir kränkta för ingenting är det lätt att konstatera att de franska kvalitetsvinodlarna med rätta skulle kunna känna sig rejält kränkta av slika dumheter.
Saken är den att frostskadorna till del drabbar det första årets avkastning, vidare drabbar det även det nästkommande året genom de svårigheter sönderfrusna knoppar innebär för beskärningen samt den växtkraft en stock, som den överlevnadsinriktade klängranka den är, alltid reagerar med på ett år med lite frukt, vilket medför merarbete och potentiella kvalitetsproblem.
Men värst är förstås den uteblivna skörden eller delen av skörden. Detta är oersättliga förluster.
Så hur är det då med detta att ”det brukar ordna sig” och så vidare? Jo, så är det för den som gör enkla bordsviner. Alltså volyminriktade budgetviner som ofta går under epitetet industriviner. De här jepparna arbetar med ett avsevärt mycket högre skördeuttag än kvalitetsvinsproducenterna. Det innebär dels att de brukar ha ”mer kvar” i vingården efter en frost, dels att de med sina låga kvalitetskrav kan nöja sig med den undermåliga frukt eventuellt sent skjutande knoppar kan ge, dels kan de deala med andra industrivinsproducenter och köpa druvorna från dem, druvor från ett mindre drabbat område eller rent av ett annat land. Med andra ord är skördebortfallet när året summeras inte lika högt som helhet för landet som det förefaller vara direkt efter frosten. Men, det kvalitetsvinsproducenterna å sin sida förlorat, det är borta eftersom de inte kan ersätta sin dyrbara frukt med något annat.
Lägg till det ovanstående att det vanligtvis utgår statligt stöd till drabbade bönder. Detta stöd beräknas på kvantiteten druvor. Det vill säga: alla druvor är lika mycket värda. Medan då en budgetvinsproducent med ett skördeuttag på 10 ton/hektar får ersättning för detta, får kvalitetsproducenten ersättning för sina låga och kvalitetsinriktade tre-fyra ton/hektar enligt samma mall, varför den förra får mer betalt.
Så, visst, det är ”inte så farligt” och det ”brukar ordna sig”. För vissa.
Mitt tips både till er som lämnat industrivinerna bakom er och till er som snarast bör göra det: ta detta på allvar och stötta de hårt drabbade kvalitetsvinsproducenterna genom att dricka lite bättre viner, för övrigt både för er egen skull och den kvalitetsinriktade vinbondens. Dessutom gör ni miljön en tjänst.
Om vi utgår från att det mesta smakade skämt och unket förr i världen och att matförgiftning och odrickbart vin hörde till vardagen, då kan man fråga sig varför vi ska söka upp arkiverade och i förekommande fall antika smaker i vår mer upplysta och hygieniska tid. Detta hindrar inte somliga från att hoppa ur brallorna av upphetsning över en oxiderad och överdoserad och 100 år gammal champagne.
Nu ska man såklart hoppa ur brallan inför ett 100 år gammalt vin. Kanske särskilt om det lagrats på havets botten sedan 1907. Men därifrån är det långt till att vinet faktiskt också är en njutning. När sedan den som säljer vinet – det är långt ifrån gratis – menar att vinet är extra bra därför att det legat vid konstant temperatur och utan ljus (och får man förmoda stilla, alltså som i vilken välbyggd vinkällare som helst) och… i saltvatten… är vi kanske några stycken som börjar fundera över om det inte är så att kejsaren är ganska naken.
Läste en artikel i SvD häromdagen (3/4) om vrakletare som hittat och säljer svindyr skumpa världen runt. Tycker de här grabbarna är väl värda att tjäna en hacka på vinerna de bärgar. De arbetar hårt, satsar eget riskkapital och så vidare så vi önskar dem all framgång. Men när det kommer till säljargumenten är det uppenbart att det här riktar sig till nyrikingar som inget kan om vin. Det torde också vara en fördel om kunderna har dålig smak, rent av lider av anosmi, och kanske också är en aning enkla, som det brukar heta när man inte vill tala klarspråk.
Vad saltvattnet beträffar vore det intressant att få veta vad gott det tillför. Såvida säljargumentet inte är att det ger ”vinet en behaglig och smakförhöjande sälta så snart korken börjar läcka det allra minsta”. Och jo just det: vad kostar det? Tja, enligt artikeln sålde killarna tre flaskor till vrakpris på en bar i Singapore häromåret, reade bort dem för 1,3 mkr flaskan. Grattis säger vi till köparna och framförallt säljarna.
Våren har tveklöst sina positiva sidor och är väl för de flesta en härlig tid. För bonden i allmänhet och vinbonden i synnerhet lurar dock alltid frosten om hörnet, och det under flera månader. I mars hoppas de flesta av oss på kalla nätter och inte alltför varma dagar så knopparna fortsatt vilar i sin vinterdvala. Så snart de små liven vaknat är det fara å färde. En natt med några timmars frost kan sätta årets skörd på spel.
Exakt hur länge den här faran föreligger varierar på var odlaren befinner sig. En svensk vinbonde kan räkna med frost snart sagt hela växtsäsongen och definitivt in i juni. Nere i södra Frankrike, där jag bland annat arbetar med Domaine de Brescou och särskilt med Domaine Rabiega, brukar risken vara liten från och med april. Men även då kan det smälla till. Det gjorde det 1991, och i fjol. Och i år!
Hela Frankrike befinner sig just nu under attack från Kung Bores eftertrupper, och inte ens vi här neråt Medelhavet till kommer undan helt. Som tur är, är årets knoppning sen och när frosten slog till mot Domaine Rabiega natten till idag hade druvor som cabernet sauvignon och sauvignon blanc – som odlas på gårdens svalaste lägen, dessutom i en svacka där den kalla luften samlas – ännu inte ”slagit ut”. Tur det, för på andra delar av gården tog den gamla, fina grenachen stryk och en del av fjolårets planteringar fick sig en smäll de också. Exakt hur illa det är, vet vi först om någon vecka då vi kan göra en mer säker bedömning av läget. Nu håller vi tummarna för att väderleksrapporten, som hittills stämt till punkt och pricka, också stämmer framöver. Enligt den ska det bli strax över nollan i natt, varefter temperaturen de kommande nätterna snabbt lämnar riskzonen.
Men vad kan man som vinbonde göra när det drar ihop sig till frost? Ibland kommer kylan utan förvarning, men ofta har man förvarnats om att en köldknäpp är på gång. I områden med återkommande frostproblem sätter en del in sprinklersystem som sprayar vatten över stockarna. När vattnet fryser till is runt knoppen skyddas denna genom en fysikens paradox mot frostens köldskador. Andra har kaminer eller gamla ”oljefat” som de fyller med brännbart material och ställer ut i vingårdarna. Åter andra tänder höbalar med vinden i ryggen. När vinden sveper in med den relativt varma röken är det också ett skydd. På vissa håll har vingårdarna utrustats med stora fläktar som drar runt luften så att kylan inte fastnar på marken runt stockarna. Utöver de här mer eller mindre vanliga sätten att bekämpa frosten finns det specialmaskiner av olika slag och den som tycker sig ha råd hyr en helikopter eller två som ligger och hovrar över de små knopparna.
Har idag varit i kontakt med några vänner med vingårdar längre norrut. Det är inga trevliga rapporter de kommer med. Clotilde Davenne i Chablis – ett område som drabbas av något elände i stort sett varje år, frost, hagel eller översvämningar – upplevde en skräcknatt i natt med temperaturer runt sju-åtta minusgrader. Hur stora skadorna är vet hon inte än, men de är inte små… Bilden med snö här intill kommer från Clotilde. Fotografierna med de brinnande oljefaten och kaminerna kommer från Amelie Dugue-Couillaud på Château de la Ragotière i Muscadet. Amelie och hennes familj har tillbringat natten ute i vinfälten där de tänt och övervakat sina kaminer och oljefat. Medan vi i södern tror att det värsta är över här, väntar ytterligare en vaknatt fylld av ångest och oro för Amelie och Clotilde. ”Det ska fan vara vinbonde,” eller hur han nu skrev August Blanche.
Plopp! Korken ur flaskan! Men vad är det där för små stenar och kristaller på korken? Är vinet defekt?
Vanligtvis när det här händer handlar det om en naturlig utfällning av vinsyra och färgämnen som skulle finnas upplöst i vinet om det nu inte vore för det att det fällts ut och satt sig på korken istället. Inget konstigt alltså, och inget som påverkar vinets doft eller smak. Däremot en riktigt bra ursäkt, när man till middagen med inbjudna öppnat ett supervin; att skrynkla ihop pannan, tänka på något så olyckligt att ögonen fylls av tårar och visa upp korken för gästerna och säga ”sorry, vinet är förstört, se bara hur korkjäveln ser ut!”, och därefter plocka fram ett enklare vin åt gästerna medan man själv offrar sig och dricker det förstörda vinet för ”det är ju synd att hälla ut det”.
De ovan nämnda kristallerna och småstenarna är ofta blåröda i ett rödvin. Detta kommer sig av att de fått sin färg av så kallade antocyaner. Det är blåröda färgämnen som finns naturligt i allt från rödvin via rödlök till blåbär och hallon. Till och med det röda i de höstfärgade löven är antocyaner, som ”blir synliga” när det gröna klorofyllet försvunnit. Antocyaner har fått eget E-nummer, E163, därför att de kan användas för att färga livsmedel som läsk, sprit, konfektyr och tuggummi. För att nämna något. Däremot är det – obs! obs! i dessa tider då folk fått för sig att a-l-l-t är tillåtet när det kommer till att fuska med vin – INTE tillåtet att tillsätta antocyaner till vin. Kan vara något att tänka på för den som misstror rödvinet och istället äter sega råttor, glass och fiskrom. 
Men. Det händer också att det där smutset på korkens undersida snarare är gulaktigt, och det kan gälla i såväl vitt som rött vin. Mest udda ser det här kanske ut på korkar som förslutit rödvinsflaskor. Särskilt konstigt är det emellertid inte. Återigen talar vi om färgämnen, men nu handlar det om quercetin, eller kvercetin som det skrevs förr. Detta är en flavonoid och ett gult färgämne. Ser inte så kul ut på korken, men har ingen inverkan på vinets doft eller smak (däremot ska man inte underskatta den hysteri lite grums på korken fullt förståeligt kan ge upphov till hos den i vinsammanhang obildade, då är det ingen hejd på hur illa vinet kan ha doftat eller smakat sedan lite flavonoider eller antocyaner hittats på korken).
Vintips: Chiara Condello 2017, nr 91224, 149kr. Varför? 1. Det är ett synnerligen bra vin. 2. Vinet är gjort på druvan sangiovese, som innehåller påfallande mycket quercetin, varför chansen att stöta på det gulaktiga grumset på korken är som störst i samband med sangiovese-konsumtion.
Fotnot: Quercetin anses av många i likhet med andra polyfenoler i vinet ha en välgörande kraft. Det finns till och med quercetin att köpa på burk, då som näringstillskott samt för att bistå kroppens immunförsvar. För vår egen del förstår vi inte idén med pillerburksquercetin när det redan finns quercetin i flytande form på flaska.
Stor dag på Domaine Rabiega idag. Vi har gjort vår första buteljering av fullt ut eget vin. Buteljeringen i augusti förra året, bara tre veckor efter övertagandet, handlade om vin som redan fanns i gårdens tankar och ekfat. Förvisso blandat av oss och ihopsatt av flera årgångar – men fortfarande inte vårt vin i grunden.
Vinerna vi nu tappat, eller buteljerat som det också heter, har innan vi kommit så här långt: skördats, jästs, lagrats, blandats och i förekommande fall klarnats och/eller filtrerats. Därtill har den administrativa enheten på gården haft att ta fram flaskor, etiketter, korkar, kapsyler, kartonger och, inte att förglömma, etiketter med ean-koder att klistra på kartongerna. Ett arbete producenten gör rätt i att inte ta lätt på. Kvaliteten på ”torrgodset” måste vara av samma nivå som flaskans innehåll. En slarvigt påsatt eller trasig etikett kan skrämma bort konsumenten och en undermålig korkleverans kan stjälpa hela lasset.
Vinerna som idag har tappats är:
r Rabiega Blanc 2020, även känd som ”black label”. Ett vitvin på sauvignon blanc, chardonnay och viognier. Tre druvor och inte minst kloner av druvor som planterades 1989-1991 för att passa ihop så till den milda grad att 1+1+1=4. Druvorna till det här vinet plockades i ett huj på skördens första dag 2020, medan vi i vinkällaren desperat försökte få igång alla maskiner så vi kunde ta hand om de snabbt inkommande druvorna (som levererades med hjälp av en livsfarlig traktor utan bromsar, vilket trogna läsare av vinifierat säkert kan dra sig till minnes). De tre druvsorterna blandades och pressades direkt. Efter jäsningen fick vinet ligga några månader på sin jästfällning. Ett smakrikt och runt vin som nu måste vila gissningsvis tre månader för att fullt ut återhämta sig efter de omtumlande upplevelserna i samband med buteljeringen.
r Rabiega Rosé 2020, ytterligare en ”black label”. Ett rosévin på grenche och syrah. Jäst och lagrat en tid på ny ek. Har inte mycket gemensamt med de mer traditionella, blekfisiga rosévinerna från Provence. 500 buteljer, Kommer av självklara skäl kosta skjortan.
r Rabiega ”1920”, japp, ingår också i ”black label-serien”. Som tidigare framgått fick vi ta över en massa vin i samband med att gården köptes. En del av detta var så uselt att vi föredrog att destillera det eller göra vinäger av det. Men en del var helt okej och med rätt blend och viss uppfostran kunde det bli riktigt bra. Det första vinet vi gjorde så heter ”1819” och är en blend på vin från 2018 och 2019. Nu var det dags för ”1920”, alltså ett vin blandat på årgångarna 2019 och 2020. Till skillnad från ”1819” har vi här kunnat göra ett vin under skörden 2020 avsett att sitta ihop med skvätten vi bestämt oss för att spara från 2019. Spännande, tycker alla vinnördar med vettet i behåll och något att se fram emot när vinet släpps ut på marknaden fram på sensommaren eller när det nu kan bli.
Domaine Rabiega 2020. Äntligen, den gamla Domaine Rabiega-etiketten är tillbaka! Och vinet i flaskan är gjort i en stil som för den minnesgille lär påminna om Clos Dière cuvée II 1990-2001 och Domaine Rabiega 2002-2004. Till skillnad från Clos Dière, som ska ligga ytterligare några månader på betongägg och ekfat och sedan lagras länge på flaska, är Domaine Rabiega tänkt som ett mer direkt vin, lättare att ta till sig och lättare att sätta på matbordet samtidigt som konsumenten inte behöver vänta åratal på att vinet ska finna sig självt på de kaprisiösa lagringsvinernas dunkla vis.