Miguel Merino och jag lärde känna varandra redan 1988. Jag höll då på att utbilda mig till vinmakare och Miguel drömde om att starta en egen bodega. Några år senare var båda sakerna satta på plats. Under åren som följde hände det mer än en gång att Miguel frågade mig om råd och när jag lämnade Vin&Sprit och Domaine Rabiega 2006 undrade han om inte vi skulle göra ett vin ihop. Jag var tveksam och satte som krav att det skulle vara ett rent mazuelo-vin. Det gjorde Miguel tveksam. Endruvsviner var kort sagt ovanligt i Rioja då och mazuelo knappast druvan någon kunde tänka sig att sätta på etiketten.
Nu var det inget hugskott att jag ville arbeta med mazuelo. Dels hade jag redan gjort ett flertal endruvsviner på carignan (mazuelo) i Frankrike, dels ville jag inte göra en traditionell rioja med tanke på hur många bra sådana det redan finns och att flera av dem, med all respekt, är ganska förutsägbara. När Miguel fick koll på en liten vingård i sin hemby, Briones, med bara mazuelo, föll han till föga och i ett slag hade vi bestämt oss för att göra ett rent mazuelo-vin från en enda vingård. Föga anade vi då att vi var med och om inte startade så i vart fall fanns på startlinjen när en ny trend tog fart, eller snarare två trender: endruvsvin på mazuelo och singel vineyard wines från Rioja.
De första åren besökte vi vingården tillsammans och såg till att en ordentlig grönskörd gjordes. På så vis fick vi ner skördeuttaget – det är viktigt att begränsa volymen druvor om man vill göra bra carignan-vin. I nästa steg gjorde jag ett teoretiskt schema för arbetsgången och Miguel genomförde detta i praktiken. Någon gång under lagringen provade vi av faten tillsammans och bestämde vinets framtid. Så där höll vi sedan på flera årgångar innan Miguels son, Miguel Merino Hijo/junior, tog över. Dagens Mazuelo de la Quinta Cruz (MDLVX) är helt och hållet Hijos verk.
Till allas vår lycka har MDLVX såväl i Padres och min som i Hijos version fått fint mottagande både i Spanien och utomlands. För det mesta har dessa bedömningar avsett unga viner. Få har provat och skrivit om mogen MDLVX. Det är synd, för vinet utvecklas fantastiskt med lagring. Inte minst gäller detta från början tuffa årgångar som 2008. När den här årgången släpptes till försäljning var den väldigt ogästvänlig med en ganska lingon-dominerad och rå karaktär och en riktigt tuff syra. Idag – provade vinet häromdagen – har syran rundats av och lingonkaraktären vuxit ihop med ett tilltalande inslag av mörka bär och viol samtidigt som eken sjunkit undan och nu mest finns där som en liten förlängning på smaken (carignan har i sig ofta olaten att hugga av eftersmaken för snabbt). Måste säga att jag förväntade mig att vinet skulle vara bra men inte så här bra. Hoppas några av er har ett par flaskor i källaren – om ni har det måste ni göra som vi gjorde här och höja ett glas och skåla med Miguel där han sitter vid Bacchus högra sida i vinhimlen.
Vad gäller El Niño nämns fenomenet ytterst sällan när årgångens kvalitet kommer på tal. Likväl har det påverkat åtskilliga viner och årgångar. I modern tid anses kanske El Niño 1997-1998 ha påverkat det globala vädret mest. Vad gäller Sydamerika, som vanligtvis drabbas värst, har flera årgångar även efter 1997-1998 påverkats påtagligt. Noterbart är att det förekommer så kallade meganiños, vilket innebär att fenomenet håller i sig under perioder på upp till ett decennium. Självklart talar vi då inte om ett ständigt pågående katastrofläge utan snarare om en rad fenomen och händelser i form av extremväder.
Den som inte är alldeles bakom flötet har redan förstått att vinet var utmärkt, i annat fall hade det här inlägget aldrig sett dagens ljus. Skämt åsido är det ett enormt nöje att som vinmakare få prova sina små skapelser så här många år senare och, inte minst, finna dem vara vid god vigör och dessutom himla goda. För så var det: Clos Dière 2003 uppvisar en inbjudande mognad utan några som helst oxid-toner, tvärtom finns här väl integrerad frukt och dito fat i den ganska stora och påtagligt nyansrika doften (mogen syrah i sin prydno); smaken följer upp och bekräftar doften och gör sin, i mina ögon, främsta plikt: den är balanserad, sansad, lagom stram och väldigt snygg. Lång, ren eftersmak.
Året 2003 utmärktes av mycket hög värme under lång tid – det dog så många på Frankrikes äldreboenden på grund av avsaknad av kylanläggningar och därför hög värme, att president Chirac såg sig nödsakad att göra om Annandag Pingst till en dag då fransmännen arbetar ”frivilligt” i syfte att tjäna in pengar till landets äldreboenden – och en hel del torka. På Château d’Esclans, som vi då arrenderade, brann skogen runtomkring egendomen och det var den första årgången på länge som vi inte fick delar av skörden förstörd av vildsvin.
På Domaine Rabiega slapp vi bränderna som rasade i trakten och vi klarade även av året på ett utmärkt vis. Till del berodde detta på att vi fullt ut kunde tillgodogöra oss det svala och nederbördsrika 2002 (varje årgång är beroende av föregående år), till del tur och, framförallt, lågt skördeuttag hårt ”ekologiskt” arbete i vingården alltsedan 1989. Faktum är att medan många hade problem 2003, var vi på Domaine Rabiega överförtjusta. Tack var den fina balansen i vingården kunde vi rent av skörda vid full fenolisk mognad utan att överstiga 13.5% och det är något som betalar sig nu efter nära 20 år i form av en fin balans och full potential i arombilden.
Bland saker som testats kan nämnas olika typer av stilla vin – Ästad Vingård producerar mousserande viner, det var den ursprungliga tanken och den kvarstår –, olika typer av jäsningskärl, ögonblicket för att tillsätta svavel, test för mest effektiva ryttling och mycket, mycket annat. Men nu, äntligen, efter många års utvecklingsarbete och i det här fallet 36 månader på jästfällningen, är det alltså dags att visa upp det första riktiga vinet, ett årgångsbetecknat, mousserande vin från 2018. Brasklapp: När jag säger ”nu” menar jag fram i höst/slutet på året. Vinet ska nu degorgeras och sedan vila ett halvår sisådär innan det kan börja säljas (dessvärre bara till gårdens restauranggäster).
Lyckligtvis har jag aldrig lämnat det årliga blendarbetet i Tavel annat än nöjd. Däremot har det inte alltid varit lätt att ”sätta” vinet. Under det senaste decenniet har flera år varit rejält utmanande. Frost, coulure, torka, överdrivet regn och mjöldagg har ställt till det. Särskilt tufft var det åren då vinet var ekologiskt certifierat medan bara en liten del av skörden var det. Då var urvalet begränsat, vissa år mycket begränsat, på grund av att skörden inte var bättre än så: det var inte självklart att hitta tillräckligt bra batchar. Nu, när producenten Cave de Tavel, är hållbart certifierad av Vignerons Engagés, är det ekologiska certifikatet mindre viktigt och volymerna att välja från betydligt större. Är sedan året, mot alla odds, exceptionellt bra i hela appellationen blir blenderns arbete rena parkpromanden. 
Eller för att uttrycka saken annorlunda: Normalt brukar jag börja med att ställa åt sidan batchar som jag känner inte fungerar i blenden och/eller inte är tillräckligt bra, kanske störda av ett uns för mycket av fel sorts beska. Därefter kan det egentliga arbetet börja. I år var varje batch så bra att svårigheten kom att ligga i att välja bort något överhuvudtaget (ja, jag överdriver lite, men inte mycket, maken till år har jag inte sett i Tavel). Nåväl, den nya årgången av Les Lauzeraies når er konsumenter någon gång fram i vår, sannolikt april, då får ni tillfälle att prova själva. Missa för övrigt inte att i år prova de tre terroiren i Tavel (”sand”, ”sten”, ”kalk”), de har, i alla fall inte hos Cave de Tavel, någonsin varit så tydliga, närmast övertydliga som årgången 2021.
PS Les Lauzeraies (kalk), nr 2724, finns i fasta sortimentet och därmed i ett flertal butiker, kan beställas till övriga. Cuvée Royale (sten), nr 70035, och Trésor de Sables (sand), nr 70166, finns att beställa (när nya årgången, 2021, kommer in i lager fram i mars-april).