I vinstormens öga

En ständigt pågående storm i det svenska vinglaset är diskussionen om de dominerande mediernas vinbevakning. Nu senast är det Miguel Cruz Liljegren, som på vinbanken.se, på ett uppfriskande vis, underblåser de vindarna. Denna för världen utanför vinglaset triviala fråga är för oss, som flyter omkring som små korksmulor i det stora vinhav som glaset i våra ögon är, en synnerligen viktig fråga. Tror att vi alla egentligen inte är särdeles förtjusta i att ett kartongvin alls kan vara ett ”fynd”. Å andra sidan

flyter vi långt ifrån konsumenten som tycker att kartongvin är livet på en pinne. För den stackaren kan förmodligen, och sorgligt nog, både en box och ett tyskgaragevin vara ett fynd. Vad det så gäller medierna som skriver om de här kiosklitteratur-vinerna och fyndstämplar dem så är det, förstås, inte skribenterna utan mediernas ägare och/eller chefer som å, vad de uppfattar vara, läsarnas vägnar ytterst bestämmer hur vinbevakningen ska skötas och se ut; vill uppdragsgivaren ha en artikel om årets bästa kartonger och några fyndstämplar för rubrikens skull, är det den arbetsförutsättningen som gäller. Detta kan, förstås, skribenten säga nej till och söka sig någon annanstans. Tror alla kan förstå att detta inte så lätt låter sig göras, även om man som utomstående, som inte är beroende av inkomsten och kanske också plattformen, kan tycka att det är ett lätt val. Dock kan skribenten välja sina ord i recensionen och/eller ställa krav på redigeraren så att inte en importör/producent, som häromdagen i en av våra största dagstidningar, kan dra till med en annons som förkunnar att man säljer ”bästa vita vinet till skaldjur”, när det man gör reklam för är ett

Nu

för den kräsne drickaren tämligen mediokert vin för 65 sek. Här hade det räckt med ”fynd”… Tyvärr bidrar fyndstämplandet av i grunden tämligen enkla viner till att lägstanivån på den svenska vinmarknaden bibehålls; många konsumenter tror helt enkelt att man dricker bra vin och tar ansvar för kedjan bakåt även då man köper en box för 160 sek och det är också skälet till att 70 procent av studenterna på en svensk sommelierutbildning tidigare i år bedömde att 60- och 70-talets stortsäljare Parador är bättre än dagens mest sålda låda, vilket om något är ett uttryck för den stiltje som rått lite längre ner på skalan alltmedan utvecklingen varit orkanartad lite högre upp på kvalitetsstegen.

Ek-projektet & Jacques Loussier

Thorslundkagges ek-projekt går för min del nu in i sin slutfsas – för övriga inblandade återstår ännu en diger arbetsbörda innan vindelen av projektet kan presenteras i mars nästa år. Var igår på Grythyttan Vin och provade vad som ska bli cirka 250 eklådor med svensk, fransk respektive amerikansk ek och som förmodligen kommer att säljas via beställningssortimentet i april nästa år. Eken som är enklast att skilja från de två andra är den amerikanska. Gemene man kommer dock ha svårt att avgöra vad som är svensk respektive fransk ek, gissar jag.

Lars Torstenson: La bonde obscure

Någon gång under våren kommer också ett drygt tusental flaskor med ett vin som långtidslagrats på svenska fat från Thorslundkagge – ett tillfälle för den som vill lära känna vår inhemska ek. Eklådorna är redan på butelj, den kvarvarande volymen tappas strax före jul då vinet, enligt mig, fått så mycket ek att även en kartongdrickare ska kunna upptäcka den. Whisky-delen av arbetet kommer att presenteras först senare. Vi tittar på bilder från ek-projektet och lyssnar på Bach i jazzform.

Lars Torstenson: Bonde dans obscurité

Lars Torstenson: Bonde dans obscurité

 

 

Väntat nej till gårdsförsäljning

Efter långliga tider kom så det väntade nejet till gårdsförsäljning. Redan då utredaren fick sitt uppdrag indikerade uppdragets förutsättningar att regeringen inte sökte gårdsförsäljningens möjligheter utan dess omöjligheter. Hänvisningen nu till oron för att EU skulle omkullkasta det svenska monopolet är således sökt och resultatet av ett politiskt spel för galleriet. Uppenbarligen har regeringen också lyckats med sin plan att få tyst på en eventuellt upprörd debatt – med vintillverkarna, regionala näringslivspolitiker, den svenska turismens tillskyndare och andra inblandade – genom att gömma sitt avslag i beslutet om Systembolagets hemleveranser, som, planenligt, fått all uppmärksamhet

”Vinmakarens skörd”?

Har nu på flera håll, och språk, sett att 2012 skulle vara ”Vinmakarens år”, i betydelsen att allt är så bra att vinmakaren verkligen kan få fritt spelrum för sitt kunnande och sin kreativitet. Bortsett från att 2012 inte nödvändigtvis är såå fantastiskt överallt, är min syn på saken den omvända: det är de besvärliga åren som kräver sin vinmakare; de lätta åren kan vem som helst göra ett bra vin. För övrigt: varför skulle man vara kreativ med ett av naturen givet perfekt år? Blir ta mig tusan grumpy när jag tänker på hur korkat det där är och det är en sak att marknadsförings-säga det, en helt annan sak att föra struntpratet vidare.

Hagelhelvete på Mallorca

I förra veckan drabbades, lokalt, vinodlingarna på Mallorca av hagel stora som golfbollar och med en förödande kraft; som om en scratchspelare fått på en fullträff med en driver av typen Big Bertha. Bilderna visar de förödande följderna i en odling med Cabernet sauvignon. När en vingård drabbas av hagel av den här typen, kan man behandla druvorna med en ”sicatrice” som så att säga skyler över sprickorna i druvorna. Dock måste det ske inom 24 timmar och det fungerar bara om det är just sprickor, inte om druvorna är mer skadade än så. Egentligen är det enda fungerande alternativet att skörda per omgående, vilket fungerar om druvorna är mogna eller nästan mogna. Ska man finna någon tröst i eländet som bilderna visar, är det att druvorna i princip var mogna och därför kunde skördas utan alltför stora efterföljande problem i vinkällaren.

Sveriges bästa vinblogg

Anders Öhman

Öhmans Mat & Vin har, av någon, vet faktiskt inte riktigt vem, utsetts till Sveriges bästa vinblogg. Oavsett vem som står bakom utnämningen så är det är en värdig vinnare. Få, om någon annan svensk vinblogg är lika aktiv och det hela tiden på samma höga nivå – och det säger jag trots att det onödigt ofta handlar om mat och grytor. Grattis till Anders Öhman och hans fina blogg!

Michelangelo: Aktivistavslutning!

På en av de många vingårdar som vi domare fick besöka under Michelangelo-veckan, kom samtalet in på läget för vinproducenterna runt Stellenbosch. Inte alltid så kul just nu, förstod vi. Ett par inhemska grossister har på senare tid kursat och, ordagrant, menade producenten att man nu tvingades gå från ekfat till stavar och chips för att kunna möta de låga priser inköparna i Storbritannien och… Sverige, erbjuder. ”De stora druvköparna är medvetna om att vi befinner oss i ett pressat ekonomiskt läge och erbjuder därför ofta priser under tillverkningskostnaden så något måste vi hitta på.” Att detta också innebär högre skördeuttag och mindre omsorg i både vingården och – källaren, och om miljön och personalen, lyser, mellan raderna, tydligt igenom. Den vakne konsumenten har redan dragit slutsatsen att man inte ska köpa billiga Sydafrikanska, eller för den delen inte heller andra billiga, viner. Handla dyrt och klokt, det är ett enkelt och njutbart sätt att göra nytta i världen.

K-märkta nygamla druvor

vinifierat tackar Christer von der Burg, vinodlare i Mendoza, för tipset på följande BBC-klipp, som var vinnörd bör se, samt alla ni som uppskattar filmklipp där de ovana huvudrollsinnehavarna lurats att bära attribut, i det här fallet en lustig huvudbonad som måste antas vara ”autentisk”, som bekräftar tittarens omedvetna, eller, i förekommande fall, medvetna, förväntningar på hur X bör se ut.