Det är nu mer eller mindre 50 år sedan Rachel Carsons banbrytande ”Silent spring”
Rachel Carson - banbrytare.
publicerades. Gissar att alla gamla stofiler redan läst den, men om uti fall att det inte är så må denna pinsamma stofil slå sig ihop med de tonåringar som ännu inte tagit sig an Carsons klassiker. vinifierat utgår från att Rachel Carson skulle ha gillat Mirella Freni och klämmer till med henne så här på fredagseftermiddagen.
Hade inte tänkt och tänker, med nedanstående undantag, inte släppa in debatten om Systembolagets sortimentspolitik på vinfierat. Författarna, bland annat jag, till debattartikeln har valt, och lyckats få, SvD Brännpunkt som forum – en plats man inte gärna släpper ifrån sig om man vill skapa debatt – ni som vill polemisera vidare hänvisas,
vänligast, således dit. Dock, här har vi undantaget, som också är ett befriande undantag bland alla de, emellanåt fascinerande, kommentarer som finns att läsa på SvD Brännpunkt, från signaturen ”inmeitrust” och som en reaktion på Systembolagets inlägg igår: ”Goddag yxskaft. Varför svarar inte Systembolaget på den fråga som var central i akademiledamöternas debattartikel?
Förenklat lyder den:
Varför för ni en inköpspolitik som påverkar marknaden så att människor och jordar far illa?
Det är höjden av hyckleri att pressa priserna, begära in offerter på Fairtradeviner för 59 kr flaskan, samtidigt som man kräver av importörerna att de ska lägga sig i odlarnas lönekostnader för arbete.
Systembolagets politik (stora volymer billigt bulkvin) leder till sämre arbetsvillkor för folk som arbetar med vinet och till ökad användning av konstgödsel och bekämpningsmedel.” Hear hear! (Fast hade vi skrivit så hade artikeln inte publicerats)
Den som är intresserad av svensk, eller för den delen walesisk, vinodling gör rätt i att kasta ett öga på Quentin Sadlers ”My Summer Wine Part 2”.
Så har då äntligen resultaten från årets Michelangelo International Wine Awards blivit klara och vinifierat slussar genast sina följare vidare till kompisens Jean Smullen blogg, där hon kortfattat skriver om tillställningen och resultaten.
I dagens SvD skriver på Brännpunkt några medlemmar i Svenska Vinakademien, bland annat jag, om Systembolagets sortimentspolitik. Syftet är, rimligtvis det vällovliga, att ytterligare förbättra utbudet i Sverige, att se till att vi alla försöker undvika att konsumera produkter som bakåt i produktionskedjan drabbar någon eller något och att, kort och gott, se till att vi alla konsumerar lite bättre. Läs gärna debattinlägget, men läs framförallt kommentarerna. Man kan förvisso alltid invända mot att man, även om syftet är vällovligt, ska handla dyrt, men här är det framförallt fascinerande att se vilka närmast primala urkrafter ett i grunden vällovligt initiativ av den här typen kan framkalla. Och, om någon nu, mot förmodan, undrar varför mina skönlitterära texter är som de är så beror det på att de till stor del handlar om primala urkrafter och den fara som alltid dväljs i dessa.
En ständigt pågående storm i det svenska vinglaset är diskussionen om de dominerande mediernas vinbevakning. Nu senast är det Miguel Cruz Liljegren, som på vinbanken.se, på ett uppfriskande vis, underblåser de vindarna. Denna för världen utanför vinglaset triviala fråga är för oss, som flyter omkring som små korksmulor i det stora vinhav som glaset i våra ögon är, en synnerligen viktig fråga. Tror att vi alla egentligen inte är särdeles förtjusta i att ett kartongvin alls kan vara ett ”fynd”. Å andra sidan
Då
flyter vi långt ifrån konsumenten som tycker att kartongvin är livet på en pinne. För den stackaren kan förmodligen, och sorgligt nog, både en box och ett tyskgaragevin vara ett fynd. Vad det så gäller medierna som skriver om de här kiosklitteratur-vinerna och fyndstämplar dem så är det, förstås, inte skribenterna utan mediernas ägare och/eller chefer som å, vad de uppfattar vara, läsarnas vägnar ytterst bestämmer hur vinbevakningen ska skötas och se ut; vill uppdragsgivaren ha en artikel om årets bästa kartonger och några fyndstämplar för rubrikens skull, är det den arbetsförutsättningen som gäller. Detta kan, förstås, skribenten säga nej till och söka sig någon annanstans. Tror alla kan förstå att detta inte så lätt låter sig göras, även om man som utomstående, som inte är beroende av inkomsten och kanske också plattformen, kan tycka att det är ett lätt val. Dock kan skribenten välja sina ord i recensionen och/eller ställa krav på redigeraren så att inte en importör/producent, som häromdagen i en av våra största dagstidningar, kan dra till med en annons som förkunnar att man säljer ”bästa vita vinet till skaldjur”, när det man gör reklam för är ett
Nu
för den kräsne drickaren tämligen mediokert vin för 65 sek. Här hade det räckt med ”fynd”… Tyvärr bidrar fyndstämplandet av i grunden tämligen enkla viner till att lägstanivån på den svenska vinmarknaden bibehålls; många konsumenter tror helt enkelt att man dricker bra vin och tar ansvar för kedjan bakåt även då man köper en box för 160 sek och det är också skälet till att 70 procent av studenterna på en svensk sommelierutbildning tidigare i år bedömde att 60- och 70-talets stortsäljare Parador är bättre än dagens mest sålda låda, vilket om något är ett uttryck för den stiltje som rått lite längre ner på skalan alltmedan utvecklingen varit orkanartad lite högre upp på kvalitetsstegen.
Thorslundkagges ek-projekt går för min del nu in i sin slutfsas – för övriga inblandade återstår ännu en diger arbetsbörda innan vindelen av projektet kan presenteras i mars nästa år. Var igår på Grythyttan Vin och provade vad som ska bli cirka 250 eklådor med svensk, fransk respektive amerikansk ek och som förmodligen kommer att säljas via beställningssortimentet i april nästa år. Eken som är enklast att skilja från de två andra är den amerikanska. Gemene man kommer dock ha svårt att avgöra vad som är svensk respektive fransk ek, gissar jag.
Lars Torstenson: La bonde obscure
Någon gång under våren kommer också ett drygt tusental flaskor med ett vin som långtidslagrats på svenska fat från Thorslundkagge – ett tillfälle för den som vill lära känna vår inhemska ek. Eklådorna är redan på butelj, den kvarvarande volymen tappas strax före jul då vinet, enligt mig, fått så mycket ek att även en kartongdrickare ska kunna upptäcka den. Whisky-delen av arbetet kommer att presenteras först senare. Vi tittar på bilder från ek-projektet och lyssnar på Bach i jazzform.
Lars Torstenson: Bonde dans obscurité
Efter långliga tider kom så det väntade nejet till gårdsförsäljning. Redan då utredaren fick sitt uppdrag indikerade uppdragets förutsättningar att regeringen inte sökte gårdsförsäljningens möjligheter utan dess omöjligheter. Hänvisningen nu till oron för att EU skulle omkullkasta det svenska monopolet är således sökt och resultatet av ett politiskt spel för galleriet. Uppenbarligen har regeringen också lyckats med sin plan att få tyst på en eventuellt upprörd debatt – med vintillverkarna, regionala näringslivspolitiker, den svenska turismens tillskyndare och andra inblandade – genom att gömma sitt avslag i beslutet om Systembolagets hemleveranser, som, planenligt, fått all uppmärksamhet
Vid gårdagens möte med Vinakademien berättade världspianisten tillika den
sympatiske Janos Solyom, att hans mardröm är att på en föreställning av Parsifal hamna intill en person som inte bytt underkläder på ett par dagar. ”Jag har begåvats med ett överkänsligt luktorgan”, förklarade han sorgset och uppriktigt.
Har nu på flera håll, och språk, sett att 2012 skulle vara ”Vinmakarens år”, i betydelsen att allt är så bra att vinmakaren verkligen kan få fritt spelrum för sitt kunnande och sin kreativitet. Bortsett från att 2012 inte nödvändigtvis är såå fantastiskt överallt, är min syn på saken den omvända: det är de besvärliga åren som kräver sin vinmakare; de lätta åren kan vem som helst göra ett bra vin. För övrigt: varför skulle man vara kreativ med ett av naturen givet perfekt år? Blir ta mig tusan grumpy när jag tänker på hur korkat det där är och det är en sak att marknadsförings-säga det, en helt annan sak att föra struntpratet vidare.